[RR] En gröngölings Hammarby Hill XC
Då var det gjort, tankarna börjar lägga sig och stelheten och blåmärkena blekna bort.
Förutsättningarna var inte dom bästa för att köra mina två varv. Började cykla förra sommaren och innan dess så sprang jag sist en milen när jag gjorde lumpen. Blivit rundor på grus stigarna i Hellas men tänkte stig cyklingar krockade alltid med jobb, dagishämtningar och tillslut en stulen cykel. En stig tur blev det på solokvist men då bar jag cykeln länge och hittade ut vid sol sidan vid 23tiden... Men biten av cykel viruset och många ambitiösa pendlar mil i bena så såg jag fram emot att få köra mitt första lopp! Min bror lät mig låna hans fina Cannondale RZ 120. Vilken cykel! Skönt gung i den, sväljer allt i ens väg men kändes spontant lite tung då det lilla jag kört var på en gammal F700. Lånad cykel och första loppet omgiven av proffs och happyiter. Pulsen var hög.
Då jag visste att jag inte tillhörde eliten så höll jag mig långt bak i startfållan, så långt att jag lyckades fastna med sadel i bandet som skilde oss från 20 milarna. Bra där. Sätt nivån direkt tänkte jag. Tillslut så rörde vi oss framåt och starten gick. Kändes bra och glungan rörde sig stilla tempo. Upp för backen kändes det bra. Sommarens mål med att klättra backen upp åtminstone 2 gånger i veckan hade ju krasats i och med den ofrivilliga utlåningen av min cykel. Men det gick bra. Kändes bra. Riktigt bra. Sen började den ena efter den andra trilla av. Hoppade kedjor. Missade växlar etc. Efter ett tag när man närma sig toppen så var jag två gånger nära köra ihop med folk som stannat så efter några snabba tittar över axeln hoppa jag av för att inte krocka med någon. Upp över toppen och nu det roliga nerför! Snacka om att cykeln kom till sitt rätta här. Brände dock inte förbi någon utan höll mig snällt till min plats. Allt gick bra sen kom det. Diket. Jag var så upp i att titta på alla som cykla, spänd och nervös som fan så jag vet inte vad som hände. Nån hormon stint tonåring med grön lapp skulle stint förbi och den lilla koncentrationen eller jag vet inte men första diket där efter gräset så kom första vurpan. Bara på det igen. Sen kom man ju till det tekniska och ja då gällde det bara för min del att hålla mig undan för dom som kunde åka där. Psyket fråga mig vad jag egentligen gett mig inpå.
Väll ute på enklare grusvägar och stigar så kunde man stå på igen. Kändes skönt då man blivit kränkt av några 12-13 åringar i skogen...
Efter en backe ner när man fått upp fart och flyt så blev det stop. En tjej verkade ha vurpat duktigt och låg lite halvt borta på marken. Stannade upp och hade min telefon med mig ifall dom behövde ringa men funktionärerna var redan på väg och en kille på plats var doktor. Efter cyklar var ur vägen så fråga jag om det var nått mer man kunde göra och svaret på det var att fortsätta så det inte blev en folksamling. Men bilden av den halv däckade tjejen färskt i minnet och ett lätt blödande knä från nån av mina små eskapader på den tekniska biten så tog jag det lite lugnare och bestämde mig för att bara se till komma i mål. Plus att jag inte ville sabba brorsans hoj. BTW. Nån som hört eller vet hur det gick för tjejen?
Ja, sen fortsatte det väll på med jämna plågor på dom andra tekniska sektionerna. Nånstans hände nått för bakbromsen gnissla som bara den när man bromsa men inga vibrationer. Vätskekontrollen var välkommen men råkade få i mig sport dricka istället för vatten men bananen var jäkligt god. Att man senare blev varvad innan man ens hunnit med ett varv kändes tungt men att bli varvad så pass tidigt av en kille som snart ska köra VM kan jag leva med.
Rolig iakttagelse. "Proffsen" som varvade en tidigt meddelade tidigt hur dom tänkte gå om eller bad en stå kvar om man nu råkade stå vid nån teknisk sektion och han till och med att tacka eller pusha på en till och med heja lite (trevlig prick på en full gungs Scott, tror han låg trea, och en annan med gul/grön/röd outfit också top tio) medans dom som nog önska dom körde elit eller med röd lapp tog mindre hänsyn när dom trängde sig förbi. Så stort tack till er som fick oss amatörer att känna oss välkommna i skogen!
När man kom upp för varvning så fick man lite extra energi och var härligt att få stå i på dom välbekanta grus vägarna upp mot backen. Blev varvad av nått proffs vars dryckes langare hejade på och sa att han bara var 7 minuter efter. Plus ett varv för mig då tänkte jag och svalde skrattet. På väg upp för backen kände jag dock att det inte var mycket must kvar i benen. Fick tidigt leda cykeln men gav mig fanken på att inte lägga av. På den lilla platån stod en härlig snubbe med prydlig mustasch och cykel keps och heja på. Satte ett leende på läpparna och lite extra tempo i bena! Väll uppe och äntligen var det på väg utför igen. Med mindre, nästan inget folk framför en var det bara att släppa loss och stå på. Nu var man ju halv vägs och det var skit kul! Även på vissa tekniska bitar gick det bättre då man kunde köra på och vurpa utan att nån såg en och plötsligt så slappna man av och då gick det ju faktiskt. Om man vurpar i skogen men ingen ser det gör det fortfarande ont? Japp.
Vet inte hur jag lyckades men på nått ställa så lyckades jag sladda med bakdäcket för att sen få fäste men då fastna med fram däcket vilket resultera i att sadeln flög upp och slog mig hårt i kors ryggen. Gjorde ont som fan! Ingen skada dock. Förutom stoltheten. Strax efter så kom jag till glänta med en liten brant upp på nån kulle med tre (tror jag) glada individer som heja på en. Nu jävlar ska jag klara detta tänkte jag! Sluta med att jag såklart lyckades träffa den enda jäkla stubben i hela uppförs backen. Grabbarna heja på, jag nämnde att jag kände mig som en kamel i öknen och skrattandes fortsatte jag.
Hela andra varvet gick bättre dock var jag helt slut i bena men var bara att bita i. Kändes att trots min dunder frukost så missade jag att ladda ordentligt eller ta med mig nått att trycka i mig under resans gång. Men resan var jäkligt rolig och dom bitarna som blev för mycket så skratta man mest och utbytte blickar med andra stackare som bar på sina cyklar och kollektivt undra va fan vi höll på med!
Men till slut kom man i mål och det kändes jäkligt skönt! Mitt första lopp avklarat! Shize! Tiden sög men jag var inte sist. Bena var stumma, ryggen gjorde ont, knäna och armbågar blödde men min bror sa att det var starkt jobbat att ta mig i mål. Betyder mycket då min bror är maraton fantom och ja, man ser liksom lite upp till honom. Plus att han tyckte jag skulle köra Stockholms Crossen den 29 oktober tog jag som ett bra betyg. Sen kom sambon och man fick en puss, en kram och av min dotter en mazarin. Kärlek. Sen var det bara att hämta ut ryggan och trampa hem.
Antar att detta inte mycket till läsning för er väderbitna happyiter. Men för er som är lika nya som jag eller nyare och funderar på att köra ett lopp så kanske detta kan ge en liten inblick. Själv så skrev jag det som ett litet minne till mig själv. Som en påminnelse att träna mer och hårdare för nästa års lopp. För då blir det fler lopp absolut! Viktigaste att träna på, om nån skulle fråga vad skall jag tänka på så har jag bara ett tips. Tekniska stigar. Tekniska stigar. Tekniska stigar. Och lite mer intervaller och mjölksyre träning. Sen är de bara att köra på!
Mål för nästa års Hammarby Hill är att köra under 2:50 eller kanske bara att klara alla tre varv, vad tycker ni?
Tack alla som heja i spåren, som varva vänligt och som orkat läsa ända hit!
Förutsättningarna var inte dom bästa för att köra mina två varv. Började cykla förra sommaren och innan dess så sprang jag sist en milen när jag gjorde lumpen. Blivit rundor på grus stigarna i Hellas men tänkte stig cyklingar krockade alltid med jobb, dagishämtningar och tillslut en stulen cykel. En stig tur blev det på solokvist men då bar jag cykeln länge och hittade ut vid sol sidan vid 23tiden... Men biten av cykel viruset och många ambitiösa pendlar mil i bena så såg jag fram emot att få köra mitt första lopp! Min bror lät mig låna hans fina Cannondale RZ 120. Vilken cykel! Skönt gung i den, sväljer allt i ens väg men kändes spontant lite tung då det lilla jag kört var på en gammal F700. Lånad cykel och första loppet omgiven av proffs och happyiter. Pulsen var hög.
Då jag visste att jag inte tillhörde eliten så höll jag mig långt bak i startfållan, så långt att jag lyckades fastna med sadel i bandet som skilde oss från 20 milarna. Bra där. Sätt nivån direkt tänkte jag. Tillslut så rörde vi oss framåt och starten gick. Kändes bra och glungan rörde sig stilla tempo. Upp för backen kändes det bra. Sommarens mål med att klättra backen upp åtminstone 2 gånger i veckan hade ju krasats i och med den ofrivilliga utlåningen av min cykel. Men det gick bra. Kändes bra. Riktigt bra. Sen började den ena efter den andra trilla av. Hoppade kedjor. Missade växlar etc. Efter ett tag när man närma sig toppen så var jag två gånger nära köra ihop med folk som stannat så efter några snabba tittar över axeln hoppa jag av för att inte krocka med någon. Upp över toppen och nu det roliga nerför! Snacka om att cykeln kom till sitt rätta här. Brände dock inte förbi någon utan höll mig snällt till min plats. Allt gick bra sen kom det. Diket. Jag var så upp i att titta på alla som cykla, spänd och nervös som fan så jag vet inte vad som hände. Nån hormon stint tonåring med grön lapp skulle stint förbi och den lilla koncentrationen eller jag vet inte men första diket där efter gräset så kom första vurpan. Bara på det igen. Sen kom man ju till det tekniska och ja då gällde det bara för min del att hålla mig undan för dom som kunde åka där. Psyket fråga mig vad jag egentligen gett mig inpå.
Väll ute på enklare grusvägar och stigar så kunde man stå på igen. Kändes skönt då man blivit kränkt av några 12-13 åringar i skogen...
Efter en backe ner när man fått upp fart och flyt så blev det stop. En tjej verkade ha vurpat duktigt och låg lite halvt borta på marken. Stannade upp och hade min telefon med mig ifall dom behövde ringa men funktionärerna var redan på väg och en kille på plats var doktor. Efter cyklar var ur vägen så fråga jag om det var nått mer man kunde göra och svaret på det var att fortsätta så det inte blev en folksamling. Men bilden av den halv däckade tjejen färskt i minnet och ett lätt blödande knä från nån av mina små eskapader på den tekniska biten så tog jag det lite lugnare och bestämde mig för att bara se till komma i mål. Plus att jag inte ville sabba brorsans hoj. BTW. Nån som hört eller vet hur det gick för tjejen?
Ja, sen fortsatte det väll på med jämna plågor på dom andra tekniska sektionerna. Nånstans hände nått för bakbromsen gnissla som bara den när man bromsa men inga vibrationer. Vätskekontrollen var välkommen men råkade få i mig sport dricka istället för vatten men bananen var jäkligt god. Att man senare blev varvad innan man ens hunnit med ett varv kändes tungt men att bli varvad så pass tidigt av en kille som snart ska köra VM kan jag leva med.
Rolig iakttagelse. "Proffsen" som varvade en tidigt meddelade tidigt hur dom tänkte gå om eller bad en stå kvar om man nu råkade stå vid nån teknisk sektion och han till och med att tacka eller pusha på en till och med heja lite (trevlig prick på en full gungs Scott, tror han låg trea, och en annan med gul/grön/röd outfit också top tio) medans dom som nog önska dom körde elit eller med röd lapp tog mindre hänsyn när dom trängde sig förbi. Så stort tack till er som fick oss amatörer att känna oss välkommna i skogen!
När man kom upp för varvning så fick man lite extra energi och var härligt att få stå i på dom välbekanta grus vägarna upp mot backen. Blev varvad av nått proffs vars dryckes langare hejade på och sa att han bara var 7 minuter efter. Plus ett varv för mig då tänkte jag och svalde skrattet. På väg upp för backen kände jag dock att det inte var mycket must kvar i benen. Fick tidigt leda cykeln men gav mig fanken på att inte lägga av. På den lilla platån stod en härlig snubbe med prydlig mustasch och cykel keps och heja på. Satte ett leende på läpparna och lite extra tempo i bena! Väll uppe och äntligen var det på väg utför igen. Med mindre, nästan inget folk framför en var det bara att släppa loss och stå på. Nu var man ju halv vägs och det var skit kul! Även på vissa tekniska bitar gick det bättre då man kunde köra på och vurpa utan att nån såg en och plötsligt så slappna man av och då gick det ju faktiskt. Om man vurpar i skogen men ingen ser det gör det fortfarande ont? Japp.
Vet inte hur jag lyckades men på nått ställa så lyckades jag sladda med bakdäcket för att sen få fäste men då fastna med fram däcket vilket resultera i att sadeln flög upp och slog mig hårt i kors ryggen. Gjorde ont som fan! Ingen skada dock. Förutom stoltheten. Strax efter så kom jag till glänta med en liten brant upp på nån kulle med tre (tror jag) glada individer som heja på en. Nu jävlar ska jag klara detta tänkte jag! Sluta med att jag såklart lyckades träffa den enda jäkla stubben i hela uppförs backen. Grabbarna heja på, jag nämnde att jag kände mig som en kamel i öknen och skrattandes fortsatte jag.
Hela andra varvet gick bättre dock var jag helt slut i bena men var bara att bita i. Kändes att trots min dunder frukost så missade jag att ladda ordentligt eller ta med mig nått att trycka i mig under resans gång. Men resan var jäkligt rolig och dom bitarna som blev för mycket så skratta man mest och utbytte blickar med andra stackare som bar på sina cyklar och kollektivt undra va fan vi höll på med!
Men till slut kom man i mål och det kändes jäkligt skönt! Mitt första lopp avklarat! Shize! Tiden sög men jag var inte sist. Bena var stumma, ryggen gjorde ont, knäna och armbågar blödde men min bror sa att det var starkt jobbat att ta mig i mål. Betyder mycket då min bror är maraton fantom och ja, man ser liksom lite upp till honom. Plus att han tyckte jag skulle köra Stockholms Crossen den 29 oktober tog jag som ett bra betyg. Sen kom sambon och man fick en puss, en kram och av min dotter en mazarin. Kärlek. Sen var det bara att hämta ut ryggan och trampa hem.
Antar att detta inte mycket till läsning för er väderbitna happyiter. Men för er som är lika nya som jag eller nyare och funderar på att köra ett lopp så kanske detta kan ge en liten inblick. Själv så skrev jag det som ett litet minne till mig själv. Som en påminnelse att träna mer och hårdare för nästa års lopp. För då blir det fler lopp absolut! Viktigaste att träna på, om nån skulle fråga vad skall jag tänka på så har jag bara ett tips. Tekniska stigar. Tekniska stigar. Tekniska stigar. Och lite mer intervaller och mjölksyre träning. Sen är de bara att köra på!
Mål för nästa års Hammarby Hill är att köra under 2:50 eller kanske bara att klara alla tre varv, vad tycker ni?
Tack alla som heja i spåren, som varva vänligt och som orkat läsa ända hit!
