Mitt nya liv - fortsätter
Blev med tempocykel i helgen. Ett mycket efterlängtat men oplanerat inköp.
Provade den igår och jag kan inte sluta le :D
Fasen vad gött det var.
Turen i korta drag.
”Hjälp, hur ska detta gå”, är min första tanke.
Rullar sakteliga ut ur stan på cykelbanorna fulla med dödsgrus. Blir omcyklad av en gammal gubbe på elcykel.
Lämnar villakvarteren bakom mig och går ner i tempoställning. Vinglar hit och dit. Ligger mitt i körfältet men det kan inte hjälpas. Vill gärna ha lite marginal både till vänster och höger. Vägen är smal och krokig. Inte optimalt för första tempoträning, kanske?
Hade fått tips om att byta det främre högprofilhjulet till ett med låg fälg om det blåser. I alla fall i början tills man vant sig. Det blåste inte så mycket så jag negligerade det rådet.
Vid ett fält tar vinden i och jag trycks ut mot mittlinjen, glider lite över och möter en bil mitt i kurvan. Inga bromsar där växlarna sitter och det är inte läge att byta grepp. Bilisten måste nog ha skitit ner sig när hen upptäcker en galen cyklist på fel sida vägen. ”Jisses, det var nära”. Med hjärtat i halsgropen fortsätter jag men tar det lite lugnare tills jag har bättre och rakare väg. Rundan är ca 3 mil lång. Lagom sträcka att börja med men jag ska ta mig över åsen. Lång seg uppförsbacke som belönas av lång fin nedförslöpa.
Skrattade högt flera gånger av pur cykelglädje fast det gjorde ont i kroppen. Det var svårt att slappna av i tempoställning och, om jag bortser från blodsmak i munnen och mjölksyra från helvetet i benen, så var det värst för musklerna i underarmarna. Höll om pinnarna så knogarna vitnade.
Jag kan nog vänja mig. Får leta reda på lite bättre vägar att träna på här i krokarna.
Här är skönheten.
Provade den igår och jag kan inte sluta le :D
Fasen vad gött det var.
Turen i korta drag.
”Hjälp, hur ska detta gå”, är min första tanke.
Rullar sakteliga ut ur stan på cykelbanorna fulla med dödsgrus. Blir omcyklad av en gammal gubbe på elcykel.
Lämnar villakvarteren bakom mig och går ner i tempoställning. Vinglar hit och dit. Ligger mitt i körfältet men det kan inte hjälpas. Vill gärna ha lite marginal både till vänster och höger. Vägen är smal och krokig. Inte optimalt för första tempoträning, kanske?
Hade fått tips om att byta det främre högprofilhjulet till ett med låg fälg om det blåser. I alla fall i början tills man vant sig. Det blåste inte så mycket så jag negligerade det rådet.
Vid ett fält tar vinden i och jag trycks ut mot mittlinjen, glider lite över och möter en bil mitt i kurvan. Inga bromsar där växlarna sitter och det är inte läge att byta grepp. Bilisten måste nog ha skitit ner sig när hen upptäcker en galen cyklist på fel sida vägen. ”Jisses, det var nära”. Med hjärtat i halsgropen fortsätter jag men tar det lite lugnare tills jag har bättre och rakare väg. Rundan är ca 3 mil lång. Lagom sträcka att börja med men jag ska ta mig över åsen. Lång seg uppförsbacke som belönas av lång fin nedförslöpa.
Skrattade högt flera gånger av pur cykelglädje fast det gjorde ont i kroppen. Det var svårt att slappna av i tempoställning och, om jag bortser från blodsmak i munnen och mjölksyra från helvetet i benen, så var det värst för musklerna i underarmarna. Höll om pinnarna så knogarna vitnade.
Jag kan nog vänja mig. Får leta reda på lite bättre vägar att träna på här i krokarna.
Här är skönheten.
Senast ändrad:

