Ja, Lofsdalen blev inställt på grund av livet men jag lyckades få lite träning under semestern ändå.
Så i lördags var det dags för säsongens första race. Snapphaneracet i Sölvesborg, 56 km med ~1600 höjdmeter. Eftersom säsongens målrace är Kullamannen 100k var det lite test av olika saker, mest för att se om benen fixar lite uppförs och nerförs. Som boende i Nordvästskåne är man ju inte bortskämd med långa backar direkt.
Jag skulle springa med en kompis som körde 28 km-distansen (ett varv) och vi möttes upp på Hjortakrokskolan nån halvtimme innan start. Ett trevligt litet ställe för ett mysigt litet lopp, totalt runt ett 100-tal startande på fyra distanser där de som skulle springa 50 miles (tre varv) redan hade varit ute två timmar när vi startade. Till start spelades Snapphaneklanen med Svenska Akademien så som Landskronit blev man ju lite extra taggad redan då. Sen gick starten med en riktig startpistol, ingen nedräkning och skrik i micen-trams utan pang!
Ett par kilometer ut ur byn och över motorvägen och sen var det rätt in i skogen. Pulsen var lite hög men vi pratade och hade trevligt, låg långt bak i klungan men jag insåg rätt fort att jag ville hålla ett lite högre tempo än ganska många andra, även om målet var att känna att 50 km till inte var omöjligt efter målgång. Mål två var att satsa stenhårt i nedförsbackarna för att testa hur mycket mina ben klarade. Och nedförsbackar fanns det. Efter uppförsbackarna såklart.
Första varvet gick moturs och man kom nästan direkt in på små, slingriga skogsstigar med branta, rotiga backar. Tre stora backar innan energistationen, allihopa var nog egentligen mountainbikeslingor så stökigt och brötigt, perfekt för att köra hårt nedför. Och det gjorde jag. Efter energistationen var det också tre stora backar men de två första var på grusväg innan man svängde in i skogen igen för sista toppen som var en väldigt trevlig ledningsgata med blåbärsris och otroligt mjuk och fin stig.
Sista tre km fick jag nästan dra min kompis in, han hade gett allt för att hänga på. Och det hade gått lite fort. Jag siktade på att komma in strax under åtta timmar och vi kom i mål första varvet runt 3:30. Så jag tog tio minuter paus, bytte flaskor, fyllde på västen, bytte t-shirt och vilade lite. Så då hade jag ju extra tid för andra varvet och det var ju skönt!
Andra varvet kändes mentalt lättare. De tre första stora backarna var på enkel terräng och till och med lite löpbart. Jag fick en dip nånstans i nedförsbacken efter första toppen men det gick över rätt fort fast jag kände att jag inte kunde äta mer. Sportdryck var dock inget problem för magen även om jag inte älskade sockersmaken utan längtade efter surt, kolsyrat bubbelvatten. Men se det hade jag inte tänkt på!
Rent mentalt hade jag förberett mig på att första halvan av varvet skulle vara ok, enkel terräng även om backarna var långa och sen skulle andra halvan efter energistationen vara 12 km mörker och misär. Och så blev det. De där trevliga mountainbikeslingorna är inte alls lika trevliga uppför. Den längsta var en bit över en km lång med en snittlutning på över 9% (enligt klockan), så där fick jag stanna halvvägs och vila vilket jag faktiskt inte har varit med om förut. Fast även om jag inte bombade ner för backarna nu (dock mest för att jag inte hade huvudet för teknisk nedförs) så rullade det på bra och vid 50 km-punkten mådde jag fortfarande schysst. Och tänkte att "Nu är det ju över!".
Men de sista fyra, fem km var otroligt jobbiga. Magmigrän och mentalt slut fick jag verkligen tvinga mig själv att sätta en fot framför den andra och övertala mig själv att springa när det inte var uppför. "Ska jag verkligen utsätta mig för det här fler gånger?" och "Jag kommer aldrig palla 100 km igen" gick tankarna fram tills jag kom till bron över E22:an igen och jag kunde trycka bort det med "bara 2 km kvar, kom igen nu!". Så äntligen kom mål och jag kom in på 7:40, tjugo minuter under mitt mål. Andra varvet bara nån minut över fyra timmar inklusive tio minuters-pausen i varvning. Mycket bra!
Men det bästa var ändå att efter fem minuters vila kändes både kropp och knopp redo att ge sig ut igen om jag hade varit tvungen. Och ingen jobbig muskel- eller ledvärk att ta hand om. Samma sak nu två dagar senare. Lite träningsvärk i fötterna, lite i låren men inga blå tår eller annat trams. Så en absolut seger allt i allt!
Snapphaneracet var otroligt väl arrangerat, jag tror de hade tänkt på allt. Härliga stigar, bra variation på energistationerna och väldigt väl uppmärkt. Det fanns t.o.m. nästan varmvatten i duschen (eller åtminstone inte bara kallvatten)! Så är ni sugna på en lite mer utmanande ultra kan jag varmt rekommendera en tur hit.
Nu siktar vi på Sörmlands 50k som nästa!
