Chapter 2
Aktiv medlem
[RR] Evolution Gravel Race, 850 km i Tanzania.
RR: Evolution Gravel Race
För bakgrund kommer först tävlingsarrangörens egen beskrivning av de två lopp som nämns i denna RR.
Evolution Gravel Race
Is a point-to-point 850km gravel stage race from the Ngorongoro Crater to the Swahili Coast in Tanzania. The fastest overall time from the Crater to the Coast wins.
The 850km course features long flat stages over smooth, fast gravel as well as mountainous stages with steep climbs. Before arriving at the Indian Ocean, competitors will have climbed over 10,000m and traveled through plains, national parks, Mt. Kilimanjaro, rain forests and many local villages. Race organizers will be on hand to ensure safety throughout the race, but a hardy sense of adventure and a strong cardiovascular system are prerequisites to admission.
Get ready world, the second installment in the AMANI adventure-race series represents more than just a physical test. Audacious in scale, scope and design, the #EvoGrvl Race is like nothing else out there.
Migration Gravel Race
The “Migration Gravel Race” is a semi supported four day stage race across the wilds of the Maasai Mara, Kenya. Competitors will be pre-approved to race. Each stage ends at a secure designated check point.
The 650 km route courses over single track, game trails, red clay, and rough hard pack gravel. At an average elevation of 1900m through Maasai villages, plains, rivers, mountains and across big game country. There will be re-supply points and rangers to ensure safety.
Före racet.
För att beskriva min första (Mini-)Ultra måste jag gå tillbaka cirka 20 dagar före avresa och start. Jag har kämpat en del under våren med cleat-positionen på mina skor. Sulan på mina skor har blivit sliten och har inte längre samma kontakt mot pedalen som jag vill att den ska ha. Istället för sula mot pedal är det cleat mot pedal eller metall mot metall. Det betyder att mina fötter inte får det stöd jag vill att de ska ha eller har det stöd de brukade att ha. Jag insåg tyvärr lite sent att jag inte kommer få till rätt känsla med mina gamla skor och behöver köpa nya. (Generalfel nr 1). Jag bestämde mig också för att ta hjälp av en bikefitter för att, en gång för alla, få till cleat-placeringen på de nya skorna och kanske samtidigt få lite hjälp med mina händer som jag känner att jag har lite för mycket vikt på när jag cyklar. (Generalfel nr 2)
Utifrån det bikefittern såg av mitt trampande på lättapedaler i ca 2 min på trainern så sänktes- och flyttades sadeln bakåt och cleatsen placerades längst bak på skon. Detta var min första bikefit och allt gick lite fort. Det var svårt att känna om det var rätt placering under de få minuter av den lätta cyklingen jag cyklade i studion.
Väl hemma försökte jag anpassa mig till den nya setupen under mina kommande Trainer Road-pass. Men mina fötter kändes aldrig helt rätt när jag satte lite mer tryck på pedalerna och jag började bli orolig och stressad eftersom loppet bara var cirka 2 veckor bort vid det här laget. Jag mejlade bikfittern och undrade om jag skulle köra vidare och vänja mig eller börja justera själv. Tyvärr fick jag inte något svar och tiden gick.
Under det första utomhuspasset efter bikefitten fick jag ont i mitt högra knä. Det kändes som om en spik kördes in i knäet. Och jag inser att det inte kommer att bli bättre med de nya inställningarna.
Jag har aldrig varit en särskilt snabb cyklist. Min styrka och självförtroende i cyklingen har istället varit vetskapen om att jag kan cykla länge. Med mitt nyutvecklade knäproblem hade jag inte längre det självförtroendet kvar. Istället för att testa utrustningen, optimera väskor och bestämma vilken utrustning jag ska ta med tillbringade jag träningspassen på trainern för att försöka ta reda på vad som är fel med fötterna och cleat-placeringen.
