VARNING: Mycket snack i detta inlägg, men det är ju bara att strunta i att läsa om man tycker det är trist ...
Sjätte dagen var det vilodag. Jag firade det med sovmorgon till kvart över sju.
Hade ursprungligen planer på att åka söderut i dalen, förbi Trento, uppför Passo Coe, en annan väg ner till Trenoto och tillbaka. Skulle blivit runt 19 mil och kanske 1800 höjdmeter den väg jag planerat. Var dock lite seg och kände att jag behövde sova ut, så planen ändrades till en mer löst hållen tur upp i Ultental/Val d'Ultimo, där jag inte varit tidigare, men läst att det skulle vara fint (vilket det också var).
Kom inte iväg förrän vid kvart i tio. Tog precis som första dagen cykelbanan upp mot Merano.
Där cykelbanan slutar i Burgstall, åkte jag över floden till Lana, där klättringen upp i Ultental tar sin början.
Inledningsvis är det en skaplig lutning, 7-8% i snitt de första fyra km. Sen blir det betydligt lättare (tyvärr några förfulande "linor" på denna bild). Var rätt trivsamt med lite blandad åkning.
Efter någon mil kommer man till byn San Pancrazio på ca 730 möh (Lana, där klättringen börjar ligger på strax över 300 möh).
Lite senare kommer man upp till en mindre damm (Pankrazer see; och, jag är medveten om att det är en salig blandning av tyska och italienska namn, men det får vara så ...).
Var några tunnlar på vägen upp och det skulle inte varit helt fel med i alla fall en reflex bakåt då ngn var oupplyst (men rätt kort). Tog dock och såg till att det inte kom någon bil precis då och spurtade sen halvt om halvt genom tunneln.
Efter att ha passerat San Valburga kom jag upp till ytterligare en damm (Lago Zoccolo, ca 1130 möh). Upp till dammen var det ett par mil från Lana.
(och, jag vet att cykeln står åt fel håll och att pedalerna står fel och att ... men jag har inte tid att åka dit och ta en ny bild ...)
Fortsatte sedan längsmed dammen ett par km innan jag i Pracupola svängde av höger och började klättra lite mer på allvar. Vägen gick rätt mkt inne i skogen.
På några ställen passerades dock hus.
Lite högre upp fanns ställen där man kunde parkera och ge sig ut och vandra. Vid dessa fanns också möjlighet att få sig något att äta och dricka. Följande bild är tagen uppe vid Steinrast på drygt 1700 möh.
Börjar som synes dra in en del moln. Var dock inte så långt kvar upp till Kuppelwieser Alm, som var mitt mål. Där uppe (1975 möh) övergår vägen i grusväg och jag hade inga större förhoppningar om att kunna fortsätta den upp till slutet vid Lago Quaira (återigen en damm) på ca 2250 möh. Inledningsvis var den dock rätt OK, så jag körde en liten bit upp, men jag vände rätt snart efter att ha passerat en vägbom.
Hade gått att fortsätta åtminstone en bit till uppför, men då jag är måttligt road av utförskörning på halvdana grusvägar var det inte så lockande att fortsätta uppåt, i synnerhet som det var en bra bit upp till dammen.
Gav mig istället neråt samma väg som jag kommit. Var f.ö. ganska precis en mil upp från avtaget, så snittlutningen bör ha varit runt 8,5% och då var det ändå vissa bitar där vägen flackade ut. Dock var det aldrig tokbrant.
En bild tagen på väg ner:
Nere i dalen funderade jag lite på vad jag skulle göra därnäst. Klockan var väl runt kvart i tre och att bara åka tillbaka till hotellet kändes inte så lockande då vädret var soligt och fint.
Ett alternativ hade varit att fortsätta längre in, och uppåt, i dalen. Man kommer då upp till Weissbrunnsee på knappt 1900 möh. I så fall hade jag blivit tvungen att åka tillbaka ner genom hela dalen till Lana och sen till Bolzano, samma väg som jag kommit.
Efter lite konsultation med kartan i bakfickan beslutade jag mig dock för att istället åka tillbaka ner i dalen några km och sen ta av höger och åka upp under Passo Castrin och via Laurein, Fondo och Passo Mendola tillbaka till Bolzano. Enligt kartan såg det ut som vägen efter första klättringens utförskörning skulle hålla sig på runt 900 möh till Fondo, varifrån jag visste att det är en lätt klättring upp till Passo Mendola på 1363 möh. Tyckte att det borde bli rätt lagom för att jag inte skulle behöva köra helt slut på mig för att hinna tillbaka till middagen vid halv åtta.
Klättringen upp under Passo Castrin (är faktiskt under då man inte åker över passet utan i en tunnel under det) är efter en kort lättare inledning rätt tuff i några kilometer då vägen har ganska konstant lutning runt 10% (klättringen jag gjorde är från ca 15km på
http://www.salite.ch/11034.asp?Mappa= ). När jag kommit upp en bit hörde jag att det började åska bakom mig. Funderade ett tag på att vända och köra snabbaste vägen tillbaka till hotellet. Såg dock ut som det inte var några åskmoln på väg mot mig, så jag fortsatte, men ökade farten lite.
Precis som jag läst var det ingen klättring man gör för vyernas skull. Var istället mycket granskog.
Övre delen av klättringen innehöll dessutom fyra tunnlar, två som var dryga 100 meter var, en som var strax över en km och den sista, där man passerar vägens högsta punkt strax innan man kommer ut, var hela 1712 meter lång. De båda långa tunnlarna var dock båda mycket bra upplysta och tillräckligt breda för att man skulle kunna hålla åt sidan när det kom något fordon bakifrån. Dessutom var trafiken väldigt gles. Tror det var två bilar som körde om mig i den längsta tunneln. Trots det var det dock skönt att komma ut ur den sista tunneln och få påbörja utförskörningen.
Var en riktigt fin utförskörning (
http://www.salite.ch/10458.asp?Mapp...pid&dx=508.5&dy=281&empriseW=949&empriseH=634 ) med skaplig asfalt, lite trafik och en trevlig blandning av kurvor, vissa som man behövde bromsa en del i och andra som man kunde rulla igenom.
Strax före Schmieden tog jag av mot Laurein. Omedelbart började vägen gå uppför. Tänkte att det var väl bara så att byn låg lite högre. Kom upp till byn och vägen fortsatte uppför ...
Kom ut ur byn och vägen fortsatte uppför ...
Inte förrän jag efter ca 4 km kom upp till denna skylt
så var det slut på backen. Hade då klättrat drygt 400 höjdmeter. I sig inte ngt farligt, men just det att jag inte var förberedd på det gjorde det dock lite jobbigt. Att det var runt 10% snittlutning och att jag gjort en del höjdmeter innan bidrog väl också.
På väg ner från Forcella di Brez till Castelfondo passerades ett brantare parti där stenen/berget var helt kalt.
Såg därifrån även bort mot Passo Mendola (någonstans i mitten av bilden)
I Fondo passade jag på att dricka och fylla flaskorna vid en av de ställen där de har vatten som kontinuerligt rinner ur kranar. Från Fondo (5 km på
http://www.salite.ch/mendola1.asp?M...orrbp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661 ) gick det riktigt segt ett tag på vägen upp till Passo Mendola. När det flackade ut sista biten upp mot passet fick jag dock lite bättre fart på benen.
På vägen ner från passet till Bolzano mötte jag den ena efter den andra cyklisten som var på väg upp. Vissa tryckte på rejält medan andra tog det lugnt och åkte och snackade. Måste vara Bolzano-cyklisternas onsdagskvällsnöje att klämma det passet! Var garanterat minst 50 cyklister jag mötte, och i stort sett alla åkte ensamma eller i par. Är f.ö. en väldigt trivsam utförskörning när det är så lite trafik som det var denna kväll. Inte överdrivet brant s.a. det blir några extrema farter, kurvor som inte nyper alltför hårt s.a. man kan ta dem i hygglig fart och mestadels god asfaltskvalitet.
När jag till slut kom tillbaka till hotellet var klockan tio-kvart över sju och jag hann precis med en snabb dusch innan middagen.
Summa summarum så blev det en tuffare dag än tänkt med drygt 15 mil och åtminstone 3500 höjdmeter (cykeldatorn sa 3840, men jag tror den visar lite för mycket så jag försökte skatta utifrån några lite bättre kartor). Hade förmodligen varit lättare att följa originalplanen även om det blivit fyra mil längre. Dock var denna dag, tillsammans med Fedaia-etappen, mina favoriter på årets resa. Så, jag ångrar mig absolut inte!
