GoranS skrev:
-------------------------------------------------------
> floors skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > > > > + 1 (SV: PLUSS ETT, ENG: PLUS ONE)
> > > >
> > > > Pluss? ;-)
> > >
> > >
> > > Ja... innan stavningen förengelskades någon
> > > gång på 80-talet.
> >
> >
> >
> > Jag lämnade målburen öppen avsiktligt om man
> > säger så. ;-)
>
> Jo, jag anade nästan det.
>
> Fast, någon ändring på 80-talet undrar jag om
> det skedde. Om man tittar i SAOB som trycktes 1953
> för det aktuella ordet nämns inget om stavningen
> pluss, utan det är plus som gäller. Finns även
> en referens tillbaka till Celsius 1741 då det är
> ett s som gäller.
Hur ska jag ta mig ur det här? Jag har nämligen funderat en del kring ordet plus(s). Jag minns att jag på 80-talet fick lära mig att stava det med två "s". Om det berodde på en dåligt utbildad lärare eller möjligen den då moderna språkpolitiken som ville förenkla språket mot talspråksriktningen eller om det är så att jag, vilket är högst orimligt och osannolikt, minns fel så kommer jag med en dåres envishet hävda att pluss once upon a time stavades med två s.
Säg mig; SAOL från 1953 och ännu tidigare som 1741? Har vi inte franska språkreferenser då? Franska språkreferenser innebär givetvis plus med ett "s". Fortsätter man sedan mitt bergsäkra teoretiska resonemang här så skulle en DÅ modern talspråkspolitik under 80-talet med två "s" i stavningen (har du kollat SAOL från 1988?) inte behöva innebära att den nutida stavningen med ett "s" skulle vara ett bevis för att jag skulle ha fel. Quite the opposite, min kära Watson, dagens enkel-"s" innebär att vi idag tagit till oss den engelska stavningen. Redan de gamla grekerna... ... ... ... ...
eller jag säger som Mikael Hjort - låt mig utveckla:
Snuten skrev:
-------------------------------------------------------
> Fikasvettot skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > floors skrev:
> >
> --------------------------------------------------
>
> > -----
> > > Det känns som att den här debatten kan
> > släckas
> > > för det är nog ingen som medvetet vill
> välja
> > > alternativ som medför lidande och
> > förstörelse.
> >
> > Varför inte? Det blir ju billigare så.
>
> Svettot har tyvärr rätt, även om jag önskar
> att floors påstående om att ingen medvetet vill
> medverka till lidande och förstörelse vore sant.
> Nästan alla val vi gör innebär att trampa mer
> eller mindre den eller den på fötterna. Sånt
> är livet.
>
> Därmed inte sagt att man bör resignera och säga
> att inget spelar roll för det spelar roll.
>
> Det värsta jag vet är när man försöker
> upphöja sin egen grymhet och dumhet till dygd och
> tom skryter om hur man har genomskådat allt och
> därför bränner på med sin SUV, bär päls och
> smaskar kött utan att bry sig om hur djuret haft
> det. Den slags cynism är idiotens cynism.
>
> Det näst värsta är när man koncentrerar sig
> på symbolhandlingar (livsstilsmarkörer)
> istället för problemen, och sedan tror att man
> är så j-a fin i kanten. Man gör sig själv naiv
> och ser ner på de kloka cynikerna som inte köper
> skitsnacket. Kanske kallar man de kloka cynikerna
> för nejsägare.
Nu du Snuten så är jag rädd att du väckt trollet i mig och jag vill påstå att det både du och jag skriver är olika exempel på hur vi tolkar den gängse moraluppfattningen i det samhälle vi just nu lever i. Du gör antagandet att vi vill stampa varandra på fötterna och vill hävda oss själva först och främst för att det är de kraven som samhället ställer på oss för att vi ska kunna överleva på bekostnad av andra (så uppfattade jag det i alla fall). Jag är inne på samma linje om att vi nog möjligen skulle kunna vara nyttomaximerare men jag tror att en ytterligare dimension av att roffa åt sig är att agera på ett sådant sätt att man godtar och ibland överträffar samhällets moralkrav genom att visa oss moraliskt aktningsbara för oss själva och inför andra genom att vara så bra människor som vi kan bli för att det ger oss fördelar i det samhälle vi lever i.
Jag gillar verkligen att teoretisera och NU börjar jag nog trolla lite - but please stay with me eller scrolla vidare. Jag skriver inget om bästa understället här utan tar mig bara plats i det filosofiska rummet -
Jag tror inte på altruism. Det är inte det jag säger, däremot så är jag lite rädd att sådana där gamla otäcka sociologer som Herbert Spencer kan ha vissa poänger - dvs att klampa varandra på fötterna för att rädda sitt eget skinn kanske är ett uttryck för teorin om det vinnande receptet om "survival of the fittest" - för att kunna överleva lättast i varje givet socialt sammanhang. Så om man antar att det i ett socialt sammanhang råder koncensus om att man bör agera etiskt (vad det nu är i varje socialt sammanhang är dessutom en annan fråga att grotta ned sig i) för att den kollektiva överenskommelsen innebär att man kollektivt godtagit att etiskt agerande stödjer en långsiktig överlevnad för kollektivet så kommer det också att resultera i att flertalet handlingar i den riktningen från var och en.
Men om det samtidigt finns en möjlig vinning, för var och en, i att göra avsteg från den gängse moraluppfattningen under förutsättning att man inte blir ertappad och riskerar att utestängas av kollektivet så skulle det nog innebära att det är en kalkylerad risk som "The economic man" skulle ta (om man tror på principen om The economic man, dvs).
Givet dessa två samverkande mekanismer: Regler för kollektivets överlevnad ställt mot den enskildes vinning/avancemang/överlevnad så känns det som att ju starkare moraluppfattning om vad som är rätt som råder i ett visst samhälle vid en given tid desto större sannolikhet är det att den enskilde anpassar sina små som stora val i linje med den kollektiva viljan. Mode är väl det absolut tydligaste exemplet på det. Det kostar alltså på att vara normbrytare även om det skulle kunna resultera i kortsiktiga vinster och kanske en förändring av samhället som stort, men så småningom ställer samhället in sig på en ny gängse moraluppfattning. Det är alltså enklast att göra som det stora flertalet.
Efter den här kvasiakademiska utläggningen om människans natur så tror jag i alla fall att man som vanlig medelsvensson helst vill uppfattas som en hygglig prick, och det kan enligt min tanke leda till att man också tycker att andra ska vara hyggliga prickar så krävs det att man agerar så att de andra hyggliga prickarna är hyggliga mot en själv och för det ska ske så måste man visa hygglighet mot sina andra prickar. Tänk att man kunde härleda ett bibelord som ett exempel på praktisk socialdarwinism? :-)
Ergo (man måste ju använda ordet Ergo när man skitsnackar så här): Om man i kollektivet bestämmer sig för att det bästa är att vara sparsam med allt vad jorden erbjuder, och att en del i det är att vara trevlig mot andra såväl som att man visar hänsyn för djur, växter, natur osv... för att mänskligheten överhuvudtaget ska existera så tror jag i alla fall att det leder till tankemönster hos den enskilde som gör att man vill vara så juste som möjligt inte bara när man visar upp det mot andra utan även i sitt eget agerande och därför kanske man väljer att inte stödja en viss industri om man känner till baksidorna med den industrin (och att dessa baksidor rimmar illa med den gängse moraluppfattningen). Om man vill resonera ännu mera utifrån idén om att människan är en rationell vinstmaximerare så måste nog kollektivets toleransnivå för normbrytare liksom möjligheten att utföra saker utan bli avslöjad vara två faktorer som i hög grad påverkar tendensen att agera i linje med samhällsnormen - även i ögonblick där risken för avslöjande är liten.
Shit, nu måste jag sluta med att skitsnacka här, men det är så svårt när man snurrar in sig olika teoretiska resonemang som är så roliga att diskutera. Nu resonerade jag alltså utifrån tanken om att människan är en rationell nyttomaximerare och att vi lever i en socialdarwinistisk miljö. Den här tankegången om the econoic man brukar bli mycket mera kriticerad bland humanister (för jag förutsätter fördomsfullt att det är flest ingenjörer och dylikt som hänger på Happy). Huruvida socialdarwinismen styr är väl något helt annat. Det vore roligt med en diskussion utifrån en altruistisk utgångspunkt.
Så min slutsats av allt blaj ovan är att jag, givet att principen om the economic man är den som styr (och enbart den) och inte den institutionella teoriskolan eller någon annan teoribildningsskola, tror att i ett samhälle där uppträdande är viktigt för framgång och där moraluppfattningen går ut på att man måste visa ansvar och vårda sin miljö så är det också viktigt att vilja vara en juste person och då försöker man vara en juste person vilket innebär att man hellre vill göra moraliskt bra saker framför dåliga saker (i förhållande till samhällsnormen, men om det vore en bra sak att långsamt skinnflå katter utan bedövning istället för att klappa dem så skulle ju människor välja att skinnflå katter framför att klappa dem.). I ett annat samhälle kanske något annat är viktigt.
Hugg gärna sönder min argumentation. Jag har inte korrläst den, det blev bara så roligt att fundera. Hur hade för övrigt ett samhällskontrakt i den institutionella skolan sett ut? Jag ska sluta trolla nu och diskutera underställ istället.
(Juste = Schysst = Schyst)