[RR] Durch die Schweiz
"Jag fixar en reseberättelse direkt när vi kommer hem" sade jag redan på planet tillbaka till Sverige, och som alla berömda sista ord så blev det ju inte riktigt så. Att skylla på att man har ont om tid och inte fått det gjort håller inte riktigt. Jag har helt enkelt varit lat och och inte fått tummen ur och det har varit en hel del annan rolig cykling (+ANNAT) mellan. Dock inget som kommer i närheten av den lilla tripp till Schweiz jag och min kompis Björn gjorde i mitten av juli för ett tag sedan. Ett cykeläventyr från de Montreux i väster, rakt genom alperna till Rorschach i öster.
Grunden till det hela är att Björn tidigare hade bott och jobbat i Zürich i många år och cyklat en del där omkring. När familjen hans körde den fullpackade bilen tillbaka till Sverige cyklade han för övrigt hela vägen tillbaka dessutom, men det är en helt annan historia. Hur som helst, Björn hade innan han for hem köpt en bok med titeln "Terrängcykling genom Schweiz", fritt översatt från tyska, jag kommer inte ihåg den exakta titeln eller författaren. Denna boken var sprängfylld med fotografier över soliga alpmotiv, slingrande stigar och liknande som får en att dregla och längta bort en grå regning dag i december. Boken var uppdelad i lämpliga dagsetapper som täckte mer eller mindre hela Schweiz. Varje etapp med en liten beskrivning, tips på restauranger och hotell, en mycket enkel karta och höjdprofil. Vi valde att fara just på tvärsen genom Schweiz för att få med så mycket av alperna och så många bergspass som möjligt, men ändå hålla oss till större delen i de tysktalande delarna eftersom varken jag eller Björn är fenor på franska eller italienska.
Vi gjorde små inplastade kort med karta, höjdprofil och lite kommentarer för varje dag. Mer information än så tyckte vi inte var nödvändig, det är ju trots allt Schweiz vi skulle till. Ett land där man lätt löser alla problem genom att strössla lite pengar på dem. Schweiz består av mängder med små byar och alphyddor, men var man än kommer kan man räkna med att det finns en skola, post, värdshus, hotell eller vandrarhem och en tågförbindelse. Öl finns det självklart överallt, även om man får vara beredd på att slanta mer om den är tvungen att flygas in med helikopter till någon bergstopp dit inga vägar går. Får man problem på något sätt, med cykeln, kroppen eller om bara vädret är kasst är det bara att ta tåget (med cyklarna!) till nästa dal. Bortsett från en eftermiddag med mycket kraftig åska då vi valde att ta en linbana runt ovädret hade vi dock inga problem. Vädret var helt fantastiskt bortsett från näst sista dagen.
Jag nämnde att pengar fixar allt i Schweiz, men det innebär inte att det är överdrivet dyrt, åtminstone inte med svenska mått mätt. Hotell är relativt billiga, vill minnas att de varierade mellan 500 och 1200kr. Det finns även vandrarhem, Matratzenlager, som kostar runt 350kr för en sovplats i en sal (män och kvinnor i varsin!) inkl mat och frukost. Lunch och middag gör man ingen skillnad på, och en varmrätt kostar ca 100 spänn och uppåt.
Nåväl, nu drar vi igång diabildsvisningen, det är ju ändå den som är intressant, inte sant? :)
Vi flög till Zürich med våra egna cyklar, monterade ihop dem på flygplatsen och polleterade transportväskorna. Därefter cyklade vi in till stan och tog in på hotell för natten. Morgonen därpå tog vi morgontåget till Montreux i den västra fransktalande delen. Tio minuter senare lämnade vi Montreux och var på väg upp för de första serpentinvägarna för att ta oss 1100 höjdmeter mot Col de Jamon (1512 möh). Värmen var tryckande, det blev bara brantare och vi undrade hur det skulle gå de kommande tio dagarna.
Man lär sig dock snabbt att hitta en jämn rytm för att inte slita ut sig och få problem med knän eller liknande, och jag var glad över att ha monterat tillbaka 22T-kakan. Här möts vi av en strålande utsikt över Genevesjön. Uppe på Col de Jaman lunchade vi, och trots språkförbistringen lyckades vi få in en enorm tallrik med kallskuret, syltlök och annat gott. Sedan vidare över en del mindre stigningar och kortare utförslöpor mot Les Diableres.
Utsikt från hotellet i Les Diableres. Sämre utsikt från rummet har man haft. Den enda på hotellet som kunde engelska var ägarnas tonåriga jänta som dock tyckte det var sjukt pinsamt med sin knaggliga skolengelska. Vi blev ändå snabbt bundis och tjenis med familjen och blev bjudna på hembränd likör. Efter en god frukost var vi sedan på väg mot Adelboden via Lenk, en etapp med totalt cirka 2000 meter uppför, tre toppar (Abzweigung la Marmèche 1710 möh, Chrinne 1559 möh och Trüttligsbergspass på 2038 möh) och 2200 meter nedför. Större delen av de sista, cirka 1000 höjdmeter, avverkades sist på dagen mot Lenk. En trevlig utförsåkning, även om bromsskivorna var blå vid slutet och ekrarna knäppte av värmeslag (pling, plong, pschling, .. )
Vi reste väldigt lätt och hade inte lyxen av en anordnad resa där företaget som fixar allt även ser till att köra din packning mellan hotellen. I princip hade vi en liten ryggsäck med nödvändigaste kläderna för olika väderlekar samt en laddning Y3-tvättmedel för att blaska upp kläderna. Vi hade även väskor på styret, men efter första lite mer tekniska utförslöpna flyttades den mesta packningen till ryggsäckarna.
Även de roligaste och svettigaste stigningarna avslutas i bland med sol, höga berg, slingrig single-track i lätt medlut. Skitjobbigt va? :-D
Efter medlut kommer dock motlut igen, och det är bara att bita ihop och trampa. Det var väl inte helt oväntat eftersom vi hade sett till att klämma in ett femtontal bergspass under de tio dagar vi höll på.
En tredjedel av den dagens klättring på väg mot Adelboden. När man håller på att bonka som bäst är det bara att titta upp, njuta av utsikten och glömma att det gör ont i benen.
Kom liljor och akvileja, kom rosor och salvia, ... Fagert värre på sluttningarna, och befriande glest mellan människorna. Mitten av juli verkar ha varit en bra tajming, förmodligen har schweizarna själva semester några veckor senare.
I Adelboden övernattade vi och dagen efter på väg mot Wengen började bra med utförsåkning till en början. Från ca 1300 möh till lägsta punkten i Kien på ca 700 möh. Därefter dagens enda bergspass och en klättring på nästan 1800 höjdmeter. Solen började redan steka, och efter bara 200 få men svettiga höjdmeter och någon timme på fina serpentinvägar kom vi till Kiental. Denna dal är en liten gräsplätt omringat från alla håll av massiva alptoppar som hänger över en och stirrar. Hur fint det än är skulle jag nog bli deprimerad av att ha så mycket sten hängande över en dag ut och dag in. Efter en kortare paus, mest för att försöka komma på var stigen mot Kilchflupass (2454 möh) började trampade vi vidare mot vad som skulle bli bland det jobbigaste jag varit med om. Någonsin.
Underlaget mar mycket varierat under tiden i Schweiz. En hel del var asfalterade serpentinvägar, även om dessa ju längre upp mot bergspassen man kommer ofta övergick först till grusväg och sedan stig i någon form eller vandringsled. Här var vi inte långt upp från Kiental och lutningen eller underlaget var inga problem. De hade glömt varningsskyltar för "fallande köttbullar från ovan" dock.
Fram till Glütschnessli (1638 möh) var det bara sjukt varmt men hanterbart. Här slutade den allmäna vägen, och i princip så långt man kunde komma med bil. Motorcykel med granny-kaka fram och jättekaka bak, vandra eller som vi, cykla, är det som gäller. Ett hånglande par som kommit i varsin bil (ett försök att få vara i fred?) till höger i bild. Snabbt övergick våra tankar till kartan och hur sjutton åt vilket håll vi skulle. Dalen slutade ju bara i en brant klippvägg. Efter en stund insåg vi att vi skulle uppför denna genom att från vänster i bild ta oss i en båge åt höger.
Brant uppför blev sjukt brant uppför och efter 1.5 timme hade vi bara kommit inte många höjdmeter. Parkeringen (med hångel) i förgrunden. Här och där var rep uppsatta man kunde hålla sig i för att undvika att svepas med av vattenmängderna vårkanten när snösmältningen är som värst, men nu var det bara små rännilar med iskallt smältvatten som man kunde svalka sig med och även dricka. Flera gånger kom vi upp på platåer och trodde varje gång att vi närmade oss toppen, bara för att mötas av ännu en lodrätt klippvägg och ytterligare en brant klättring.
Enligt vår inplastade minikarta skulle det finnas ett litet värdshus med servering där vi tänkt luncha. När klockan började närma sig 14.00 stod det ganska klart att verkligheten var trasig. Krafterna började tryta, och värmen tvingade oss att gå en bit. Notera att det här var före de smarta telefonernas tid, så enda möjligheten att få reda på hur verkligheten verkligen fungerade var att ta sig vidare.
Hohkien (2027 möh) visade sig vara en liten ladugård med tillhörande mikromejeri (har man myntat ett nytt ord nu?) Här kunde man köpa egenproducerade alpostar i flera olika slag, och givetvis var det inga problem att äta dem på plats. Det här var i särklass den godast (mycket sena) lunchen jag ätit någonsin. Ca halvt kilo ost var, bröd och ett par liter isté. Hade lätt kunnat betala hur mycket som helst för lunchen, men den trevliga kvinnan vägrade ta emot något mer än den hundralapp vi tillsammans betalade för allt.
Efter lunchen började vi sista biten upp mot Kilchflupass (2454 möh). Kossorna tittade lite konstigt på oss och undrade vad vi höll på med egentligen. Jag undrade själv samma sak.
Kommentarer överflödiga. Här trillar man helst inte ner.
Klockan närmade sig 16.30, och även om lunchen gav en energikick började dagen bli lång, vi hade ändå cyklat i åtta timmar. Min resekamrat började bonka rejält och efter att ha burit min cykel en bra bit hjälpte jag honom bära hans cykel.
Efter ytterligare mer slit var Kilchflupass, det värsta på hela resan, besegrat.
På andra sidan Kilchflupass kom vi in i Mordor. Sprängsten och dimma. Efter att ha lett och burit cykeln uppför fick vi nu fortsätta leda cyklarna en bit nerför. Kränkande.
Ganska snabbt kom vi ut ur det gråa och trista och de dödsvassa mördarstenarna övergick till smal fin stig. Bör det påpekas att utförsåkningen ner till Lauterbrunnen Bahnhof på 795 möh gick lite fortare än klättringen uppför? Alla höjdmeter vi klättrat under hela dagen avverkade vi på mindre än en femtedel av dagen.
Grunden till det hela är att Björn tidigare hade bott och jobbat i Zürich i många år och cyklat en del där omkring. När familjen hans körde den fullpackade bilen tillbaka till Sverige cyklade han för övrigt hela vägen tillbaka dessutom, men det är en helt annan historia. Hur som helst, Björn hade innan han for hem köpt en bok med titeln "Terrängcykling genom Schweiz", fritt översatt från tyska, jag kommer inte ihåg den exakta titeln eller författaren. Denna boken var sprängfylld med fotografier över soliga alpmotiv, slingrande stigar och liknande som får en att dregla och längta bort en grå regning dag i december. Boken var uppdelad i lämpliga dagsetapper som täckte mer eller mindre hela Schweiz. Varje etapp med en liten beskrivning, tips på restauranger och hotell, en mycket enkel karta och höjdprofil. Vi valde att fara just på tvärsen genom Schweiz för att få med så mycket av alperna och så många bergspass som möjligt, men ändå hålla oss till större delen i de tysktalande delarna eftersom varken jag eller Björn är fenor på franska eller italienska.
Vi gjorde små inplastade kort med karta, höjdprofil och lite kommentarer för varje dag. Mer information än så tyckte vi inte var nödvändig, det är ju trots allt Schweiz vi skulle till. Ett land där man lätt löser alla problem genom att strössla lite pengar på dem. Schweiz består av mängder med små byar och alphyddor, men var man än kommer kan man räkna med att det finns en skola, post, värdshus, hotell eller vandrarhem och en tågförbindelse. Öl finns det självklart överallt, även om man får vara beredd på att slanta mer om den är tvungen att flygas in med helikopter till någon bergstopp dit inga vägar går. Får man problem på något sätt, med cykeln, kroppen eller om bara vädret är kasst är det bara att ta tåget (med cyklarna!) till nästa dal. Bortsett från en eftermiddag med mycket kraftig åska då vi valde att ta en linbana runt ovädret hade vi dock inga problem. Vädret var helt fantastiskt bortsett från näst sista dagen.
Jag nämnde att pengar fixar allt i Schweiz, men det innebär inte att det är överdrivet dyrt, åtminstone inte med svenska mått mätt. Hotell är relativt billiga, vill minnas att de varierade mellan 500 och 1200kr. Det finns även vandrarhem, Matratzenlager, som kostar runt 350kr för en sovplats i en sal (män och kvinnor i varsin!) inkl mat och frukost. Lunch och middag gör man ingen skillnad på, och en varmrätt kostar ca 100 spänn och uppåt.
Nåväl, nu drar vi igång diabildsvisningen, det är ju ändå den som är intressant, inte sant? :)
Vi flög till Zürich med våra egna cyklar, monterade ihop dem på flygplatsen och polleterade transportväskorna. Därefter cyklade vi in till stan och tog in på hotell för natten. Morgonen därpå tog vi morgontåget till Montreux i den västra fransktalande delen. Tio minuter senare lämnade vi Montreux och var på väg upp för de första serpentinvägarna för att ta oss 1100 höjdmeter mot Col de Jamon (1512 möh). Värmen var tryckande, det blev bara brantare och vi undrade hur det skulle gå de kommande tio dagarna.
Man lär sig dock snabbt att hitta en jämn rytm för att inte slita ut sig och få problem med knän eller liknande, och jag var glad över att ha monterat tillbaka 22T-kakan. Här möts vi av en strålande utsikt över Genevesjön. Uppe på Col de Jaman lunchade vi, och trots språkförbistringen lyckades vi få in en enorm tallrik med kallskuret, syltlök och annat gott. Sedan vidare över en del mindre stigningar och kortare utförslöpor mot Les Diableres.
Utsikt från hotellet i Les Diableres. Sämre utsikt från rummet har man haft. Den enda på hotellet som kunde engelska var ägarnas tonåriga jänta som dock tyckte det var sjukt pinsamt med sin knaggliga skolengelska. Vi blev ändå snabbt bundis och tjenis med familjen och blev bjudna på hembränd likör. Efter en god frukost var vi sedan på väg mot Adelboden via Lenk, en etapp med totalt cirka 2000 meter uppför, tre toppar (Abzweigung la Marmèche 1710 möh, Chrinne 1559 möh och Trüttligsbergspass på 2038 möh) och 2200 meter nedför. Större delen av de sista, cirka 1000 höjdmeter, avverkades sist på dagen mot Lenk. En trevlig utförsåkning, även om bromsskivorna var blå vid slutet och ekrarna knäppte av värmeslag (pling, plong, pschling, .. )
Vi reste väldigt lätt och hade inte lyxen av en anordnad resa där företaget som fixar allt även ser till att köra din packning mellan hotellen. I princip hade vi en liten ryggsäck med nödvändigaste kläderna för olika väderlekar samt en laddning Y3-tvättmedel för att blaska upp kläderna. Vi hade även väskor på styret, men efter första lite mer tekniska utförslöpna flyttades den mesta packningen till ryggsäckarna.
Även de roligaste och svettigaste stigningarna avslutas i bland med sol, höga berg, slingrig single-track i lätt medlut. Skitjobbigt va? :-D
Efter medlut kommer dock motlut igen, och det är bara att bita ihop och trampa. Det var väl inte helt oväntat eftersom vi hade sett till att klämma in ett femtontal bergspass under de tio dagar vi höll på.
En tredjedel av den dagens klättring på väg mot Adelboden. När man håller på att bonka som bäst är det bara att titta upp, njuta av utsikten och glömma att det gör ont i benen.
Kom liljor och akvileja, kom rosor och salvia, ... Fagert värre på sluttningarna, och befriande glest mellan människorna. Mitten av juli verkar ha varit en bra tajming, förmodligen har schweizarna själva semester några veckor senare.
I Adelboden övernattade vi och dagen efter på väg mot Wengen började bra med utförsåkning till en början. Från ca 1300 möh till lägsta punkten i Kien på ca 700 möh. Därefter dagens enda bergspass och en klättring på nästan 1800 höjdmeter. Solen började redan steka, och efter bara 200 få men svettiga höjdmeter och någon timme på fina serpentinvägar kom vi till Kiental. Denna dal är en liten gräsplätt omringat från alla håll av massiva alptoppar som hänger över en och stirrar. Hur fint det än är skulle jag nog bli deprimerad av att ha så mycket sten hängande över en dag ut och dag in. Efter en kortare paus, mest för att försöka komma på var stigen mot Kilchflupass (2454 möh) började trampade vi vidare mot vad som skulle bli bland det jobbigaste jag varit med om. Någonsin.
Underlaget mar mycket varierat under tiden i Schweiz. En hel del var asfalterade serpentinvägar, även om dessa ju längre upp mot bergspassen man kommer ofta övergick först till grusväg och sedan stig i någon form eller vandringsled. Här var vi inte långt upp från Kiental och lutningen eller underlaget var inga problem. De hade glömt varningsskyltar för "fallande köttbullar från ovan" dock.
Fram till Glütschnessli (1638 möh) var det bara sjukt varmt men hanterbart. Här slutade den allmäna vägen, och i princip så långt man kunde komma med bil. Motorcykel med granny-kaka fram och jättekaka bak, vandra eller som vi, cykla, är det som gäller. Ett hånglande par som kommit i varsin bil (ett försök att få vara i fred?) till höger i bild. Snabbt övergick våra tankar till kartan och hur sjutton åt vilket håll vi skulle. Dalen slutade ju bara i en brant klippvägg. Efter en stund insåg vi att vi skulle uppför denna genom att från vänster i bild ta oss i en båge åt höger.
Brant uppför blev sjukt brant uppför och efter 1.5 timme hade vi bara kommit inte många höjdmeter. Parkeringen (med hångel) i förgrunden. Här och där var rep uppsatta man kunde hålla sig i för att undvika att svepas med av vattenmängderna vårkanten när snösmältningen är som värst, men nu var det bara små rännilar med iskallt smältvatten som man kunde svalka sig med och även dricka. Flera gånger kom vi upp på platåer och trodde varje gång att vi närmade oss toppen, bara för att mötas av ännu en lodrätt klippvägg och ytterligare en brant klättring.
Enligt vår inplastade minikarta skulle det finnas ett litet värdshus med servering där vi tänkt luncha. När klockan började närma sig 14.00 stod det ganska klart att verkligheten var trasig. Krafterna började tryta, och värmen tvingade oss att gå en bit. Notera att det här var före de smarta telefonernas tid, så enda möjligheten att få reda på hur verkligheten verkligen fungerade var att ta sig vidare.
Hohkien (2027 möh) visade sig vara en liten ladugård med tillhörande mikromejeri (har man myntat ett nytt ord nu?) Här kunde man köpa egenproducerade alpostar i flera olika slag, och givetvis var det inga problem att äta dem på plats. Det här var i särklass den godast (mycket sena) lunchen jag ätit någonsin. Ca halvt kilo ost var, bröd och ett par liter isté. Hade lätt kunnat betala hur mycket som helst för lunchen, men den trevliga kvinnan vägrade ta emot något mer än den hundralapp vi tillsammans betalade för allt.
Efter lunchen började vi sista biten upp mot Kilchflupass (2454 möh). Kossorna tittade lite konstigt på oss och undrade vad vi höll på med egentligen. Jag undrade själv samma sak.
Kommentarer överflödiga. Här trillar man helst inte ner.
Klockan närmade sig 16.30, och även om lunchen gav en energikick började dagen bli lång, vi hade ändå cyklat i åtta timmar. Min resekamrat började bonka rejält och efter att ha burit min cykel en bra bit hjälpte jag honom bära hans cykel.
Efter ytterligare mer slit var Kilchflupass, det värsta på hela resan, besegrat.
På andra sidan Kilchflupass kom vi in i Mordor. Sprängsten och dimma. Efter att ha lett och burit cykeln uppför fick vi nu fortsätta leda cyklarna en bit nerför. Kränkande.
Ganska snabbt kom vi ut ur det gråa och trista och de dödsvassa mördarstenarna övergick till smal fin stig. Bör det påpekas att utförsåkningen ner till Lauterbrunnen Bahnhof på 795 möh gick lite fortare än klättringen uppför? Alla höjdmeter vi klättrat under hela dagen avverkade vi på mindre än en femtedel av dagen.
Senast ändrad:

