[Kalender] Södertälje 1000 PBP testet

[Randonneur_Stockholm]

 

[nieves]

Bra grejer

 

[StaffanB88]

Anmäld :)

 

[StaffanB88]

Anlänt till Nyköping utan större problem. Vi har avhandlat viktiga samtalsämnen som grekisk arbetsmoral och Nationalteatern

 

[StaffanB88]

Linköping. Har kört själv nu. Har fått lite problem med knät och stretchat och hoppas det kommer hjälpa

 

[StaffanB88]

Fika nu i Ödeshög. Börjar kännas lite bättre i knät. Segt i motvinden

 

[A.Nilsson]

Heja Staffan!

 

[Mange.]

Kämpa!

 

[StaffanB88]

Checkar in i Mullsjö och intar en kebabtallrik.
Smärtan i knät är nästan borta. Inte långt kvar till Landvetter och medvind

 

[StaffanB88]

Anlänt till Landvetter. Nu är det bara att sätta på seglet och segla hemåt. Känner mig rätt pigg och det beror nog på bra med stopp och låg intensitet. Snittpuls runt 100

 

[Grimpeur]

Härligt att se att knät lugnat ner sig och att det rullar på bra.

 

[StaffanB88]

Härligt att se att knät lugnat ner sig och att det rullar på bra.

Lite märkligt att jag cyklat i 20 år och aldrig haft det här problemet, men någon gång måste vara den första

 

[StaffanB88]

Ankommit tillbaka till Jönköping. Tog det lugnt under natten. Haft strul med att cykeldatorn har startat om. Det blir en ny lärdom att cyklar man 100 mil kan man dela upp gps filen

Sista 35 milen nu.

 

[Mange.]

Ankommit tillbaka till Jönköping. Tog det lugnt under natten. Haft strul med att cykeldatorn har startat om. Det blir en ny lärdom att cyklar man 100 mil kan man dela upp gps filen

Sista 35 milen nu.

Bara att njuta

 

[Steel is Real]

Grymt kört Staffan. Den där rundan är tuff på riktigt. Heja, heja nu hela vägen tillbaka till Sötälje!

 

[A.Nilsson]

Framme Staffan?

 

[GoranS]

Spänningen är olidlig!

 

[NLC]

Kämpa !

 

[StaffanB88]

Framme Staffan?

Kommer komma fram vid 03. Står nu och meckar lite med cykeln vid Runtuna

 

[StaffanB88]

Slutstämplat 0330. Nu blir det sömn så kommer det en RR imorgon

 

[Stevie DeVille]

Inte vaknat än?

 

[NLC]

Nu börjar vi bli lite otåliga.

 

[WSMC]

Nu börjar vi bli lite otåliga.

Slutstämplat 0330. Nu blir det sömn så kommer det en RR imorgon

Sitt ner i båten

 

[StaffanB88]

Två veckor innan hade jag kört 60-milaren, och egentligen tänkte jag inte så mycket mer än så. Det här var ett test. Jag ville se en enda sak: hur skulle sömnen och kroppen fungera på 100 mil? Inget mål om tid, ingen vilja att vara stark, bara ta reda på svaret. Vi var två som startade. Jag rullade ut på min Specialized Tarmac med en ramväska som höll det nödvändigaste, inget mer än så. Det är min helt vanliga racer, med enda modifieringen att jag körde på 32 mm däck och hade flyttat ner vattenflaskhållaren. Jag vill tacka Rasmus på Jarla som fixade till cykeln innan start. Jag körde också på mina cykelskor som jag tidigare använt inomhus, dem tänkte jag skulle fungera bra om fötterna sväller. Sedan körde jag med tunna aerosockar, de tunnaste strumporna jag har.

Klockan nio på torsdagskvällen bar det iväg, rakt in i natten. Det är något speciellt med en nattstart; man kastas direkt in i det som annars brukar vara det jobbigaste och får liksom kvitta ut det med en gång. Det blev aldrig riktigt mörkt heller. Det var nästan fullmåne, och det dova juniljuset låg kvar över vägarna hela natten. Jag hade sällskap av Andreas de första sju milen. Sen började Sverige spela mot Japan i fotbolls-VM, vi lyssnade på radion var för sig, och någonstans där gled vi isär. Inget dramatiskt, det blev bara så. Och när man är två som startar betyder det att man från den stunden är ensam med vägen.

Fredagen bjöd på drygt 25 grader och strålande sol, men också motvind som man fick bita i. Lördagen var svalare, en bit över tjugo och mulnare, men varmare ju längre norrut jag kom. Näringen höll jag enkel: Yoggi, kaffe, en kebabtallrik med ris, och fika på mackarna och i någon mataffär. Jag åt faktiskt förvånansvärt lite, och det fungerade, för jag låg hela tiden lågt, puls runt 90 till 100. Det var nog hela nyckeln till att det flöt. Kag pressade aldrig. För att hålla huvudet igång lyssnade jag på poddar och musik.

Sömnen var ju själva testet. Jag tog korta power-naps där det fanns plats, en parkbänk här, en gräsmatta där. Ibland slumrade jag bara till i fem minuter. Det jag fick kämpa mot var de tunga ögonlocken, särskilt under andra natten. Och det är då hjärnan börjar hitta på saker. När jag var som tröttast dök det upp gestalter i vägkanten, figurer som stod där i mörkret och liksom väntade på mig. Något rörde sig i ögonvrån, en skugga som klev fram mellan träden, och i någon sekund var den alldeles verklig innan jag hann tänka. Varje gång samma sak: en kort stöt av "vad var DET", och så landade förnuftet. Det är bara tröttheten, det finns ingen där. Man vet att det inte är på riktigt, men kroppen reagerar ändå först. De som vet, de vet vad som händer när man cyklar rando.

Jag hade problem med knät hela vägen ner till Jönköping. Kunde inte stå på cykeln under några mil. Det märkliga var att det inte verkade bli sämre ju mer jag cyklade, snarare tvärtom, och under alla år jag cyklat har jag faktiskt aldrig upplevt något liknande. Sträckan efter Jönköping, mot Landvetter, var den jobbigaste delen av hela banan: kraftig motvind och sega backar i en aldrig sinande följd. På lördagsförmiddagen hade en bil brunnit vid sidan av vägen mellan Barnarp och Tenhult, och i den hittades en död person, det utreds som mord. Jag trampade förbi där på morgonen, ovetande, mitt i min egen lilla bubbla. På macken i Söderköping mötte jag en annan randoåkare som körde 600:an från Tranås.

Och kroppen höll faktiskt förvånansvärt bra. Jag körde utan tempopinnar, och både händer och nacke fungerade utmärkt hela vägen, det var jag mest nöjd med. Det enda riktigt jobbiga var skavsåren på rumpan de sista 20 milen. Då fick jag resa mig ur sadeln gång på gång för att stå emot. Det blev aldrig några djupa dalar, och inga stunder där jag kände mig speciellt stark heller. Det bara rullade på. Och kanske är det själva lärdomen: jämnhet vinner. När jag till slut rullade in i Södertälje på söndag morgon, efter 100 mil och drygt 54 timmar, var känslan ingen explosion, bara en stilla tillfredsställelse, och funderingar på hur man egentligen tar sig hem när det inte går några pendeltåg. Det där klarade jag. Och nu vet jag svaret på frågan jag ställde vid starten. Det bästa kvittot kom dagarna efter: jag var förvånansvärt pigg om än något mer korkat än normalt.

Till sist vill jag bara säga tack till alla er som varit inne och kommenterat och hejat på längs vägen. Det betyder mer än ni tror att ha er med i bakhuvudet där ute.