Lvg-RR Norge (Lillehammer, Alvdal, Korgen)
På allmän (nåja) begäran i var är bilden tagen-tråden, och någon slags terapi över att totalt ha tappat cyklingen senaste åren p.g.a. småbarnsår och en herrans massa skador och sjukdomar…
Husbilssemester 2018 genom Norge med lånad husbil. Det var i mitten av juli, så det var långa, ljusa dagar och en hel del tur med nederbörd, d.v.s. knappt något regn alls på ca en vecka. Rutterna planerades för att få en del stigningar på mindre vägar. Tyvärr lämnade mina dåvarande ruttplaneringsfärdigheter lite att önska (det gör de förvisso fortfarande). Cykeldagarna innebar tidig uppstigning och att försöka att inte väcka sambo och dotter. Energikakor och vätska på cykeln och efter passet en snabb dusch (i kallvatten då jag inte begrep hur värmen till vattentanken funkade) och frukost med familjen. Alla som sovit i husbil med taksäng vet hur dåligt med plats det är, så det var upp, smyga på toa, byta om, krypa mellan stolarna under sängen och ut genom passagerardörren.
Lillehammer
Vi stod på en ställplats vid hoppbacken, rätt prisvärt och fantastisk utsikt, det var även milt sagt spännande att knata upp till toppen av backen med en 1,5-åring som inte var helt stabil och inte utvecklat någon sund försiktighet med branta trappor. Nåväl, morgonen började tidigt, och 05:35 rullade jag iväg. Det började med en nerförsbacke till Mjösa, sen bar det uppför på västra sidan. Jag var inte kompis med min nya Edge 1000, utan missade första avtagsvägen i en husförtätning och fick köra lite grusväg när jag tvärsade över till rätt rutt. Temperaturen började på ganska behagliga 12 grader, behagligt när det började gå uppför, men inte särskilt skönt första nedförsbacken.
Start:
Tog ingen bild på grusvägen men bjuder på en bild på generisk Sörmländsk grusväg, ganska likt den i Norge.
Här cyklade jag lite i dalgångar och uppför en del stigningar innan det vek av mot den högsta klättringen jag hittade i förväg, och det var ett gäng km i ca 12 % stigning enligt Edgen. Alltid 12 %. Hela tiden 12 %. Rätt jobbigt men ändå rätt hanterbart trots att jag bor långt från några egentliga stigningar. Nämnde jag att Norge bygger backar med 12 % lutning? Vindväst och armvärmare var överflödiga och förpassades till ryggfickan.
12 %
Upp till högsta punkten strax innan något museum, och sen tillbaka igen. Därefter mot Follebu där det bjöds på något större och mer trafikerade vägar och någon slags samhällen med affärer och sånt civiliserat. Istället för att ta den större vägen ner mot Mjösa, hade jag plottat en mindre väg något högre upp. I och med att Norge är som Norge är, fanns det en del husförtätningar och byar lite högre upp, samt en del gårdar. Och vimplar i norska färger. Och backar med 12 % lutning, även om de nu ofta var utför, som tur var.
Högsta punkten:
Vy:
På väg över Mjösa på tillbakavägen tog jag en bild på bron, vilket jag tänkte att min av broar överintresserade svåger skulle uppskatta, men jag har nog aldrig visat den. Kanske inte är så arkitektoriskt spännande egentligen, men det kändes bra där och då, och jag fick nytta av den i var är bilden tagen-tråden så här fem år senare.
Bro
Väl tillbaka till hoppbacken stod sambo och dotter och hejade, och då jag kände mig stärkt av det fortsatte jag uppför backen en bit till innan benen tyckte att det räckte med uppförscykling, så jag vände ned mot en iskall cola och frukost med utsikt över Lillehammer. En bra morgon! Med facit i hand borde jag nog byggt en runda som gick mot Birkebeiner Skistadion och vidare upp mot Sjusjöen, men det är lätt att vara efterklok.
