[Kalender] Randonnée 400KM Barkarby (nattstart)
Tänk vad man hinner på ca 40h om man låter bli att sova. Jag gick upp kl 6 i fredags morse och gjorde en arbetsdag i vanlig ordning, sedan åkte jag med mina killar till Nyköping och lekte lite (Sköt automatvapen och spelade paintball). Det blev lite sent och vi stressade hem och åt McDonalds-mat på vägen hem. Jag landade en stund och bytte om till Rando-kläder och begav mig till Lilla Barkarby, cyklade 400km, cyklade hem igen. Efter en snabbdusch åkte vi ner till hamnen och seglade till vår klubbholme, där blev det grillning men när kortleken åkte fram var det ridå för mig efter ca 40h in action.
Jag stannar lite vid min upplevelse av cyklingen då...
Efter välkomstfraser och lite socialt kallprat blev kl 23 och Nypan släppte iväg oss. Vi rullade genom stockholmsnatten, jag tycker denna delen är lite påfrestande då det är relativt mycket trafik och vi följer väl inte heller trafikreglerna helt strikt vilket skapar lite stress och irritation bland bilister. Nåväl vi överlevde och runt Stäket började det gå lite fortare och ganska snart stod det klart att ganska många var sugna på att cykla fort. Jag hade en förnimmelse av att de som inte hängde i denna grupp hade tänkt ta det ganska lugnt vilket lämnade mig med tre möjliga beslut, hänga i snabbgänget ett tag och se om vi var några som så småningom knoppade av, att släppa och cykla solo, att släppa och ta det väsentlig lugnare med sällskap. Jag hängde trots allt med och det brukar ju lugna ned sig efter ett tag så jag hängde på. När vi kommit ut ur stan helt och hållet började jag dock surra med Mårten om att ta det lite lugnare, så småningom... På platten de sista 25-30 km innan Uppsala gick det långa perioder i 40 km/h men att ligga på rulle i de hastigheterna kostar inte mycket och det var lätt att hänga på. Stämpling i Uppsala under ganska lugna former, ut ur Uppsala tog jag täten, mest för att navigera men också för att hålla ned tempot lite och några mil gick det sedan också lugnare. Ytterligare en tid senare kom vi överens om pink-paus i klungan som bestod av typ 13 gubbar. Efter pausen gick Amir fram och sa att han skulle dra en stund. Det satte trenden kan man säga. Det var högt uppskruvat tempo och vi formligen flög fram genom landskapet. Det blev aldrig riktigt mörkt denna natt, solen visade var under horisonten den befann sig och tids nog gick den upp. Innan dess hade luften blivit svalare och älvorna dansade på alla fält, över ängar och vattendrag, luften stod helt stilla och vi visslade förbi. Det var magi och eufori, jag tror vi alla kände det så, där och då.
Benen kändes fortfarande pigga när vi närmade oss Gävle men min mage hade börjat krångla betänkligt. Innan central Gävle är där också några lite längre backar och jag kände att skulle bli plågsamt att hänga med dessa gossar hela vägen. Många gånger har jag bitit ihop och kört tills det inte går längre men jag tänkte inte göra så denna gång. I Gävle tog jag och Mårten upp tråden igen och annonserade att vi tänkte fortsätta i lugnare tempo härifrån. Herre gud, det var ju bäddat för en av de bättre cyklingarna på länge. Solen hade kommit upp, det spåddes svag medvind hela vägen från Sandviken och det skulle bli riktigt varmt. Det går helt enkelt inte att få det bättre och jag ville med min krånglande mage inte tvingas "käka styrlinda" istället för att ta in detta. Ibland vill man det ena, ibland det andra helt enkelt.
I Sandviken såg jag och Måren att flaggorna pekade hemåt, det gjorde att vi kunde hålla hyggligt tempo på bara två. Min mage krånglade så pass att det blev 3-4 stopp i de vackra skogarna men jag vet var jag inte ska plocka blåbär om några veckor om jag uttrycker det så.
Jag och Mårten hade träffats några gånger tidigare i Rando-sammanhang men hade väl inte pratat så mycket, på dessa 20 mil hann vi dock prata, dela erfarenheter, skratta, vara tysta, vara pigga och vara trötta tillsammans. Helt fantastiskt kul.
Jag kommer tyvärr dåligt överens med min sadel och i perioder cyklade jag stående. Till slut protesterade knäna högljutt av denna ovana behandling. Det blev faktiskt ganska plågsamt sista biten genom stan. Den sista biten gick väldigt långsam, dels pga mina knän men också pga all trafik. Stora delar av sista 20km snirklade vi på cykelvägar för att undvika att stångas i trafiken men vissa sträckor knödde vi in oss i vägrenen.
Nåväl, till slut kom vi fram till Lilla Barkarby, då var klockan 14:35, en respektable tid med tanke på att vi socialcyklat 20 mil på bara 2. Inne på LB sa jag till Mårten att jag gärna tagit en Bel med honom men att familjen stod hemma och väntade med bilen packad för ett dygn på sjön. Mårten sa att han skulle köra bil och inte kunde dricka någon Bel, mitt påstående blev inte mindre sant för det men det får bli en annan gång. En öl drack jag medan jag skrev detta.
Kul att dela en runda med er alla och väl krigat. Vi ses en annan gång.
/Sebban
Jag stannar lite vid min upplevelse av cyklingen då...
Efter välkomstfraser och lite socialt kallprat blev kl 23 och Nypan släppte iväg oss. Vi rullade genom stockholmsnatten, jag tycker denna delen är lite påfrestande då det är relativt mycket trafik och vi följer väl inte heller trafikreglerna helt strikt vilket skapar lite stress och irritation bland bilister. Nåväl vi överlevde och runt Stäket började det gå lite fortare och ganska snart stod det klart att ganska många var sugna på att cykla fort. Jag hade en förnimmelse av att de som inte hängde i denna grupp hade tänkt ta det ganska lugnt vilket lämnade mig med tre möjliga beslut, hänga i snabbgänget ett tag och se om vi var några som så småningom knoppade av, att släppa och cykla solo, att släppa och ta det väsentlig lugnare med sällskap. Jag hängde trots allt med och det brukar ju lugna ned sig efter ett tag så jag hängde på. När vi kommit ut ur stan helt och hållet började jag dock surra med Mårten om att ta det lite lugnare, så småningom... På platten de sista 25-30 km innan Uppsala gick det långa perioder i 40 km/h men att ligga på rulle i de hastigheterna kostar inte mycket och det var lätt att hänga på. Stämpling i Uppsala under ganska lugna former, ut ur Uppsala tog jag täten, mest för att navigera men också för att hålla ned tempot lite och några mil gick det sedan också lugnare. Ytterligare en tid senare kom vi överens om pink-paus i klungan som bestod av typ 13 gubbar. Efter pausen gick Amir fram och sa att han skulle dra en stund. Det satte trenden kan man säga. Det var högt uppskruvat tempo och vi formligen flög fram genom landskapet. Det blev aldrig riktigt mörkt denna natt, solen visade var under horisonten den befann sig och tids nog gick den upp. Innan dess hade luften blivit svalare och älvorna dansade på alla fält, över ängar och vattendrag, luften stod helt stilla och vi visslade förbi. Det var magi och eufori, jag tror vi alla kände det så, där och då.
Benen kändes fortfarande pigga när vi närmade oss Gävle men min mage hade börjat krångla betänkligt. Innan central Gävle är där också några lite längre backar och jag kände att skulle bli plågsamt att hänga med dessa gossar hela vägen. Många gånger har jag bitit ihop och kört tills det inte går längre men jag tänkte inte göra så denna gång. I Gävle tog jag och Mårten upp tråden igen och annonserade att vi tänkte fortsätta i lugnare tempo härifrån. Herre gud, det var ju bäddat för en av de bättre cyklingarna på länge. Solen hade kommit upp, det spåddes svag medvind hela vägen från Sandviken och det skulle bli riktigt varmt. Det går helt enkelt inte att få det bättre och jag ville med min krånglande mage inte tvingas "käka styrlinda" istället för att ta in detta. Ibland vill man det ena, ibland det andra helt enkelt.
I Sandviken såg jag och Måren att flaggorna pekade hemåt, det gjorde att vi kunde hålla hyggligt tempo på bara två. Min mage krånglade så pass att det blev 3-4 stopp i de vackra skogarna men jag vet var jag inte ska plocka blåbär om några veckor om jag uttrycker det så.
Jag och Mårten hade träffats några gånger tidigare i Rando-sammanhang men hade väl inte pratat så mycket, på dessa 20 mil hann vi dock prata, dela erfarenheter, skratta, vara tysta, vara pigga och vara trötta tillsammans. Helt fantastiskt kul.
Jag kommer tyvärr dåligt överens med min sadel och i perioder cyklade jag stående. Till slut protesterade knäna högljutt av denna ovana behandling. Det blev faktiskt ganska plågsamt sista biten genom stan. Den sista biten gick väldigt långsam, dels pga mina knän men också pga all trafik. Stora delar av sista 20km snirklade vi på cykelvägar för att undvika att stångas i trafiken men vissa sträckor knödde vi in oss i vägrenen.
Nåväl, till slut kom vi fram till Lilla Barkarby, då var klockan 14:35, en respektable tid med tanke på att vi socialcyklat 20 mil på bara 2. Inne på LB sa jag till Mårten att jag gärna tagit en Bel med honom men att familjen stod hemma och väntade med bilen packad för ett dygn på sjön. Mårten sa att han skulle köra bil och inte kunde dricka någon Bel, mitt påstående blev inte mindre sant för det men det får bli en annan gång. En öl drack jag medan jag skrev detta.
Kul att dela en runda med er alla och väl krigat. Vi ses en annan gång.
/Sebban
