Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!

TheJohan

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Hallå!

Härmed tänkte jag dela med mig av min reseberättelse från i somras då jag cyklade från Riksgränsen till Smygehuk. Framförallt skrev jag ner den för egen skull, men om det kan komma någon annan till glädje så är det ju en bonus. Detta är inte bara en beskrivning av hur jag cyklade längre än jag någonsin gjort innan. Detta är en berättelse om hur jag överkom mina orosmoment och mentala rädslor som uppstod på förhand, vilket ledde till att jag kände mig fullständigt levande där inget annat än nuet existerade. Håll till godo!

För mer bilder, se insta eller facebook. Båda under namnet @endurancecoachjohan


----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
En cykelutflykt från Riksgränsen till Smygehuk

Någon gång i framtiden när jag har tillräckligt med tid, pengar och erfarenhet vore det häftigt att cykla från Treriksröset till Smygehuk och för ett ögonblick slänga sig med prefixet äventyrare. Den diffusa idén att cykla genom Sverige var en fantastiskt vacker bild i huvudet så länge den fick vara något som skulle ske i en obestämd perfekt framtid och som exkluderade alla hinder på vägen dit. Det skulle så småningom visa sig att framtiden kom till mig år 2020.

1608058418938.png


Jag har genomfört tre Ironman, ett gäng ultramaror, några Vätternrundor och annat smått och gott. Som om inte det vore nog har jag utbildat mig till Endurance Personal Trainer med en bakgrund som liknar många motionärers. Detta märkliga år, som det officiellt kallas, innebar att jag blev permitterad från mitt heltidsjobb och alltså inte behövde jobba på 16 veckor. Jag noterade snabbt att det politiskt korrekta var att känna blandade känslor inför det. Sorry, men det var inga blandade känslor utan snarare en ren drömsituation för mig att inte jobba på 16 veckor och få tid att reflektera samtidigt som jag precis startat upp min PT-verksamhet och kunde fokusera på administration och erbjuda gratis löppass. Lägg därtill fyra veckors semester som återhämtning. Det tedde sig allt mer som den där ”någon gång i framtiden” var nu. För hur i hela friden skulle jag kunna säga att jag inte haft tid?

Ironman, Klassikerlopp och ultramarathon är såklart tufft, men den typen av lopp drabbas man bara av under en dag, dvs det dröjer inte länge innan man får vila. Jag kunde inte släppa nyfikenheten på hur jag skulle klara av att pressa mig flera dagar i rad. I den svenska cykelvärlden figurerar sträckan Treriksröset-Smygehuk på mångas bucket list och denna hade sakta smugit sig in även på min oskrivna lista. För två år sen lyssnade jag på en fantastiskt inspirerande ljudbok av Sean Conway som heter Cycling the Earth och handlar om ett rekordförsök i en världsomcykling. Detta spädde på inspirationen att någon gång när stjärnorna stod rätt på himlen cykla genom Sverige. Allt eftersom gick det upp för mig att det var i år det där tillfället när stjärnorna stod rätt på himlen och den där ”nån gång i framtiden” var nu. Det kanske är lika bra att få det gjort, tänkte jag.

Nu började alla hinder och problem dyka upp i huvudet som hade för avsikt att intala mig att det vore säkrare för överlevnad att stanna hemma och göra ingenting. Överlag handlade det om logistisk, utrustning och riskhantering som jag identifierade som hinder. Att mecka med cyklar är inget jag är speciellt intresserad av, men jag ville känna mig förberedd på olika typer av haveri som kan hända. Jag insåg och accepterade att jag aldrig skulle kunna vara förberedd på alla typer av haverier. Punkteringar, kedjebrott och däckslitage hade jag en plan för och skulle cykeln stanna helt hade jag fått lifta till närmsta ort. Naturligtvis skulle jag i så fall behöva lifta tillbaka till haveriplatsen när cykeln var fixad för att inte ha fuskat genom att lifta en del av sträckan. För att hantera det mentala skrev jag på förhand ner alla risker jag kom på enligt nedan. Jag återkommer till vilka som faktiskt inträffade.
  1. Tänk om en eker går sönder.
  2. Tänk om cykeln går sönder någonstans jag inte räknat med.
  3. Tänk om det blir så kallt att jag inte står ut då kyla är en rejäl akilleshäl för mig.
  4. Tänk om jag inte hinner hem innan jag skall börja jobba (maxtid 14 dagar).
  5. Tänk om det kommer en björn. Detta var något jag dock hoppades på.
  6. Tänk om jag får ont i ett knä.
  7. Tänk om jag får panik av de oändliga avstånden mellan orterna.
  8. Tänk om Corona-restriktioner stoppar min plan.
  9. Tänk om det blir strul med flyget upp eller bussen till startpunkten.
  10. Tänk om jag blir påkörd.
  11. Tänk om jag kör fel och hamnar på grusvägar ej lämpade för racercykel.
  12. Tänk om jag inte pallar mentalt att ge mig upp på sadeln dag efter dag.
  13. Tänk om det regnar och blåser motvind flera dagar i rad som suger musten ur mig.
  14. Tänk om cykeln blir stulen.
  15. Tänk om en del av cykeln blir stulen som tex ett hjul eller sadeln.
  16. Tänk om kedjan och växlarna pajar.
  17. Tänk om jag inser att jag inte har vad som krävs för att köra flera dagar i rad.
  18. Tänk om jag somnar bakom styret.
  19. Tänk om jag får fler punkteringar än jag har reservslang till.
  20. Tänk om jag blir sjuk.
Beslutet att faktiskt genomföra äventyret kom mindre än en vecka innan avfärd. Min taktik var att sakta, men säkert, eliminera alla hinder och på så sätt eliminera mina ursäkter. Det innebar tex att införskaffa ett kompakt uppblåsbart liggunderlag, undersöka temperaturläget i norr och införskaffa två cykelväskor varav en sadelväska 17 liters och en ramväska. Båda väskorna var av märket Apidura Expedition och döm av min lycka när jag i efterhand såg att min tidigare nämnda favoritäventyrare, Sean Conway, använder samma märke. När det gällde cykelväskorna fick kvalitet och vattentäthet vara värt varenda krona. Sovsäcken hängde jag helt sonika på mina tempopinnar och den satt som ett smäck. En plastpåse om sovsäcken innanför fodralet höll sovsäck och det inknödda liggunderlaget nästan torrt. Skillnaden mellan ”nästan” och ”helt” torrt kan vara av relevant betydelse när man är på äventyr fick jag lära mig. Varje vettig människa inser att man bör provcykla med all packning innan man ger sig ut. Jag hann väl egentligen bara provköra en mil med all packning då förberedelsetiden var mycket knapp. Regnbyxorna jag hade med mig hann jag aldrig ens provcykla i, men vad vore livet utan extra spänningsmoment och potentiella läxor för livet. Träningsmässigt var det närmsta jag kom i långdistansväg två st 8,5-milsrundor back-to-back tidigare under våren samt lite kortare rundor. Detta ska inte misstolkas som att jag kom otränad till start. Flera år av mycket styrketräning och triathlonträning har byggt en bra grund och det var egentligen bristen på specifik långdistanscykling som kunde bli en risk. Det skulle visa sig att knäböj är en magisk övning för cykelstyrka som gärna får övergå till utfallssteg närmare cykelsäsongen för att närma sig cykelspecifik styrketräning. Vid cykling använder man ju trots allt ett ben i taget precis som vid utfallssteg.

1608058524984.png


För att undvika flera dagars vandring nås Treriksröset från Finland. Med tanke på rådande Corona-pandemi var Finland stängt och inte bara som i ”Stängt! Kom tillbaka på måndag” utan stängt på obestämd tid för icke nödvändiga besök. Jag hade väldigt svårt att se hur en äventyrscykling skulle accepteras som ett nödvändigt besök så jag såg inga möjligheter att komma med på en gästlista till Finland då jag varken känner ägaren eller den finsk-ugriska språkstammen tillräckligt väl för att kunna snacka mig in. Om jag inte kan starta vid Treriksröset blir det ju inte hela Sveriges längd. Skulle det inte bli på riktigt då? Vore det bättre att vänta till en perfekt avlägsen framtid? Nej, bara för att det inte blir den där på pappret perfekta sträckningen skulle det inte få bli den där usla anledningen att skjuta på allt. Plan B vara att starta i Karesuando mot finska gränsen, men jag ändrade mig sedan till att starta vid Riksgränsen som också ligger långt upp så in i helvete samt är lite mer känt för gemene man. Inget ont om Karesuando, men jag ser framför mig alla följdfrågor som ”Du startade från Kare-vafönåt?”. Dock skulle jag ångra mig igen och byta tillbaka till Karesuando då den finska gränsen verkligen känns som så långt upp man kommer. Efter en kik på busstidtabellen där bussarna går en gång om dagen inser jag att jag precis skulle missa bussen till Karesuando. Däremot skulle bussen till Riksgränsen passa perfekt. Så efter mycket veleri fick det bli plan E som gällde, dvs starta vid Riksgränsen.

Flyget från Göteborg via Stockholm till Kiruna flyter på utan problem trots den post-apokalyptiska stämning med munskydd och allt. Min cykelkartong inklusive packning väger 24 kg och då har jag endast ett litet nätt handbagage därtill. Jag kollade med busschauffören på Kiruna flygplats om jag fick plats med en cykelkartong och han svarade med att fråga om det var någon cykel i den. Det skulle visa sig att chauffören var en skämtare som sedan påpekade att alla skulle ta på sig bältet då han var svinfull och inte hade något körkort. Man får inte roligare än man gör sig, men cykeln kom med utan problem. Väl framme i Riksgränsen konstaterade jag att matbutiken var stängd innan jag omgående påbörjade montering av cykeln. Detta ledde till ett potentiellt problem att bli av med den stora cykelkartongen. Riksgränsen är ju inte direkt platsen där man hittar en återvinningsstation runt knuten. Den osannolika turen var dock på min sida då en förbipasserande hundförare undrade om jag ville bli av med kartongen precis när jag var klar med cykeln. Hon jobbade på Ica och meddelade att jag kunde lägga kartongen bland deras övriga avfall. Bra start och säkert en timmes velande sparat. Extra nöjd var jag även med min Mcgyver-lösning att tejpa och buntbanda fast en extra vattenflaskhållare på framgaffeln. Sedan baxade jag ner cykeln mot sjön och slog upp tältet för att göra mig redo för den stora dagen. Just det, det fanns mygg i Norrland, fullständigt vansinnigt mycket mygg. Lite bubbelplast jag haft i cykelkartongen rullade jag ihop till en kudde för natten. Spänningen växer som hos ett barn dan för julafton när jag kryper in i sovsäcken.

1608058575545.png



Dag 1: Mountains beyond mountains
Distans: 20 mil
Sträcka: Riksgränsen - Lappeasuanto
Motivation: 10/10


Tidigt som satan på morgonen den 28 juli ringer klockan och äntligen skulle jag snart komma iväg. Glad i hågen packade jag ihop allt och kånkade cykeln några hundra meter på en den terrängbetonade stigen fram till vägen. Vad som kan ses som en kort bit att leda en racercykel på kan vara mycket krångligare än jag föreställt mig då massa fuktigt gräs och gegga fastnade på hjulen och bromsarna. Dags för nästa stora beslut då jag skulle bestämma mig för startpunkt. Hade jag startat vid Treriksröset hade jag haft en tydlig startpunkt, men hur skulle jag göra nu? Jag vill ju ha ett bra foto framför något riktmärke. En stor ”Riksgränsen”- skylt fick agera objekt för fotografering. Någonstans kändes det ändå bättre att verkligen starta vid gränsen mot Norge för att få den där känslan att Sverige slutar där (eller börjar). Jag trampade således bort de ca 400 metrarna till norska gränsen fast inte riktigt hela vägen fram då jag inte orkade med att någon norsk polis skulle börja jiddra och undra vart jag var på väg. Klockan 6:39 gick den officiella starten och jag började rulla nerför. Nu gick det verkligen att ta på stämningen. It’s happening!

Som av en händelse hade det visat sig att två goda vänner var alldeles i trakten. Så efter redan sju km stannade jag för en frukost hos Jonas och Cecile i Vassijaure. Deras stuga låg bakom tågrälsen så jag fick krångla mig ner i en mörk och trång gångtunnel med skyddsbunker-feeling. Jag tänkte att detta var ett mycket märkligt ställe att hamna på när jag var mitt i fjällen. Sju kilometer till första fikastoppet var ju bara att skratta åt och konstatera att det fick bli längre mellan stoppen framöver. Att jag valde Riksgränsen som startpunkt kändes som helt rätt då den verkliga fjällkänslan infann sig här uppe. Makalösa bergssidor med vattenfall tornade upp sig som i vissa fall lätt kunnat konkurrera i Nya Zeelands förstauppställning. Min summering av denna första sträcka till Kiruna var ”Oookej, det här blir kanske jobbigare än jag tänkt”. Motvind hela vägen och dåligt med mat efter lite slarv i planeringen gjorde detta till en fruktansvärd start. Bristen på cykelpump i Riksgränsen skulle också visa sig ödesdiger då jag i Kiruna konstaterade ett däcktryck på oförlåtliga 3,5 bar (jämfört med önskvärda 7-8 bar). Min idé om att ta lunch i Kiruna var väl inte fel i sig, även om den lunchen inträffade 16:30 och jag var rejält matt och hungrig efter en mycket tung cykling som avslutades med konstant uppför sista biten in till stan. Det är helt otroligt hur varje uppförsbacke kan följas av en ny uppförsbacke och inte av en nerförsbacke enligt annars gängse praxis. En lokalbo som cirkulerade runt pizzerian bytte några ord (eller ganska många ord faktiskt) med mig och efter ett par planerade ärenden i Kiruna började jag rulla vidare med rejält tryck i däcken.

När jag var liten var det förövrigt ett jäkla snack om att Kiruna var världens största stad till ytan, ett otroligt meningslöst konstaterande. Naturen byttes nu mot skog, vilket jag skulle få se mycket av ett tag framöver. Det var sannerligen inspirerande att på samma dag ta sig genom två olika klimatzoner, från fjäll till skog. Okej, det där med klimatzoner hittade jag på, men ni fattar. Målet med första dagen var att köra 20 mil. Efter 18 mil dyker en vältajmad skylt upp som visar 2 mil till rastplats med stugor, fiskekort etc. Där fanns också plats att slå upp tältet för natten. Bubbelplasten jag hade som kudde fick faktiskt följa med då den inte vägde speciellt mycket utan det var mer av kosmetiskt karaktär att den gjorde ett amatörmässigt intryck på cykelpackningen. Efter ett hastigt dopp i älven var det bara att ta skydd från myggen genom att krypa in i farsans enmanstält från 1970. Det gick ju bra det här, men hur skulle morgondagen bli? Jag hade ju aldrig kört en såhär lång distans två dagar i rad förut.

1608058669030.png



Dag 2: The king of the north
Distans: 15 mil
Sträcka: Lappeasuanto - Jokkmokk
Motivation 8/10


På förhand hade jag anat att andra dagen skulle kunna bli tuffast om nyhetens behag mattats av. Det skulle dock inte visa sig vara några problem utan starten gick utmärkt och jag tänkte att det var väl bara att göra ungefär samma sak som igår. Vid en sjö stannade jag för lunch i det perfekta vädret som såklart slog om till regn så fort gasolköket var framme. Mitt i ingenstans dyker en man upp som nyfiket undrar om jag är svensk eller från utriket. Det skulle visa sig vara en återkommande trend att många utgick ifrån att jag inte var från Sverige. Hur som helst berättade mannen att på platsen vi stod hade Petter Piltonen en fiskbil förr i tiden. Släkt med Kalle Moreus var han också den där Petter. Det var som tusan, tänkte jag. Att det regnade till och från var vardag, men denna dagen skulle regnet så småningom tillta avsevärt. Efter resan insåg jag att just denna lunchplatsen var exakt samma plats som jag på förhand kikat ut på google maps som en potentiell första sovplats.

Vid varje krön infinner sig lite spänning då jag inte vet vad som väntar bakom. I de allra flesta fallen väntar precis det man kunde ana bakom krönet, dvs ett nytt krön. Innan Gällivare möts jag däremot av vägarbete som innebär vägskick av absolut sämsta slag. Flertalet kilometer på totalt uppgrävd väg känns inte optimalt ur punkteringssynpunkt, men turligt nog är det nerför så jag kan rulla och fokusera på att hitta en linje mellan de värsta stenarna. Så småningom dyker en sportig cyklist upp jämsides och undrar vart jag är på väg. Det är så fantastiskt roligt att svara ”Smygehuk” på den frågan.

1608058711017.png


Efter Gällivare tar jag sikte på Jokkmokk och ju närmare jag kommer, desto mer regnar det. Det blir allt blåsigare och kallare så det är bara att mata på och låtsas som det regnar. Resans värsta regn inträffar redan dag 2 och mindsetet är ”Autopilot på”. Väl framme i Jokkmokk är jag totalt genomblöt och nedkyld, vilket inte kan lindras av ett besök på en bensinstation med icke tillfredsställande inomhustemperatur. 15 mil avklarat och planen var 20, men då det är ytterligare 15 mil till närmsta tätort och vädret verkar svajigt ser jag en stor risk att behöva tälta i ösregn i redan blöta kläder. Det känns inte säkert att fortsätta ifall jag skulle bli fortsatt nedkyld så jag tar ett moget beslut att ta in på en camping för att torka alla kläder och njuta av en varm dusch. Kvällen flyter förbi påtagligt snabbt. Att sätta upp tält, sköta hygien och torka kläder får tiden att rinna iväg så övrig fritid för att ta det lugnt räcker inte till mycket mer än en kort promenad till sjön. Vid läggdags konstaterar jag att regnet har läckt in till sovsäcken som är blöt i fotändan. Det kan på pappret te sig som ett litet problem, men det gör stor påverkan på bekvämligheten då jag får försöka sticka ut fötterna där nere och använda överdelen mer som ett täcke. Lärdomen är att täta plastpåsen bättre runt sovsäcken i fortsättningen. Slutligen roar jag mig med att uppdatera sociala medier genom att fortsätta ge varje dag en festlig rubrik.


Dag 3: Into the wild
Distans: 20 mil
Sträcka: Jokkmokk - Slagnäs
Motivation 9/10


Vaknade upp i Jokkmokk och efter att ha plockat ner mina kläder från alla element som fanns att tillstå i bygden väntade en utmanande etapp. Mellan Jokkmokk och Arvidsjaur är det 15 mil utan någon direkt bebyggelse emellan, men jäklar vad taggad jag var efter en god natts vila. Nu skulle äventyrskänslan infinna sig på riktigt då jag endast hade mig själv och min utrustning att förlita mig på. Skulle det dyka upp ett oväder eller cykelstrul var det upp till mig att hantera och få användning för att ha sett alla säsonger av Survivorman. Jag var egentligen aldrig nervös och även om jag borde varit det inför en sådan etapp skulle det visa sig vara helt onödig då denna vägen var en riktigt stämningshöjare. Efter bara någon mil bromsades cykeln plötsligt och jag tänkte ”punktering”, men nej, det vara bara en reflexväst jag hängt utanpå som släppt och fastnat i bakgaffeln. Vildmarkskänslan var total, bortsett från E45 som såklart löper genom skogen, men den var ju lite av en förutsättning för min närvaro. Milen rullar på och jag förvånas över hur makalöst många älvar som faktiskt rinner här uppe. Varje kuststad verkar ha haft turen att få en egen älv som mynnar ut precis lägligt vid staden, vilket också underlättat namnsättning av älvarna, Kalixälven, Umeälven, Piteälven osv. Jag passerar polcirkeln som jag nog håller som stark tvåa efter ekvatorn i kategorin stora cirklar. Stenbockens vändkrets har ingenting att sätta emot här.

Dagen till ära möter jag en fransman som cyklat från Frankrike och var på väg till Finland. Fransmannen presenterade sig som ”Noel…som i Lionel” Först några dagar senare inser jag att Noel inte alls är en del av Lionel så högst oklart vad han egentligen hette. Jag försöker även reda ut om han var säker på att han skulle komma in i Finland i Coronatider. Han verkar inte särskilt orolig och anser att på cykel kan man alltid rulla in lite obemärkt på någon småväg. Njaa nu kryllar det kanske inte av småvägar över finska gränsen och jag upplever att Finland har varit ganska tydliga med att gränsen är stängd så hur det gick får jag aldrig veta. Han berättar även till min förvåning att han sett en björn häromdagen och han verkar inte inse hur ovanligt detta är i Sverige. Nog spär det på min mycket lilla förhoppning om att få se en björn under resan. Timmarna på cykeln tröttar ut mig sakta, men säkert. Plötsligt rör sig något i periferin och jag tittar vänster. Ett gigantiskt vingspann likt en albatross flyger upp från kalhygget. "Vad är det som händer?” tänker jag och inser att det är en kungsörn, denna sanslöst mäktiga och stora rovfågel. Ett första streck att dra på min påhittade Wildlife Encounter Counter lista. Att träffa en likasinnad (jag syftar då på fransmannen) och sedan en rovfågel ger energiboost i en annars monoton tillvaro. De sista milen innan större orter tenderar ofta att kännas väldigt långa.

1608058760191.png


Väl framme i Arvidsjaur håller jag min matstrategi som ”första bästa”. Jag har inte någon energi att gå fram och tillbaka och leta efter någon exotisk taverna. Frasses burgare duger för dagen. Min plan att få tag på sportdryck och energikakor i civilisationen får inte riktigt den förväntade utgången. I en vildmarksbutik konstateras att dom har pratat om att ta hem sportdryck. Tydligen har dom inte pratat klart om det då jag istället blir övertalad att torkat renkött minsann är det bästa för äventyraren. Som om inte det vore nog börjar sponsen trilla in här då jag får en fantastisk vildmarksmössa av Vildmarkscenter i Arvidsjaur. Det skulle faktiskt visa sig att den där mössan inte var så dum när jag ville behålla lite kroppsvärme på kyliga morgonkvistar under resan. Efter matstoppet vill jag köra på fem mil till, vilket tog emot lite då det började bli kväll, men dessa extra kvällsmil blir mycket värt i längden. En påse Salt och Blandat (kan eventuellt ha varit Gott och Blandat supersalt som är en mycket snarlik variant) får bli motivation och kan snyggt tryckas fast mellan tempopinnarna. En kvinna stannar i en bil och undrar om detta är vägen mot Sorsele. ”Ja, det får vi verkligen hoppas” svarar jag.

Som personlig konditionstränare har jag såklart en image att tänka på och med större förberedelsetid hade jag kunnat göra en genomtänkt nutritionsstrategi. Jag förespråkar en hälsosam kost, men detta äventyret handlade snarare om prestation än hälsa. Därför kom min nutritionstrategi att innebära att få i mig mycket energi som möjligt och så ofta som möjligt, vilket kanske inte låter som en banbrytande strategi. Sportdryck och energikakor är inte lätt att hitta i alla småorter, vilket blev en fantastisk ursäkt för att trycka i sig godis i allmänhet och Snickers i synnerhet. Det funkade även som en motivation att ha en chokladbit att se fram emot och jag kände mig faktiskt aldrig låg på energi bortsett från första dagen. Strukturen med frukost, lunch och middag försvann snabbt och övergick till en lång sekvens av mellanmål, fika och emellanåt en större måltid när tillfället fanns. Plötsligt dök tanken på en ostkaka upp, denna lite luddiga rätt som svävar i gränslandet mellan måltid och efterrätt. Jag tog sikte på en ostkaka i nästa butik. Det fanns ingen ostkaka i nästa butik. På kartan spanade jag in en sjö och ett samhälle vid namn Slagnäs som såg ut att duga som läger för kvällen. Någon lokal ungdom susar förbi i en gammal Volvo och viftar och gestikulerar något obegripligt. Roligare än så har man kanske inte när man försöker vara cool i ingenmansland. Väl framme fanns en camping som jag inte kunde motstå. I husvagnen bredvid bodde ett gäng från Skellefteå som imponerades av min cykelutflykt och bjöd på öl över lite björnsnack. Tydligen sägs det att björnar visslar på sina ungar, men ingen har lyckats bevisa det. Helt ny information för mig som kommer från en björn-gles havsförort till Göteborg.

1608058795004.png



Dag 4: Bear in mind
Mil: 19
Sträcka: Slagnäs - Meselefors
Motivation: 7/10


Efter de första två dagarna var jag rejält stel i kroppen, men därefter släppte stelheten och jag kände mig betydligt mjukare. Morgonkvisten innebar alltid ett visst motstånd, men jag ville alltid komma iväg tidigt oavsett känsla för att i alla fall komma igång och ta mig över första tröskeln. Väl på cykeln brukade motståndet minska och efter en morgonkaffe var jag back in business. Delmål är den mentala nyckeln och jag undvek att tänka på Smygehuk då det kändes obegripligt avlägset. Jag hade större delmål att avverka som Norrland, Svealand och Götaland, men även en parallell lista över delmål på större städer eller städer där jag skulle få husrum av vänner och släkt. Genom att jobba med parallella delmål fanns det alltid något att sikta mot. Dessa delmål var även nedbrutna i landskap, men när allt kom i kring var det dag för dag och timme för timme som gällde. Största orten för dagen blev ofta ett tydligt mål, men även de mindre orterna på vägen dit. I mindre skala såg jag fram emot nästa tillfälle att ta ännu en Snickers, en gel eller varför inte en kaffe och bulle på Circle K. Mellan orterna i norra Sverige mötte jag en hel del renar som alltid var en liten stämningshöjare.

Siktet ställdes in på Vilhelmina och nu fick jag äntligen tag på en ostkaka med sylt innan det var dags att leta lägerplats. Några mil längre fram hade jag spanat in en sjö på kartan som skulle kunna vara lämplig. När det gällde att hitta tältplats i det vilda ville jag helst ha ett vattendrag för att få tag på vatten, men kanske främst för det är trevligare så. Det visade sig inte vara helt lätt att hitta vattendrag som är lämpliga lägerplatser som dessutom ligger nära vägen. Naturligtvis trampade jag för långt och missade mitt planerade stopp. Det fanns inte en sportmössa att jag vänder och kör tillbaka så jag hittade en ny sjö på kartan. Vad som såg ut som en fin udde ute i en sjö visade sig inte alls leva upp till förväntningarna. Det var snarare någon form av myr med ojämnt underlag och blött överallt. Frustrationen eskalerade över att inte hitta någonstans att slå upp tältet och klockan blev mycket. Var det för mycket begärt att bara bara få äta min ostkaka i lugn och ro? Till slut satte jag upp tältet på det minst dåliga stället. Det berikade djurlivet i luften gav inget alternativ än att krypa in i tältet och inse att jag inte lyckats spänna upp det ordentligt. Flera vändor runt tältet krävdes för att få till någon form av värdighet i boendet. Kvällens tältplats var troligtvis den sämsta jag någonsin haft genom alla tider, dessutom med en stor gren rakt i ryggen. Dessutom slet jag av en ögla på tältet i all stress. Då klockan blivit 22 fanns inget alternativ än att nöja sig, men den mentala återhämtningen infann sig inte riktigt och det var något som inte ens en ostkaka kunde ändra på.

1608058835493.png



Dag 5: Pain in the ass
Distans: 14
Sträcka: Meselefors - Hammerdal
Motivation: 7/10


Efter att ha vaknat upp på en blöt myr en tidig morgon med mygg in i hörselgångarna var jag matt och lätt frusen. Läget var allt annat än tillfredsställande och jag packade ihop snabbt för att komma ifrån denna mentala lågpunkt. Det kändes rejält obekvämt och en smula obehagligt att vara just där, just då. Som alltid, ville jag försöka komma iväg tidigt på morgonen då det ger en mental boost att ha avverkat en stor del av dagsetappen redan vid lunch och inte riskera hamna för långt efter planen. Denna morgonen hade jag ställt klockan på 4:30 för det kändes bra för storyn att gå upp aptidigt, men när klockan ringde fanns det ingen del i mig som hade kraft att ta mig upp så jag somnade om någon timme. Den extra timmen var inget som gjorde mig piggare i stunden, men det är värdefullt att veta att jag hade en timmes extra sömn med mig i bagaget under dagen. Efter att ha krånglat ut cykeln på vägen hade det fastnat massa grus och gräs runt hjul och bromsar. När jag bara ville komma iväg, men tvingades lägga massa tid på att städa cykeln och annat trams blev frustrationen stor. Stannade till i Dorotea och kokade en stärkande kopp kaffe samtidigt som någon illegal hjortronförsäljning pågick på parkeringen. Ett uppfriskande dopp i sjön och jag kände mig som en ny människa redo att lämna Lappland bakom mig. Pluggade in lurarna och drar på Green Day, något otippat, på Spotify.

1608058862889.png


Så nådde jag tillslut skylten som indikerade att jag äntligen kunde bocka av Lappland och rulla in i Jämtland, trodde jag, men har i efterhand insett att jag först passerade Ångermanland. Jag måste säga att jag hade förväntat mig en lite mer imponerande ”Välkommen till Jämtland”- skylt med älghorn och björnskinn istället för en trött ”Jämtlands Län”- skylt. Det kan ju i och för sig förklaras av att det var landskapet Ångermanland jag kom till. Landskapen är sällan skyltade och hur spännande är det att använda län som delmål? Vid det här läget kunde jag inte längre blunda för att sadeln har börjat göra rejält ont i rumpan och tyvärr hade jag ju inte hunnit köpa den så berömda rumpräddaren från Medevi eller ringblomssalva som det heter. Bubbelplasten jag haft som huvudkudde var fortfarande med och jag skar loss en bit och tejpade på sadeln för att skifta belastningen, vilket hjälpte i någon mån och skänkte en strimma hopp.

Jag ville aldrig riskera gå slut på vatten så när jag passerade en älv stannade jag till och försökte klättra ner på de hala stenarna med cykelskor. Så här i efterhand är det obegripligt att jag inte bara tog av mig cykelskorna och gick barfota. Det var riktigt psykande att det tog sådan otroligt lång tid att ta mig ner till vattnet bland alla bumlingar. En norrman ropade glatt. Det visade sig vara en norsk cyklist som var på väg till Gibraltar med inställningen ”de må ta den tid de tar”. Efter att till slut ha lyckats fylla på vatten krånglar jag mig tillbaka upp på vägen. När jag hoppat på cykeln och rullat 200 meter såg jag en rastplats med möjlighet att fylla på vatten. Jag kunde inte annat än sucka åt eländet.

1608058896523.png


Vid Hammerdal hittade jag en vacker camping vid en fors, men när jag bara vill lägga mig i gräset måste jag istället sätta upp tält, packa upp, duscha och det ena med det andra. En rejäl hamburgare satt dock där den skulle och nu började det bli riktigt kul att kika på kartan i telefonen och den lilla blå pricken som visade min position hade nu förflyttats en avsevärd bit söderut. Kostnaden för en person att tälta en natt utan bil var generellt sett mycket billigare än jag räknat med och brukade landa på mellan 100 och 200 svenska enkronor. Framförallt var det bra tillfälle att ladda min gigantiska powerbank.

1608058919277.png



Dag 6: Roll with it
Distans: 21 mil
Sträcka: Hammerdal - Ytterhogdal
Motivation: 6/10


Vägen mot Östersund var helt horribelt kuperad och kanske den mest krävande sträckningen hittills. Nog trycktes kuperingen upp i ansiktet på mig när jag såg att skyltarna vid ett krön löd ”Ås”, ”Åsen” och ”Tallåsen”. Jag fattar! Detta är en ås. Min strategi var att visa cyklad tid snarare än distans på cykeldatorn då jag upplever att det är lättare att få tiden att gå än att få kilometrarna att gå. Dessutom blev det lite utmanande att se hur långt jag kunde köra innan nyfikenheten över cyklad distans blev för stor och jag valde att klicka fram distans på displayen. Rent mentalt blev det lättare att fokusera på insats snarare än utfall. Jag kan kontrollera hur många timmar jag cyklar, men distansen påverkades av väder, kupering och yttre faktorer. Att fokusera på distans blev därmed att fokusera på den faktorn jag inte hade full kontroll över så därför valde jag att glädjas över de timmar jag avverkat även om distansen kunde variera.

När jag äntligen når Östersund möts jag av anrika Jämtkraft Arena som ekar tom efter fotbollshistoriens kortaste storhetstid. Även stadens gator gapar tomma då det märks att det är söndag morgon. Oroväckande nog har det börjat knaka om vevlagret och jag försöker leta upp en cykelbutik, men inser att ingen är öppen då det är just söndag. Istället beger jag mig till XXL för lite råd och får veta att om vevlagret knakar bör det bytas, men det är ingen risk att köra på det om man står ut med ljudet. Naturligtvis har jag inte tid eller lust att lämna in cykeln på service så fram med hörlurarna så var det knakandet borta. Jag sätter en påse nötter vid tempopinnarna och beger mig ut mot E45 för att vid avfarten mötas av skylten som indikerar cykling förbjuden. Tydligen kan man inte cykla på E45 just förbi Östersund så jag vänder på klacken och tar innervägarna ut ur city. Här kör jag över ett gupp så nötpåsen trillar av och jag tvingas vända. Små saker som tar mental energi när man bara vill komma vidare och inte vill hålla på och fumla och sinkas för en påse nötter. Nästa stopp blir Svenstavik och jag firar 100 mil avklarat med en gigantisk mjukglass och säkert massa annat snask om jag känner mig själv rätt. Jag minns även Svenstavik som platsen där jag inledde min första Vasaloppsträning nyåret 2009. Tre mil blev det på min första riktiga längdskidsrunda den gången, vilket var lite saftigt enligt mina ljumskar. Då anade jag inte under vilka omständigheter jag skulle återkomma till Svenstavik 11 år senare.

1608058959309.png


Varje fikastopp tenderade att dra ut på tiden och en timme gick fort när jag är utmattad, men lite småprat med nyfikna semesterfirare gav en gnutta motivation. Jag rullade vidare mot Härjedalen, vilket kändes som hemmaplan efter över 30 spenderade sportlov i Funäsdalen med omnejd. Målet för dagen var Ytterhogdal utan någon direkt anledning mer än att det är en ort jag känner till och har lite kuriosa om. Här kan man ana viss identitetskris då orten ligger i landskapet Hälsingland, men Jämtlands Län och Härjedalens kommun. Vad hände där egentligen? Var det ingen som reagerade på gränsdragningsmyndigheten när beslutet fattades? Min vistelse i Härjedalen blev därmed kort då jag helt plötsligt befann mig i Hälsingland. Landskap som delmål fungerade bra då det tog 4,5 dagar att avverka Lappland, men nu verkade det dyka upp landskap till höger och vänster helt oannonserat. Regn och rusk, framförallt rusk, på kvällen störde mig inte nämnvärt, men extra pepp fick jag när en bil körde upp jämsides och bjöd på Marianne av alla sorters godis. De sista milen var alltid sega och jag kikade allt oftare på distansen på displayen i en desperat förhoppning om dramatiska framsteg. Vid vägkanten ser jag flera sidor av en kartbok utspridda i diket. Jag ser framför mig hur detta måste föregåtts av ett raseriutbrott där någon rivit sin kartbok i frustration. På samma sätt som när man ser ett trasigt paraply i en papperskorg så vet man att det garanterat förekom svordomar innan paraplyt gick sitt öde till mötes.

Min elektronik började få slut på el och jag googlade upp en camping i Ytterhogdal. Väl framme runt 21-tiden syntes inga skyltar om någon camping. Jag passerade centrum om man nu ens kan dela upp denna ort i ett centrum, men kunde konstatera att någon camping verkade inte finnas. Internet hade alltså levererat felaktig information. Dock hade jag noterat en uppställningsplats för husbilar vid en sjö på vägen så jag tog beslutet att trampa tillbaka 2 km och slå upp tältet där. En herre från en Recreational Vehicle, som man säger i Amerika, smyger nyfiket fram och har kört om mig tidigare under dagen. Även han förutsätter att jag är från utlandet, kanske för min sportiga cykelaura som kanske annars förekommer främst i Tyskland eller Italien. Typiskt nog hittade jag inget eluttag vid toaletterna och min powerbank hade bara några droppar el kvar. Nästa dag skulle jag ta mig till Falun för att möta upp min PT-kollega Johan B så det var relevant att ha batteri i telefonen då det fanns flera olika ruttalternativ. En viss osäkerhet smög sig nu på när det nu fanns flera olika vägval, vilket ökade behovet av att ha laddad telefon med karta samt för att kunna kontakta min kamrat jag skulle sova hos.


Dag 7: No country for old men
Distans: 24,5 mil
Sträcka: Ytterhogdal - Falun
Motivation: 8/10


När klockan ringde 5:18 och jag vaknade upp en småkylig och fuktig morgon på en trött gräsplätt i centrala Ytterhogdal med vetskapen om att det nästan är en Vätternrunda som väntade för dagen, då ställde jag mig frågan ”är detta verkligen rimligt…?”. Nej, det är ju självklart inte rimligt någonstans, men Ytterhogdal var inte ett ställe jag hade tänkt spendera sommaren på så det är bara till att ta mitt pick o pack och konstatera att det finns ju ett eluttag precis där man inte borde kunde missa det. Klassisk snabbladdning av telefonen där man står och tittar på procenten en gång i minuten eftersom telefonen laddas snabbare då.

Med tanke på den sena planeringen hade jag inte riktigt hunnit planera vägval efter Norrland. Från Lappland var navigeringen enkel, följ E45 typ en vecka. Dagens slutmål var Falun där Johan B skulle stå för husrum. Jag visste att det skulle bli en lång etapp, men insåg att det i princip fanns fyra vägval. Johan B hade frågat på facebook om någon visste bästa cykelrutt från Orsa och hade fått ett putslustigt svar där någon printscreenat en satellitbild och dragit ett rakt sträck mellan Orsa och Falun. Ett beslut behövdes direkt på morgonen och jag ville inte vela. Enligt Google Maps skulle den kortaste vägen vara en småväg parallellt med E45, detta då E45 tar en extra sväng via Sveg. I telefonen framgick inte höjdmeter så tydligt, vilket skulle sedermera innebära en extra krydda för dagen. Vägen jag hade valt visade sig nämligen vara någon form av bergsbestigning i Alpe d’Huez klass. När vägen fortsatte uppåt i timmar tappade jag till slut tålamodet och resans första raseriutbrott var ett faktum då det för mig var obegripligt hur så här höga berg inte alls nämns på geografilektionerna i mellanstadiet. När jag såg någon form av radiomast och en skylt ”510 möh” förstod jag att detta vägvalet inte var det smartaste, men anade samtidigt att toppen var nådd. I Los (inte Angeles) samlade jag krafterna över ett mellanmål för hädanefter var det nerför. Till slut rullade jag in på helt nygräddad asfalt och det var ju sannerligen en underbar belöning.

1608059006306.png


När jag chattade med Johan B föreslog han att jag tar en avfart mot vägen över Gulleråsen. Mitt svar blev kort och gott ”Sa du Ås?”. Inga mer åsar för mig utan jag tuffade på till Orsa och kände nu att det snart var dags att ta sikte österut mot Falun. Psykologiskt kändes det nu som jag skulle svänga av mot Falun och bara hade en liten bit kvar. En kik på kartan krävdes för att se hur långt det är kvar. Hade jag sådan tur att det bara är fyra mil kvar? Sex mil är nog mer rimligt, men helst inte mer än åtta. Luften går ju ur mig när jag inser att det är hela tio mil kvar till Falun. Det är sällan jag ens kör träningspass på tio mil och nu var tio mil bara den där lilla sista biten för dagen. Inte mycket att be för utan bara börja rulla och se vad som händer. Jag visste ju att det inte är så mycket som händer mer än att jag skulle hålla på med samma sak några timmar framöver. Längs med Siljan var det delvis 2+1 väg, vilket inte skulle vara något problem då vägrenen ofta var generös. Efter en riktigt tung backe i Rättvik, där hälsenorna började smärta rejält, skulle det enligt Johan B vara ”lite böljande landskap”. Det var ju en väldigt förskönande omskrivning kan man säga. På förhand hade jag inte räknat med att smärta i hälarna skulle uppstå och detta kulminerade verkligen denna dag, vilket var riktigt begränsande för progressen. Jag närmade mig Falun och i precis rätt läge dyker Johan B upp och gestikulerar för att påkalla min uppmärksamhet. Det var sannerligen underbart att se ett bekant ansikte igen och efter 24,5 mil kunde jag äntligen avsluta dagen med en kall öl i solnedgången. Johan B hade synpunkter på mina utslitna strumpor och sponsrade med ett par nya. Rena och torra strumpor ska verkligen inte underskattas i äventyrliga sammanhang. Kvällen spenderas med middag och ruttplanering för fortsättningen.


Dag 8: Long way down
Distans: 18 mil
Sträcka: Falun - Arboga
Motivation: 6/10


Att ha ett delmål som innebär mat och husrum är en rejäl morot. Påföljande morgon skulle jag dock bli varse om hur svårt det kan vara att ladda om mentalt efter gårdagens monsteretapp. Med starthjälp av Johan B de två första milen skulle våra vägar skiljas åt efter en fika i Vika, detta otroligt tillfredsställande namn för en plats att fika på. Efter endast fem mil valde jag ett lunchstopp i Hedemora då motivationen var låg. Någonstans hade jag sett fram emot att lämna skogarna för nya miljöer söderut. Detta skulle dock inte ge förväntad effekt. Efter att ha lämnat Dalarna bakom mig och susat in i Västmanland, landskapet som jag helt glömt bort, upplevde jag vägarna som trista och oinspirerande. Mycket trafik och smala vägar krävde mer fokus, vilket gjorde det svårare att bara låta milen rulla på. Varje ort jag passerade väckte en tanke i det undermedvetna som sa ”vad har jag för fakta på den här orten?”. I Riksgränsen mindes jag att under ett besök år 2000 i en liten fjällbutik var det en man som frågade vad en träripa som stod i fönstret kostade och fick svaret 26000:-. Mannen svarade med en sådan min som man bara kan ha när man får reda på att något kostade ungefär en nolla mer än man förväntat sig. I Fagersta hade jag inte mycket mer än att The Hives kommer härifrån, en klen tröst då inte ens glass och kaffe fick upp energin på ortens bensinstation.

1608059047183.png


Fördelen i den här delen av landet var att orterna duggade tätt, vilket innebär kort mellan delmålen, men också svårare att hitta tältplats om man vill vildcampa. Johan B hade tipsat om Sirsjön en bit efter Arboga som en potentiell lägerplats som skulle ligga precis vid vägen. Det var något otroligt frustrerande, men ack så återkommande, att när jag hade ett specifikt slutmål för dagen så tycktes det flytta på sig ju närmare jag kom. Den estimerade ankomsttiden tenderade allt som oftast att vara upp emot 1,5 timme fel och de sista milen för dagen upplevdes ofta som oändligt långa. Ett tecken på min trötthet var när jag stannade till för lite energipåfyllning och kommer ut med en påse Bridgeblandning, vad hände där egentligen? Efter lite förvirring över en bro i Arboga skulle det bara vara en liten bit enligt kartan till planerade lägerplatsen, men det upplevdes som evighetslång transport på en större riksväg med viltstängsel. När solnedgången närmade sig började jag bli en aning orolig att det inte skulle finnas någon väg genom viltstängslet ner till sjön. Strax innan planerade stoppet dyker en annan sjö upp. Enligt devisen ”inget veleri, snabba beslut” tar jag sikte på en skylt ”hundbad” och kommer till slut fram till en perfekt liten iordningställd plats precis vid sjön. Kanske inte optimalt att tälta precis vid badplatsen (eller om det nu var en hundbadplats), men vem skulle gå förbi här den korta tid jag är här? Jo, tydligen mannen som var på skyddsrond och kontrollerade livräddningsbojen på morgonen. Hursomhelst hade jag en mycket fin kväll vid sjön och det jag grubblade mest på var om det är lämpligt att ställa en ravioliburk direkt på gasolköket utan att använda kastrull. Kan det frigöras några konstiga gifter när man eldar på en konservburk?

