Crazy Chester
Ny medlem
[RR]Ålandstur september 2011
Postar en sommar-RR bara för att minnas hur det kan vara. Ibland. Håll till godo!
Jag minns den sommaren. Det vemod som brukar sänka sig över vårt land först under augusti månad, smög sig likt en försåtlig inkräktare på redan i slutet av juli och förekom syrsorna med några veckor. Trots att sommaren var långt ifrån över, kändes avskedet nära: avskedet till ljuset, avskedet till de ljumma kvällarna och de löftesrika sommarmorgnarna, avskedet till myggbitna barnaben och doften av den solvarma barrskogen. Vindar som borde burit med sig dofter av gräs och gulmåra, kom med kyla trots det solsken som listigt dolde deras last. Havet fogade sig inte i sommarens stiltje, utan lät sig brusande mot klippstränder och havsvikar piskas till skum av vindarna. Dessa var inte lekfulla som under våren, utan bistert uppfordrande. De krävde att vi skulle ge upp någonting som vi ägt och girigt skyddat i våra kupade händer en alltför kort tid: sommaren.
Ställd inför en sådan verklighet kunde man tyst foga sig och med armarna i kors stödja sig mot räfsans skaft, i väntan på att det sista av trädens löv skulle singla till marken. Men det fanns de som ansåg ryktet om sommarens död vara, som det heter, betydligt överdrivet, och som ifrågasatte psalmens ord: ”allt kött är hö och blomstren dö”.
Tidigt en sommarmorgon i början av september, för sommar var det ännu, samlades i gryningsljuset en samling sådana hoppfulla på Odenplan. De skulle cykla till Åland över roslagska landsvägar; vägar som de färdats längs många gånger förut. Emellertid är den väg ny som man ser genom nya ögon och upplever med föryngrade sinnen. Och vad föryngrar oss, om inte längtan till just vägen? Sålunda är vägen mellan Odenplans gatsten och Ålands röda granit satt i ständig rörelse, och likt Särimner återföds den i oändliga reinkarnationer.
När Kalle med preussisk punktlighet frihjulade in över torget, väntade Axel, Birger, Henke, Lasse och Patrik ivrigt på att få ge sig av. Ingen tid slösades därför på formaliteter, och färden inleddes längs Vasastans ännu trafiktomma gator. En road men en smula skamsen Patrik underhöll oss under det att Frescati passerades med historien om hur han portats från årets upplaga av Tjejvättern; onekligen en unik och aktningsvärd prestation. Tydligen, menade han med klädsamt rodnande kinder, hade han blandat ihop Halvvätterns datum med Tjejvätterns, och inte anat ugglor i mossen förrän i startfållan trots det faktum att han var den enda manspersonen i hela Motala. Muntert fnissande rullade vi sakta men säkert genom storstadens utkanter, och blickade då och då upp mot de klarblå skyarna som ljusnade österifrån. Det skulle bli en underbar sensommardag!
Glad författare
Väl framme vid Bilistenmacken i Brottby, enligt traditionen plats för det första stoppet för fika, konstaterades att vi låg något före tidtabellen. Vi kunde därför närmre studera ställets beskaffenhet, och noterade att etablissemanget uppenbarligen fyllde någon slags social funktion i det mikrokosmos av mänskligt liv och samvaro som är Brottby. Tecken på detta var en synnerligen rik förekomst av begagnatannonser (bl.a. för en Yamaha Virago 125:a, av Birger utsedd till historiens kanske ocoolaste motorcykel), men även ett hemligt solarium som en förvirrad Lasse av en tillfällighet påträffade när han med benen i kors letade efter en bekvämlighetsinrättning.
Färden gick så vidare i solskenet, och snart fann vi oss ensamma på de små, slingrande landsvägar som utgör en så stor del av ålandscyklingens behållning. Kalle började snart bekymrat upplysa alla som ville höra på om att han kände sig lite trött i benen, för vilket han envist sökte anföra en mängd olika förklaringsmodeller: för mycket träning, för litet träning, för tung packning samt en envis huvudvärk (något som av dunkla skäl brukar vara vanligare under den andra dagens cykling). Efter en stunds självmedicinering (Ipren samt koffein i olika former) i skuggan av Preemmacken i Bergshamra (det andra traditionella fikastoppet) fortsatte färden över något större vägar, och förmiddagstrafiken började göra sig påmind. Detta tog sitt mest konkreta uttryck i att föraren av en beigemetallic Audi A4-kombi efter ilsket tutande försökte preja Birger av vägen. Orättvist, menade Birger, som för tillfället (och för en gångs skull) faktiskt höll sig väl till höger på körbanan. Birger visade f.ö. prov på synnerligen god form, vilket han tillskrev flitigt jobbpendlande och nyrenoverat drivpaket på cykeln.
Nu närmade vi oss Norrtälje, och som vanligt så långt komna på färden skrek våra magar efter mat. Daisy’s angjordes 1101, vilket betydde att vi i lugn och ro kunde smörja kråset med fett, kött och socker. Med munnar fulla av mat diskuterades olika typer av kroppsmodifikationer, framförallt föranlett av restaurangpersonalens yttre. En nyfiken Axel vågade det ingen av oss andra någonsin vågat, och tilltalade kökspersonalen i annat ärende än ostburgare. Artigt och välmenande sporde han Daisy’s (förmodade) souschef om vad den streckkod som hon låtit tatuera på sin hals betydde. ”Ingenting”, löd det lakoniska svaret, och en snopen Axel lommade tillbaka till bordet.
Eftersom syltans gästfrihet nu kunde anses förbrukad, satt vi skyndsamt åter upp på våra trogna cykeltyg. Efter avfarten mot Estuna kyrka, kulminerade i vanlig ordning de roslagska vägarna i naturskönhet, och endast enstaka molntussar prydde den klarblå septemberhimlen. Snart började Kalle åter klaga, denna gång på att hans mage nog inte hade tålt den stadiga kost som han i vanlig ordning inhalerat snarare än tuggat. Den trötthet han tidigare klagat över var som bortblåst, och i sällskap med Axel gav han sig iväg på en kortare utbrytning; allt för att så fort som möjligt nå ICA i Älmsta (och dess kundtolett), och på så sätt bespara sig själv och den lokala vägsamfälligheten onödigt obehag.
Alltsom Kalle gjorde det han skulle, inhandlades ingredienserna till kvällens middag av de övriga. Delvis nya vägar tog oss sedan, efter ett par varvs förvirrat cyklande runt ICA-butiken, från Älmsta till Grisslehamn. Sällskapet var rörande överens om att de nya pittoreska vägar som man nu på Birgers inrådan färdades längs var vida överlägsna den vanliga, tungt trafikerade huvudvägen. Gamla industrier vars produktion för länge sedan omsatts i punsch och cigarrer av polisongprydda herrar klädda i kritstrecksrandiga kostymer och plommonstop passerades, innan vi anslöt till den stora vägen med en halvmil kvar att färdas till Grisslehamn. När Eckeröfärjan bordats, var våra sex protagonister rörande överens om att båtåkande kunde vara väl så trevligt som cykling. Sagt och gjort!
Flitiga läsare av ålandskrönikor har förmodligen noterat vissa kongruenser i de olika upplagornas skildring av hur båtresor över Ålands hav ter sig. Detta har mindre att göra med författarnas fantasi (eller brist därpå) än somliga deltagares mycket traditionsbundna preferens ifråga om lämplig kosthållning under ett dylikt företag. Låt oss trots det ovanstående repetera: en traditionell måltid ombord på M/S Eckerö består av räkmacka, öl och Jägermeister. Detta var den vanligast förekommande måltiden även denna upplaga, och väl på plats i cafeterian lät Patrik, på bred Kalmardialekt, undslippa sig följande yttrande: ”Gud vad trevligt!”. Alla instämde ivrigt, och för ett ögonblick var allt man kunde höra sörplandet av öl och ljudet av räksmörgåsar som bit för bit upphörde att existera.
Efter några timmars sjöfärd var vi så framme vid målet för vår strävan: Åland. Eftersom alla medverkande cyklister kunde räknas som veteraner i ålandssammanhang insåg Birger att den traditionella föreläsningen om Eckerö posthus nog var överflödig, och höll därför tand för tunga. På grund av att Käringsunds stugby märkligt var nog var fullbokad, tvangs vi så till några kilometers extra cykling från färjeläget till Degersand. De sista kilometerna övergick asfaltvägen till en allt mindre grusväg, men snart siktades stugbyn och den första dagens cykling kunde nu anses avklarad.
Degersands stugor visade sig vara mycket trevligt inredda och därtill utrustade med gasolgrill, vilket möjliggjorde en kulinarisk utveckling från tidigare ålandsturer: fläskytterfilé, grillad till perfektion av Axel, som sköljdes ned med precis så mycket rödvin som därtill krävdes. En hel dags cykling i soligt väder i kombination med rödvin som enda förfriskning är nu inget som rekommenderas av Statens kostråd (jag har kontrollerat saken), och några timmar senare, i den åländska sensommarnatten, gjordes följaktligen upptäckten att det degersandska kranvattnet var ytterst välsmakande och -görande.
Följande morgon vaknade vi under mulna skyar och till ljudet av friska havsvindar runt våra stugknutar. Detta hindrade inte en hejdundrande frukost att framdukas, och alltsom de friska sydliga vindarna skyndsamt blåste undan molnen (som faktiskt hade den dåliga smaken att släppa ifrån sig några droppar regn som dock snart avdunstade från de åländska granithällarna), lät vi oss väl smaka. Vi gjorde oss så redo för avfärd, under det att Birger dokumenterade en gigantisk spindel som spunnit ett lika gigantiskt nät över en av våra verandor.
Gynnsamma vindar förde oss de fyra milen till Mariehamn, och efter en tämligen odramatisk förmiddags cykling slog vi oss i vanlig ordning ned på Julius.
Noga räknat hade Birger under färden föreslagit en smärre avstickare för att titta på gamla ryska artilleripositioner (”stenar i skogen”, enligt Birger), men förslaget nedröstades vänligt men bestämt av de övriga.
Efter sedvanlig ålandspannkaka på Julius bordades en av Viking Lines färjor, och efter lika sedvanligt bastande slog vi oss så ned på ”Ella’s” där hamburgare beställdes laget runt. Serveringspersonalen tackade vänligt men bestämt ”nej!” till att låta sitt värv fotodokumenteras av Birger, och var ärligt talat inte så pigga på att dela upp notan på sex personer heller. Det konstaterades härvidlag att vi under denna ålandstur gjort oss ovän med snart sagt all serveringspersonal som kommit i vår väg, vilket förbryllade oss en smula. Återstoden av färden tillbringades i Tax-Freebutiken samt i sportbaren, och det dröjde inte länge (eller jo, faktiskt) innan färjan angjorde Stadsgårdskajen.
Vad kan vi då sägas ha åstadkommit med vår färd över vindande småvägar, över skummande hav och genom roslagska sensommarvindar? Kanske går det inte att skjuta upp en höst, lika lite som döden själv kan luras. Emellertid kan kanske vår hågkomst av sommaren förlängas, och vårt vemod lindras en smula under det mörker som nu nalkas oss. Farväl!
Edit: foto Birger Tommos, text Kalle Kockum
Jag minns den sommaren. Det vemod som brukar sänka sig över vårt land först under augusti månad, smög sig likt en försåtlig inkräktare på redan i slutet av juli och förekom syrsorna med några veckor. Trots att sommaren var långt ifrån över, kändes avskedet nära: avskedet till ljuset, avskedet till de ljumma kvällarna och de löftesrika sommarmorgnarna, avskedet till myggbitna barnaben och doften av den solvarma barrskogen. Vindar som borde burit med sig dofter av gräs och gulmåra, kom med kyla trots det solsken som listigt dolde deras last. Havet fogade sig inte i sommarens stiltje, utan lät sig brusande mot klippstränder och havsvikar piskas till skum av vindarna. Dessa var inte lekfulla som under våren, utan bistert uppfordrande. De krävde att vi skulle ge upp någonting som vi ägt och girigt skyddat i våra kupade händer en alltför kort tid: sommaren.
Ställd inför en sådan verklighet kunde man tyst foga sig och med armarna i kors stödja sig mot räfsans skaft, i väntan på att det sista av trädens löv skulle singla till marken. Men det fanns de som ansåg ryktet om sommarens död vara, som det heter, betydligt överdrivet, och som ifrågasatte psalmens ord: ”allt kött är hö och blomstren dö”.
Tidigt en sommarmorgon i början av september, för sommar var det ännu, samlades i gryningsljuset en samling sådana hoppfulla på Odenplan. De skulle cykla till Åland över roslagska landsvägar; vägar som de färdats längs många gånger förut. Emellertid är den väg ny som man ser genom nya ögon och upplever med föryngrade sinnen. Och vad föryngrar oss, om inte längtan till just vägen? Sålunda är vägen mellan Odenplans gatsten och Ålands röda granit satt i ständig rörelse, och likt Särimner återföds den i oändliga reinkarnationer.
När Kalle med preussisk punktlighet frihjulade in över torget, väntade Axel, Birger, Henke, Lasse och Patrik ivrigt på att få ge sig av. Ingen tid slösades därför på formaliteter, och färden inleddes längs Vasastans ännu trafiktomma gator. En road men en smula skamsen Patrik underhöll oss under det att Frescati passerades med historien om hur han portats från årets upplaga av Tjejvättern; onekligen en unik och aktningsvärd prestation. Tydligen, menade han med klädsamt rodnande kinder, hade han blandat ihop Halvvätterns datum med Tjejvätterns, och inte anat ugglor i mossen förrän i startfållan trots det faktum att han var den enda manspersonen i hela Motala. Muntert fnissande rullade vi sakta men säkert genom storstadens utkanter, och blickade då och då upp mot de klarblå skyarna som ljusnade österifrån. Det skulle bli en underbar sensommardag!
Glad författare
Väl framme vid Bilistenmacken i Brottby, enligt traditionen plats för det första stoppet för fika, konstaterades att vi låg något före tidtabellen. Vi kunde därför närmre studera ställets beskaffenhet, och noterade att etablissemanget uppenbarligen fyllde någon slags social funktion i det mikrokosmos av mänskligt liv och samvaro som är Brottby. Tecken på detta var en synnerligen rik förekomst av begagnatannonser (bl.a. för en Yamaha Virago 125:a, av Birger utsedd till historiens kanske ocoolaste motorcykel), men även ett hemligt solarium som en förvirrad Lasse av en tillfällighet påträffade när han med benen i kors letade efter en bekvämlighetsinrättning.
Färden gick så vidare i solskenet, och snart fann vi oss ensamma på de små, slingrande landsvägar som utgör en så stor del av ålandscyklingens behållning. Kalle började snart bekymrat upplysa alla som ville höra på om att han kände sig lite trött i benen, för vilket han envist sökte anföra en mängd olika förklaringsmodeller: för mycket träning, för litet träning, för tung packning samt en envis huvudvärk (något som av dunkla skäl brukar vara vanligare under den andra dagens cykling). Efter en stunds självmedicinering (Ipren samt koffein i olika former) i skuggan av Preemmacken i Bergshamra (det andra traditionella fikastoppet) fortsatte färden över något större vägar, och förmiddagstrafiken började göra sig påmind. Detta tog sitt mest konkreta uttryck i att föraren av en beigemetallic Audi A4-kombi efter ilsket tutande försökte preja Birger av vägen. Orättvist, menade Birger, som för tillfället (och för en gångs skull) faktiskt höll sig väl till höger på körbanan. Birger visade f.ö. prov på synnerligen god form, vilket han tillskrev flitigt jobbpendlande och nyrenoverat drivpaket på cykeln.
Nu närmade vi oss Norrtälje, och som vanligt så långt komna på färden skrek våra magar efter mat. Daisy’s angjordes 1101, vilket betydde att vi i lugn och ro kunde smörja kråset med fett, kött och socker. Med munnar fulla av mat diskuterades olika typer av kroppsmodifikationer, framförallt föranlett av restaurangpersonalens yttre. En nyfiken Axel vågade det ingen av oss andra någonsin vågat, och tilltalade kökspersonalen i annat ärende än ostburgare. Artigt och välmenande sporde han Daisy’s (förmodade) souschef om vad den streckkod som hon låtit tatuera på sin hals betydde. ”Ingenting”, löd det lakoniska svaret, och en snopen Axel lommade tillbaka till bordet.
Eftersom syltans gästfrihet nu kunde anses förbrukad, satt vi skyndsamt åter upp på våra trogna cykeltyg. Efter avfarten mot Estuna kyrka, kulminerade i vanlig ordning de roslagska vägarna i naturskönhet, och endast enstaka molntussar prydde den klarblå septemberhimlen. Snart började Kalle åter klaga, denna gång på att hans mage nog inte hade tålt den stadiga kost som han i vanlig ordning inhalerat snarare än tuggat. Den trötthet han tidigare klagat över var som bortblåst, och i sällskap med Axel gav han sig iväg på en kortare utbrytning; allt för att så fort som möjligt nå ICA i Älmsta (och dess kundtolett), och på så sätt bespara sig själv och den lokala vägsamfälligheten onödigt obehag.
Alltsom Kalle gjorde det han skulle, inhandlades ingredienserna till kvällens middag av de övriga. Delvis nya vägar tog oss sedan, efter ett par varvs förvirrat cyklande runt ICA-butiken, från Älmsta till Grisslehamn. Sällskapet var rörande överens om att de nya pittoreska vägar som man nu på Birgers inrådan färdades längs var vida överlägsna den vanliga, tungt trafikerade huvudvägen. Gamla industrier vars produktion för länge sedan omsatts i punsch och cigarrer av polisongprydda herrar klädda i kritstrecksrandiga kostymer och plommonstop passerades, innan vi anslöt till den stora vägen med en halvmil kvar att färdas till Grisslehamn. När Eckeröfärjan bordats, var våra sex protagonister rörande överens om att båtåkande kunde vara väl så trevligt som cykling. Sagt och gjort!
Flitiga läsare av ålandskrönikor har förmodligen noterat vissa kongruenser i de olika upplagornas skildring av hur båtresor över Ålands hav ter sig. Detta har mindre att göra med författarnas fantasi (eller brist därpå) än somliga deltagares mycket traditionsbundna preferens ifråga om lämplig kosthållning under ett dylikt företag. Låt oss trots det ovanstående repetera: en traditionell måltid ombord på M/S Eckerö består av räkmacka, öl och Jägermeister. Detta var den vanligast förekommande måltiden även denna upplaga, och väl på plats i cafeterian lät Patrik, på bred Kalmardialekt, undslippa sig följande yttrande: ”Gud vad trevligt!”. Alla instämde ivrigt, och för ett ögonblick var allt man kunde höra sörplandet av öl och ljudet av räksmörgåsar som bit för bit upphörde att existera.
Efter några timmars sjöfärd var vi så framme vid målet för vår strävan: Åland. Eftersom alla medverkande cyklister kunde räknas som veteraner i ålandssammanhang insåg Birger att den traditionella föreläsningen om Eckerö posthus nog var överflödig, och höll därför tand för tunga. På grund av att Käringsunds stugby märkligt var nog var fullbokad, tvangs vi så till några kilometers extra cykling från färjeläget till Degersand. De sista kilometerna övergick asfaltvägen till en allt mindre grusväg, men snart siktades stugbyn och den första dagens cykling kunde nu anses avklarad.
Degersands stugor visade sig vara mycket trevligt inredda och därtill utrustade med gasolgrill, vilket möjliggjorde en kulinarisk utveckling från tidigare ålandsturer: fläskytterfilé, grillad till perfektion av Axel, som sköljdes ned med precis så mycket rödvin som därtill krävdes. En hel dags cykling i soligt väder i kombination med rödvin som enda förfriskning är nu inget som rekommenderas av Statens kostråd (jag har kontrollerat saken), och några timmar senare, i den åländska sensommarnatten, gjordes följaktligen upptäckten att det degersandska kranvattnet var ytterst välsmakande och -görande.
Följande morgon vaknade vi under mulna skyar och till ljudet av friska havsvindar runt våra stugknutar. Detta hindrade inte en hejdundrande frukost att framdukas, och alltsom de friska sydliga vindarna skyndsamt blåste undan molnen (som faktiskt hade den dåliga smaken att släppa ifrån sig några droppar regn som dock snart avdunstade från de åländska granithällarna), lät vi oss väl smaka. Vi gjorde oss så redo för avfärd, under det att Birger dokumenterade en gigantisk spindel som spunnit ett lika gigantiskt nät över en av våra verandor.
Gynnsamma vindar förde oss de fyra milen till Mariehamn, och efter en tämligen odramatisk förmiddags cykling slog vi oss i vanlig ordning ned på Julius.
Noga räknat hade Birger under färden föreslagit en smärre avstickare för att titta på gamla ryska artilleripositioner (”stenar i skogen”, enligt Birger), men förslaget nedröstades vänligt men bestämt av de övriga.
Efter sedvanlig ålandspannkaka på Julius bordades en av Viking Lines färjor, och efter lika sedvanligt bastande slog vi oss så ned på ”Ella’s” där hamburgare beställdes laget runt. Serveringspersonalen tackade vänligt men bestämt ”nej!” till att låta sitt värv fotodokumenteras av Birger, och var ärligt talat inte så pigga på att dela upp notan på sex personer heller. Det konstaterades härvidlag att vi under denna ålandstur gjort oss ovän med snart sagt all serveringspersonal som kommit i vår väg, vilket förbryllade oss en smula. Återstoden av färden tillbringades i Tax-Freebutiken samt i sportbaren, och det dröjde inte länge (eller jo, faktiskt) innan färjan angjorde Stadsgårdskajen.
Vad kan vi då sägas ha åstadkommit med vår färd över vindande småvägar, över skummande hav och genom roslagska sensommarvindar? Kanske går det inte att skjuta upp en höst, lika lite som döden själv kan luras. Emellertid kan kanske vår hågkomst av sommaren förlängas, och vårt vemod lindras en smula under det mörker som nu nalkas oss. Farväl!
Edit: foto Birger Tommos, text Kalle Kockum
Bilagor
Senast ändrad:
