RR Malmö 400k Brevet.
Efter en natt helt utan sömn studsade jag upp samma sekund som klockradion gick igång. 400 km stod på programmet idag och jag har länge gruvat mig och var spänt förväntansfull inför det absurda och det otänkbara att cykla från Malmö upp till Ljungby, sen till Halmstad och ner till Helsingborg och tillbaka till Malmö. 400k ska ju enligt de som vet vara den värsta breveten. Jag menar - det är ju jobbigt att köra BIL i 40 mil...
Hade förberett mig så gått det nu går mentalt vilket bestod i att inte tänka på sträckan eller orterna som vi skulle passera, alls. Tänkt mest på vad jag ska ha med mig, vad som skulle kunna hända och hur jag i så fall löser detta på bästa sätt. Det mesta är ju då kläder efter väder och ett enkelt reparationskit, telefon och visakort, lampor och reflexer på cykeln samt reflexväst. Jag hade oxå varit duktig denna gången och skrivit ut noter men eftersom de suger utan att göra någon glad så hade jag oxå skrivit lite egna noter.
Bilen var packad redan kvällen innan och vädret skulle bli så pass fint att jag inte skulle behöva ha allt för mycket kläder med så jag till och med hade bestämt att cykla utan väska. Det jag skulle ha med mig rymdes i sadelväskan, ryggfickorna och min lilla väska som jag kan sätta på överröret.
Innan jag kom till startplatsen så lokaliserade jag kommande natts härbärge som jag mutat in hos en annan randonneur, Micke, som bor i centrala Malmö. Tyckte inte det var någon god ide att köra bil i 10 mil efter 40 mil i sadeln. Jag lastade av sov/ät/dusch mm och hämtade upp Micke som oxå skulle cykla. Han verkade ta det med ro, gäspade och var långt ifrån färdig när jag kom och frågade om jag ville ha kaffe. Jag som är en sån stresspella och hatar att komma försent mumlade nått om att nejtackjaggårnertillbilen, och kände mig djupt otacksam.
Micke kom ner efter bara några minuter och det var istället han som fick vänta på att jag skulle bli färdig innan vi äntligen kom iväg och vi hade gott om tid. Det tog 10 minuter att rulla bort till Shellmacken på Holma
Väl där så kom jag på att mina noter låg prydligt vikta och väntade på mig i min hall. Hemma. Aja, tänkte jag. Jag har ju rundan i GPSen. Jag tog ett foto på Mickes noter för säkerhets skull.
Så drog vi iväg i samlad trupp. Vi krånglade oss ut ur Malmö på cykelbanor och vägar med rödljus som aldrig tycktes ta slut och klättrade över avstängda vägbyggen. För mig är helt osannolikt hur jag ska kunna lära mig hitta i det där virrvarret. Vilket år som helst nu. Känns som om vi tar en ny väg ut ur stan varje gång jag är där och cyklar.
Nå ja. Jag hängde på bra och väl ute ur gyttret drogs tempot upp. Vi tappade två stycken efter ca 3 mil. Tyvärr var Micke en av dem. Jag började titta lite på hastighetsmätaren och det skulle jag ju inte gjort. "Så här fort kan jag ju inte cykla" tänkte jag. Vi var ju ändå 5 i klungan så jag tyckte det var lika bra att hänga på så länge det gick. Vi gjorde första stämplingen i Kågeröd och det var menat som ett snabbstopp men det var nått mackelimang med stämpeln och personalen försvann in på kontoret med våra kort. Jag sög i mig en Red Bull och åt några torkade aprikoser. Vi möttes av muntra miner när vi fick förklara för nyfikna vad vi höll på med. Randonneuring hade de nog aldrig hört talas om. Vi fick förklara att det var som en slags cykelorientering där vi hämtade stämplar på olika ställen som bevis att vi faktiskt varit där. När någon i gruppen sa att vi skulle till Ljungby, Halmstad och sen ner tillbaka till Malmö var det som om jag faktiskt fattade galenskapen i det hela. Det är ju SkitLångt!!!
Där och då fick jag mig en lite mental knäck. Vi hade cyklat 7 mil och jag låg redan på gränsen för vad jag pallade. Jag förberedde mig för att förr eller senare få släppa och köra solo men jag bestämde mig för att göra mitt bästa för att hänga med fram till stämplingen i Markaryd.
Efter ett tag gick det bättre. Mjölksyran släppte och milen rullade på och jag slutade titta på pgsen som bara gav mig kalla kårar. I Markaryd stoppade vi i en liten kiosk. Jag var hungrig med det fanns inte ens en lite korv att köpa så det blev en Red Bull till och mer nötter och aprikoser. Lunchpaus i Ljungby utlovades
Det var bara 5 mil mellan Markaryd och Ljungby ungefär och vi passerade obemärkt Strömsnäsbruk. Många av de platser som vi passerade var verkligen bomull för själen. En så fin sommardag men alla dessa idyller av små röda stugor, lantbruk med alla djur och dofter av syren, hägg, nyklippt gräs och hästgödsel som virvlade förbi. En sådan dag är det för mig ett mysterium att inte alla cyklar eller åtminstone är ute går eller vistas i det underbara vädret.