Dagen innan jag var tvungen att packa ner cykeln för avfärd till Migration Gravel Race och Evolution Gravel Race gjorde jag min sista test-tur utomhus och mitt knä började göra ont bara 20 km in på turen. Jag börjar också inse vad som troligtvis var orsaken till knäproblemet. Det var nog inte cleat-placeringen utan det är troligtvis pga att sadeln har justerats ner för lågt.
I ett sista och desperat försök att rätta till detta tar jag min gamla cykel och mäter allt jag kunde mäta och kopierar detta till cykeln jag skulle ta med till tävlingen. Detta innebar att sadeln höjs med 2,3 cm och flyttas framåt 5 mm, jag tog även fram mina gamla skor där cleatsen ändå sitter bra men inte riktigt ger det stöd jag vill ha. Allt detta görs under samma kväll som jag behöver packa ner cykeln för avresa. Jag hinner inte testa den nya inställningen innan jag var tvungen att åka till Arlanda. Jag visste bara att inställningen jag hade inte fungerade och något behövde göras.
På grund av alla dessa problem hade jag aldrig riktigt tid att testa utrustningen eller väskorna förrän i allra sista stund. Och provturen med packningen blev heller inte jättebra. Jag saknade de sista utrymmet för ”maten” jag planerade att köra med under racet och det fanns inte längre någon tid att införskaffa fler väskor än de jag hade. Jag var tvungen att göra något, och eftersom jag redan var i upplösningstillstånd vid detta lag så bestämde jag mig för att köra med min gamla och beprövade Tubus Tara-setup och packväskor fram. Omodernt och tungt, men jag skulle inte sakna utrymme för maten och eftersom jag inte hunnit optimera packningen skulle jag även kunna få plats med allt jag ville ha med och åtminstone kunna ”turist-köra” racet.
Veckan innan Evolution Gravel Race körde jag Migration Gravel Race. Och jag fick mitt första test av den nya sadelpositionen. Det var med en riktigt stor lättnad som jag kunde köra och avsluta de 4 etapperna inom cut-off tiden med noll knäproblem eller knäsmärta. Det var inte helt perfekt men utan knäsmärta kunde jag definitivt leva med att saker inte var helt perfekta.
Slut på bakgrundshistorien och över till racet...
Evolution Gravel Race, Etapp 1, 455 km och 4600 höjdmeter:
Racet i Tanzania sades vara slätare och mindre grovt än det otroligt grova underlaget som Migration Gravel Race hade bjudit på i Kenya. Och kanske var den det på vissa delar men den var långt ifrån slät. Några av de slätare partierna var så sandiga att framhjulet spårade överallt och vissa partier så steniga att mina händer skrek åt mig att stanna.
Racet började med en stigning redan från start. Tempot var för snabbt för mig och min tunglastade cykel. Så jag kom snabbt in i mitt eget stadiga långdistanstempo. Efter de inledande 60 km asfalt med motvind och böljande vägar kommer jag till gruset. Det är ett sandigt parti med en mycket oklar väg och taggiga buskar överallt. Det dröjde inte länge innan jag kommer ifatt den första cyklisten som fått slut på slangar och lagningslappar. Jag ger honom en av mina reservslangar och fortsätter. Jag gillade verkligen det här avsnittet trots taggarna. Jag var tvungen att navigera genom vegetationen och det gick bara att följa linjen i GPSen lite på känn för att inte behöva köra genom de värsta snåren med taggiga buskar. Jag tror att jag drog ut mer än 50 taggar från däcket efter denna 50 km långa sektion. Jag körde med Stan's NoTubes Race Sealant under racet och tätningsvätskan tätade hållen från alla utdragna taggar. En mycket härlig känsla. Det här är min första säsong som jag kör tubeless. Jag gick över till det tack vara dessa två lopp vilket jag är väldigt glad för. Jag skulle aldrig kunnat ta mig ur det här partiet utan att få punktering om jag hade kört med slang.
De första 300 km av rutten var ganska platt och jag njöt verkligen av banan även om den var tuff och utmanande samtidigt. Jag gillade att det faktiskt var cykelbart hela tiden.
Min plan var att cykla igenom den första natten och avsluta den 455 km långa etappen utan sömn. Det blir mörkt väldigt tidigt i Tanzania och jag var tvungen att kitta mig för nattkörning redan kl. 18.00.
Jag visste inte hur ofta jag skulle kunna fylla på med vatten under natten så jag köpte på mig två ”onödiga” 1,5 liters flaskor vatten till, vilket innebar ännu mera vikt till min redan tungt lastade cykel.
Runt kl. 00.00 och 300 km in i racet började jag redan bli lite sömnig. Mycket pga Migration Gravel Racet veckan innan där vi sov i tält och startade varje etapp vid soluppgång med tidiga mornar och lite sömn som följd. Jag tror också att medvetandet av jag hade med mig tält och sovsäck på cykeln och som möjliggjorde att jag kunde stanna för att sova nästan överallt spelade in i trötthetskänslan. När klockan slog 03.30 och jag skulle börja de sista 100 km av massiva stigningar bestämde jag mig för att stanna för att sova och vänta på att solen och dagsljuset skulle komma tillbaka. Jag ställde timern på 2 timmar och fick nog ändå ca 45-60 minuters sömn under denna tid.
Jag packade mitt kit och fortsatte ganska utvilad och med förhoppningen att avsluta de sista 100 km på ca 5h. Jag kunde nog inte ha mer fel. Stigningarna för de kommande 100 km till foten av Mt. Kilimanjaro var så branta att jag var tvungen att gå i de flesta av dem och nedförsbackarna så steniga och tekniska att jag var tvungen att gå i de flesta av dem. Den här delen av banan tog evigheter.
Med ca 50 km kvar av etappen blev jag omdirigerade på grund av elefanter i området jag skulle cykla genom. Den nya dragningen drogs på en asfaltsträcka och den enda gång jag var rädd under racet var under denna del. Ingen av bilisterna gjorde några försök att sakta ner eller ha något som helst avstånd till mig när de passerade i full hastighet. Lastbilschaufförerna var bättre och försökte faktiskt ha lite distans när det körde om. Men bara när de kunde och inte hade mötande trafik. Efter några läskiga omkörningar bestämde jag mig till och med för att ställa mig stillastående i gräset bredvid vägen när den mötande trafiken skulle innebära att passerande lastbil kommer att passera mig alldeles för snabbt och för nära. Efter 25 km var jag äntligen klar med detta hemska asfaltsparti och jag kom till staden Same med 25000 invånare. Jag hade bara 25 km kvar vid det här laget och fötterna hade börjat göra ont och jag brydde mig egentligen inte så mycket om min sluttid. Jag bestämde mig för att köpa lite varm mat och sätta mig ner och äta för första gången sedan jag startade.
Maten och pausen var mycket välbehövlig och jag fortsatte mot den sista klättringen mätt och nöjd med mitt beslut. De sista 75 km hade tagit mig ungefär 7 timmar och de sista 25km skulle inte bli mycket bättre. Den sista delen av etappen bestod av en 10 km lång stigning med en genomsnittlig lutning på 8%. Vägen var som brukligt under den senare delen av etappen mycket grov och stenig, varvad med lera då de passade på att hyvla av vägen och blöta ner delar av stigningen just när jag kom dit.
Om jag gick delar av stigningen? Ja, det gjorde jag.
Till slut tog jag mig i alla fall upp och gick i mål. De sista 100 km med 2400 meters stigning hade tagit mig dryga 10 timmar att slutföra.
Jag gick i mål på etapp 1 efter 33 timmar och 29 min med 455km cykling och 4,667 höjdmeter klättring.
Och mina knän? Jag hade noll problem med knäna, bara händer och trampdynor gjorde ont i slutändan (förutom den allmänna tröttheten förstås).
Etapp 2 kommer senare…
Länkar:
Strava: https://www.strava.com/activities/9351170171
Video från Fernwee och deras etapp 1:
För bakgrund kommer först tävlingsarrangörens egen beskrivning av de två lopp som nämns i denna RR.
Evolution Gravel Race
Is a point-to-point 850km gravel stage race from the Ngorongoro Crater to the Swahili Coast in Tanzania. The fastest overall time from the Crater to the Coast wins.
The 850km course features long flat stages over smooth, fast gravel as well as mountainous stages with steep climbs. Before arriving at the Indian Ocean, competitors will have climbed over 10,000m and traveled through plains, national parks, Mt. Kilimanjaro, rain forests and many local villages. Race organizers will be on hand to ensure safety throughout the race, but a hardy sense of adventure and a strong cardiovascular system are prerequisites to admission.
Get ready world, the second installment in the AMANI adventure-race series represents more than just a physical test. Audacious in scale, scope and design, the #EvoGrvl Race is like nothing else out there.
Migration Gravel Race
The “Migration Gravel Race” is a semi supported four day stage race across the wilds of the Maasai Mara, Kenya. Competitors will be pre-approved to race. Each stage ends at a secure designated check point.
The 650 km route courses over single track, game trails, red clay, and rough hard pack gravel. At an average elevation of 1900m through Maasai villages, plains, rivers, mountains and across big game country. There will be re-supply points and rangers to ensure safety.
Före racet.
För att beskriva min första (Mini-)Ultra måste jag gå tillbaka cirka 20 dagar före avresa och start. Jag har kämpat en del under våren med cleat-positionen på mina skor. Sulan på mina skor har blivit sliten och har inte längre samma kontakt mot pedalen som jag vill att den ska ha. Istället för sula mot pedal är det cleat mot pedal eller metall mot metall. Det betyder att mina fötter inte får det stöd jag vill att de ska ha eller har det stöd de brukade att ha. Jag insåg tyvärr lite sent att jag inte kommer få till rätt känsla med mina gamla skor och behöver köpa nya. (Generalfel nr 1). Jag bestämde mig också för att ta hjälp av en bikefitter för att, en gång för alla, få till cleat-placeringen på de nya skorna och kanske samtidigt få lite hjälp med mina händer som jag känner att jag har lite för mycket vikt på när jag cyklar. (Generalfel nr 2)
Utifrån det bikefittern såg av mitt trampande på lättapedaler i ca 2 min på trainern så sänktes- och flyttades sadeln bakåt och cleatsen placerades längst bak på skon. Detta var min första bikefit och allt gick lite fort. Det var svårt att känna om det var rätt placering under de få minuter av den lätta cyklingen jag cyklade i studion.
Väl hemma försökte jag anpassa mig till den nya setupen under mina kommande Trainer Road-pass. Men mina fötter kändes aldrig helt rätt när jag satte lite mer tryck på pedalerna och jag började bli orolig och stressad eftersom loppet bara var cirka 2 veckor bort vid det här laget. Jag mejlade bikfittern och undrade om jag skulle köra vidare och vänja mig eller börja justera själv. Tyvärr fick jag inte något svar och tiden gick.
Under det första utomhuspasset efter bikefitten fick jag ont i mitt högra knä. Det kändes som om en spik kördes in i knäet. Och jag inser att det inte kommer att bli bättre med de nya inställningarna.
Jag har aldrig varit en särskilt snabb cyklist. Min styrka och självförtroende i cyklingen har istället varit vetskapen om att jag kan cykla länge. Med mitt nyutvecklade knäproblem hade jag inte längre det självförtroendet kvar. Istället för att testa utrustningen, optimera väskor och bestämma vilken utrustning jag ska ta med tillbringade jag träningspassen på trainern för att försöka ta reda på vad som är fel med fötterna och cleat-placeringen.
Dagen innan jag var tvungen att packa ner cykeln för avfärd till Migration Gravel Race och Evolution Gravel Race gjorde jag min sista test-tur utomhus och mitt knä började göra ont bara 20 km in på turen. Jag börjar också inse vad som troligtvis var orsaken till knäproblemet. Det var nog inte cleat-placeringen utan det är troligtvis pga att sadeln har justerats ner för lågt.
I ett sista och desperat försök att rätta till detta tar jag min gamla cykel och mäter allt jag kunde mäta och kopierar detta till cykeln jag skulle ta med till tävlingen. Detta innebar att sadeln höjs med 2,3 cm och flyttas framåt 5 mm, jag tog även fram mina gamla skor där cleatsen ändå sitter bra men inte riktigt ger det stöd jag vill ha. Allt detta görs under samma kväll som jag behöver packa ner cykeln för avresa. Jag hinner inte testa den nya inställningen innan jag var tvungen att åka till Arlanda. Jag visste bara att inställningen jag hade inte fungerade och något behövde göras.
På grund av alla dessa problem hade jag aldrig riktigt tid att testa utrustningen eller väskorna förrän i allra sista stund. Och provturen med packningen blev heller inte jättebra. Jag saknade de sista utrymmet för ”maten” jag planerade att köra med under racet och det fanns inte längre någon tid att införskaffa fler väskor än de jag hade. Jag var tvungen att göra något, och eftersom jag redan var i upplösningstillstånd vid detta lag så bestämde jag mig för att köra med min gamla och beprövade Tubus Tara-setup och packväskor fram. Omodernt och tungt, men jag skulle inte sakna utrymme för maten och eftersom jag inte hunnit optimera packningen skulle jag även kunna få plats med allt jag ville ha med och åtminstone kunna ”turist-köra” racet.
Veckan innan Evolution Gravel Race körde jag Migration Gravel Race. Och jag fick mitt första test av den nya sadelpositionen. Det var med en riktigt stor lättnad som jag kunde köra och avsluta de 4 etapperna inom cut-off tiden med noll knäproblem eller knäsmärta. Det var inte helt perfekt men utan knäsmärta kunde jag definitivt leva med att saker inte var helt perfekta.
Slut på bakgrundshistorien och över till racet...
Evolution Gravel Race, Etapp 1, 455 km och 4600 höjdmeter:
Racet i Tanzania sades vara slätare och mindre grovt än det otroligt grova underlaget som Migration Gravel Race hade bjudit på i Kenya. Och kanske var den det på vissa delar men den var långt ifrån slät. Några av de slätare partierna var så sandiga att framhjulet spårade överallt och vissa partier så steniga att mina händer skrek åt mig att stanna.
Racet började med en stigning redan från start. Tempot var för snabbt för mig och min tunglastade cykel. Så jag kom snabbt in i mitt eget stadiga långdistanstempo. Efter de inledande 60 km asfalt med motvind och böljande vägar kommer jag till gruset. Det är ett sandigt parti med en mycket oklar väg och taggiga buskar överallt. Det dröjde inte länge innan jag kommer ifatt den första cyklisten som fått slut på slangar och lagningslappar. Jag ger honom en av mina reservslangar och fortsätter. Jag gillade verkligen det här avsnittet trots taggarna. Jag var tvungen att navigera genom vegetationen och det gick bara att följa linjen i GPSen lite på känn för att inte behöva köra genom de värsta snåren med taggiga buskar. Jag tror att jag drog ut mer än 50 taggar från däcket efter denna 50 km långa sektion. Jag körde med Stan's NoTubes Race Sealant under racet och tätningsvätskan tätade hållen från alla utdragna taggar. En mycket härlig känsla. Det här är min första säsong som jag kör tubeless. Jag gick över till det tack vara dessa två lopp vilket jag är väldigt glad för. Jag skulle aldrig kunnat ta mig ur det här partiet utan att få punktering om jag hade kört med slang.
De första 300 km av rutten var ganska platt och jag njöt verkligen av banan även om den var tuff och utmanande samtidigt. Jag gillade att det faktiskt var cykelbart hela tiden.
Min plan var att cykla igenom den första natten och avsluta den 455 km långa etappen utan sömn. Det blir mörkt väldigt tidigt i Tanzania och jag var tvungen att kitta mig för nattkörning redan kl. 18.00.
Jag visste inte hur ofta jag skulle kunna fylla på med vatten under natten så jag köpte på mig två ”onödiga” 1,5 liters flaskor vatten till, vilket innebar ännu mera vikt till min redan tungt lastade cykel.
Runt kl. 00.00 och 300 km in i racet började jag redan bli lite sömnig. Mycket pga Migration Gravel Racet veckan innan där vi sov i tält och startade varje etapp vid soluppgång med tidiga mornar och lite sömn som följd. Jag tror också att medvetandet av jag hade med mig tält och sovsäck på cykeln och som möjliggjorde att jag kunde stanna för att sova nästan överallt spelade in i trötthetskänslan. När klockan slog 03.30 och jag skulle börja de sista 100 km av massiva stigningar bestämde jag mig för att stanna för att sova och vänta på att solen och dagsljuset skulle komma tillbaka. Jag ställde timern på 2 timmar och fick nog ändå ca 45-60 minuters sömn under denna tid.
Jag packade mitt kit och fortsatte ganska utvilad och med förhoppningen att avsluta de sista 100 km på ca 5h. Jag kunde nog inte ha mer fel. Stigningarna för de kommande 100 km till foten av Mt. Kilimanjaro var så branta att jag var tvungen att gå i de flesta av dem och nedförsbackarna så steniga och tekniska att jag var tvungen att gå i de flesta av dem. Den här delen av banan tog evigheter.
Med ca 50 km kvar av etappen blev jag omdirigerade på grund av elefanter i området jag skulle cykla genom. Den nya dragningen drogs på en asfaltsträcka och den enda gång jag var rädd under racet var under denna del. Ingen av bilisterna gjorde några försök att sakta ner eller ha något som helst avstånd till mig när de passerade i full hastighet. Lastbilschaufförerna var bättre och försökte faktiskt ha lite distans när det körde om. Men bara när de kunde och inte hade mötande trafik. Efter några läskiga omkörningar bestämde jag mig till och med för att ställa mig stillastående i gräset bredvid vägen när den mötande trafiken skulle innebära att passerande lastbil kommer att passera mig alldeles för snabbt och för nära. Efter 25 km var jag äntligen klar med detta hemska asfaltsparti och jag kom till staden Same med 25000 invånare. Jag hade bara 25 km kvar vid det här laget och fötterna hade börjat göra ont och jag brydde mig egentligen inte så mycket om min sluttid. Jag bestämde mig för att köpa lite varm mat och sätta mig ner och äta för första gången sedan jag startade.
Maten och pausen var mycket välbehövlig och jag fortsatte mot den sista klättringen mätt och nöjd med mitt beslut. De sista 75 km hade tagit mig ungefär 7 timmar och de sista 25km skulle inte bli mycket bättre. Den sista delen av etappen bestod av en 10 km lång stigning med en genomsnittlig lutning på 8%. Vägen var som brukligt under den senare delen av etappen mycket grov och stenig, varvad med lera då de passade på att hyvla av vägen och blöta ner delar av stigningen just när jag kom dit.
Om jag gick delar av stigningen? Ja, det gjorde jag.
Till slut tog jag mig i alla fall upp och gick i mål. De sista 100 km med 2400 meters stigning hade tagit mig dryga 10 timmar att slutföra.
Jag gick i mål på etapp 1 efter 33 timmar och 29 min med 455km cykling och 4,667 höjdmeter klättring.
Och mina knän? Jag hade noll problem med knäna, bara händer och trampdynor gjorde ont i slutändan (förutom den allmänna tröttheten förstås).
Etapp 2 kommer senare…
Länkar:
Strava: https://www.strava.com/activities/9351170171
Video från Fernwee och deras etapp 1:
