Jag har blivit uppsagd pga arbetsbrist två gånger. Första gången var Ericsson 2000, sen från ett litet bolag efter Ericsson. I bägge fallen tycker jag att facket arbetade mot mig på olika sätt. På Ericsson ville chefen ha kvar mig, men facket gick inte med på det i turordningen och den förmånliga dealen som jag fick. (Hade ju just då ändå helst varit kvar).
Andra gången förhandlade facket fram en deal som ledde till att de "äldre" fick 12 månader, och vi "yngre" bara enligt LAS. Motiveringen var att gamlingarna inte skulle få jobb, men de yngre var anställningsbara.
I verkligheten fick de äldre jobb inom en vecka, då de gick tillbaka till de två moderbolagen, och vi yngre som inte kom från ett moderbolag hade svårare.
Så här i backspegeln, så har jag, bortsett från de perioderna jag varit arbetslös, egentligen varit gynnad av att "tvingas" till nya val och har idag ett bra jobb där jag känner mig rimligt anställningstrygg.
Jag har alltid varit med i A-kassa och fack, trots att jag egentligen tycker att facket har motarbetat mig vid två tillfällen. Den extra inkomstförsäkringen vill jag dock ha, och har haft nytta av, fast egentligen bara den andra perioden, då den första var helt finansierad av Ericsson. Jag anser också att för den stora massan är det bättre med ett fack, än enskilda mot företagen.