[RR] Alper, Trail Addiction, Britter +FORTSÄTTNING
Här kommer en slafsigt skriven RR i flera delar. Det är jobbigt att anstränga sig.
Så i slutet av förra året hade jag tydligen bestämt mig för att åka till Les Arcs för att cykla ner för alper på stig med det brittiska företaget Trail addicton. Ibland är jag ett geni!
Jag drog till Arlanda och flög till Geneve.
Framme hann jag dricka öl och titta på taniga pojka i lyrca.
Min plan var ursprungligen att ha en lost in translation-dag på godtyckligt flygplatshotell för att få shuttlen att fungera. När resan stod för dörren blev det däremot uppenbart att min favorit-Södertälje-bo-i-hela-världen, Keräcookie var på plats i Bourg-st-Maucirce. Så istället tog jag mig ut med tåg från flygplatsen för att träffa detta underbarn. Det visade sig vara en mardrömsresan med 4 olika tåg som tog 4,5 timmar där det var omöjligt att få tag på något att dricka i den extrema värmen. Jag underhöll mig med att fundera på om uttorkningen bara var obekväm eller direkt farlig. Som en flashback till min kampsportstid!
Väl framme i bourg-tresbein-voulevou-las-main-et-tu-jesu-bon möttes jag upp av Keräcookie. Mitt första intryck var hur annorlunda den annars förnärma och städade unge mannen var. Orakad och i ett par flip-flops mötte han mig. Som ett vilt djur tvingad in i en urban miljö. Levande och närvarande stod han där. Jag hade hört rykten om lufferi och nätter spenderade i bilar, men verkligheten överträffade allas dessa rykten. För Keiärecookie nära och kära finns det ingen anledning till oro. Vi måste nog bara ge honom lite utrymme och tid för att återanpassa sig till samhällets normer, så kommer allt bli bra igen. Tills dess kanske man ska undvika direkt ögonkontakt och tvätta händerna efter man har hanterat honom, men inte mer än så.
Nästa morgon vaknade Keräcookie och sa att han var trött på grodlår och ville äta italiensk. Så vi drog till Italien.
Efter en timma i vrålåket var vi på plats i La Thuile. La Thuile är världens jävla grej! Nyligen hade en tävling i italienska enduroserien gått av på platsen och man kunde fortfarande köra sträckorna som bitvis fortfarande var bandade. Det var bara en lift upp och rätt bra uppmärkt. Får man en chans att besöka La Thuile bör man ta den.
Efter en mycket fin dag i bergen avsade Keräcookie sitt ansvar som min vårdare och lämnade av mig till Trail Addiction som tog över ansvaret.
Väl där blev jag huserad i ett chalett tillsammans med en massa britter. Jag fick många nya vänner direkt!
Sedan började cyklingen runt i liftsystemet kring Les Arcs. De två första dagarna började långsamt, men relativt ok. Det var mycket lift upp och mycket cykla ner. Det var en del enkel bikparkstig, vilket är ganska sunkigt. Det är väldigt lättåkt och underlaget är typ samma som i hammarbybacken. Eftersom det saknar utmaning går det väldigt fort. Fort är roligt. Det var också en hel del stigcykling. Tänk dig att man har tagit din vanliga hemmastig, men att den har 15 % lutning nedåt i 1500 höjdmeter. Det är roligt.
Efter ett tag började det bli uppenbart att cyklingen inte tycktes bli så utmanande och tempot började avta. Detta var lite illavarslande. När jag bokade resan hade jag fått fylla i något formulär med min skicklighet på en cykel och hur villig jag var att trampa denna. Jag hade som den svennebanan jag är beskrivit mina kunskaper konservativt (sanningsenligt). Formuläret var också väldigt konstigt eftersom det fanns två olika skalor som inte var likvärdiga. P.g.a. detta så hade jag när resan bekräftades mailat och påpekat att jag gladligen skulle cykla allt som dom vågade låta mig cykla och att jag absolut inte ville cykla grusväg, trampa travers eller vänta på hjälplösa tjockisar.
Till mitt stora förtret så blev det däremot en hel del grusväg, en hel del vänta på guiden som lagade sin cykel.
Det visade också att de fem andra som jag cyklade med (alla utrustade med 70 000krs kolfiberbergscyklar från Santa Cruz eller Yeti) inte delade min kärlek till tveksam radikalcykling. Istället oroade mig sig för att för många stenar skulle kunna vara dåligt för bakväxeln och liknade. Har man råd köpa en cykel för 70 000 kr har man råd att köpa en ny cykel. Gud hatar fegisar.
De första dagarnas höjdpunk var nog när jag hittade ett jättesött litet gaphopp från liften. Det såg ut att vara under en meter och hade en söt liten kraschpad som skulle bota allt det onda om man gjorde sig till en narr.
Så jag cyklade ner på någon högalpin bikeparkstig ner till hoppet. Väl framme så började jag anat att det kanske skulle vara lite större än vad jag först hade tänkt mig. För att inte förlora modet rev jag av det direkt istället för att kolla in det. Det var ett genidrag.
I luften han jag reflektera om min olycksfallsförsäkring inkluderar högalpin evakuering. Jag vet fortfarande inte svaret. Men ett tips till dig är att du skaffar en försäkring som täcker sådant om du ska cykla i höga berg.
Efter dessa dagar var det vilodag. Då hittade jag en irländsk familj vid namn Maunsell som jag kunde få hänga på. Sonen var mekaniker och chaufför för trail addiction, sedan var pappan och dottern på cykelsemester. Dotter Leah var sjukt bra på att cykla och när hon blir äldre och får tävla i EWS kommer jag säkert kunna skryta med att jag har cyklat med någon i toppen. Hon drog runt på en Kona Process 111 och hoppade stora grejer. Efter att hon hade hetsat mig till att inte cykla som en liten flicka mådde min gaffel sådär...
Då var det tid för att käka lunch och vi började röra oss ner mot en lämplig by. På vägen mötte vi upp med flera andra från trail addiction. På denna transportcykling korsade vi en golfbana av alla saker. Där lyckades en herre klota. Då jag kom efter såg han ut att ha väldigt ont och jag tänkte mig att det var hans självkänsla som gjorde ont efter att ha gått omkull på en spelplan för moderatbandy. Sedan såg jag att hans fot såg ut att göra jätteont. Verkligen jätteont.
Så det blev till att packa upp kina-folie-filten och börja skaffa fram en ambulans. Tack och lov var vi under helikoptergränsen och väldigt nära en väg. Det tog däremot säkert en timma innan vi fick ambulansen på plats. Den engelska herren tog det hela som en mästare skämtade skojfriskt under väntan efter det första chocken hade lagt sig. Jag har hög krav för att säga det, men han var en hårding.
Så efter plingplingtaxin hade plockat upp vår klubbfotade vän fick vi dela upp hans cykel mellan oss. Jag kom undan med att ta ett bakhjul, andra fick en tyngre lott.
För att inte vaska höjdmeter tog jag naturligtvis brötstigen ner. Det visade sig att hjulet var större än vad jag trodde det var och det råkade klippa ett träd...
Efter lunchen började det spöregna vilket min utmärglade kropp tog som en ursäkt till vila.
Nästa dag var en ”big day out”. Det betyder att man är i ett jättestort liftsystem i alperna, men istället för att åka lift bär man cykeln upp för berget. Det är värdelöst. Efter att ha burit en massa fick vi cykla på en slät högalpin steg genom en hage. Djuren gillade stigen och djuren gillar att bajsa. Det var jättemycket bajs på stigen. Eftersom stigen var en djup fåra kunde man inte köra av stigen. Det kom jättemycket bajs på mig. Bajs över allt.
Sen visade det sig att min gaffel inte längre hade någon dämpning. Hoppstyltan toppade ut med en fin smäll varje gång jag lyfte framhjulet från marken. Det var obra och gjorde att jag vurpade lite oftare. Efter att ha cyklat ner från berget fick vi cykla jättemycket på platten i en dal för att komma lite närmre vår bostad innan en bil kom och hämtade oss. Dagen kan beskrivas som att vi cyklade 2000 höjdmeter genom bajs istället för 8000 höjdmeter stig som inte gick genom bajs.