1608059071884.png



Dag 9: A day in the life
Distans: 13,5 mil
Sträcka: Arboga - Kårby
Motivation: 4/10


Nu väntade den kortaste etappen då jag hade planerat stopp i Kårby, utanför Österstad, utanför Borensberg, utanför Motala typ där släktingar skulle stå för mat och husrum på en avkopplande gård. Förövrigt där jag bodde på min första Vätternrunda 2010 för den som undrar. I Örebro väntade obligatoriskt kaffe och bulle-stopp på Circle K innan jag begav mig söderut. Vägarna här var fortsatt ganska sega med mycket trafik och vägrenar inte bredare än ett oranget spännband. En intressant observation var dock att jag efter en dryg veckas cykling hade blivit otroligt säker på att ligga i rak linje på en minimal väggren utan att toucha de vita sträcken så det låter BRRRRRR. Att jag började norrifrån innebar en fördel då jag fick gott om tid att vänja mig vid att cykla rakt då E45an inte hade speciellt mycket trafik att tala om.

Att ta en glass hade nu seglat upp som en sommarfavorit när det började bli segt. Jag insåg att även om det var planerat som en kort etapp tillät jag mig ta fler pauser och inte stressa, vilket ledde till att det drog ut på tiden ändå och gjorde dagen lång trots allt. Jag hann lyssna på en hel del podcasts och ljudböcker under cyklingen som var ett ypperligt sätt att få tiden att gå. Även poddar och intervjuer med äventyrare blev också otroligt inspirerande att lyssna på och satte min lilla cykelutflykt i perspektiv. Är det verkligen lämpligt att ha lurar när man cyklar tänker en del? Kanske inte när man cyklar i stadsmiljö med korsningar, men på långa landsvägar där det inte händer så mycket såg jag inte riktigt problemet. Det passerade bilar hela tiden och jag håller mig på min kant. Till hjälp hade jag en backspegel som var klockrent på trängre vägar för att ha lite koll bakåt. På förhand hade jag anat att jag all tid på cykeln skulle generera många kreativa tankar och idéer. Detta dagdrömmeri visade sig dock inte präglas av kreativitet utan snarare av fokus på de basala behoven. Cykla, äta, dricka, väderkoll och sovplats var i princip det enda jag kunde fokusera på under längre stunder. Å andra sidan stan så innebar det att känslan av tillfredsställelse uppnåddes av så enkla saker som att ha satt upp tältet och borstat tänderna. Ingen yttre stimuli i form av Netflix, Facebook eller Spotify behövdes då.

Klassiskt landskap i Östergötland började nu torna upp sig fast man kanske inte kan säga att det tornar upp sig när det är främst åkermarker och ängar man ser. Vid 18-tiden anlände jag äntligen till dukat bord och lagad mat med ett glas rött kändes verkligen lyxigt. Olyckligt nog var det någon aktivitet på närliggande bondgård som orsakade att det luktade skit i hela bygden, ett mindre problem i sammanhanget känner jag dock.

1608059115392.png



Dag 10: Flatten the curve
Distans: 19,5 mil
Sträcka: Kårby - Värnamo
Motivation: 7/10


Från Österstad skulle jag sedan få njuta av att rulla ner på panoramiska Vätternrundan-banan och de så kallade ”lättrullade” milen mellan Vadstena och Jönköping. De öppna landskapen bjöd dock på en sanslös motvind på morgonkvisten som tog musten ur mig rejält. Att få kämpa för att harva fram i knappa 15km/h var rejält psykande. Inte blev saken bättre av att jag inte lyckades få tag på en kaffe förrän vid Ödeshög. Kartfunktionen i iPhone gick inte alltid att lita på när jag sökte på närmsta bensinstation, camping eller livsmedelsbutik. Å andra sidan verkar den kaffen haft magisk effekt då fortsättning kändes betydligt bättre när jag cyklade längs med Vättern och in på de klassiska kullerstenarna i Gränna, Sveriges mest trafikerade småort, där skyltarna ”Kokning pågår” duggar tätt för att ge sken av man kom precis i rätt tid för att beskåda en inte så actionfylld polkagrisproduktion. Dessförinnan passerade jag Grännas okände lillebror, med det fantastiska namnet Uppgränna. Vid lunchstoppet i Jönköping (Pizza reds. anm.) ringde en kollega, eller rättare sagt en fd kollega innan Coronavarsel och konsultstopp, som visade sig vara på genomfart och hade noterat att jag var i området. Att få lite social dos med ett bekant ansikte är mycket värt samtidigt som jag kände en viss längtan att komma hem och bara umgås med vänner. Den mycket varma dagen fick mig och Carl att ta ett dopp i den garanterat svalkande Vättern som tycks oberörd av allt vad globala uppvärmningar heter.

1608059143513.png


Vägvalet efter Jönets Köping var en chansning då jag körde rakt söderut, men efter debaklet i Los skulle revanschen komma. Vägen genom Småland var ofattbart platt, bred och trafikfri. För första gången kunde jag ligga och kötta på i 30km/h utan avbrott. Det såg inte ut att krylla av bra tältplatser längs vägen och på kvällen stod jag inför valet att stanna på 15 mil där det fanns en camping eller fortsätta fyra mil till Värnamo. Varje extra mil är mycket värt inför sista dagen tänkte jag och efter en bedömning att jag borde hinna innan solen gick ner valde jag att trampa vidare i en kamp mot klockan, som man säger för att öka dramatiken. Innan jag svängde in på campingen behövde jag hitta en matbutik för lite proviant, ett ärende som jag var måttligt sugen på när klockan närmade sig 21:30 efter 19 mils cykling. Lyxen av en campingplats jämfört med att vildtälta är enastående. Bara att kunna lägga sina grejer på en ansad gräsmatta och äta en sallad på en träbänk känns som att komma till ett spa. Så hade jag inte känt om jag inte hade kontrasten av en fuktig myr i Meselefors i minnet.

Fortsättning i nästa inlägg nedan...
 

Bilagor

  • 1608059183375.png
    1608059183375.png
    278.2 KB · Besök: 57
  • 1608059206639.png
    1608059206639.png
    399.9 KB · Besök: 55
  • 1608059237991.png
    1608059237991.png
    404.4 KB · Besök: 55
  • 1608059259468.png
    1608059259468.png
    235.7 KB · Besök: 59
  • 1608059298064.png
    1608059298064.png
    143.8 KB · Besök: 65

TheJohan

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Fortsättning från ovan

Dag 11: Last night in Sweden
Distans: 16,5 mil
Sträcka: Värnamo - Höör
Motivation: 6/10


Näst sista dagen var svår, riktigt svår. Målgången var det enda jag kan fokusera på och näst sista dagen kändes som en transportsträcka som handlade mest om att samla mil för att göra sista dagen så kort som möjligt. De första dagarna på äventyret sov jag mellan 4-6 timmar per natt och jag upplevde aldrig någon sömnighet under dagarna när jag cyklade, vilket var en utav mina farhågor på förhand. Så här mot slutet blev det allt svårare att komma upp på morgonen då utmattningen och sömnbristen inte längre gick att blunda för, fast det var väl i och för sig blunda jag borde göra. Att jag var så nära målgång gjorde att jag inte hade styrkan att tvinga iväg mig så tidigt som jag brukade på morgonen. De nätter jag campat i naturen gick morgnarna snabbare då jag i princip bara packade ihop och drog, men på campingplatser var det bekvämare att dröja sig kvar och nyttja faciliteterna, avnjuta en kopp kaffe och ladda batterierna, ja alltså batterierna till telefon och powerbank. Denna morgonen skulle det dröja ända till klockan 10 innan jag kom iväg, men jag var helt okej med det då det mesta talade för en kort sista dag.

1608060211431.png


Det var varmt nu, det var riktigt varmt. För ungefär ett år sen, närmare bestämt på nationaldagen 2019 skulle jag och min kompis Peter cykla en 15-mils runda via Lerum och Borås som genrep inför Vätternrundan. Det blev en sån där dag när ryssvärmen slog till och solen stekte på i 30 grader. Då en av vägarna var avspärrad för rasrisk misslyckades vi med att hitta en alternativ väg och efter att ha velat in på en återvändsgata tappade vi mycket tid och energi innan vi hittade en ny väg fram. Värmen stekte på allt mer och jag kände nästan hur vätskan sögs ut ur hjärnan. Att dricka massor av vatten var inte tillräckligt utan ett dopp i sjön blev nyckeln till att hålla huvudet kallt. Det fanns inte en chans att jag skulle riskera ett liknande scenario och den yrhet som uppstår när jag är ute på egen hand i vildmarken (Markaryd kanske inte riktigt räknas som Vildmark, men nåväl). Resorb i vattenflaskorna och drick ofta var planen. Min bästa metod för att hålla sig kall varma dagar är helt enkelt att bada. Lunchdopp i Markaryd var väl trevligt, men jag skulle behöva göra ytterligare två dopp på betydligt mindre lämpade platser. När Lagan flöt i närheten valde jag ett svalkande dopp i vad som såg ut att vara riktigt äckligt vatten, men är det extreme survival så får man göra vad som krävs tänkte jag. Det skulle dock toppas av nästa dopp som skedde i någon slags iläggningsplats för småbåtar. Jag kom definitivt upp smutsigare ur vattnet än innan och luktade för jävligt, men kall blev jag.

Exakt vid vilket ögonblick jag cyklade in i Skåne uppfattade jag aldrig, men när jag förstod att jag hade kommit till resans sista landskap var det nästan svårt att förstå att jag för några dagar sen såg renar på vägen var och varannan dag. Här verkade det istället vara någon slags bilträff på gång då flera gamla polerade bilar susade förbi, vilket fick mig att tänka på hur i princip varenda uppfart i Norrland hade minst en gammal skrutthög ståendes som något slags pågående evighetsprojekt. Även denna kväll skulle dra ut på tiden då jag tog sikte på en camping genom en sökning i mobilens kartfunktion. Så frustrerande när det visar sig att denna inte existerar i verkligheten och det är 14 km kvar till nästa camping i Hässleholm. Jag ville verkligen få tid att bara njuta av sista kvällen och 14 km till kändes verkligen som en käftsmäll. När jag äntligen kom fram till campingen ville jag bara checka in och få upp tältet. Vad jag inte var så sugen på var en komplicerad incheckningsprocess där jag även behövde signa upp på någon campingförening och lösa ut ett duschkort som skulle laddas med pengar och det ena med det andra samt få rekommendationer om den utsökta glassbaren som fanns att tillgå. Ge mig bara en gräsplätt och sluta tjöta, kände jag. Eftersom jag släpat med mig en hängmatta hela resan i tron att jag skulle vilja sova under bar himmel någon tropisk natt i mygginvaderade vildmarken så skulle jag banne mig använda den nu. Att bara få hänga lite var en avslappnande sista kväll på denna camping som hade allt inklusive fyllebråk och jäkelskap.

1608060227946.png



Dag 12: Land’s end
Distans: 8 mil
Sträcka: Höör - Smygehuk
Motivation: 10/10


Vaknar upp på lördagmorgon med vetskapen att detta är sista dagen om nu inget väldigt oturligt skulle hända. Visserligen är det en rejäl morot, men det är ändå riktigt segt att komma upp på morgonen och ge sig iväg. När allt kommer kring så är ju de sista 8 milen en ganska rejäl sträcka om jag jämför med mina vanliga träningsrundor. Skåne är ett virrvarr av vägar så jag valde att gå på Google Maps närmsta väg, vilket innebar en hel del stopp för att kolla kartan. Efter god erfarenhet av sega morgonmil vet jag vad som är botemedlet. Dags för en kaffe och bulle, vilket gjorde susen som vanligt. På med lurarna och trampade på till tonerna av Sia. Perfekt timing när Spotifys shuffle-funktion väljer en låt som stämningsfullt ekar ”You can do anything!”. Skånes inland var verkligen en stämningshöjare då landskapet kändes som USA. Oändliga nerförsbackar gjorde inte saken sämre och nu tickade milen på. Så småningom anade jag havet längre fram och nu var det bara några sista kilometrar kvar till Smygehuk, denna mytomspunna plats. Nja den kanske inte är så mytomspunnen, men ni fattar. Sista biten går längs med kusten även om jag inte ser havet för en åsliknande kant. Denna varma dag kryllar det av folk så väl framme får jag stanna upp lite för att hitta exakt var jag ska ta mig in. Jag ser havet och grusparkeringen som leder ner mot monumentet. Här ser jag även mina föräldrar med kameror i högsta hugg, stillbild på den ena och film på den andra enligt gängse praxis. Sista metrarna rullas med lätthet och jag touchar stenen framför mig klockan 12.44. Framme!!! Det är ju helt surrealistiskt att tänka tillbaka på när jag var långt uppe i Riksgränsen och att jag nu för egen maskin tagit mig hela vägen till Sveriges sydligaste udde. Lite alkoholfritt bubbel hälls upp för att fira målgången och självklart fotografering för att möta sociala mediers förväntan. Eftersom jag luktar som en ladugård tar jag ett bad på denna mycket icke badkompatibla kustremsa. Tillsammans med morsan och farsan blir det räkmacka och kall öl på Smygehuks servering. Det var helt enkelt gött. Inte oväntat däckar jag i baksätet på hemvägen.

1608060255469.png


Känslan att komma hem och sätta sig på terrassen med en flaska champagne var magisk, men det var framförallt att få sitta och göra ingenting jag hade längtat efter. Det fanns ingen direkt hemlängtan då jag gärna hade spenderat fler tältnätter i det vilda under lugnare former. Så många vackra platser i Norrland som jag passerade hade jag med lätthet kunnat ta fikapaus varje timme. Kroppens återhämtningsprocess kändes rejält och energinivån var rekordlåg då jag efter några dagars vila försökte springa 5 km och kände mig som en hösäck. Utmattningen var även påfrestande mentalt och något kreativt arbete var inte aktuellt den närmsta tiden. Tack och lov hade jag inte planerat någon mentalt krävande aktivitet efter hemkomst. Ja, förutom att börja jobba igen såklart och således förklara hur jag kan vara så sliten efter 16 veckors permittering och 4 veckors semester. Cykeln och dess packning förblev ouppackad i hallen i nästan två veckor efter hemkomst. Så hur gick det då med alla mina farhågor som jag listade i punktform? Jo, punkt nr 6, dvs ont i knät, inträffade definitivt, men smärtan avtog och sista dagarna kände jag ingenting. Punkt nr 3, dvs att det blir för kallt, anser jag inträffade delvis då jag i Jokkmokk blev nerkyld så jag huttrade, men då jag befann mig i bebyggelse så blev det aldrig någon fara. Övriga punkter inträffade inte alls så visst ska man vara förberedd på olika scenarior, men jag verkar ha lagt ganska mycket energi på att oroa mig i onödan. Vad som däremot inträffade som jag inte tänkt på var ont i hälarna samt sadelskav, varav det sistnämnda väcker ju många frågor hur jag kan ha underskattat detta på förhand.

1608060275919.png


Så vad var egentligen det svåraste med hela äventyret? Konditionen och muskelkapacitet var det definitivt inte. Jag tackar mängder av knäböj på gymmet för min starka lår som aldrig verkade bli trötta. Det fanns ingen tillstymmelse till mjölksyra utan benen matade på som en maskin. Smärta i kroppens kontaktpunkter med cykeln var snarare den större utmaningen. Högerhanden blev alltmer bortdomnad och jag tappade kraften i vissa positioner såpass att jag knappt kunde knäppa hjälmen eller hålla ihop fingrarna intill varandra. Det tog över två månader innan jag hade full gripförmåga tillbaka i handen. Att inte få mental återhämtning på kvällen var också påfrestande då det tog en del tid att hitta tältplats samt ordna med tillhörande bestyr. Inget av detta var dock det jag rankar som svårast. Det i särklass svåraste var att hitta modet att överhuvudtaget ta sig till startlinjen.

Följande lärdomar kommer jag ta med mig och hoppas någon annan kan ha nytta av:
  1. Skaffa bra cykelbyxor.
  2. Ha bra cykelhandskar då flera dagars tryck mot händerna kan orsaka domningar.
  3. Bestäm om syftet är att cykla snabbt eller att njuta av friluftslivet. Att cykla snabbt innebär att man inte hinner stanna på alla ställen man vill.
  4. En dagsetapp på 15 mil är ganska långt då alla små stopp äter upp tid samt att Sverige är kuperat. 20 mil på en dag funkar, men räkna inte med någon tid för sightseeing eller annat lösdriveri.
  5. Det tog mer tid än jag tänkt att packa ihop och komma iväg på morgonen samt det omvända på kvällen.
  6. Vela inte, man kommer aldrig ha all information för att veta var bästa tältplatsen eller bästa vägvalet är. Ta ett beslut och lita på det, det finns inget mer uttröttande än att vela och ändra sig fram och tillbaka.
  7. Om det börjar regna, ta på regnkläder direkt och hoppas inte att det bara är en skur. Om det inte är en skur utan istället eskalerar är det tråkigt att ha alla kläder blöta och kalla.
  8. Att fota och filma är mentalt krävande och små saker som att stanna och ställa upp telefonen för att filma sig själv känns som en stor ansträngning om man vill köra många mil per dag.
  9. Jobba ordentligt med rörlighetsträning i fotleder och skuldror, axlar för att förebygga smärta. Att hantera smärta är mycket svårare än att hantera trötta ben.
  10. Kolla om ditt mobilabbonemang har täckning överallt. Billigare leverantörer som tex Hallon funkar mycket dåligt utanför orterna i Norrland. Ladda även ner SOS-appen för säkerhets skull.
Konditionsutmaning i kombination med friluftsliv är en gyllene kombination som lyckats med det som Chocolate Stout inte lyckas med, nämligen att ta två goda ting och skapa något större. Att göra något liknande igen, men i ett annat format är något jag definitiv vill ta mig an någon gång i framtiden när jag har tid, pengar och erfarenhet.

