Här följer den utlovade berättelsen om flytten av nya båten från gamla hemmahamnen i Björlanda Kile, till nya hemmahamnen i Hunnebostrand.
Eftersom vår motor ibland varit lite opålitlig erbjöds vi att få låna förre ägarens utombordare (den som satt på båten), vilket innebar att jag på lördagen, dagen före avfärd, fick köra upp min bil med vår utombordare i, till Hunnebo och parkera den hos mina föräldrar. Dels för att få upp vår motor inför motorbytet, dels för att få tillbaks den lånade motorn till Göteborg. Kortare besök i min gamla hemort har jag nog aldrig gjort tidigare. 45 minuter från att jag rullade in med bilen tills jag lämnade samhället igen på en buss.
Tidigare under lördagen hade jag varit vid båten för att lämna av allt jag behövde ha med. Mat, kläder, bensintank, sjökort, liggunderlag, sovsäck samt diverse annat smått som mobilladdare, pannlampa (hela elsystemet är bortplockat pga vattenskadan så jag behövde ljus på kvällen) och en bok. I själva verket hade jag laddat upp för långt fler dagar än det faktiskt skulle ta, men jag visste inte innan, så hellre för mycket än för lite.
Tidigt på söndag morgon tog jag buss 22 från Swedenborgsplatsen ut mot Björlanda. Jag fick gå sista kilometern eftersom bussen inte går den vägen på morgonen. Men det var en stilla och vacker morgon, så det var bara skönt. Förre ägaren mötte upp och vi fixade alla papper så det var klart, och han hjälpte mig att komma iväg. Det var ungefär då jag upptäckte att jag hade glömt påsen med kylvaror hemma i kylen. Det jag skulle äta under färden...
Björlanda Kile på morgonen
Jag smög mig ut ur småbåtshamnen ett par minuter över nio och hissade seglen. Till att börja med var det inte så mycket vind, men prognosen hade lovat 5-6 m/s från NO, ökande till 6-8 från N-NV under dagen, så jag räknade med att få mer fart senare. Ändå gled båten fram i runt fem knop, så det var ju inte stilla. När jag kom ut på Sälö fjord läade det inte längre bakom västra Kungälvs "udde", och vinden ökade en hel del. Dessutom skulle jag behöva gå mer nordligt åt för att passera Sälö och fortsätta väster om Klåverön och Marstrand genom passagen vid Ramholmen. Jag fick kryssa mig fram och vinkeln mellan slagen var inte rolig, eftersom det förmodligen var vinddriven motström också. Fast med självslående fock var det inte så besvärligt ändå. Det piskade på rejält och vågtopparna var vita med skum som flög längs havsytan. Inte mycket att göra än att kämpa på. Ganska många andra segelbåtar ute, men nästan ingen på väg åt samma håll som mig. Inte så konstigt...
Lustig segelsättning på fin skuta
Strax söder om Klåverön behövde jag hämta en grej i ruffen och släppte skoten för att tappa kraft. Då fick jag se att det var vatten på durken. Läcker båten, tänkte jag. Men nej, vattnet var gulbrunt, så det måste ha varit gammalt regnvatten som läckt in men som varit "inlåst" när båten inte lutade, men som rann ut och ner nu när det hade krängt en del. Tyvärr hade jag inte stuvat undan allt ordentligt, så lite kläder hade ramlat ner i vattnet där inne. Min plånbok torkade inte förrän nästa dag…
Klåverön i förgrunden framför Marstrand med Carlstens fästning
Jag satte fart igen och gled ut väster om Marstrand. Carlstens fästning är en imponerande koloss! Den såg jag från strax efter avgång från Björlanda Kile och nästan hela resten av dagen. I nordväst hade jag Pater Noster, med det lättidentifierade fyrtornet. Vinden hade börjat vrida över åt nordväst nu, så jag kunde hålla samma bog långt uppåt Åstol. Den lustiga lilla ön som nästan är helt täckt av klassiska bohuslänska hus.
Min navigationsutrustning, utöver papperskort och kompass
Klädesholmen
Nu hade jag Tjörn innanför mig, och jag fick börja kryssa igen, upp mot Klädesholmen. Vinden var fortfarande bitvis onödigt kraftig, så det var kallt. Men det var inte längre kraftig motström, så kryssvinklarna förbättrades avsevärt. Eftersom det var rätt mycket gammal sjö utomskärs, valde jag att gå inomskärs genom ett antal smala passager sydväst om Skärhamn. En av dem benämns "Jungfruhålet" på sjökortet. Inte så politiskt korrekt, kanske… Den gick fint att komma igenom, men strax efter kom en smalare passage som jag inte hade fart och trim nog för att ta mig igenom eftersom kursen låg så nära vinden. Det tog tvärstopp, och jag fick vända akut för att inte ränna upp på land. Det gick bra, men skam den som ger sig, så jag trimmade lite bättre, och behöll mer fart, och kom igenom. Sen kom ytterligare ett litet sund som var rätt i vindriktningen. Jag försökte två gånger men fick till slut ge upp.
Jag startade motorn och gick med hårt skotade segel genom passagen och fortsatte norrut. När jag tittade på klockan och konstaterade att den redan var över 15 bestämde jag mig för att gå in i Skärhamn för natten. Seglen kom ner utanför Akvarellmuseet, och sen puttrade jag längst in i hamnen, till gästhamnsbryggorna. Jag hade aldrig legat i gästhamn tidigare. Eftersom det var lågsäsong och jag såg flera andra båtar ligga långsides vid bryggorna följde jag deras exempel. Det var bra mycket enklare för mig som var ensam ombord. Det var lugnt och stilla i hamnen så det hela gick smidigt och snabbt. Efter ett par minuter låg båten tryggt förtöjd och jag kunde kliva iland.
Båten förtöjd i gästhamnen i Skärhamn
Första dagens segling tog nästan prick sex timmar, och på den tiden avverkade jag 30 nm, varav knappt 29 för segel, resten för motor. Den planerade rutten för samma sträcka, var på ca 20 nm. Ganska mycket extra distans alltså, pga kryssandet. Snittfarten genom vattnet blev strax under fem knop, men då är min "paus" söder om Marstrand med, samt mina misslyckade försök i de trånga passagerna. En bit över fem knop blev det nog med det borträknat. Helt ok med tanke på att jag inte är van vid båten och inte aktivt trimmade perfekt, och dessutom inte gick hårt och högt mot vinden när det friskade i som mest. Toppfarten blev 7.5 knop vid ett tillfälle. Inget extremt, men hyfsat med fart.
Vackra Lady Ellen, som har Skärhamn som hemmahamn
Nån hamnvärd syntes inte till, och en ortsbo som spatserade runt i hamnen menade att det nog inte var nån som tog upp avgift så här års. Ok, tänkte jag, och gick till pizzerian intill hamnen. Då hade jag ätit tre ballerinakex och två 33 cl drickor på hela dagen från frukosten kl 06.15. Jag var väldigt hungrig! Pizzan försvann snabbt ner. Därefter promenerade jag upp till Ica och provianterade inför kvällen.
Jag satte mig på båten och ringde ett samtal. Strax därpå kom en hamnvärd och ville ha betalt. 150 kr är ett ok pris, tycker jag. Toaletterna och duscharna var varma och fräscha! Elanslutningen saknade jag adapter för, så jag fick klara mig utan. Men jag kopplade en USB-laddare direkt på startbatteriet, och det gick så fint så. Med den laddade jag min Garmin Edge 800, som jag använt under dagen för att dels logga seglingsrutten, dels navigera efter det egenhändigt inlagda sjökortet.
När mörkret föll blev det snabbt kallt, och båten kändes kallare inne än ute, så jag tog på mig mer kläder och satte mig i sittbrunnen för att bara ta det lugnt. Då kom båtgrannen i motorseglaren Fjord 28 och började samtala. Han var norsk, och efter nån minut bjöd han över mig till sin båt. Där inne var det varmt och ombonat. Han hade slängt ut dieselmotorn och satt in en liten batteribank och en elmotor på 15 kW i stället. Han hade varit på väg i sex veckor, från Selje, en liten ort nära Ålesund på norska västkusten. I den hårda vinden några dagar tidigare hade focken gått sönder. Just den här båten har ett väldigt litet storsegel och en väldigt stor fock, eftersom masten står väldigt långt akterut, så utan focken ville han inte fortsätta. Det tog flera dagar att få det fixat. Under dagen närmast hade han seglat från Hunnebo, dit jag ju var på väg. Han hade haft medvind, så det var, som han sa "en lett dag på jobben"! Båten ska han ha i nära Kornhalls färja. De har en kolonistuga nära Säve för dottern och barnbarnen bor i Göteborg. Det är en liten värld ibland!
Norskens motorseglare
Min sovplats
Jag återvände till båten och bestämde mig för att ta en lång och varm dusch. Sagt och gjort. Sen kröp jag ner i sovsäcken och läste en stund innan jag somnade. Jag hade räknat med att bli väckt tidigt nästa morgon av hundratals båtar som skulle ut för att slänga i hummertinor eftersom det var hummerpremiär kl 7. Men jag sov så skönt. På morgonen gick jag till Ica och skaffade lite mer mat för att äta under färden, sen gjorde jag mig i ordning och lämnade hamnen ungefär kvart över nio. Det var en väldigt stilla och vacker morgon. Havet bra nära som en spegel, och nästan ingen vind alls. Det lilla som var kom från sydöst. Prognosen sa också svag vind från SÖ, vridande till SV-V och ökande under dagen. Det skulle visa sig stämma perfekt.
Trots fulla segel var farten inledningsvis bara mellan 1 och 1.5 knop. Ändlöst njutningsfullt att glida fram helt tyst. Knappt en krusning på vattenytan, inte ens bakom båten. Det tog nog en halvtimme för att avverka den första kilometern… Det var ett bra tillfälle att öva på lättvindstrim! Sen ökade vinden lite och så även farten. För att slippa lä bakom land valde jag att gå västerut mot öppnare vatten, i stället för att fortsätta norrut in genom Kyrkesund.
Fronten, som hann ikapp mig med regn, men också välkommen vind
Det var strax utanför Härön som jag slängde en blick söderut och fick syn på en ilsket mörkblågrå regnfront. Jag kände mig jagad! Kursen sattes mot Käringön och när det öppnade upp åt väster började dyningarna rulla in. Med den svaga vinden svajade båten och seglen vajade av och an. Farten höll sig runt 2.5-3 knop, men jag märkte tydligt hur vinden liksom tappade taget om segelytorna när seglen oavbrutet svängde och buktade sig. Inget driv alls. Fronten kom närmare och närmare, med mörka regngardiner hängande under. Jag tog bort allt vattenkänsligt från sittbrunnen och stängde ruffluckan, tog på mig regnjackan och tajtade muddarna. Några minuter innan fronten var över mig kom vinden, som jag hade väntat mig. Farten ökade och snart pep båten fram i 6-7 knop. Då kom regnet. Först hårt och intensivt, men sen allt mer avtagande. När regnet lämnade så lämnade också vinden. Efter 20 minuter var det roliga över, och svajandet i den svaga vinden återvände.
Färjan till Käringön
I höjd med Måseskär bestämde jag mig för att gå mer åt nordöst för att få en mer gynnsam vindvinkel. Och jodå, farten ökade en aning, men framför allt slapp jag få dyningarna från sidan och surfade i stället med dem. Vinden började så smått öka och jag gick över till en nordlig kurs för att passera på insidan Härmanö upp mot Gullholmen. Inne mellan skären upptäckte jag att en trimaran med moderna segel kom glidande bakom mig. Först ganska avlägset, men den kom snabbt närmare. En färja på väg till Käringön blåste förbi i full fart. Trimaranen närmade sig inte lika snabbt längre. Jag kände mig rätt nöjd med att inte bli omedelbart förnedrad av en så snabb båt. Först i höjd med Gullholmen var den ikapp, men då vek den av österut medan jag tog vägen genom hamnområdet.
Jag får syn på den jagande trimaranen, här med 3X zoom på mobilkameran
Trimaranen kommer närmare
Trimaranen ikapp, men valde annan kurs före Gullholmen
Gullholmen
Efter Gullholmen väntade den kanske mest beryktade och fruktade passagen längs hela min rutt. Islandsberg. Men en dag som denna var det inget märkvärdigt. Fast jag måste ändå säga att det var den gropigaste sjön där på hela färden, relativt sett, alltså. Nu hade jag också Lysekil i sikte, och då insåg jag att jag skulle hinna hela vägen hem innan mörkrets inbrott. Men det är ändå lustigt det här med att vara i segelbåt. Man ser platser så länge innan man kommer dit. Från att Lysekils pampiga kyrka dök upp bakom en klippa, tog det över en timme innan jag passerade som närmast den. Det var också där som jag styrde åt nordväst, runt Flatholmen, och såg Kungshamn och Smögen på avstånd.
Fruktade Islandsberg
Det blev en vacker dag
Lysekil i sikte
En av alla hummerfiskare jag sett under dagen kom nära, så jag frågade om han fått nåt än, men han höll på att leta reda på en tina som glidit iväg. Det var väldigt många kulor och välen ut i vattnet under hela segelturen. Även i farleder. Men mest kring grund, vad jag kunde se. Jag försökte gå på läsidan om alla, men ibland var det så tätt mellan dem att jag inte kunde hålla avståndet. Som tur var fastnade ingen. Folk har väl för det mesta vett på att tynga ner linorna när de lägger ute i trafikerade stråk.
Nu var vinden sydvästlig, så jag fick lite mer fart jämfört med hur det varit tidigare under dagen, även om det fortfarande var svag vind. 4-6 knop pendlade det mellan. Söder om St Kornö fick jag syn på ett tankfartyg som var på väg åt utåt genom Brofjordens inlopp. Jag hoppades att det skulle hinna passera innan jag skulle korsa inloppet. När jag fick syn på fartyget igen, norr om L Kornö, såg jag att det följdes av ännu ett. Jag tog en siktlinje på båten mellan två föremål och försökte se om vi hade konstant bäring. Nej, den föll bakåt. Efter ytterligare en stund insåg jag att de båda fartygen nog inte rörde sig alls, utan låg för ankar…
De två tankfartygen i Brofjordens inlopp
Bohus-Malmöns karghet i eftermiddagssol
Smögen i motljus
Bohus-Malmöns karga, skrotstenstäckta kust närmade sig och jag fortsatte NNV mot en grön prick jag skulle runda för att sen styra västerut förbi Kungshamn. Passerade Tången och skotade hårt för att få fart och bra höjd mot vinden. Riktigt kul att få lite fartvind och lutning efter så många timmar med vinden akterifrån. Runt Guleskärskajen där ett par stod med kastspön, och sen vidare under Smögenbron. Efter ett tag kom jag fram till Sotekanalens inlopp, och eftersom där råder segelförbud var det dags att dra igång motorn och ta ner seglen.
När jag fällde ner motorn kom snabbkopplingen i kläm och bröts av vid slangen! Snabbt ner i ruffen för att hämta den andra slangen. Den gick inte att få på på tanken! Trots till synes identisk anslutning var det omöjligt. Jag hämtade vår tank, som drar tjuvluft i anslutningen, och fick äntligen igång motorn. Jag var ju tvungen att segla under tiden också, i den lilla triangelformade bukt som ligger utanför inloppet. Med motorn igång kunde jag ta ner seglen och börja styra inåt. Bara tio sekunder senare sjönk motorns varvtal drastiskt på ett ögonblick. Jag pumpade till på slangen men det hjälpte inte. Jag stoppade motorn och kollade bakåt. Propellern var inlindad i brun tång!
Jag drev nu i medvind och medström med drygt två knop in i kanalen. Jag försökte få grepp om en utskjutande träavbärare, men kraften i båten var för stor. Så fick jag syn på en lämplig privat brygga med trästockar som jag skulle kunna kasta lasso runt. Jodå, jag styrde in mot den och slängde över en ögla i den aktre förtöjningstampen. Det knarrade till i bryggan och så var båten stilla.
Motorn hissade jag upp och fällde fram, och tillbringade sen nästan 40 minuter med att, hängande halvt utanför båten med motorn som stöd, veva ur all tång. Propellern var som en kolasnöreautomat! Vrid ett varv, och få ett kolasnöre. För tången såg ut som gröngulbruna kolasnören. Jag trodde aldrig det skulle ta slut! Att det kan rymmas så mycket inne i propellerhöljet!? I efterhand har jag tagit reda på att det troligtvis hade räckt att slå back för att blåsa ut allt, men eftersom motorn var lånad vågade jag inte experimentera.
Med all tång borta, och fingrarna stinkande av bensin och propelleraxelfett, startade jag så motorn och tuffade vidare genom kanalen. Vid bron fick jag vänta några minuter i låg fart innan den öppnades, och sen var det bara att köra hemåt. Vid det här laget hade solen hunnit gå ner, och jag hade inga lanternor. Däremot var det mina hemmavatten, så där har jag allt memorerat. GPS:en slocknade precis utanför kanalens mynning, men då var det bara runt en kilometer kvar. Farsan hade kört ner och stod på bryggan och tog emot där fram, precis i tid.
Andra dagen avverkades 35 nm på nästan exakt 10 timmar (minus stoppet med motorproblemet). Varav nio timmar och drygt 31 nm för segel, vilket gav en snittfart på ca 3.5 knop.
Totalt 65 nm på 16 timmar, varav ca 60 nm för segel under ca 14.5 timmar. Ett totalsnitt på fyra knop och ett segelsnitt på ca 4.1 knop. Och bakom alla siffror: en riktigt rolig seglats!
Båten på plats, dagen efter
