[RR] Den sjunde traditionella ölturen till Vajosuo
Ett inlägg kopierat från min nya svenskspråkiga blogg.
Så var det dags för den sjunde traditionella cykelturen till Vajosuo igen. Det är fråga om en krävande cykeltur till ett skärmskydd i Kurjenrahka nationalpark, med några timmar cykling följt av övernattning med grillning och öl för att sedan följande morgon cykla några timmar igen. Stigarna i området är mycket krävande och kräver god vana att cykla i teknisk terräng. Packningen med övernattningsutrustning, mat och dryck gör det inte lättare. November bjuder i allmänhet på vått väder och mörker och en gång har vi även haft tjugo minusgrader. Med tiden har ryktet om turen spridit sig i de finska terrängcyklingskretsarna och en gång var det en riktigt cirkus med några för oss tidigare okända Lojobor som ville med. Alla tre avbröt av olika skäl under den första timmen och några av oss körde skytteltrafik på spångarna vid Savojärvi när de skulle eskorteras tillbaka till startpunkten. Lyckligtvis har vi i alla fall klarat oss utan värre skador än något revbensbrott och liknande, men vi är i alla fall nuförtiden mera noga med vilka som kan komma med.
Denna gång beslöt vi oss för att prova ett tuffare koncept med start från Reso och övernattning vid Töykkälä skärmskydd. Det finns faktiskt en vandringsled från Reso till Yläne som även är utmärkt i terrängen. Tidsmässigt går den till största delen på stigar, i alla fall med cykel. Stigarna är mestadels krävande till mycket krävande och vi räknade med att det skulle ta 6-8 timmar att ta oss fram till övernattningsstället.
Jag hade nu ett utmärkt tillfälle att köra in min nya fatbike (jag har föredragit fatbike på stigarna sedan 2010), som jag hunnit ha i drygt en vecka.
Jag startade hemifrån lite över elva på lördag förmiddag och cyklade 15 km till Reso för att träffa de andra sex deltagarna. Namnet på turen till trots är det fråga om en civiliserad tillställning och jag hade t.ex bara en dryg liter öl med mig, men mängden mat var större. Det ostadiga vädret gjorde också att fullständig regnutrustning och bivacksäck packades med, så packningen vägde ändå en del.
Efter lite väntan i Reso kom vi alla iväg kl 12:30. Fem av cyklarna var fatbikes och de övriga två 29-tums singelspeedare. Det tog inte länge förrän vi kom till de fina stigarna runt Kullaanvuori.
Det är många som faktiskt inte vet om att vi har en fin och hyfsat lång vandringsled som börjar nästan i Åbo centrum. Några gånger har vi gjort en cykeltur från Elijärvenkulma nära Vaskijärvi till Masku på just dessa stigar, en tur på tio timmar, och har då mätt upp sträckan till nästan 90 km. Den blir säkert en bit över 100 km om man startar från Åbo och tar sig ända till Yläne. Det finns dessutom på flera ställen alternativa rutter, så det är möjligt att göra den tur och retur utan att hela tiden gå exakt samma väg tillbaka. Här finns således mycket att hämta också för en vandrare.
JJ kör med all utrustning i ryggsäcken.
Ett lätt regn är bara uppfriskande.
Vid tretiden kom vi fram till Rehtsuo, en fin myr.
Novemberfärger med rubinvitmossa och hjortronblad.
Vi höll en lite paus vid en fin klippa med utsikt över myren.
Mina White 3Fat Pro är en riktigt bra cykel, det ringa priset till trots.
Tonis cykel är lite mera highend.
Efter pausen blev började det mörkna. Detta var vi förstås förberedda på och numera är det inget problem att cykla på stigarna i mörkret. Lamputvecklingen har kommit långt sedan Silvas traditionella orienteringshalogenlampor på knappt 400 lm, som var i bruk ännu i förra årtiondet. En modern ledlampa är mycket liten och väger obetydligt, men ger ändå med lätthet ut över 1000 lm. Med två sådana ser man bra även i en mörk och våt skog.
Vid Myllysuo beslöt vi oss för att prova den officiella rutten, trots att jag själv använt en annan de tre senaste åren. Den officiella rutten hade råkat ut för ett kalhygge med markberedning, vilket ju gör skogen förlorad för rekreationsanvändning för flera decennier framöver. I ett skede försvann den officiella rutten obemärkt åt ett annat håll än vår färdriktning, vilket fick oss att skuffa cyklarna genom blötan en stund tills vi åter kom på rätt stig.
Vi fortsatte ännu i flera timmar. Trots regnet den senaste tiden var vattennivån i terrängen ändå relativt låg, tack vare den torra och fina hösten. Väster om Vajosuo märkte vi plötsligt att vi åkte på en åker. Den lilla vägen rutten tidigare gått längs hade helt enkelt plöjts ner i åkern.
Vi anlände till Töykkälä klockan åtta på kvällen. Jag var vrålhungrig, men ändå nöjd över att cykelkonditionen efter ett år med huvudsakligen paddling fortfarande befann sig på acceptabel nivå. Det blev i alla fall över sju timmar aktiv cykling för mig i ställvis riktigt svår terräng. Nu var det dags för mat, dryck och samtal.
Sovdags någon timme efter midnatt. Jag sov i min bivacksäck. (Foto Tommi Jansson).
När jag steg upp lite efter halv åtta på morgonen brann en brasa redan, så det var bara att börja värma smörgåsarna och koka kaffe. De morgonsömniga sov ännu i mer än en timme, så jag fick dricka flera koppar i lugn och ro.
Töykkälä skärmskydd är beläget i utkanten av myren Kurjenrahka, på ett ställe som ofta är svårt att hitta om man kommer inifrån myren på skidor.
Det tog sin tid för alla att bli färdiga och det var redan klart att jag i något skede skulle bli tvungen att lämna stigarna för att cykla raka vägen hem på landsväg.
Pang. En vass sten punkterade både fram- och backdäcket på Tommis cykel. Latexvätskan i det slanglösa framdäcket klarade av att täppa hålet, men det fyra cm långa snittet i backdäcket var för mycket. Efter ett tappert försök att sy ihop hålet var enda lösningen ändå att montera en innerslang för att överhuvudtaget komma vidare.
Efter denna lilla övning tog tiden slut för mig och jag tog mig till närmaste väg för att cykla drygt 35 km hem på landsväg. En trevlig liten tur, som för min del bekräftade att förmågan att göra krävande cykelturer inte försvunnit någonstans, trots att jag mest ägnat min tid åt att förbättra min paddling detta år.
Så var det dags för den sjunde traditionella cykelturen till Vajosuo igen. Det är fråga om en krävande cykeltur till ett skärmskydd i Kurjenrahka nationalpark, med några timmar cykling följt av övernattning med grillning och öl för att sedan följande morgon cykla några timmar igen. Stigarna i området är mycket krävande och kräver god vana att cykla i teknisk terräng. Packningen med övernattningsutrustning, mat och dryck gör det inte lättare. November bjuder i allmänhet på vått väder och mörker och en gång har vi även haft tjugo minusgrader. Med tiden har ryktet om turen spridit sig i de finska terrängcyklingskretsarna och en gång var det en riktigt cirkus med några för oss tidigare okända Lojobor som ville med. Alla tre avbröt av olika skäl under den första timmen och några av oss körde skytteltrafik på spångarna vid Savojärvi när de skulle eskorteras tillbaka till startpunkten. Lyckligtvis har vi i alla fall klarat oss utan värre skador än något revbensbrott och liknande, men vi är i alla fall nuförtiden mera noga med vilka som kan komma med.
Denna gång beslöt vi oss för att prova ett tuffare koncept med start från Reso och övernattning vid Töykkälä skärmskydd. Det finns faktiskt en vandringsled från Reso till Yläne som även är utmärkt i terrängen. Tidsmässigt går den till största delen på stigar, i alla fall med cykel. Stigarna är mestadels krävande till mycket krävande och vi räknade med att det skulle ta 6-8 timmar att ta oss fram till övernattningsstället.
Jag hade nu ett utmärkt tillfälle att köra in min nya fatbike (jag har föredragit fatbike på stigarna sedan 2010), som jag hunnit ha i drygt en vecka.
Jag startade hemifrån lite över elva på lördag förmiddag och cyklade 15 km till Reso för att träffa de andra sex deltagarna. Namnet på turen till trots är det fråga om en civiliserad tillställning och jag hade t.ex bara en dryg liter öl med mig, men mängden mat var större. Det ostadiga vädret gjorde också att fullständig regnutrustning och bivacksäck packades med, så packningen vägde ändå en del.