1608060312249.png


Tack och hej!
Johan
 

WSMC

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Superkul att läsa och grymt starkt kört!

En kvinna stannar i en bil och undrar om detta är vägen mot Sorsele. ”Ja, det får vi verkligen hoppas” svarar jag.
:love: :ROFLMAO:
 
Senast ändrad:

Kneecap

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Tjena!

"Genvägen" vid Sveg är fasiken allt annat än genväg på cykel. Har kört där med bil ett gäng gånger. Starkt jobbat hela vägen!
Men nästa gång du stannar i Kiruna för mat så ta Empes istället. Näst bästa köket men det klart mest prisvärda. Stejk är bättre men kostar på lite mer.
 

skier

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Fint skrivet och bra trampat!
Det där med att snöa in på en viss maträtt har hög igenkänningsfaktor även om ostkaka var en nyhet för mig i cykelsammanhang :)
 

GoranS

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Bra cyklat och skrivet!

Du skriver att du primärt skrivit texten för din egen skull och bara ville dela med dig så ta absolut inte detta som något annat än en notering i all vänlighet alternativt ett tips för nästa reseberättelse.

Jag har själv gjort några försök på reseberättelsetemat. Det jag märkt är att då jag alltid skriver dessa på datorn med en ordentlig skärm så anpassar jag längden på styckena s.a. de ser vettiga ut på den skärmen. Det som ser bra ut där ger dock typiskt intrycket av väldigt långa stycken när man tittar på det i mobilen. Jag försöker därför verkligen tänka på att hålla nere längden på styckena när jag skriver reseberättelser.

Men, som sagt, se det som ett tips och inte som kritik. I övrigt lyfter jag på hatten jag inte äger och bockar och bugar för att du sprider lite cykelglädje i vintermörkret.
 

mcperand

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Jag gjorde ganska precis samma resa i somras, även via Los men med start vid östra gränsen istället. Jag gjorde det på mc på två dagar, din variant verkar mer långsamt njutningsfull👍🏻
 

nieves

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Underbar berättelse, tack för den! En sak jag tar med mig av är att du istf distans tittade på avverkad tid, det är en grej som jag gillar.
Distans kan ibland ge lite mental trötthet när kilometrarna segar sig och benen känns tunga.
 

Sambal Oelek

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Starkt kört!! Bra skrivet!
Cyklade själv Haparanda-Ystad för några år sedan och känner igen mig där i mycket. Den största utmaningen tyckte jag var att hitta tiden för att kunna göra det! Men det ordnade ju sig som du skrev. Då får man bara se till att gripa tillfället och köra!! 😀
 

mhenry

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Fint äventyr, det där. Började verkligen uppskatta humorn en bit in.

I övrigt igenkänning på mycket. Både upplevelser och platser. Har du stickningar kvar i handen? Två månader för full rörlighet låter ganska mycket, men jag har haft stickningar i uppemot ett halvår efter långcykling.
 

Bikzz

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Bra skrivet, kul berättelse! Mina långcyklingar har alltid varit lugnare utan tidspress, kortare etapper. Tycker det funkar bättre om man inte ständigt tänker på framtida mål några dar el någon vecka bort, lever i nuet, och bara kör sålångt eller kort man känner för varje dag. Två olika grejjor.
 

TheJohan

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Tjena!

"Genvägen" vid Sveg är fasiken allt annat än genväg på cykel. Har kört där med bil ett gäng gånger. Starkt jobbat hela vägen!
Men nästa gång du stannar i Kiruna för mat så ta Empes istället. Näst bästa köket men det klart mest prisvärda. Stejk är bättre men kostar på lite mer.
Nästa gång....haha Ja det ska jag komma ihåg.
 

TheJohan

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Bra cyklat och skrivet!

Du skriver att du primärt skrivit texten för din egen skull och bara ville dela med dig så ta absolut inte detta som något annat än en notering i all vänlighet alternativt ett tips för nästa reseberättelse.

Jag har själv gjort några försök på reseberättelsetemat. Det jag märkt är att då jag alltid skriver dessa på datorn med en ordentlig skärm så anpassar jag längden på styckena s.a. de ser vettiga ut på den skärmen. Det som ser bra ut där ger dock typiskt intrycket av väldigt långa stycken när man tittar på det i mobilen. Jag försöker därför verkligen tänka på att hålla nere längden på styckena när jag skriver reseberättelser.

Men, som sagt, se det som ett tips och inte som kritik. I övrigt lyfter jag på hatten jag inte äger och bockar och bugar för att du sprider lite cykelglädje i vintermörkret.
Tack, jag håller med. Jag kände lite att det var nästan färdigskrivet och höll på med de sista editeringarna i evigheter. Till slut kände jag att nu får de räcka, det blir aldrig 100% perfekt :)
 

TheJohan

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Underbar berättelse, tack för den! En sak jag tar med mig av är att du istf distans tittade på avverkad tid, det är en grej som jag gillar.
Distans kan ibland ge lite mental trötthet när kilometrarna segar sig och benen känns tunga.
Tack! Ja det är verkligen stor skillnad att köra på tid. Tex kan jag tänka att jag ska dricka var 20e eller 30e minut. Dom där tidsblocken går väldigt fort, men så fort jag ändrade till distans kändes det som jag ville titta på displayen hela tiden.
 

TheJohan

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Fint äventyr, det där. Började verkligen uppskatta humorn en bit in.

I övrigt igenkänning på mycket. Både upplevelser och platser. Har du stickningar kvar i handen? Två månader för full rörlighet låter ganska mycket, men jag har haft stickningar i uppemot ett halvår efter långcykling.
Själva stickningarna försvann snabbt, men jag var avdomnad i handen i ca två månader innan full rörlighet var tillbaka. Nu är den fullt funktionell igen. Jag googlade om detta och förstod som att det inte var helt ovanligt att det kan sitta i länge.
 

TheJohan

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
This made my day!
(Jag vill också bli permitterad, kanske lagom till maj/juni).
Tack! Ja, men ska säga att jag gjorde resan under själva semestern då jag var tvungen att kunna inställa mig på jobbet inom 1 dygn under permitteringen. MEN permitteringen gav ju mycket tid att få gjort annat i livet samt träna så när väl semestern kom kändes det som allt annat jag velat göra redan var gjort.
 

freddes

Medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Kul att läsa, extra kul att läsa när man gjort resan själv :)
Skippade dock trerikesröset när jag var där uppe men de var sjukt kul att cykla, vi cykla nästan samma runda också :)
 

nieves

Aktiv medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Tack! Ja det är verkligen stor skillnad att köra på tid. Tex kan jag tänka att jag ska dricka var 20e eller 30e minut. Dom där tidsblocken går väldigt fort, men så fort jag ändrade till distans kändes det som jag ville titta på displayen hela tiden.
Jag cyklar sällan fort men det kan bli långt och gärna på natten. Är det lite tuffa förhållanden kan jag ibland uppleva lite mental nedbrytning när man ser att det är långt kvar och man är trött. Då tror jag att det blir positivt när jag ser all tid jag har cyklat😀
Jag har aldrig (nästan) deadlines annat än väldigt lösa och ännu mer sällan sådana som innefattar tid. Därför gör jag ofta väldigt vida tidsramar på etapperna. Alla har vi väl upplevt stenhård motvind, lägger man till sidoväskor och lång distans så kan det vara fördel att inte se vilken snigel man är.
 

mklmtb

Medlem
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Fantastisk prestation och berättelse! Du är inte bara grym cyklist, ditt sätt att skriva ska ha lika stort beröm! Wow!
 
Reseberättelse 2020: Riksgränsen - Smygehuk på 12 dagar!
Mycket inspirerande på alla sätt! Mycket bra skrivit också! Har också drömt om en liknande cykeltur men känns som tåget gick när man började få barn. Får vänta några år😊.
 
Topp
Happyride sparar data i cookies. Genom att använda våra tjänster godkänner du det. Läs mer