Ovanför ställplatser, utan hejande familj. Snodd från Google Maps
Turen:
Alvdal
Ett par dagar senare var vi i närheten av Alvdal, och hittade ett ställe typ naturrastplats vid älven där vi ställde oss. Väldigt mysigt ställe, och när vi vaknade var det fullt med får på andra sidan älven, några tiotal meter från husbilen. Här i krokarna hittade jag inga självklara stigningar att plotta, men hittade något på Google om Tron som skulle kunna vara något, åtminstone stod det om cykling där, men i efterhand begriper jag att det nog var mtb-cykling som avsågs. Vill minnas att det var något telemast eller liknande vägen gick till. Väl vid avtagsvägen visade det sig vara en grusväg man inte vill cykla med 25 mm-däck. Ser nu att det finns bilder på Google Maps från 2019, där gruset framgår, men när jag rekade hade Googlebilen inte varit där. Jag körde några mil på platten innan det var dags för frukost med familjen och le lite åt en 1,5-årings fascination av fårskockar (lite som när man själv cyklar rando). Kändes ändå som en bra cykeldag, för benen var rätt sura efter förra turen.
En bild blev det:
Korgen
Nu hamnade vi lite högre upp i Norge, i Korgen lite söder om Mo i Rana, och det märktes på temperaturen som var 6-12 grader under min tur. Vi försökte välja mindre vägar med husbilen, och en sträcka mellan Hattfjelldal och Korgen verkade magisk för cykling, tyvärr lyckades jag inte få sambon att köra bilen samtidigt som tillåtelse att cykla. Testa om ni får chansen! Enda negativa var en norsk slyngel i firmabil typ Caddy som tyckte att gissningsvis 30 km/h över hastighetsbegränsningen på smala vägar var rimligt, och samtidigt inte tyckte att det var värt att hålla av vid möte av en stor husbil. Det kostade svärfar en backspegel och mig en halv självrisk, då försäkringsbolaget uppenbarligen tyckte att jag borde gjort mer än att bromsa ned till 20 km/h och ha högerhjulen utanför vägen. Nåväl, jag är inte bitter och Korgen camping var trevlig, och upp i ottan för att cykla iväg en ut och tillbaka x 3-runda jag hittat. Först en liten väg med lite motlut till Rabothytta där jag vände när asfalten byttes till grus. Ca 14 km och 250 hm trevlig väg med lite högre berg i fonden, som synes på bilderna var det rejält molnigt och ganska kallt men fin cykling.
Advarsel! Vändpunkt:
Åter mot Korgen, nu med mestadels medlut, genom byn och sen dags för den lite längre klättringen upp på Korgfjell. Uppenbarligen var detta tidigare enda vägen i nord-sydlig riktning här, innan tunneln invigdes 2005. Tack vare tunneln var det obefintlig trafik, kan förvisso ha något att göra med den tidiga timmen. En hel del får var i vägen, och bredvid vägen, precis som vanligt i Norge alltså. Stigningen var ca milen lång och 500 hm, trevlig stigning med fina vyer i mestadels skog även om det bjöds på en del vyer.
Tyder på cykelintresse på toppen
Vägen ned var kall, och full av får. Och lite historia. Under Naziockupationen byggdes en ny väg, kallad Blodveien, av krigsfångar, under fruktansvärda förhållanden. Detta hade jag aldrig hört talas om tidigare, vare sig Blodveien, Korgfjell eller Läger Korgen. Ibland är det lärorikt att cykla!
Blodveien
Tog en lite annan väg ner på slutet och såg lite mer av byn. Väl nere frös jag och valde att vända ner mot campingen för en dusch och frukost. Jag skippade således den tredje svängen som gick åt det håll vi kom med bilen dagen innan. Tänkte att resten av familjen inte skulle behöva vänta så länge på frukost och anade en viss irritation om jag var borta en timme till. Men väl vid husbilen snarkades det, jag ångrade lite att jag vek ner mig och jag övervägde att ändå ta sista planerade svängen. Men då det var kallt och jag inte hade fler plagg mot kylan valde jag att låta den norska delen av cykelsemestern ta slut där.
Vidare färd med husbilen över gränsen i Tärnabytrakten, de vägarna såg även de trevliga ut för cykling. Tyvärr var jag fastkedjad vid ratten på 6,64 m husbil. Vidare genom norrländska skogarna som inte kan rekommenderas för cykling (om man inte kör, typ, Sverigetempot då) och sen ett stopp i Norrbotten och 97:an som var långt från den härliga norska cyklingen. E4 söderut och övernattning i Sundsvall och en cykeltur på Alnön – det var förresten här jag råkade ut för semesterns enda regn.
Alnön
Husbilssemester 2018 genom Norge med lånad husbil. Det var i mitten av juli, så det var långa, ljusa dagar och en hel del tur med nederbörd, d.v.s. knappt något regn alls på ca en vecka. Rutterna planerades för att få en del stigningar på mindre vägar. Tyvärr lämnade mina dåvarande ruttplaneringsfärdigheter lite att önska (det gör de förvisso fortfarande). Cykeldagarna innebar tidig uppstigning och att försöka att inte väcka sambo och dotter. Energikakor och vätska på cykeln och efter passet en snabb dusch (i kallvatten då jag inte begrep hur värmen till vattentanken funkade) och frukost med familjen. Alla som sovit i husbil med taksäng vet hur dåligt med plats det är, så det var upp, smyga på toa, byta om, krypa mellan stolarna under sängen och ut genom passagerardörren.
Lillehammer
Vi stod på en ställplats vid hoppbacken, rätt prisvärt och fantastisk utsikt, det var även milt sagt spännande att knata upp till toppen av backen med en 1,5-åring som inte var helt stabil och inte utvecklat någon sund försiktighet med branta trappor. Nåväl, morgonen började tidigt, och 05:35 rullade jag iväg. Det började med en nerförsbacke till Mjösa, sen bar det uppför på västra sidan. Jag var inte kompis med min nya Edge 1000, utan missade första avtagsvägen i en husförtätning och fick köra lite grusväg när jag tvärsade över till rätt rutt. Temperaturen började på ganska behagliga 12 grader, behagligt när det började gå uppför, men inte särskilt skönt första nedförsbacken.
Start:
Tog ingen bild på grusvägen men bjuder på en bild på generisk Sörmländsk grusväg, ganska likt den i Norge.
Här cyklade jag lite i dalgångar och uppför en del stigningar innan det vek av mot den högsta klättringen jag hittade i förväg, och det var ett gäng km i ca 12 % stigning enligt Edgen. Alltid 12 %. Hela tiden 12 %. Rätt jobbigt men ändå rätt hanterbart trots att jag bor långt från några egentliga stigningar. Nämnde jag att Norge bygger backar med 12 % lutning? Vindväst och armvärmare var överflödiga och förpassades till ryggfickan.
12 %
Upp till högsta punkten strax innan något museum, och sen tillbaka igen. Därefter mot Follebu där det bjöds på något större och mer trafikerade vägar och någon slags samhällen med affärer och sånt civiliserat. Istället för att ta den större vägen ner mot Mjösa, hade jag plottat en mindre väg något högre upp. I och med att Norge är som Norge är, fanns det en del husförtätningar och byar lite högre upp, samt en del gårdar. Och vimplar i norska färger. Och backar med 12 % lutning, även om de nu ofta var utför, som tur var.
Högsta punkten:
Vy:
På väg över Mjösa på tillbakavägen tog jag en bild på bron, vilket jag tänkte att min av broar överintresserade svåger skulle uppskatta, men jag har nog aldrig visat den. Kanske inte är så arkitektoriskt spännande egentligen, men det kändes bra där och då, och jag fick nytta av den i var är bilden tagen-tråden så här fem år senare.
Bro
Väl tillbaka till hoppbacken stod sambo och dotter och hejade, och då jag kände mig stärkt av det fortsatte jag uppför backen en bit till innan benen tyckte att det räckte med uppförscykling, så jag vände ned mot en iskall cola och frukost med utsikt över Lillehammer. En bra morgon! Med facit i hand borde jag nog byggt en runda som gick mot Birkebeiner Skistadion och vidare upp mot Sjusjöen, men det är lätt att vara efterklok.
Ovanför ställplatser, utan hejande familj. Snodd från Google Maps
Turen:
Alvdal
Ett par dagar senare var vi i närheten av Alvdal, och hittade ett ställe typ naturrastplats vid älven där vi ställde oss. Väldigt mysigt ställe, och när vi vaknade var det fullt med får på andra sidan älven, några tiotal meter från husbilen. Här i krokarna hittade jag inga självklara stigningar att plotta, men hittade något på Google om Tron som skulle kunna vara något, åtminstone stod det om cykling där, men i efterhand begriper jag att det nog var mtb-cykling som avsågs. Vill minnas att det var något telemast eller liknande vägen gick till. Väl vid avtagsvägen visade det sig vara en grusväg man inte vill cykla med 25 mm-däck. Ser nu att det finns bilder på Google Maps från 2019, där gruset framgår, men när jag rekade hade Googlebilen inte varit där. Jag körde några mil på platten innan det var dags för frukost med familjen och le lite åt en 1,5-årings fascination av fårskockar (lite som när man själv cyklar rando). Kändes ändå som en bra cykeldag, för benen var rätt sura efter förra turen.
En bild blev det:
Korgen
Nu hamnade vi lite högre upp i Norge, i Korgen lite söder om Mo i Rana, och det märktes på temperaturen som var 6-12 grader under min tur. Vi försökte välja mindre vägar med husbilen, och en sträcka mellan Hattfjelldal och Korgen verkade magisk för cykling, tyvärr lyckades jag inte få sambon att köra bilen samtidigt som tillåtelse att cykla. Testa om ni får chansen! Enda negativa var en norsk slyngel i firmabil typ Caddy som tyckte att gissningsvis 30 km/h över hastighetsbegränsningen på smala vägar var rimligt, och samtidigt inte tyckte att det var värt att hålla av vid möte av en stor husbil. Det kostade svärfar en backspegel och mig en halv självrisk, då försäkringsbolaget uppenbarligen tyckte att jag borde gjort mer än att bromsa ned till 20 km/h och ha högerhjulen utanför vägen. Nåväl, jag är inte bitter och Korgen camping var trevlig, och upp i ottan för att cykla iväg en ut och tillbaka x 3-runda jag hittat. Först en liten väg med lite motlut till Rabothytta där jag vände när asfalten byttes till grus. Ca 14 km och 250 hm trevlig väg med lite högre berg i fonden, som synes på bilderna var det rejält molnigt och ganska kallt men fin cykling.
Advarsel! Vändpunkt:
Åter mot Korgen, nu med mestadels medlut, genom byn och sen dags för den lite längre klättringen upp på Korgfjell. Uppenbarligen var detta tidigare enda vägen i nord-sydlig riktning här, innan tunneln invigdes 2005. Tack vare tunneln var det obefintlig trafik, kan förvisso ha något att göra med den tidiga timmen. En hel del får var i vägen, och bredvid vägen, precis som vanligt i Norge alltså. Stigningen var ca milen lång och 500 hm, trevlig stigning med fina vyer i mestadels skog även om det bjöds på en del vyer.
Tyder på cykelintresse på toppen
Vägen ned var kall, och full av får. Och lite historia. Under Naziockupationen byggdes en ny väg, kallad Blodveien, av krigsfångar, under fruktansvärda förhållanden. Detta hade jag aldrig hört talas om tidigare, vare sig Blodveien, Korgfjell eller Läger Korgen. Ibland är det lärorikt att cykla!
Blodveien
Tog en lite annan väg ner på slutet och såg lite mer av byn. Väl nere frös jag och valde att vända ner mot campingen för en dusch och frukost. Jag skippade således den tredje svängen som gick åt det håll vi kom med bilen dagen innan. Tänkte att resten av familjen inte skulle behöva vänta så länge på frukost och anade en viss irritation om jag var borta en timme till. Men väl vid husbilen snarkades det, jag ångrade lite att jag vek ner mig och jag övervägde att ändå ta sista planerade svängen. Men då det var kallt och jag inte hade fler plagg mot kylan valde jag att låta den norska delen av cykelsemestern ta slut där.
Vidare färd med husbilen över gränsen i Tärnabytrakten, de vägarna såg även de trevliga ut för cykling. Tyvärr var jag fastkedjad vid ratten på 6,64 m husbil. Vidare genom norrländska skogarna som inte kan rekommenderas för cykling (om man inte kör, typ, Sverigetempot då) och sen ett stopp i Norrbotten och 97:an som var långt från den härliga norska cyklingen. E4 söderut och övernattning i Sundsvall och en cykeltur på Alnön – det var förresten här jag råkade ut för semesterns enda regn.
Alnön
