[Refuserad artikel] Spansk solskens-DH i februari
Snön här hemma är för mjuk insåg Wictor. Eftersom han är en handlingens man bestämde han sig för att göra något åt saken och lösningen blev en veckas downhillcykling i sommarhårda Spanien.
(Text: Wictor Dalström, Redigering: Aron Gooch)
Nyligen prövade jag att byta pendeltågsresor genom snöslask till arbetet, mot att istället cykla dödsbranter i solsken. Dödsbranterna och solskenet är tillgängliga bara en kort flygresa bort. När jag får möjligheten att styra det här landet med järnhand kommer jag införa obligatorisk vintersemester med downhill och öldrickning för alla. Det är lika bra att du redan nu läser in dig på vad som väntar dig.
Landningen kunde ha varit plattare, men fullt godkänt. Foto: Johan Folkare
I södra Spanien kring Malaga finns en mängd förtjusande berg som är cyklingsbara under hela den svenska vintern. Det finns också prisvärda företag som erbjuder shuttling (tuffare ord för skjuts) upp för dessa berg så att man slipper den där trampbiten av cyklingen. Nedfarterna finns i flera olika varianter, t.ex. grävda stigar med berms och hopp, eller varför inte vandringsled bestående av knytnävsstora stenar liggandes i sand? Spanien har allt att erbjuda!
Calle jagar Martin via endurolinjen. Foto: Wictor Dahlström
Att cykla fort ned för berg är helt enkelt mycket bättre jämfört med att putta cykel i snö med frusna fötter. Skräckblandad dödsångest slår uppgiven misär alla dagar i veckan.
Micke gör sådant Micke gör. Foto: Wictor Dahlström
Hur och varför gör man detta?
Under vintern hade det gradvis blivit klart för mig att mitt liv inte alls var likt en earthedfilm där jag satt på mitt lilla kontor. Som alltid i livet är det viktigt att vara ärlig mot sig själv och sträva efter bättring. Lösningen blev att på något sätt bryta mig in på en downhillresa till Spanien med några gamla och några blivande vänner. När detta var klaffat var det bara att boka flyg till Spanien och kontakta en lämplig arrangör. Vi valde RoostDH.
Väl framme i Malaga mötte Malcom från Roost upp upp oss på flygplatsen och körde ut oss till en vräkig villa en bit från flygplatsen, komplett med apelsinträd och bubbelpool. Vi bodde två och två i egna rum med dusch och toalett. Efter en middag var det dags att börja bygga cyklar.
Roost erbjuder en ordentligt utrustad verkstad med allt i verktygsväg. Foto: Johan Folkare
Vuxna män gör saker tillsammans...
Av oss sex som skulle cykla hade fem valt att ta med stigcykeln, i den tuffa amerikanska bemärkelsen av stigcykel. D.v.s. cykel med enkelkronad gaffel. Jag hade minst cykel, främst motiverat genom att jag är av lite hårdare virke...
Efter lite skönhetssömn och en frukost var det dags för vår första dag av cykling. Cyklingen utfördes med två guider/shuttleförare. Guiderna var Malcom som driver Roost och två världscupsåkare i downhill vid namn Phil och Joe. Själva verksamheten går till så att man hoppar in i en minibuss med cykelracksutrustat släp och blir körd upp för ett berg. Väl uppe på berget visade guiderna oss ner för diverse branter med uppskattade varningar om eventuella roadgaps, bäckgaps, brunnsgaps (smaka på det ordet) och liknade dödsfällor.
Joe – cool like a fool in a swimming pool. Foto: Johan Folkare
Det blev tidigt uppenbart att resan var ett genidrag. Under veckan blev vi visade en mängd olika platser med stor variation av terrängen. Det var allt från riktigt långa åk på helt naturlig stig till korta grävda DH-spår, och spännande kombinationer av dessa. De högsta höjderna vi var uppe på var runt 1000 m.ö.h. och de längsta åken rörde sig nog runt 700 höjdmeter. Detta tillsammans med en liten grupp och en effektiv uplift gjorde att man hann få in en massiv mängd utförsåkning varje dag. För mig var det min bristande fysiska förmåga som var begränsningen för hur mycket jag kunde åka.
Det visade sig också vara så att downhillåkare som kör i världskuppen är sjukt bra på att cykla. Både Phil och Joe var glada för att komma med tips och peka ut snabba linjer.
Riktigt snabb linje. Foto: Mikael Keränen
Att köra på stigcyklarna fungerade bra, men mycket av det vi cyklade är riktigt stökigt. Att cykla 700 höjdmeter vandringsled bestående av knytnävsstora stenar liggandes i sand gör att det regelbundet smäller fint i cykeln. Det är nog ingen tvekan om att en DH skulle vara ett snabbare alternativ för majoriteten av det vi cyklade. Det var fortfarande sjukt roligt på stigcyklarna och den bästa anledningen till att köpa nya prylar är sönderkörda prylar.
Fullface och ordentliga skydd känns som en självklarhet. Roost kräver också att man har försäkring. Det är bra att vara inställd på att cyklingen inte har större likhet med en svensk putsad cykelpark och att god teknisk förmåga och/eller tveksam självbevarelsedrift hjälper. Under resan var det generellt Martin som cyklade jättefort och som stod för spektakulärt självskadebeteende. Bland mannens främsta bedrifter kan nämnas att han valde att cykla av den byggda och exponerande vandringsleden i hög fart och trilla ner någon meter med sin cykel.
Martin vurpar, jag fotar och Ulrich gör sådant tyskar normalt gör i foton på internet.
Martin gick sedan från klarhet till klarhet genom att på en asfaltsväg ner för berget i väldigt hög fart rycka upp hojen på bakhjulet varpå vinden hade sin väg med Martins framhjul. Även detta spektakulärt.
Martin – stolt, men inte nöjd.
Berget ger och berget tar.
Förra våren var jag i Sierra Nevada och cyklade något som bättre beskrivs som AM med en arrangör som heter Ciclo Montana (RR finns här). Om man skulle jämföra cyklingen där den cykling downhillarrangörerna kring Malaga erbjuder så har Sierra Nevada högre berg, med av det jag har sett, uteslutande naturligt terräng. Cyklingen i Sierra Nevada var minst lika teknisk och ofta mer exponerad, men saknar den riktiga DH-köttigheten med sönderbombade stigar och byggda hopp och dropp.
Med Ciclo Montanta fick man också trampa uppför i mycket större omfattning, även om dom och de flesta andra arrangörerna i området delvis använder shuttles. Trots lägre höjder kring Malaga erbjuder downhillarrangörerna där fler utförshöjdmeter per krona spenderad. Sierra Nevada blir också först ett lämpligt alternativ senare på våren eftersom det på vintern sorgligt nog är en skidort. Om man är mer intresserad av helt naturlig och AM-betonad trampcykling kan det vara värt att veta att det även finns mycket av den varan kring Malaga. Det är däremot mycket av den som inte är tillgänglig via vägar som går att shuttla på och därför utnyttjas inte stora delar av det som finns av DH-arrangörerna i området.
Tysk man på spanskt berg.
Att cykla downhill är inte det säkraste man kan göra och därför har jag utvecklat en riskfilosofi kring det hela. Jag tänker mig att man ska hantera risker som smågodis. Man försöker ta alla samtidigt för att sedan borsta tänderna. Då ska det vara lugnt. På detta tema kan det nämnas att shuttlingsbussen kanske inte hade säkerhetsbälten till riktigt alla. Det kan ha varit så att baksätet inte var fastskruvat. Det kan också har varit så att dämpningen i bussen bottnade lika många gånger på väg upp för berget som min framgaffel bottnade på vägen ner för berget. Jag tror också att framfarten av vårt motorfordon inte var helt i linje med den praxis jag är van vid från norr om alperna. Men jag borstade tänderna varje dag och det hela gick finfint. Dessutom, om allt ska vara som hemma kan man lika gärna stanna hemma.
Från vänster till höger. Johan, Martin, Ulrich, jag, Micke och Calle. Foto: Någon sjukt bra cyklist
Att hänga med på en resa där man får cykla ned för berg i februari var rätt lätt att sälja in hos mig. Med tanke på att resan gick i februari hade jag också ganska låga krav på vad cyklingen skulle behöva vara för att jag skulle känna att det hela var värt pengarna. Cyklingen var däremot långt över mina förväntningar. Riktigt hög klass, och då inte bara för att det var i februari. Jag kan absolut rekommendera att cykla ned för spanska berg under svenska vintern.
Det finns ett äldre och större företag som ägnar sig åt samma typ av resa som Roost kring Malga som heter Switch-backsDH. Hos Switch-backsDH finns också möjligheten att hyra cykel. Förhållandet mellan företagen verkar vara kyligt, men spänt. På Switch-backs hemsida ser jag tex att dom vill avskräcka från att åka med andra företag. Det verkar däremot som båda företagen cyklar där man inte får cykla, men vi drabbades varken av beslagtagna cyklar eller några 5000€ i böter när vi blev tagna med handen i kakburken.
Blandad nakenchock.
Allt var däremot inte solsken och stenkistor. Isoleringen av huset var spansk, även på kvällen när det var kallt. Men vad gör det när man har filtar och bärs? Arrangörerna var trevliga, grymma på att cykla och solen sken. Jag misstänker att jag kommer åka och cykla med Roost igen. Sex dagar cykling utan vilodag var i maffigaste laget och alla var lite väl slitna sista dagen. Det är nog inte helt dumt att antingen välja att nöja sig med en långhelg, alternativt finna sig i att man behöver en vilodag.
På tal om behovet av vila så var en av resans atleter jättesliten när det var dags för hemresa. Hård träning och allmän renlevnad tar ut sin rätt efter en vecka.
En sliten atlet.
I kamratlig anda passade vi på att ställa fram atletens klocka i mobilen ett par timmar till efter vår planerade hemresa. Sedan bad vi personalen väcka atleten och fråga när hans flight skulle gå, efter vi hade sprungit och gömt oss. Det var mycket uppskattat av alla iblandade och bland det vuxnaste som upplevdes under veckan. Det var en fin vecka.
Hur reser man till Malaga?
För att få till ett ordentligt gräv till detta reportaget testade vi olika biljetter till Malaga. Alla reste däremot från Arlanda med SAS. Jag och Johan reste i stil med SAS Plus.
Usch! Foto: Johan Folkare
#allclass #highroller #blingbling Foto: Johan Folkare
För detta betalade jag 3402 kr tur och retur och då ingår det två gånger 23kg bagage. Detta gör att jag kan packa stigcykeln i en Polarisväska och få med den utan extra avgifter med bara ett lillfinger mot väskan då SAS väger den. Övriga svenskar i sällskapet testade lite olika smaker av dumsnålt med vanliga biljetter och diverse oklara, varierande och udda avgifter.
Här kan vi se hur Micke försöker lasta ur sin värdighet för att uppnå en felaktigt uppgiven viktgräns.
Undersökningen resulterade i slutsatsen att det är billigare att köpa SAS Plus och försöka få in sin cykel som ett normalt bagage om man har möjligheten. Att man sedan får gratis dricka, äcklig mat och umgänge med lönniga golfare gör inte saken sämre.
Vad kostar kalaset?
För en vecka (lördag till lördag) med RoostDH fick jag hosta upp 540 GBP. Det priset inkluderar transfer till och från flygplatsen, boende, halvpension (frukost och middag), så mycket shuttling kroppen klarar av under 6 dagar (dvs inte på transferdagarna) och all fulbärs man kan dricka. Rock n roll!
Länkar
Researrangörer:
Roost DH
Switch Backs DH
Inspiritation:
Joe Connell visar hur man cyklar
Flygbiljetter kan hittas genom:
SAS
Luftgrop
Notera: Det är värt att tänka till lite extra om man ska ta med sig en egen cykel.
