Några snabba tankar om rundan innan sömnen tar ut sin rätt.... :-)
Nu är oskulden tagen!
Efter att lärt känna Johan o Jensa under förra året så såddes ett rando frö. Jag har insett att jag inte räcker till/har motivation för att träna det lilla extra som behövs för att tävla, men jag gillar och är ganska bra på att mala på. Har precis klivit över 50 och det är ju bara att inse att var sak har sin tid. Och vad passar väl då bättre än rando?
Det började med att jag är sugen på att cykla hem från Skåne efter semestern nu i sommar. Ställde lite frågor till Johan vad man behöver tänka på och han tyckte att Barkarby 400 var en perfekt test för att se hur det känns att cykla på natten. Sagt och gjort, med tips fr herrarna kompletterades det grejer för att fixa en nattcykling.
Uppladdningen var tveksam. En sen och ganska blöt kundaktivitet på torsdagen gav alldeles för lite sömn, men med åren har jag märkt att det funkar rätt bra ändå. En härlig nervositet kickar in när jag kommer hem från jobbet på fredagen. Hinner lägga mig en timme i sängen och slumra lite, men väntan till att åka iväg känns evig. Istället för att störa min kära fru och vanka av och av sätter jag mig på hojen och hasar mig så sakteliga till Lilla Barkarby.
Det är ca 20 pers som väljer att spendera fredagsnatten på cykel istället för att dricka rose med vänner och familj. Amir har messat med mig dagen innan och skall också köra. Skönt att det finns med ett bekant ansikte.
Jag kände mig relativt trygg med att kunna hänga med snabbgruppen. Har kört Mälaren Runt några gånger och då har det funkar bra. Träningen har varit helt OK i år, men just att hoja på natten har jag inte gjort förr och vad jag kunde se så var jag den enda junisen på plats. Det hejades och hälsades glatt mellan de olika personerna.
Tillslut är klockan 23 och precis innan vi sticker iväg skall jag starta min Garmin för att öppna bana. Felmeddelande, det går inte att öppna den. Typiskt att inte kolla det hemma. Ja ja, det ger ju bra motivation att inte släppa gruppen.
Det mörknar på rätt fort och lamporna gör sitt jobb, förutom min skitlampa som jag tog istället för den grymma Silva som jag har. Kan inte ens komma på varför jag inte tog den! Den jag tog lös så svagt och batteriet dog runt kl 02. Tur att de de ruttade herrarna har bra grejer så att bakomvarande kunde lysa upp åt mig.
Snabbgruppen bestod av runt ca 13 pers och vi susade på i fin fart upp mot Gävle. Man tog sin förning så länge man ville och farten varierade lite mellan de olika personerna, men det är helt OK. Det är ju de premisserna som gäller.
Vädret är ju verkligen från sin bästa sida. och är nästan för varm i västen. Vi har även en lätt medvind som gör livet lätt.
När vi kommer in mot gryning får vi njuta av ett vackert skådespel av dimbankar över fält och ängar. Det är verkligen otroligt vackert. Tänker på det flera gånger vilken förmån det är att få njuta av naturen på detta sätt. Att få glida igenom byar och ta del av landskapet innan alla vaknat till liv. det är verkligen en härlig känsla!
Cyklingen fungerar finfint. Jag har pigga ben och njuter av att få ta mina förningar. Jag känner mig pigg och fräsch hela natten. Efter Hedesunda, vad klockan då kan vara, får jag en lite dipp. Det blir helt tyst i huvudet och jag märker att här kan tröttheten lätt få utrymme. Sätter ingång med olika frågor bara för att hålla mig alert och det funkar riktigt bra, så jag får aldrig någon riktig svacka. Klart att benen känns lite sega i några uppförsbackar, men gruppen kör smart och vi tar det ”relativt” lugnt uppför.
Hela rundan går i rekordfart. Om jag inte minns fel var vi drygt en timme tidigare i Östervåla än förra året, som då var det hittills snabbaste. Vi stämplade in kl 12:23, så det tog oss 13:23 att ta oss runt med ca 1,15 i stopp tid.
Så nu är randooskulden tagen och summa summarum var det en magisk upplevelse! Det kommer att bli mer av detta
Jocke, med orange hjälm och SCK kit