När vi kom fram till Rastan i Ljungby kände jag mig smått sliten men inte längre så väldigt hungrig. Beställde motvilligt en barnportion köttbullar och en liter Proviva i butiken. Vi rastade en god stund.
NLC ville inte stanna och äta så han drog i förväg. Han lämnade några peppande ord till mig på vägen innan han drog. Han sa ungefär så här "Nu kan du ju inte ge upp för nu har du ju cyklat halva vägen och har lika långt hem som tillbaka"
Tack för den lixom.
En till med god smak i gruppen. Min snikmodel till höger.
Så bar det av igen och jag hänge faktiskt fortfarande med fast jag gick inte längre fram och drog och jag fick ropa lucka ett par gånger. Kroppen började kinka lite. Fick ont i trampdynorna på fötterna och kände mig väldigt varm om fötterna. Detta avhjälptes genom att ta bort tejpen som jag hade satt för ventilationshålen under skorna. Nacke, axlar, rygg och väster arm ovanför armbågen började tycka att det var bra. Inte ont men lite trött-värk. Väg 25 mot Halmstad var lång och händelselös. Vi hade en tröttsam motvind och jag kände en oidentifierbar trötthet i kroppen. Inte ont. Ingen mjölksyra. Ingen direkt hög puls eller nått sånt utan bara less och lite uttråkad. Han tänka säkert 100 gånger att "nu skiter jag i detta" och ville slänga cykeln långt in i skogen, sätta mig i ett dike och sura. Men det fanns fortfarande en smula förnuft för jag visste ju att ingen kommer ju att hämta mig. Pricken över i-et var när min gps ballade ur. Den berättade för mig att jag var 3 mil från spår och sen dog den.
Äntligen i Halmstad.
Här pausade vi ytterligare en gång och jag förklarade för gruppen att jag var sliten och jag kände mig som ett ankare och jag ville inte vara den där jobbiga typen som skrek "lucka" hela tiden. Jag kände mig oerhört gnällig och deppade men jag blev bjuden på både cola och glass så jag blev lite gladare. Jag fick liv i gpsen oxå men den visade fortfarande "avviker från bana" även om de andras pgser inte höll med. Jag hade foto på Mickes noter (light) och telefonen så jag skulle nog klara mig men de andra tyckte att jag skulle försöka hänga med och att de gärna väntade. Jag blev så glad och tacksam. Solo är ingen barnlek alltså. Speciellt inte utan fungerande gps.
Med glass i magen och cola i en kladdig sportflaska drog vi i väg igen och jag hade väl hoppats på lite medvind men här blev det slagsida. Jag fick smaka på den förrädiska sida-med-vinden och vi skapade breda vingar över vägen till bilisternas stora förtjusning. Här syns Hallandsåsen i fjärran
I sakta mak besteg jag Hallandsås-berget och väl uppe kändes fick jag nog lite mål-vittring. Vi hade sisådär 10 mil kvar och det är ju en kort distansträning hemmavid. Plätt-lätt och nedförsbacke och medvind hela vägen tillbaka för nu vände vi snart verkligen åt rätt håll och skulle ha vinden i ryggen
I Helsingborg käkade jag en toast och vi fick ta på oss reflexvästarna och tänka lamporna på cyklarna för nu började det skymma
Efter Helsingborg kom jag in i andra andningen. Jag hittade min zonsalva som jag hade tagit med och gav nacken en omgång med den. Det gjorde gott. Efter Landskrona hade jag repat mig så pass att det kändes som om jag skulle kunna dra hela vägen hem. Nu fanns det inget som stoppade mig. Jag tänkte på de kalla ölen och den varma duschen som väntade.
Vi krånglade oss tillbaka samma väg (ja faktiskt) som vi cyklade ut ur Malmö på men undvek cykelbanorna. Vår lilla klunga drogs ut till ett pärlband och den som hade krafter kvar drog på och fick stoppa vid varje rödljus. Jag hade någon km innan mål gått ner i en djup svacka men pedalade på så pass att jag hann upp de som väntade på grönt ljus i varje korsning
Nu skulle jag bara hitta tillbaka till natthärbärget. Det gick med telefonens hjälp. Lite halvt speedad och uppe varv tog jag en dusch och drack öl. Samtidigt. Jag önskade att det hade det funnits en stol i duschen för det var banne mig en skön dusch och lyxigt med lägenhet med oändliga mängder gratis varmvatten. Jag lämnade den enkom för att ölen tog slut och jag behövde en till.
Den natten sov jag som en död. Jag vaknade inte ens när den andre randonneuren kom hem och ställde in sin cykel duschade och allt. Jag som brukar vakna så lätt.
Nu har det gått ett par dagar och jag kan sammanfatta det med att det var inte så farligt. Det var tufft, det var det, och jag sitter med blandade småkrämpor men alla dessa går över och på onsdag har jag tänkt cykla igen. Den värsta biten är den mentala för mig. Ett mantra som upprepades om och om igen gen var "free your mind and your legs will follow". Jag kan oxå skriva under på att man klara mer än vad man tror. Lärdom: Se inte för mycket på gpsen utan lyft blicken och se mot horisonten
Edit: stavfel