[RR] En ny upplevelse!
Semesterns ledighet avnjuts som vanligt uppe i Hälsingland och självklart fick en av cyklarna följa med, denna gång fick cx:n följa med. Första turen på cykeln här uppe i Hälsingland gav mersmak, mängden grusväg är stor och möjligheten till varierad cykling är stor.
Andra turen var planerad att bli en längre resa, den längsta turen någonsin för min del och första gången tvåsiffriga mil. Tanken med turen var dels att cykla en längre sträcka men också att kika på hur banan ser ut inför ett kommande lopp.
Starten utgick från Hudiksvall och den gick bra, lagom varmt och helt vindstilla, bättre än så blir svårt att få. Första halvan av turen kan sammanfattas med en mening - fantastiskt fina vyer och lätt cykling. Hudiksvall - Forsa - Norrbo - Bjuråker och Friggesund.
Efter Friggesund började en mindre misär. Regnet kom, jag hade inte alls planerat något regn och kläder som skyddade mot regnet fanns således inte med, givetvis spelar orutin in här...
Dock kändes det fortfarande bra i kroppen och övergången från blöt asfalt till blöta grusvägar kändes spännande. Stannade till två minuter och stoppade i mig några nötter och torkade bär/frukter. Uppe på sadeln igen var känslan fortfarande bra, regnet hade gjort sitt till och det sprutade grus och lera hejvilt. Skitigt blev det!
15 km in på grusvägen var det dags att svänga av och ta en annan väg, en ganska härlig stigning på lite mer stökig grusväg än den släta och fina jag cyklat på fram till dess. Ett par hundra meter upp i backen tar benen slut och då menar jag slut. Jag har tidigare fått mjölksyra och liknande men ändå känt att det finns krafter att jobba vidare med...nu var det slut, totalt stopp. Inte så mycket mer att göra än att kliva av cykeln, äta upp resterande av nötterna och torkade bär/frukt, vilade och drack vatten. Efter 15 minuter var jag less på alla flugorna och hoppade upp på cykeln igen. De första metrarna kändes det helt okej, men sen slog det till igen...benen var helt ur spel. Slet mig upp för backen, det gick inte fort, det var inte heller roligt, den där skrattfesten kändes långt borta.
Väl uppe för backen kunde jag trampa på på flacken och njöt av alla nedförsbackar, hur små de än var. Lidandet fortsatte och några gånger var jag nära på att kräkas på grund av lättare kramper i magen, första gången jag fått kramp, som jag kan minnas. Det var inte så farligt mer än att det kändes lite obehagligt. Misären började i Moviken, fortsatte vidare till Norrbo - Forsa - Hudiksvall. På vägen hem var jag i vissa backar tvungen att kliva av cykeln för återhämtning, samt för att stappla mig upp för backen. På raksträckor och nedför gick det helt okej. Vyerna var fortsatt fina!
Sista biten några km från mammas gata var jag helt borta. Hungern var enorm, energin var slut och nu menar jag verkligen slut, totalt stopp i systemet. Sista milen och framför allt km gick på ren vilja. Dock tror jag att motvinden som vale att tillta de sista två-tremilen var det allra värsta, känslan av att inte få någon ting gratis kunde inte vara mer påtaglig.
En reflektion så här någon dag efter är att förberedelserna inte var de bästa. För mycket träning och för lite matintag tätt inpå en längre tur är inte det min kropp uppskattar :)
Lite siffror!
Före misär 65 km 2 timmar 13 min.
Misär 55 km 3 timmar 20 min.
Snittet landade till slut på blygsamma 22 km/h, på de 12 mil jag cyklade.
Stigning 2962 m (de första 8 milen, sedan valde runkeeper att inte spara resten av turen)
För er som blir upprörda över att min cx har flaskställ och flaskor, så kan ni byta ut cx till cykel, i texten. De som blir upprör över min utstyrsel kan byta ut cyklist mot precis vad ni vill :)
Andra turen var planerad att bli en längre resa, den längsta turen någonsin för min del och första gången tvåsiffriga mil. Tanken med turen var dels att cykla en längre sträcka men också att kika på hur banan ser ut inför ett kommande lopp.
Starten utgick från Hudiksvall och den gick bra, lagom varmt och helt vindstilla, bättre än så blir svårt att få. Första halvan av turen kan sammanfattas med en mening - fantastiskt fina vyer och lätt cykling. Hudiksvall - Forsa - Norrbo - Bjuråker och Friggesund.
Efter Friggesund började en mindre misär. Regnet kom, jag hade inte alls planerat något regn och kläder som skyddade mot regnet fanns således inte med, givetvis spelar orutin in här...
Dock kändes det fortfarande bra i kroppen och övergången från blöt asfalt till blöta grusvägar kändes spännande. Stannade till två minuter och stoppade i mig några nötter och torkade bär/frukter. Uppe på sadeln igen var känslan fortfarande bra, regnet hade gjort sitt till och det sprutade grus och lera hejvilt. Skitigt blev det!
15 km in på grusvägen var det dags att svänga av och ta en annan väg, en ganska härlig stigning på lite mer stökig grusväg än den släta och fina jag cyklat på fram till dess. Ett par hundra meter upp i backen tar benen slut och då menar jag slut. Jag har tidigare fått mjölksyra och liknande men ändå känt att det finns krafter att jobba vidare med...nu var det slut, totalt stopp. Inte så mycket mer att göra än att kliva av cykeln, äta upp resterande av nötterna och torkade bär/frukt, vilade och drack vatten. Efter 15 minuter var jag less på alla flugorna och hoppade upp på cykeln igen. De första metrarna kändes det helt okej, men sen slog det till igen...benen var helt ur spel. Slet mig upp för backen, det gick inte fort, det var inte heller roligt, den där skrattfesten kändes långt borta.
Väl uppe för backen kunde jag trampa på på flacken och njöt av alla nedförsbackar, hur små de än var. Lidandet fortsatte och några gånger var jag nära på att kräkas på grund av lättare kramper i magen, första gången jag fått kramp, som jag kan minnas. Det var inte så farligt mer än att det kändes lite obehagligt. Misären började i Moviken, fortsatte vidare till Norrbo - Forsa - Hudiksvall. På vägen hem var jag i vissa backar tvungen att kliva av cykeln för återhämtning, samt för att stappla mig upp för backen. På raksträckor och nedför gick det helt okej. Vyerna var fortsatt fina!
Sista biten några km från mammas gata var jag helt borta. Hungern var enorm, energin var slut och nu menar jag verkligen slut, totalt stopp i systemet. Sista milen och framför allt km gick på ren vilja. Dock tror jag att motvinden som vale att tillta de sista två-tremilen var det allra värsta, känslan av att inte få någon ting gratis kunde inte vara mer påtaglig.
En reflektion så här någon dag efter är att förberedelserna inte var de bästa. För mycket träning och för lite matintag tätt inpå en längre tur är inte det min kropp uppskattar :)
Lite siffror!
Före misär 65 km 2 timmar 13 min.
Misär 55 km 3 timmar 20 min.
Snittet landade till slut på blygsamma 22 km/h, på de 12 mil jag cyklade.
Stigning 2962 m (de första 8 milen, sedan valde runkeeper att inte spara resten av turen)
För er som blir upprörda över att min cx har flaskställ och flaskor, så kan ni byta ut cx till cykel, i texten. De som blir upprör över min utstyrsel kan byta ut cyklist mot precis vad ni vill :)