Fortsättning följer... Förutsatt att jag inte ger upp. Det är aldrig för sent för att ge upp.
Så i slutet av förra året hade jag tydligen bestämt mig för att åka till Les Arcs för att cykla ner för alper på stig med det brittiska företaget Trail addicton. Ibland är jag ett geni!
Jag drog till Arlanda och flög till Geneve.
Framme hann jag dricka öl och titta på taniga pojka i lyrca.
Min plan var ursprungligen att ha en lost in translation-dag på godtyckligt flygplatshotell för att få shuttlen att fungera. När resan stod för dörren blev det däremot uppenbart att min favorit-Södertälje-bo-i-hela-världen, Keräcookie var på plats i Bourg-st-Maucirce. Så istället tog jag mig ut med tåg från flygplatsen för att träffa detta underbarn. Det visade sig vara en mardrömsresan med 4 olika tåg som tog 4,5 timmar där det var omöjligt att få tag på något att dricka i den extrema värmen. Jag underhöll mig med att fundera på om uttorkningen bara var obekväm eller direkt farlig. Som en flashback till min kampsportstid!
Väl framme i bourg-tresbein-voulevou-las-main-et-tu-jesu-bon möttes jag upp av Keräcookie. Mitt första intryck var hur annorlunda den annars förnärma och städade unge mannen var. Orakad och i ett par flip-flops mötte han mig. Som ett vilt djur tvingad in i en urban miljö. Levande och närvarande stod han där. Jag hade hört rykten om lufferi och nätter spenderade i bilar, men verkligheten överträffade allas dessa rykten. För Keiärecookie nära och kära finns det ingen anledning till oro. Vi måste nog bara ge honom lite utrymme och tid för att återanpassa sig till samhällets normer, så kommer allt bli bra igen. Tills dess kanske man ska undvika direkt ögonkontakt och tvätta händerna efter man har hanterat honom, men inte mer än så.
Nästa morgon vaknade Keräcookie och sa att han var trött på grodlår och ville äta italiensk. Så vi drog till Italien.
Efter en timma i vrålåket var vi på plats i La Thuile. La Thuile är världens jävla grej! Nyligen hade en tävling i italienska enduroserien gått av på platsen och man kunde fortfarande köra sträckorna som bitvis fortfarande var bandade. Det var bara en lift upp och rätt bra uppmärkt. Får man en chans att besöka La Thuile bör man ta den.
Efter en mycket fin dag i bergen avsade Keräcookie sitt ansvar som min vårdare och lämnade av mig till Trail Addiction som tog över ansvaret.
Väl där blev jag huserad i ett chalett tillsammans med en massa britter. Jag fick många nya vänner direkt!
Sedan började cyklingen runt i liftsystemet kring Les Arcs. De två första dagarna började långsamt, men relativt ok. Det var mycket lift upp och mycket cykla ner. Det var en del enkel bikparkstig, vilket är ganska sunkigt. Det är väldigt lättåkt och underlaget är typ samma som i hammarbybacken. Eftersom det saknar utmaning går det väldigt fort. Fort är roligt. Det var också en hel del stigcykling. Tänk dig att man har tagit din vanliga hemmastig, men att den har 15 % lutning nedåt i 1500 höjdmeter. Det är roligt.
Efter ett tag började det bli uppenbart att cyklingen inte tycktes bli så utmanande och tempot började avta. Detta var lite illavarslande. När jag bokade resan hade jag fått fylla i något formulär med min skicklighet på en cykel och hur villig jag var att trampa denna. Jag hade som den svennebanan jag är beskrivit mina kunskaper konservativt (sanningsenligt). Formuläret var också väldigt konstigt eftersom det fanns två olika skalor som inte var likvärdiga. P.g.a. detta så hade jag när resan bekräftades mailat och påpekat att jag gladligen skulle cykla allt som dom vågade låta mig cykla och att jag absolut inte ville cykla grusväg, trampa travers eller vänta på hjälplösa tjockisar.
Till mitt stora förtret så blev det däremot en hel del grusväg, en hel del vänta på guiden som lagade sin cykel.
