josofin
Aktiv medlem
[RR] Drömmen om landet i väst (Norge)
För några år sedan såg jag en kort film från Nesbyen i Norge, om deras gamla timmerstigar som blivit grund för cykelleder. Sedan dess har jag suktat efter att åka dit. Livet kom emellan, men i år stod stjärnorna rätt och planer började ta form. En liten husbil hyrdes, packade in min bästa vän och varsinn cykel, så bar det av. Det blev 10 dagar på vägarna, 5 underbara cykeldagar i Norge (och två redan glömda stop på svenska sidan, som jag låter vara onämda här).
Trysil, Brages hemarena, och det enda stället i Norge som jag varit på tidigare. Liften var stängd, men Gulia är ju öppet dygnet runt. När vi kom fram på kvällen var det kyligt och grått och efter lite google-maps sök hittade vi en mysig plats för natten. Följande dag låg kylan kvar men solen kämpade sig upp och vi gav oss iväg till cykelområdet Gulia, vid foten av Trysilfjället. Det är ett relativt stort nät av byggda leder där man kan hitta allt från enkla, barnvänliga stigar att trampa runt på, till röda utförsleder som Miss Piggy, och helt bisarra dropp- och hopp-leder som B-Rage. Det finns också ett område med övningshopp, en droppzone och pumptrack mm. Om man inte har något emot att trampa för att förtjäna sina utförsåk, eller om man har hela familjen med sig, så är detta ett utmärkt ställe att roa sig på även när den liftburna parken är stängd. Efter 5 timmars tramp, hopp och lek, började vi känna oss klara och styrde väster ut, mot Kaupanger!
Kaupanger/Songdal. Man kan inte åka till Norge utan att besöka en fjord. Syftet med det här stoppet var i första hand naturupplevelsen, men det visade sig bli en oförglömlig cykelupplevelse. Vi kom till Kaupanger på morgonen, strålande sol och otroligt vackra vyer. På en liten camping hittade min vän några mtb-cyklister från Schweiz som tipsade om en svart led uppe på ett av bergen. Jag hade kollat lite på Trailforks och hade sett en svart led uppe på Storehaugfjell. Så dit bar det av. Vi förstod i efterhand att det nog blev ett missförstånd, och tipset vi fått inte alls var Storhaugen, men ingen sorg för det. Vi trampade och puttade oss de ca 12 km och 1000 höjdmetrarna till toppen. Mestadels asfalt och grusväg upp. Det var tungt på våra utförsälskande cyklar, men väl värt. Utsikten var magisk, vädret perfekt, men den riktiga vinsten var den 5 km långa stigen ner. Först över kalfjället, stenigt och rått, läskigt brant på sina håll, med fjorden långt nedanför oss. Successivt ökade växtligheten och vi kom in i skogen, där tekniskt stök slutade i en otroligt härlig slingrig, bitvis brant, singeltrack. Det var ren glädje att forsa ner där! Tyvärr hade vi bara planerat en dag cykling här, men enligt ryktet ska det finnas mycket mer att utforska och jag ser framemot ett återbesök! Vi övernattade på Kjørnes Camping, en liten, välskött, camping, vid vattenbrynet mitt över viken från Songdal. Nästa dag styrde vi mot huvudmålet, området Hallingdal, där Hogevarde vid Flå och Nesbyen stod på agendan.
Hogevarde Fjellpark, i närheten av Flå, hade vi hört talas om, då de nyligt byggt klart en, enligt utsago, 18 km lång utförsled, Blueberry Jam. Hogevarde har en lift med easyloop på toppen av berget. Med denna kommer man till en 2 km lång röd led, Battlescar, som tar en tillbaka ner till liften. En ganska kul, lite stenig, men välbyggd led, med några hopp och dropp och en ganska läskig roller, som ingen av oss körde. B-lines fanns till allt, så de flesta med lite cykelvana kan ta sig ner med äran i behåll. De andra två lederna (Forkbeard och BlueberryJam), som klassats som blå, började vid liftens startpunkt och slingrade sig till foten av berget, totalt ca 15 km och 900 m fallhöjd. Från slutet av dessa gick shuttlebuss tillbaka upp till liften. Båda dessa leder är tydligt man-made och hade mycket flow i sig, en del lite mer utmanande partier, men på det stora hela lättåkt. Det vi inte var riktigt förberedda på var att ffa Blueberry Jam hade oväntat långa partier som gick segt uppför, i serpentiner, på ett sätt som kändes orimligt tråkiga i förhållande till vad det gav i utförsåka. Vi kunde inte låt bli att fråga oss vem denna led är byggd för... Inte tillräckligt spännande för att trigga tonåringen eller en bike-park sugen förälder, men lite för jobbigt och mycket trampa för att vinna de yngre barnens uppskattning. Man fick nästan känslan av att målet var att få till så många km som möjligt, lite på bekostand av flytet. Men på det hela taget, trots regn och ganska kyligt, hade vi en rolig dag, och har man vägarna förbi är ett besök definitivt inte bortkastat.
Så vaknade vi tillslut i Nesbyen. Solen sken och prognosen sa 20grader! Dag ett skulle vi åka shuttle med Trailhead Nesbyen. De kör på öst-sidan där det finns en hand full leder av olika svårighetsgrad, och verkar vara det mest välbesökta området. Shuttlechauffören körde lugnt och fint hela dagen, men var inte särskilt kommunikativ, och verkade inte känna till lederna alls, så vi fick utforska så gott vi kunde med hjälp av Trailforks och lite tips från andra grupper i shuttlen. Kvalitén på lederna var varierande. Några var riktigt slitna och uppkörda, som Smudismud, som var allt annat än smooth, och Knuts favorit, som bitvis kändes som en bäckravin med lösa rullstenar...Men potentialen var uppenbar, och som vi fick veta nästa dag finns betydligt fler leder, om man bara har rätt guide! Roligast på östsidan var Den Ravinde, som var som en frisk fläkt mellan träden. En klart maxad dag ändå, som avslutades med ett dopp i Trytetjern.
Som avslutning på vår trip skulle vi ha en guidad dag i Nesbyen, med Any Excuse to Ride (rekommenderas varm!). Även denna dag bjöd på riktigt sommarväder. Tyvärr var vår guide skadad, men istället för att ställa in erbjöd han att shuttla oss till de bästa stigarna i Nesbyen, med fokus på Västsidan, där vi ju inte varit. De stigarna han tog oss till var inget annat än magiska! Precis som jag föreställt mig efter att ha sett filmen om Nesbyens timbertrails! Långa härliga åk, kilometer efter kilometer med både flow och tekniskt, brant och lite mer lagom. Vi cyklade båda på toppen av vår förmåga vid flera tillfällen, och vi hade otroligt kul! Solliryggen, Espesetstien, Påskestien och Beaster var några av de stigar vi körde. Sist men inte minst tog vår shuttleguide oss till toppen av Nesfjellet, och därifrån avslutade vi dagen med den 15 km långa flowleden Hallingspranget! Här har vi en led byggd för alla... vyer, flow, lätt och lekfull, utan att bli tråkigt.. I nästan en timme rullade vi utför genom kalfjäll, låg växtlighet, in i trollskog, över små bäckar.. Den perfekta avslutningen på en utmanande dag. Nesbyen uppfyllde alla mina förväntningar, trots att det känns som om vi bara nosade på ytan. Här krävs en viss cykelvana, många av lederna är både långa och utmanande. Även om stigarna har fått en del handpåläggning, så är det fortfarande naturstigar, smala, knöliga, krokiga, roliga, långa och vackra! Utmaningen här är tillgängligheten. Utan shuttle måste man trampa, långa avstånd och många höjdmeter. För första gången i mitt cykelliv kunde jag ändå ana fördelen med en e-bike.
Efter Nesbyen var vi ganska möra och styrde husbilen mot Oslo för en dag i stan innan vi vände hem mot Sverige.
Förutom all härlig cykling, var det underbart att vara på vägarna i husbil igen efter 2 års uppehåll. Ett sätt att resa som verkligen passar med cykellivet!
Jag kommer definitivt åka tillbaka till Norge och rekommenderar alla som gillar att cykla stig att besöka både Songdal och Nesbyen!
Trysil, Brages hemarena, och det enda stället i Norge som jag varit på tidigare. Liften var stängd, men Gulia är ju öppet dygnet runt. När vi kom fram på kvällen var det kyligt och grått och efter lite google-maps sök hittade vi en mysig plats för natten. Följande dag låg kylan kvar men solen kämpade sig upp och vi gav oss iväg till cykelområdet Gulia, vid foten av Trysilfjället. Det är ett relativt stort nät av byggda leder där man kan hitta allt från enkla, barnvänliga stigar att trampa runt på, till röda utförsleder som Miss Piggy, och helt bisarra dropp- och hopp-leder som B-Rage. Det finns också ett område med övningshopp, en droppzone och pumptrack mm. Om man inte har något emot att trampa för att förtjäna sina utförsåk, eller om man har hela familjen med sig, så är detta ett utmärkt ställe att roa sig på även när den liftburna parken är stängd. Efter 5 timmars tramp, hopp och lek, började vi känna oss klara och styrde väster ut, mot Kaupanger!
Kaupanger/Songdal. Man kan inte åka till Norge utan att besöka en fjord. Syftet med det här stoppet var i första hand naturupplevelsen, men det visade sig bli en oförglömlig cykelupplevelse. Vi kom till Kaupanger på morgonen, strålande sol och otroligt vackra vyer. På en liten camping hittade min vän några mtb-cyklister från Schweiz som tipsade om en svart led uppe på ett av bergen. Jag hade kollat lite på Trailforks och hade sett en svart led uppe på Storehaugfjell. Så dit bar det av. Vi förstod i efterhand att det nog blev ett missförstånd, och tipset vi fått inte alls var Storhaugen, men ingen sorg för det. Vi trampade och puttade oss de ca 12 km och 1000 höjdmetrarna till toppen. Mestadels asfalt och grusväg upp. Det var tungt på våra utförsälskande cyklar, men väl värt. Utsikten var magisk, vädret perfekt, men den riktiga vinsten var den 5 km långa stigen ner. Först över kalfjället, stenigt och rått, läskigt brant på sina håll, med fjorden långt nedanför oss. Successivt ökade växtligheten och vi kom in i skogen, där tekniskt stök slutade i en otroligt härlig slingrig, bitvis brant, singeltrack. Det var ren glädje att forsa ner där! Tyvärr hade vi bara planerat en dag cykling här, men enligt ryktet ska det finnas mycket mer att utforska och jag ser framemot ett återbesök! Vi övernattade på Kjørnes Camping, en liten, välskött, camping, vid vattenbrynet mitt över viken från Songdal. Nästa dag styrde vi mot huvudmålet, området Hallingdal, där Hogevarde vid Flå och Nesbyen stod på agendan.
Hogevarde Fjellpark, i närheten av Flå, hade vi hört talas om, då de nyligt byggt klart en, enligt utsago, 18 km lång utförsled, Blueberry Jam. Hogevarde har en lift med easyloop på toppen av berget. Med denna kommer man till en 2 km lång röd led, Battlescar, som tar en tillbaka ner till liften. En ganska kul, lite stenig, men välbyggd led, med några hopp och dropp och en ganska läskig roller, som ingen av oss körde. B-lines fanns till allt, så de flesta med lite cykelvana kan ta sig ner med äran i behåll. De andra två lederna (Forkbeard och BlueberryJam), som klassats som blå, började vid liftens startpunkt och slingrade sig till foten av berget, totalt ca 15 km och 900 m fallhöjd. Från slutet av dessa gick shuttlebuss tillbaka upp till liften. Båda dessa leder är tydligt man-made och hade mycket flow i sig, en del lite mer utmanande partier, men på det stora hela lättåkt. Det vi inte var riktigt förberedda på var att ffa Blueberry Jam hade oväntat långa partier som gick segt uppför, i serpentiner, på ett sätt som kändes orimligt tråkiga i förhållande till vad det gav i utförsåka. Vi kunde inte låt bli att fråga oss vem denna led är byggd för... Inte tillräckligt spännande för att trigga tonåringen eller en bike-park sugen förälder, men lite för jobbigt och mycket trampa för att vinna de yngre barnens uppskattning. Man fick nästan känslan av att målet var att få till så många km som möjligt, lite på bekostand av flytet. Men på det hela taget, trots regn och ganska kyligt, hade vi en rolig dag, och har man vägarna förbi är ett besök definitivt inte bortkastat.
Så vaknade vi tillslut i Nesbyen. Solen sken och prognosen sa 20grader! Dag ett skulle vi åka shuttle med Trailhead Nesbyen. De kör på öst-sidan där det finns en hand full leder av olika svårighetsgrad, och verkar vara det mest välbesökta området. Shuttlechauffören körde lugnt och fint hela dagen, men var inte särskilt kommunikativ, och verkade inte känna till lederna alls, så vi fick utforska så gott vi kunde med hjälp av Trailforks och lite tips från andra grupper i shuttlen. Kvalitén på lederna var varierande. Några var riktigt slitna och uppkörda, som Smudismud, som var allt annat än smooth, och Knuts favorit, som bitvis kändes som en bäckravin med lösa rullstenar...Men potentialen var uppenbar, och som vi fick veta nästa dag finns betydligt fler leder, om man bara har rätt guide! Roligast på östsidan var Den Ravinde, som var som en frisk fläkt mellan träden. En klart maxad dag ändå, som avslutades med ett dopp i Trytetjern.
Som avslutning på vår trip skulle vi ha en guidad dag i Nesbyen, med Any Excuse to Ride (rekommenderas varm!). Även denna dag bjöd på riktigt sommarväder. Tyvärr var vår guide skadad, men istället för att ställa in erbjöd han att shuttla oss till de bästa stigarna i Nesbyen, med fokus på Västsidan, där vi ju inte varit. De stigarna han tog oss till var inget annat än magiska! Precis som jag föreställt mig efter att ha sett filmen om Nesbyens timbertrails! Långa härliga åk, kilometer efter kilometer med både flow och tekniskt, brant och lite mer lagom. Vi cyklade båda på toppen av vår förmåga vid flera tillfällen, och vi hade otroligt kul! Solliryggen, Espesetstien, Påskestien och Beaster var några av de stigar vi körde. Sist men inte minst tog vår shuttleguide oss till toppen av Nesfjellet, och därifrån avslutade vi dagen med den 15 km långa flowleden Hallingspranget! Här har vi en led byggd för alla... vyer, flow, lätt och lekfull, utan att bli tråkigt.. I nästan en timme rullade vi utför genom kalfjäll, låg växtlighet, in i trollskog, över små bäckar.. Den perfekta avslutningen på en utmanande dag. Nesbyen uppfyllde alla mina förväntningar, trots att det känns som om vi bara nosade på ytan. Här krävs en viss cykelvana, många av lederna är både långa och utmanande. Även om stigarna har fått en del handpåläggning, så är det fortfarande naturstigar, smala, knöliga, krokiga, roliga, långa och vackra! Utmaningen här är tillgängligheten. Utan shuttle måste man trampa, långa avstånd och många höjdmeter. För första gången i mitt cykelliv kunde jag ändå ana fördelen med en e-bike.
Efter Nesbyen var vi ganska möra och styrde husbilen mot Oslo för en dag i stan innan vi vände hem mot Sverige.
Förutom all härlig cykling, var det underbart att vara på vägarna i husbil igen efter 2 års uppehåll. Ett sätt att resa som verkligen passar med cykellivet!
Jag kommer definitivt åka tillbaka till Norge och rekommenderar alla som gillar att cykla stig att besöka både Songdal och Nesbyen!
