H.
Aktiv medlem
[RR] Det förlorade paradiset
Kanske är platsen hemsökt. Kanske är det för bra för att vara sant. Kanske har eldsjälen flyttat. Kanske har markägaren lackat ur. Eller så har det bara varit en lång vinter och stravahetsarna har dragit till en mer lättillgänglig kulle.
För några år sedan flockades Sveriges, eller iaf Stockholms, enduro-elit här för att rejsa. Jag har varit här förut men det här var första besöket för året.
Berget välkomnade med majskruden i full grönska, fågelkvitter, blå himmel och tyvärr också både mygg och fästingar. Men framförallt en utsikt att dö för.
Ta det värsta först så känns allt annat snällt sen. SID och kolfiberhjul nerför sånt här döds. Vem kunde tro det för 15 år sedan?
Längs vattnet var vyn sig lik. Och lika vacker.
Men sen slog oron till. Hur står det egentligen till med spåren? Håller naturen på att återta dem? Ska det här bli sista majkvällen i paradiset? Stigen gick nästan inte att se.
Knäckta träd och förfallna byggen kantade min väg. Vad skulle det bli av detta? Flyttade lite grenar och sopade undan några kottar med fötterna innan jag gick upp till toppen och brände ner. Fortfarande körbart.
Tillbaka nere vid vattnet bjöds jag på bäverfällda träd kors och tvärs men också blommande harsyra och ett hopp började åter gro. Kanske var spåret inte så brukat för att man inte kommer härifrån annat än genom att släpa cykeln upp igen?
Upp till toppen igen. Börjar ju få rutin på det här.
Och nu såg jag äntligen lite goda tecken. Någon har idkat stigvård. Gnistan tänds. Nu ska det köras.
Stigarna dammade och mjölksyran sprutade i takt med svetten. Och varje åk slutade som i en dröm.
Kanske är det ingen förlust att stigarna börjar återtas av naturen. Kanske blir det bara bättre. Ett paradis kommer det att förbli.
För några år sedan flockades Sveriges, eller iaf Stockholms, enduro-elit här för att rejsa. Jag har varit här förut men det här var första besöket för året.
Berget välkomnade med majskruden i full grönska, fågelkvitter, blå himmel och tyvärr också både mygg och fästingar. Men framförallt en utsikt att dö för.
Ta det värsta först så känns allt annat snällt sen. SID och kolfiberhjul nerför sånt här döds. Vem kunde tro det för 15 år sedan?
Längs vattnet var vyn sig lik. Och lika vacker.
Men sen slog oron till. Hur står det egentligen till med spåren? Håller naturen på att återta dem? Ska det här bli sista majkvällen i paradiset? Stigen gick nästan inte att se.
Knäckta träd och förfallna byggen kantade min väg. Vad skulle det bli av detta? Flyttade lite grenar och sopade undan några kottar med fötterna innan jag gick upp till toppen och brände ner. Fortfarande körbart.
Tillbaka nere vid vattnet bjöds jag på bäverfällda träd kors och tvärs men också blommande harsyra och ett hopp började åter gro. Kanske var spåret inte så brukat för att man inte kommer härifrån annat än genom att släpa cykeln upp igen?
Upp till toppen igen. Börjar ju få rutin på det här.
Och nu såg jag äntligen lite goda tecken. Någon har idkat stigvård. Gnistan tänds. Nu ska det köras.
Stigarna dammade och mjölksyran sprutade i takt med svetten. Och varje åk slutade som i en dröm.
Kanske är det ingen förlust att stigarna börjar återtas av naturen. Kanske blir det bara bättre. Ett paradis kommer det att förbli.
Senast ändrad:
