Efter en lååång dag, som avslutades med storhandling på Ica och även en husvisning så kom vi äntligen hem.... eftersom vädret faktiskt hade varit skapligt på eftermiddagen så var jag förväntansfull, för hemma stod ju Vitusen och väntade..... så Äntligen! Snabbt fram med MKS pedalerna och på med dem (utan clips och remmar tyvärr) , klippa wirar och på med ändpluggarna, lite verktyg i fickan och så ut. Knäppte en dålig bild i all hast bara för att föreviga ögonblicket. Känns lite historiskt.... första gången i full frihet sedan den plockades ner i kartongen i Port d´Alcudia i september..... Kliver upp och rullar de allra första metrarna nerför gatan.... Några svaga pling hörs från hjulen första gången de belastas, men sedan bara däckens ljud mot marken..... Tight och fint, finns det något som heter "Nycykelkänsla"...? Trampar omkring lite grann för att finjustera växlarna, och sedan en runda runt kvarteret i lite högre fart. Allt känns ok nu så jag vänder om och trampar upp för den korta men faktiskt ganska branta backen som leder upp mot gamla riksettan in mot stan, får tillfälle att trampa lite på lägsta växeln som nu är 38/28, troligen fullt tillräcklig för de flesta svenska förhållanden, men eftersom den här cykeln förmodligen kommer att spendera sitt fortsatta liv på Kanarieöarna så är kassetten "splittrad" och ett 30 drev finns att tillgå om det skulle kännas nödvändigt för tuffa klättringar där. Ut på gamla riksettan in mot staden.... Ställer mig upp och trampar på rejält..... växlarna trillar i med diskreta klick och det enda som hörs när jag tar i är ett slags Woosch, Woosch.....inget skrammel eller gnek...... De gamla betongskarvarna under asfalten passeras med dova Tock, tock... (ja det är mycket konstiga ljudupplevelser här.... ; ).....
Vitusen känns så lätt och så delikat i mina händer, rapp och fin vid ståtramp, reagerar på varje liten rörelse, men inte oroligt, bara härligt kontrollerbart......Jag måste säga att mina gamla stålracers känns som järnstaket jämfört med denna, Ryktena om ramflex på 979:orna känns faktiskt ganska överdrivna, i allafall med mina kraftresurser, den känns faktiskt stabilare i ramen än min Rex/Mercier med stålram, det går inte att provocera fram något fladder om man rycker till i styret i hög fart, och även vid ståtramp på hög växel känns den tillräckligt stabil även om man kan känna att den vrider sig en aning då.
Kvällen är ganska klar men kylig, det är ingen trafik alls på gamla riksettan och jag cyklar fram mitt ute på vägen....Frihet......!
Jag har bara vanliga kläder och ingen jacka, men när jag rullar på över fälten in mot stan får jag den där känslan att jag skulle vilja cykla hur långt som helst.... bara fortsätta..... göra en sån där resa genom många länder........
Jag lyckas ändå besinna mig och vänder om, det är nästan mörkt nu och något lyse har jag ju inte. Kommer hem till frun som sitter i tv soffan, med ett fånigt flin på läpparna tar jag med mig Vitusen in i vardagsrummet bara för att titta på den lite extra....
Det är få, om ens någon, cykel som jag har fått sådana känslor för omedelbart, det har varit en del motgångar under renoveringen, men nu känns allt det som enkla bagateller...., bara denna korta lilla tur var värd allt det. Resten av kvällen förflyter med den känsla av inre frid och tillfredställelse som bara en lyckad premiärrunda kan ge.....
Mvh Ulf S.