Nybörjarens första lopp
Det finns säkert fler som jag, som på senare dagar insett att cykling är en fantastisk motionsform och skaffar sig en halv-vetig cykel och anmäler sig till ett lopp, utan att inte ha en susning om vad det handlar om.
Detta blir min lilla tråd inför mitt livs första lopp. Här ska jag uppdatera lite gällande min träning, andra funderingar och ventilera skallen.
I höstas köpte jag mig min första riktiga cykel, en Scott Aspect 910. En hardtail med luftdämpad gaffel med lockout och hyfsade komponenter. Ett bra instegsalternativ har jag märkt, passar mig väldigt bra.
Samtidigt som jag köpte cykeln så måste man ha anpassade grejer, vill inte se ut som en total alien i skogen. Byxor med blöja inhandlades ihop med lite tröjor och vettiga skor som tydligen ska låsas fast i tramporna..
Under hösten togs den endast ut två gånger. Första gången så lyckades jag trilla med cykeln stillaståendes pga de förbaskade skorna satt fast i tramporna.. Sen blev det skitväder..
I mars satt jag och tänkte för mig själv att jag måste ha ett mål med cykelträningen, jag vill inte harva runt helt utan något att se fram emot. En kväll råkade jag anmäla mig till Ränneslättsturen, 78km distansen som går av stapeln 2/7. Så här i efterhand undrar jag lite vad fan jag tänkte på, men nu är det bara att träna..
Här i byn har vi ett väldigt fint mtb-spår som är ca 9km långt, blandat med stigar och tekniska partier, till backar där lungorna snabbt hamnar utanför västen..
Än så länge har jag varit en stolt finväderscyklare, men jag är rädd för att jag får ge mig ut även när det blir taskigt väder.
Hitintills har jag tagit något varv i mtb-spåret, tills igår, då for jag ut för att jag ville ha lite basmil på cykeln.
Jag plockade på mig byxorna, tröja och väst, spände hjälmen och fixerade mina låsbara skor.. Fram togs cykeln, pumpade i 3kgs tryck då dagens cykling endast skulle gå på grusväg och lite asfalt. Så for jag iväg.
Såklart får jag direkt motvind och pulsen skenar redan i första backen, när jag kommer upp för backen och viker in mot grusvägen inser jag att sadeln är lågt satt, stannar till, håller på att trilla igen stillaståendes då fötterna är fastspända i tramporna, men jag har varit lite förutseende och lossat förspänningen lite grann, precis i sista stund får jag loss foten och kan stoltsera med att jag står på benen..
Upp med sadeln lite grann och iväg igen. Det första som slår mig är att nu sitter jag riktigt bra. Bra kraft i benen och fartvinden blåser härligt. Jag märker snabbt vilken skillnad i komfort det är när jag låter dämparen arbeta på grusvägen istället för att ha den låst. Dessutom, blir jag imponerad av hur smidigt och exakt cykeln växlar, jag börjar få en känsla för hur hojen beter sig och det här är väldigt roligt!
Efter ett tag inser jag på min färd att min förutstakade rutt har förändrats lite grann, någonstans har jag missat att svänga! Det gör inget, cykeln lirar perfekt och jag känner mig pigg, trycker på och satsar i varje uppförsbacke. Något jag lägger märke till är att jag inte har koll på om jag är svettig eller inte, min andning märker jag inte av, förens jag tar vatten och inser att jag är andfådd, men bara när jag dricker, jag är inte andfådd när jag fokuserar på cyklingen. Prattempo känns det som.
Jag har ingen aning om vad klockan är eller hur länge jag varit ute, men till slut svänger jag in på uppfarten igen hemma.
När jag kliver av cykeln är benen som spagetti, jag känner mig yr och fruktansvärt hungrig.
Det där äpplet jag tog var inte mycket energi (som var mitt enda intag från lunch tills då 19,30) innan jag gav mig ut.
Å satan vad ont i baken jag har, det var ingen som sa att babianarsle kommer med cyklingen! Trots väl vadderad blöja i byxan..
3 mil vart det iaf, å nu inser jag att 78km är långt...
Detta blir min lilla tråd inför mitt livs första lopp. Här ska jag uppdatera lite gällande min träning, andra funderingar och ventilera skallen.
I höstas köpte jag mig min första riktiga cykel, en Scott Aspect 910. En hardtail med luftdämpad gaffel med lockout och hyfsade komponenter. Ett bra instegsalternativ har jag märkt, passar mig väldigt bra.
Samtidigt som jag köpte cykeln så måste man ha anpassade grejer, vill inte se ut som en total alien i skogen. Byxor med blöja inhandlades ihop med lite tröjor och vettiga skor som tydligen ska låsas fast i tramporna..
Under hösten togs den endast ut två gånger. Första gången så lyckades jag trilla med cykeln stillaståendes pga de förbaskade skorna satt fast i tramporna.. Sen blev det skitväder..
I mars satt jag och tänkte för mig själv att jag måste ha ett mål med cykelträningen, jag vill inte harva runt helt utan något att se fram emot. En kväll råkade jag anmäla mig till Ränneslättsturen, 78km distansen som går av stapeln 2/7. Så här i efterhand undrar jag lite vad fan jag tänkte på, men nu är det bara att träna..
Här i byn har vi ett väldigt fint mtb-spår som är ca 9km långt, blandat med stigar och tekniska partier, till backar där lungorna snabbt hamnar utanför västen..
Än så länge har jag varit en stolt finväderscyklare, men jag är rädd för att jag får ge mig ut även när det blir taskigt väder.
Hitintills har jag tagit något varv i mtb-spåret, tills igår, då for jag ut för att jag ville ha lite basmil på cykeln.
Jag plockade på mig byxorna, tröja och väst, spände hjälmen och fixerade mina låsbara skor.. Fram togs cykeln, pumpade i 3kgs tryck då dagens cykling endast skulle gå på grusväg och lite asfalt. Så for jag iväg.
Såklart får jag direkt motvind och pulsen skenar redan i första backen, när jag kommer upp för backen och viker in mot grusvägen inser jag att sadeln är lågt satt, stannar till, håller på att trilla igen stillaståendes då fötterna är fastspända i tramporna, men jag har varit lite förutseende och lossat förspänningen lite grann, precis i sista stund får jag loss foten och kan stoltsera med att jag står på benen..
Upp med sadeln lite grann och iväg igen. Det första som slår mig är att nu sitter jag riktigt bra. Bra kraft i benen och fartvinden blåser härligt. Jag märker snabbt vilken skillnad i komfort det är när jag låter dämparen arbeta på grusvägen istället för att ha den låst. Dessutom, blir jag imponerad av hur smidigt och exakt cykeln växlar, jag börjar få en känsla för hur hojen beter sig och det här är väldigt roligt!
Efter ett tag inser jag på min färd att min förutstakade rutt har förändrats lite grann, någonstans har jag missat att svänga! Det gör inget, cykeln lirar perfekt och jag känner mig pigg, trycker på och satsar i varje uppförsbacke. Något jag lägger märke till är att jag inte har koll på om jag är svettig eller inte, min andning märker jag inte av, förens jag tar vatten och inser att jag är andfådd, men bara när jag dricker, jag är inte andfådd när jag fokuserar på cyklingen. Prattempo känns det som.
Jag har ingen aning om vad klockan är eller hur länge jag varit ute, men till slut svänger jag in på uppfarten igen hemma.
När jag kliver av cykeln är benen som spagetti, jag känner mig yr och fruktansvärt hungrig.
Det där äpplet jag tog var inte mycket energi (som var mitt enda intag från lunch tills då 19,30) innan jag gav mig ut.
Å satan vad ont i baken jag har, det var ingen som sa att babianarsle kommer med cyklingen! Trots väl vadderad blöja i byxan..
3 mil vart det iaf, å nu inser jag att 78km är långt...
