Mitt personliga mål har varit att klara vättern på sub9 i år och jag blev antagen till en en bra grupp som jag tränat med (i alla fall delar av gruppen) sen en och en halv månad tillbaka.
Hur det nu var så blev jag övertalad och rekryterad in i en sub8:30-grupp och jag var mer eller mindre ett nervvrak dagarna innan start. Jag var mycket tveksam till att jag skulle klara den tidsambitionen men jag har ju svårt att säga nej till en sån utmaning. Vad kan gå fel lixom?
Stor sjö
Nervositeten la sig faktiskt kvällen innan och på morgonen innan start kände jag mig lugn optimistisk och fokuserad inför uppgiften.
Sub8:30gruppen bestod av 6-7 personer så jag misstänkte att det skulle bli tufft men och strategin var att hänga på sub8 som startade samtidigt som oss, fram till Jönköping eller så länge vi kunde.
Sub9-gruppen startade fyra minuter efter så om det skulle skita sig på nått vis så hade jag tryggheten med att bli upplockad av dem.
Med vinden i ryggen och solsken i blick rullade vi ut ur Motala prick 12.20. Jag var långt bak i startfältet och farten trissades snabbt upp något våldsamt. Tanken slog mig att det var lite riskabelt att ligga så långt bak men innan jag hann göra något åt saken så släppte cyklisten jag hade framför mig en liten lucka. Det gick några sekunder för mycket innan jag registrerade och med den skoningslösa hastigheten där jag gick på rött hade jag helt enkelt inte den kraften i benen att jaga ikapp. Så nära och ändå så långt borta.
Efter en stunds jagande kom jag ifatt en annan som oxå hade släppt och vi bestämde oss för att vänta in några andra eftersläntrare så vi blev totalt fem stycken som körde tillsammans en bit. Ner till Gyllene uttern hade jag en snitthastighet på 39km/h. Så fort så länge har jag aldrig cyklat innan.
Innan Jönköping blev vi ikappcyklade av sub9 som fick draghjälp av ett litet gäng proffscyklister. (jag visste inte att de var proffs då) När de kom ikapp så la jag mig längst fram och snackade lite med killen med neongul tröja som det stod Cyklo-ogen (eller nått liknande??) på. Jag hälsade och frågade om det var ok att jag la mig där och drog lite. Jo det var helt ok, menade han. Efter en stund frågade jag om de inte roterade men han menade att han gärna låg kvar och att det var hans jobb att dra. "Kul kille", tänkte jag. (jag trodde han skojade) Så frågade jag hur mycket han fick i betalt. "30.000" sa han. (Jag trodde fortfarande att han skojade - eller ja, det kanske han gjorde???) Nåja jag roterade iaf in i ledet och fick vila lite och fick veta senare att det faktiskt var hans jobb att cykla. Jag fick se honom hämta vatten till sina kompisar senare oxå.
Någonstans nere i kaoset i Jönköping så verkar det som om sub9-gruppen splittrades. Fick känna på starka sidovindar som kastade cyklister sidledes i klungorna. Där fick man vara på sin vakt för att det inte skulle ske någon olycka. "Det här är nog bara en liten försmak" tänkte jag med förra årets vr i tanken. Bara att krypa ihop och trampa. Efter Bankeryd fick vi lagning och det var lite förvirrat då jag inte visste hur det fungerade. Men jag hittade iaf mina flaskor men jag bytte bara en eftersom jag hade mesta delen av mitt elektrolytslisk kvar.
Mellan Bankeryd och Karlsborg var det många långa mil i stora massiva klungor där det bara var att segla med. Vinden var inte så svår som jag hade föreställt mig. En del klungor gick in i depå, någon fick jag släppa. Några mil avverkades med små spontanklungor med flera erfarna och starka cyklister. Vi hade gott samarbete och jag fick för första gången till Belgisk klunga. Har provat innan ett par gången men inte lyckats hålla rätt hastighet utan "dött" efter bara en kort stund. Denna gången var det tredje gången gillt och det kändes riktigt bra då vi kommunicerade och samarbetade fint.
Blev trött och tänkte lägga mig bak och stå över nått varv men ist fick jag styra gruppen som roterade genom att ropa deras namn, vem som låg sist, när de skulle skifta. Blev inte så mycket vila mao då det blev småluckor att täppa hela tiden. Väldig bra att så många hade skrivit sina namn på nummerlapparna btw.
I Karlsborg fick jag tillfälle att stanna och vila i fem minuter eftersom jag och 200 andra lyckades pricka in en broöppning.
Det fylldes på med cyklister bakifrån hela tiden och när vägen öppnades igen blev det en strid på kniven att komma iväg och inte släppa. För min del tog jag det lite med ro just då. Jag fick tillfälle att kolla tiden och jag såg till min stora glädje att om jag fortsätter som jag gör och det inte hände något har jag sub9 som i en liten ask. Jäklar vad det kändes bra! Jag skulle in i langningsdepån efter Karlsborg och byta flaskor och för att inte riskera att missa depån så ville jag inte in i megaklungan och kriga.
Bytte flaskor som planerat och efter Karlsborg var det lite glesare mellan storklungorna jag hängde med en lite mindre grupp med folk från olika klubbar och vi varierade från 3-4 upp till 30 pers. Jag var med och roterade och drog en hel del. Ett tag var vi bara 4 pers som drog med 20 pers efter oss i svansen. Tröttnade lite och försökte vinka fram de andra oxå men fick svar att "Nä, jag orkar inte. Jag är trött" Vem fan är inte trött, tänkte jag och mumsade vidare på min styrlinda.
Ca 3 mil innan mål kom det en storklunga och plockade upp större delen av "min" grupp. I någon uppförsbacke missade jag att ducka för en mild slägga och fick peta i lättaste växeln för att komma upp. Segade mig fram i 20km/h och luckan växte obönhörligen och jag blev lämnad ensam kvar.
Där och då började mitt inre mentala krig.
(**3 mil är ingenting. 3 mil är en piss i Mississippifloden. 3 mil är en 1/10 av 30 mil. Det är bara mjölksyra. Det gör ont. Det är bara mjölksyra. Det är inte farligt. Tryck lite till. Lite till kan jag trycka. Bara lite till.**)
Så där höll det på att snurra i skallen och jag fick cykla en bra stund solo. På de böljande småvägarna efter Medevi kom det en snabbklunga som jag hängde på kanske 10-15 minuter men sen gick det inte mer. 5 km innan mål kom Ride of Hope som släpade med mig över mållinjen.
Tack alla goa fina duktiga cyklister som jag stött på under helgens äventyr. Det har varit en fantastisk upplevelse och ett minne för livet.
År 2013 cyklade jag vr på 10:07. I år cyklade jag på 8:35 under helt andra förutsättning som gav mig en förbättring på lite drygt 1,5 timme. Ja, jag har tränat hårt och de sista 6 veckorna har träningen varit dedikerad för vättern. Nästa mål att klara sub8 så slog ett öga i resultatlistan och såg att det bara är en tjej (rätta mig om jag har fel) i år som kommit in under 8 timmar, så jag är djupt ödmjuk och möjligtvis är det en alldeles för ambitiös uppgift som jag har gett mig själv. I år var jag bland de tjugo snabbaste damerna. Det får jag ändå vara rätt nöjd med.
Edit:
http://www.strava.com/activities/153852432