gerrardsdobbar
Aktiv medlem
[RR] 2016 Prudential RideLondon - Surrey 100
Sommarens stora begivenhet var The Prudential RideLondon Surrey 100! Loppet är ett "legacy event" från OS 2012, och med start i Queen Elizabeth Olympic Park går loppet på avstängda vägar ut genom London, längs med Themsen och förbi Towern på sin väg ut till Surrey, innan man vänder tillbaka mot London genom Wimbledon, förbi Big Ben, Eye of London, Embankment och till slut en målgång på The Mall, framför Buckingham Palace. Det finns två varianter, 100 miles (16.2 mil) samt 46 miles. Totalt 26,000 cyklister deltog i något av söndagens lopp. På lördagens körs ett kriterium för damerna i centrala London, och på söndagen startar the RideLondon Classic som följer i stort sett samma bana, en del av er kanske såg sändningen på Eurosport.
Anyway, 07.55 på fredagen gick flyget från Arlanda med riktning Heathrow. Boendet var bokat i Stratford, någon kilometer från OS-parken där starten gick. Ett medvetet val för att kunna minimera stressen inför söndagens start. Med facit i hand så borde jag bokat flyg till London City Airport istället, för redan på fredagen var hela centrala London i lockdown inför den kommande helgen. Taxituren från Heathrow till Stratford tog nästan två timmar, vilket förvisso inte gjorde jättemycket, då taxichaffisen var en riktigt skön geezer med åsikter om allt från "the fucking Boris Johnson" till Downton Abbey.
Väl på hotellet monterade jag ihop cykeln och tog en kortare testrunda för att kolla så att allting funkade, innan jag gav mig av till Canary Wharf och The eXCel där den stora cykelmässan var, tillika den plats där man hämtade ut startpaketet. Mässan var riktigt vass, om man jämför med exempelvis tältet som finns vid Vätternrundan varje år. Evans Cycles, och Cannondale var ett par av de stora aktörerna på plats. Som den usla mässbesökare jag är så nöjde jag mig med att köpa ett paket med strumpor från Louis Garneau och sen gå runt och klo lite. Mina pengar får de inte! Andelen kändisar var låg när jag var där, men jag såg Chris Hoy, och det var ju coolt.
Många klassiska cyklar var på plats.
På lördagen var det dags att skaka lite liv i benen igen. Uppladdningen de senaste veckorna hade störts av the mother of all mancolds, och cykelsuget var redan nu enormt. Hoppade på cykeln och smet iväg till Lee Valley VeloPark, den del av OS-Parken där velodromen finns. Utöver velodromen har de även byggt en XC-bana, en BMX-bana samt en LVG bana på cirkus 2 kilometer. Jag hade en timme velodrom inbokad på eftermiddagen, så jag passade på att testa LVG-banan för att slå hål på tiden. Vilket fantastiskt ställe! Helvete vad jag hade varit i bra form om jag bott i London.
Velodromen var förstås en hit, dryga 250 meter lång med en lutning på 42 grader i kurvorna. Den kostade smått galna 105 miljoner pund att bygga. Lite skillnad mot Dråmen vi har i Falun, alltså.
Anyway, söndag innebar raceday. 0700 var starten, och runt 0600 var jag på plats i OS-parken. Det var en kylslagen morgon, så det var både knä- och armvärmare, samt vindvästen på från starten. Senast 35 minuter innan start skulle man vara på plats i startfållan, där man på klassisk cykelmanér slår hål på tiden genom att diskutera varandras cyklar och hjul. En reflektion: Mekk är ett jävligt populärt märke i England.
Starten gick och vi flög iväg genom ett London som till stor del fortfarande låg och sov. Till min förvåning blev det aldrig några organiserade klungor, utan folk kastade sig snarare från hjul till hjul på den som råkade vara starkast för tillfället. Min plan var förstås att ta så lite luft som möjligt, eftersom det fanns andra som var mer sugna på det. Be my guest, i så fall.
Banan gick genom genom Chiswick och Kingston-Upon-Thames på väg ut mot Richmond Park, den kungliga parken strax utanför London. Nu hade det lugnat ner sig lite och folk började samarbeta desto mer. Efter Richmond park började vi passera alla mysiga små byar som skulle kunna vara hämtade från Tillbaka till Aidensfield; Molesley, Hampton Court, Walton-on-Thames, Weybridge, Byfleet, Ripley och West Horsley. Ju längre ut på banan vi kom, ju mer fest var det och snart var varenda by fullpackad med folk som ringde i koklockor, blåste visselpipor eller skrek och klappade händerna.
Kort därpå vankades den första klättringen för dagen, Newlands corner, 73 km in på banan. 33.7 var snittet hittills, bra tempo med mina mått. Newlands corner är 1.7 kilometer lång, snittlutning på 5% och maxlutning på 12. Uppe på toppen passade jag på att fylla vattenflaskorna och ta en kort titt på den fantastiska utsikten innan det var dags för den första långa utförslöpan. En bred och snabb utförslöpa, det var också här jag nådde dagens högsta hastigheter, 78.1 km/h. Då gick det fort!
Nu hade Surrey Hills börjat på riktigt, och det var en ständigt böljande landskap som mötte oss de kommande milen. Genom Abinger Hammer - där hela byn var ute och hejade på oss - fortsatte vi till Holmbury St Mary, och till dagens andra stigning, Leith Hill. Leith Hill var dagens tuffaste utmaning, 2 kilometer lång, med en snittlutning på 7%, men med flera elaka spikar upp mot 11-13%. Här ska organisationen ha kredd då man stod i botten på backen och skickade de långsammaste cyklisterna till vänster sida av vägen, och oss andra till höger. Bra planerat, och man undvek flaskhalsarna som lätt kan bildas när folk får för sig att promenera upp istället för att cykla...
Nedfarten för Leith Hill var svår och teknisk, väldigt snabb med mycket skuggor från träden. Ett recept för katastrof, och precis på botten av backen hade två cyklister krokat ihop med en enorm krasch som resultat. Ambulanserna var på plats, och båda två hade förts till sjukhus med kraftiga huvudskador, fick jag höra sen.
Den böljande terrängen fortsatte genom Westcott och Dorking, och här var atmosfären så fantastisk så att det knappt gick att höra sig själv tänka. Dorking måste ha Englands största lager av vuvuzelor - helvete vad det lät från gänget som hade grävt fram 10 stycken och stod och brölade med. Box Hill var den näst sista tuffa stigningen, och det var också den trevligaste på hela dagen. 2.5 km lång med en lutning på 5%, och 7% som mest. Dessutom med tre sköna serpor, för den riktiga alpkänslan. Fältet hade nu tunnats ut lite och jag kunde hålla mitt eget tempo upp för backen, som jag klarade av på 9.10. De snabbaste proffsen städade av backen på 5.13 senare på eftermiddagen.
Nu vände vi tillbaka mot London, och efter det sista vattenstoppet i Leatherhead var det en relativt platt väg in mot målet, genom Oxhott och Escher innan vi nådde London och Wimbledon. Sista milen hade klungorna tunnats ut rejält, men benen var fräscha och jag lyckades hålla ett snitt på 36 km/h sista 10 kilometerna - mycket nöjd med detta! Att köra förbi alla landmärken i London på avstängda vägar var helt fantastisk, och känslan när vi körde under Admirality Arch och ut på The Mall för målgången framför Buckingham Palace var fantastisk. Strax över 5 timmar tog det att ta sig runt banan. Att stanna kvar och vänta in proffsens målgång kändes inte jättehett, den var trots allt sex timmar bort. Så det blev tillbaka till hotellet för att se slutet på loppet med en kall öl i näven - ett lopp som vanns av Tom Boonen.
Vad kostade det?
Startavgift 85 pund för utlänningar. 58 för britter.
Flyg ARN-LHR-ARN 2500.
Boende 3800 (Holiday Inn Express - fre-mån).
Anmälan för 2017 års lopp öppnar om någon vecka, besked om startplatsen skickas ut i februari. För utlänningar verkar det dock inte vara ett problem att få plats.
Arrangemanget är top notch, då det styrs av organisationen bakom London Maraton. Depåerna är stora och effektiva, svenska lopp har mycket att lära här.
Betyg: 9/10!
