Fjärdebrunn
Aktiv medlem
Om att bli lycklig av lite cykling
Justök och bjudningar både hit. Så, en stund efter lunch uppstår tidsluckan...På med prylarna och iväg med lite drygt två timmar kvar innan decembermörkret.
Kryssar iväg på Gröna spåret (Hellas) i riktning mot masterna. Kör västerut då jag bor i bortänden. Smyger fram i stilla skog på lite tyngre växel. Vill inte spinna iväg utan hitta ett skönt skogsluffartempo. Ser isläggningen som startar om på Lundsjön. Det är fantastiskt att se de purfärska istrådarna på den lätt rykande skogstjärnen. Hittar pulsen och rätt växel. Stå och bryta lite i backarna och bra flyt på de få slätpartierna. Stigen är nästan torr och det knastrar lite om rimfrosten bland barr och gräs. Till och med rötterna är vänliga nog att leverera grepp. De få blöthålorna har nästan fått bärig is och med lite fart bär den nästan överallt. Smyger över de långa lerbaden mellan grusvägarna. Tar mig upp på berget innan gamla skjutbanan. Piruetter runt isfläckarna skön nerfärd med lågt tryck i bakdämpen. Bryter mig upp för backarna mot Källtorpsberget. Tar en vattenpaus uppe på flatbergen. Får ett infall när blicken faller på den gamla södra sträckningen av gröna. När daggen börjar falla för att omedlebart frysa till på de nerkyla berghällarna smyger jag ut på stigen som omsluter Orrmossen. Tänker på vilken placeboeffekt plattisar kan ha. De små spängerna blir till en njutning och en stillhet jämfört med stigens småskakningar. Stannar till vid brandområdet. Lyssnar på en Kattuggla som skriker, åt mig?. Solen har försvunnit och en sakral stillhet lägger sig. Bestämmer mig för att jag inte vill bli kvar här uppe ensam i mörkret. Följer det gulsnitslade påsticket till Gula. Balanserar med alla sinnen på helspänn på de hala små bergskanter stigen bjuder. Njuter onya av en Tobbe-designad spång som ligger som en vänlig gest så här i juletid. Når fram till Gula precis där backen börjar. Precis så mycket ljus kvar så jag kan låta bli bromsarna och låta tynddpunktsförskjutningarna lösa kontrollen i de grusiga böjarna. Tar mig upp till Snörom och grusvägen hem. Endorfinerna pumpar som bäst i blodet.
En till synes banal upplevelse på sakralt vackra stigar i bleknande ljus. En stor upplevelse för mig efter fyra månaders ofrivilligt cykeluppehåll. Jag blev nog lite granna helare som människa tror jag. Det känns så ialla fall.
Svårt att få andra att fatta så jag skrev av mig lite här om det är OK?
Oscar
Kryssar iväg på Gröna spåret (Hellas) i riktning mot masterna. Kör västerut då jag bor i bortänden. Smyger fram i stilla skog på lite tyngre växel. Vill inte spinna iväg utan hitta ett skönt skogsluffartempo. Ser isläggningen som startar om på Lundsjön. Det är fantastiskt att se de purfärska istrådarna på den lätt rykande skogstjärnen. Hittar pulsen och rätt växel. Stå och bryta lite i backarna och bra flyt på de få slätpartierna. Stigen är nästan torr och det knastrar lite om rimfrosten bland barr och gräs. Till och med rötterna är vänliga nog att leverera grepp. De få blöthålorna har nästan fått bärig is och med lite fart bär den nästan överallt. Smyger över de långa lerbaden mellan grusvägarna. Tar mig upp på berget innan gamla skjutbanan. Piruetter runt isfläckarna skön nerfärd med lågt tryck i bakdämpen. Bryter mig upp för backarna mot Källtorpsberget. Tar en vattenpaus uppe på flatbergen. Får ett infall när blicken faller på den gamla södra sträckningen av gröna. När daggen börjar falla för att omedlebart frysa till på de nerkyla berghällarna smyger jag ut på stigen som omsluter Orrmossen. Tänker på vilken placeboeffekt plattisar kan ha. De små spängerna blir till en njutning och en stillhet jämfört med stigens småskakningar. Stannar till vid brandområdet. Lyssnar på en Kattuggla som skriker, åt mig?. Solen har försvunnit och en sakral stillhet lägger sig. Bestämmer mig för att jag inte vill bli kvar här uppe ensam i mörkret. Följer det gulsnitslade påsticket till Gula. Balanserar med alla sinnen på helspänn på de hala små bergskanter stigen bjuder. Njuter onya av en Tobbe-designad spång som ligger som en vänlig gest så här i juletid. Når fram till Gula precis där backen börjar. Precis så mycket ljus kvar så jag kan låta bli bromsarna och låta tynddpunktsförskjutningarna lösa kontrollen i de grusiga böjarna. Tar mig upp till Snörom och grusvägen hem. Endorfinerna pumpar som bäst i blodet.
En till synes banal upplevelse på sakralt vackra stigar i bleknande ljus. En stor upplevelse för mig efter fyra månaders ofrivilligt cykeluppehåll. Jag blev nog lite granna helare som människa tror jag. Det känns så ialla fall.
Svårt att få andra att fatta så jag skrev av mig lite här om det är OK?
Oscar