Efter lite väntan i Reso kom vi alla iväg kl 12:30. Fem av cyklarna var fatbikes och de övriga två 29-tums singelspeedare. Det tog inte länge förrän vi kom till de fina stigarna runt Kullaanvuori.
Det är många som faktiskt inte vet om att vi har en fin och hyfsat lång vandringsled som börjar nästan i Åbo centrum. Några gånger har vi gjort en cykeltur från Elijärvenkulma nära Vaskijärvi till Masku på just dessa stigar, en tur på tio timmar, och har då mätt upp sträckan till nästan 90 km. Den blir säkert en bit över 100 km om man startar från Åbo och tar sig ända till Yläne. Det finns dessutom på flera ställen alternativa rutter, så det är möjligt att göra den tur och retur utan att hela tiden gå exakt samma väg tillbaka. Här finns således mycket att hämta också för en vandrare.
JJ kör med all utrustning i ryggsäcken.
Ett lätt regn är bara uppfriskande.
Vid tretiden kom vi fram till Rehtsuo, en fin myr.
Novemberfärger med rubinvitmossa och hjortronblad.
Vi höll en lite paus vid en fin klippa med utsikt över myren.
Mina White 3Fat Pro är en riktigt bra cykel, det ringa priset till trots.
Tonis cykel är lite mera highend.
Efter pausen blev började det mörkna. Detta var vi förstås förberedda på och numera är det inget problem att cykla på stigarna i mörkret. Lamputvecklingen har kommit långt sedan Silvas traditionella orienteringshalogenlampor på knappt 400 lm, som var i bruk ännu i förra årtiondet. En modern ledlampa är mycket liten och väger obetydligt, men ger ändå med lätthet ut över 1000 lm. Med två sådana ser man bra även i en mörk och våt skog.
Vid Myllysuo beslöt vi oss för att prova den officiella rutten, trots att jag själv använt en annan de tre senaste åren. Den officiella rutten hade råkat ut för ett kalhygge med markberedning, vilket ju gör skogen förlorad för rekreationsanvändning för flera decennier framöver. I ett skede försvann den officiella rutten obemärkt åt ett annat håll än vår färdriktning, vilket fick oss att skuffa cyklarna genom blötan en stund tills vi åter kom på rätt stig.
Vi fortsatte ännu i flera timmar. Trots regnet den senaste tiden var vattennivån i terrängen ändå relativt låg, tack vare den torra och fina hösten. Väster om Vajosuo märkte vi plötsligt att vi åkte på en åker. Den lilla vägen rutten tidigare gått längs hade helt enkelt plöjts ner i åkern.
Vi anlände till Töykkälä klockan åtta på kvällen. Jag var vrålhungrig, men ändå nöjd över att cykelkonditionen efter ett år med huvudsakligen paddling fortfarande befann sig på acceptabel nivå. Det blev i alla fall över sju timmar aktiv cykling för mig i ställvis riktigt svår terräng. Nu var det dags för mat, dryck och samtal.
Sovdags någon timme efter midnatt. Jag sov i min bivacksäck. (Foto Tommi Jansson).
När jag steg upp lite efter halv åtta på morgonen brann en brasa redan, så det var bara att börja värma smörgåsarna och koka kaffe. De morgonsömniga sov ännu i mer än en timme, så jag fick dricka flera koppar i lugn och ro.
Töykkälä skärmskydd är beläget i utkanten av myren Kurjenrahka, på ett ställe som ofta är svårt att hitta om man kommer inifrån myren på skidor.
Det tog sin tid för alla att bli färdiga och det var redan klart att jag i något skede skulle bli tvungen att lämna stigarna för att cykla raka vägen hem på landsväg.
Pang. En vass sten punkterade både fram- och backdäcket på Tommis cykel. Latexvätskan i det slanglösa framdäcket klarade av att täppa hålet, men det fyra cm långa snittet i backdäcket var för mycket. Efter ett tappert försök att sy ihop hålet var enda lösningen ändå att montera en innerslang för att överhuvudtaget komma vidare.
Efter denna lilla övning tog tiden slut för mig och jag tog mig till närmaste väg för att cykla drygt 35 km hem på landsväg. En trevlig liten tur, som för min del bekräftade att förmågan att göra krävande cykelturer inte försvunnit någonstans, trots att jag mest ägnat min tid åt att förbättra min paddling detta år.