Det visade också att de fem andra som jag cyklade med (alla utrustade med 70 000krs kolfiberbergscyklar från Santa Cruz eller Yeti) inte delade min kärlek till tveksam radikalcykling. Istället oroade mig sig för att för många stenar skulle kunna vara dåligt för bakväxeln och liknade. Har man råd köpa en cykel för 70 000 kr har man råd att köpa en ny cykel. Gud hatar fegisar.
De första dagarnas höjdpunk var nog när jag hittade ett jättesött litet gaphopp från liften. Det såg ut att vara under en meter och hade en söt liten kraschpad som skulle bota allt det onda om man gjorde sig till en narr.
Så jag cyklade ner på någon högalpin bikeparkstig ner till hoppet. Väl framme så började jag anat att det kanske skulle vara lite större än vad jag först hade tänkt mig. För att inte förlora modet rev jag av det direkt istället för att kolla in det. Det var ett genidrag.
I luften han jag reflektera om min olycksfallsförsäkring inkluderar högalpin evakuering. Jag vet fortfarande inte svaret. Men ett tips till dig är att du skaffar en försäkring som täcker sådant om du ska cykla i höga berg.
Efter dessa dagar var det vilodag. Då hittade jag en irländsk familj vid namn Maunsell som jag kunde få hänga på. Sonen var mekaniker och chaufför för trail addiction, sedan var pappan och dottern på cykelsemester. Dotter Leah var sjukt bra på att cykla och när hon blir äldre och får tävla i EWS kommer jag säkert kunna skryta med att jag har cyklat med någon i toppen. Hon drog runt på en Kona Process 111 och hoppade stora grejer. Efter att hon hade hetsat mig till att inte cykla som en liten flicka mådde min gaffel sådär...
Då var det tid för att käka lunch och vi började röra oss ner mot en lämplig by. På vägen mötte vi upp med flera andra från trail addiction. På denna transportcykling korsade vi en golfbana av alla saker. Där lyckades en herre klota. Då jag kom efter såg han ut att ha väldigt ont och jag tänkte mig att det var hans självkänsla som gjorde ont efter att ha gått omkull på en spelplan för moderatbandy. Sedan såg jag att hans fot såg ut att göra jätteont. Verkligen jätteont.
Så det blev till att packa upp kina-folie-filten och börja skaffa fram en ambulans. Tack och lov var vi under helikoptergränsen och väldigt nära en väg. Det tog däremot säkert en timma innan vi fick ambulansen på plats. Den engelska herren tog det hela som en mästare skämtade skojfriskt under väntan efter det första chocken hade lagt sig. Jag har hög krav för att säga det, men han var en hårding.
Så efter plingplingtaxin hade plockat upp vår klubbfotade vän fick vi dela upp hans cykel mellan oss. Jag kom undan med att ta ett bakhjul, andra fick en tyngre lott.
För att inte vaska höjdmeter tog jag naturligtvis brötstigen ner. Det visade sig att hjulet var större än vad jag trodde det var och det råkade klippa ett träd...
Efter lunchen började det spöregna vilket min utmärglade kropp tog som en ursäkt till vila.
Nästa dag var en ”big day out”. Det betyder att man är i ett jättestort liftsystem i alperna, men istället för att åka lift bär man cykeln upp för berget. Det är värdelöst. Efter att ha burit en massa fick vi cykla på en slät högalpin steg genom en hage. Djuren gillade stigen och djuren gillar att bajsa. Det var jättemycket bajs på stigen. Eftersom stigen var en djup fåra kunde man inte köra av stigen. Det kom jättemycket bajs på mig. Bajs över allt.
Sen visade det sig att min gaffel inte längre hade någon dämpning. Hoppstyltan toppade ut med en fin smäll varje gång jag lyfte framhjulet från marken. Det var obra och gjorde att jag vurpade lite oftare. Efter att ha cyklat ner från berget fick vi cykla jättemycket på platten i en dal för att komma lite närmre vår bostad innan en bil kom och hämtade oss. Dagen kan beskrivas som att vi cyklade 2000 höjdmeter genom bajs istället för 8000 höjdmeter stig som inte gick genom bajs.
Fortsättning följer... Förutsatt att jag inte ger upp. Det är aldrig för sent för att ge upp.
Senast ändrad:
