Peth
Aktiv medlem
[RR] Frankrike, Languedoc och Col de Fontfroide
Jag och @hoa032 drog lite hastigt och lustigt ner till mina föräldrar i södra Frankrike för att cykla i några dagar. Resan var någon sorts kompensation för det faktum att jag blev sjuk och spenderade ett antal dagar i sängen senast jag var där. Den här gången gick det bättre, mycket bättre. Inga köer på Arlanda, flyget var tidigt, bagaget kom fram som det skulle. Vi låg på rulle helt enkelt.
Planen var att mina föräldrar skulle möta upp oss på flygplatsen med min cykel (som jag råkar ha klickat hem på franska motsvarigheten till blocket), och så skulle vi cykla därifrån till dit vi skulle bo i Puissalicon. Detta för att föräldrarnas bil är alldeles för liten för att få plats med både oss och hoas cykel. Puissalicon ligger bara knappa tre mil från flygplatsen i Beziers – alldeles för kort för att cykla tyckte vi så vi tog omvägen över Carcassonne, 19 mil är mer rimligt.
Till Carcassonne är det platt och motvind deluxe. Vi stannade vid en liten restaurang alldeles bredvid Canal du Midi och fyllde depåerna efter en sex mil eller så innan vi fortsatte i den kraftiga vinden. Solen sken i alla fall och vägarna var fantastiska, så humöret var på topp. Motvinden gjorde dock att vi blev sena till Carcassonne, och vi tog en snabb repa in till stan, stannade på Lidl och fyllde på med godis och sen drog vi. Tyvärr hann vi ingen sightseeing alls. Om det var jobbigt till Carcassonne så var det desto trevligare att cykla därifrån. Fortsatt lika platt, men med rak medvind gjorde att snacketempot låg kring 37-38 km/tim och milen rusade förbi. Allt var bara så jäkla mysigt. Inte ens det rätt kraftiga regnet med tre mil kvar drog ner på stämningen. En kort stund innan det blev helt beckmörkt rullade vi in hos päronen, trötta, skitiga och glada! Sen blev det dusch, mat och kanske nåt glas vin.
Dag två så spratt det inte direkt i benen, vilket vi räknat med så planen var en kortare runda upp till ett närbeläget berg – Pic du Tantajo – som ligger precis på kanten till Centralmassivet. Vilka fina och i stort sett bilfria vägar vi cyklade på, mungiporna höll på att dela skallen på mitten och jag cyklade mina livs första serpentiner. Backen upp mot toppen på berget visade sig vara strösslad med sten och grus och så var den brant. Cykeldatorn sa 20%, vilket jag hade för få växlar för. 52/26 är lite tyngre än vad jag klarade av, så det blev pushbike i en hundra meter eller så tills det blev lite mer rimlig lutning. Väl upp på toppen var utsikten fantastisk! Åt ena hållet såg vi medelhavet och åt det andra Bedarieux och Centralmassivet. Nerfärden var spännande, mycket broms och så stenarna och gruset som gjorde det hela lite nervöst, men ner kom vi. Vi tog sen en annan väg hem, minst lika fin som vägen dit. Vi passade även på att cykla ett kort avsnitt där Touren passerade 2020.
Dag tre – resans höjdpunkt. 14 mil, en backe. Col de Fontfroide. Jag har aldrig riktigt cyklat utanför Sverige, och därför aldrig egentligen cyklat i riktiga backar. Backarna hemmavid tar slut efter ett par hundra höjdmeter, så detta hade jag sett fram emot. Dagen började platt, fortsatt fantastiska vägar och en massa trevliga små samhällen. Efter fem mil, precis vid botten av backen, stannade vi och fyllde på energi i en liten butik i Olargues. Sen blev det klättring. 800 höjdmeter över 12 km, knappa 7% snittlutning, och ju längre upp vi tog oss, desto kraftigare var motvinden. Näst intill en timme tog jag på mig och jag njöt fan hela vägen – okej, kanske inte när man cyklade runt en krök och vinden var som att cykla in i en vägg. Vilken upplevelse, och vad kallt det blev uppe på toppen när vi stannade och åt lite godis. Touren cyklade tydligen här 1994 – Indurain, Armstrong, Lemond och grabbarna – mycket spännande substanser som färdats uppför backen. En kort nerförsbacke innan det bar av uppåt igen. Ingen jättelutning men vi landade på 1130 möh och en grym utsikt. Därefter blev det två mils nerförsbacke. Det är jobbigt att cykla utför på serpentinvägar med dolda kurvor. Även fast det var väldigt lite trafik, så vill man ju ändå inte chansa och släppa på för mycket. Fälgarna blev lite varma av bromsandet. Den där nerförsbacken tog aldrig slut kändes det som. Dagen avslutades med lite plattare körning, delvis på samma vägar som under gårdagen. Väl tillbaka i Puissalicon bjöds det på mat och kanske nån öl och nåt glas vin.
Dag fyra – till flygplatsen i två etapper. Återigen fina vägar och nu även en massiv medvind under den första etappen som gick till den rätt stora byn Pézenas där det fikades och shoppades innan det bar av till flygplatsen. Här kom resans egentligen enda lite sämre vägavsnitt. Några kilometer med väldigt tung trafik och obefintlig vägren, men det var bara att trycka på så att det gick snabbt över.
Kan verkligen rekommendera att cykla i den här delen av Frankrike. Massor med små asfalterade lågtrafikerade vägar och höga berg blandat med platt.
Planen var att mina föräldrar skulle möta upp oss på flygplatsen med min cykel (som jag råkar ha klickat hem på franska motsvarigheten till blocket), och så skulle vi cykla därifrån till dit vi skulle bo i Puissalicon. Detta för att föräldrarnas bil är alldeles för liten för att få plats med både oss och hoas cykel. Puissalicon ligger bara knappa tre mil från flygplatsen i Beziers – alldeles för kort för att cykla tyckte vi så vi tog omvägen över Carcassonne, 19 mil är mer rimligt.
Till Carcassonne är det platt och motvind deluxe. Vi stannade vid en liten restaurang alldeles bredvid Canal du Midi och fyllde depåerna efter en sex mil eller så innan vi fortsatte i den kraftiga vinden. Solen sken i alla fall och vägarna var fantastiska, så humöret var på topp. Motvinden gjorde dock att vi blev sena till Carcassonne, och vi tog en snabb repa in till stan, stannade på Lidl och fyllde på med godis och sen drog vi. Tyvärr hann vi ingen sightseeing alls. Om det var jobbigt till Carcassonne så var det desto trevligare att cykla därifrån. Fortsatt lika platt, men med rak medvind gjorde att snacketempot låg kring 37-38 km/tim och milen rusade förbi. Allt var bara så jäkla mysigt. Inte ens det rätt kraftiga regnet med tre mil kvar drog ner på stämningen. En kort stund innan det blev helt beckmörkt rullade vi in hos päronen, trötta, skitiga och glada! Sen blev det dusch, mat och kanske nåt glas vin.
Dag två så spratt det inte direkt i benen, vilket vi räknat med så planen var en kortare runda upp till ett närbeläget berg – Pic du Tantajo – som ligger precis på kanten till Centralmassivet. Vilka fina och i stort sett bilfria vägar vi cyklade på, mungiporna höll på att dela skallen på mitten och jag cyklade mina livs första serpentiner. Backen upp mot toppen på berget visade sig vara strösslad med sten och grus och så var den brant. Cykeldatorn sa 20%, vilket jag hade för få växlar för. 52/26 är lite tyngre än vad jag klarade av, så det blev pushbike i en hundra meter eller så tills det blev lite mer rimlig lutning. Väl upp på toppen var utsikten fantastisk! Åt ena hållet såg vi medelhavet och åt det andra Bedarieux och Centralmassivet. Nerfärden var spännande, mycket broms och så stenarna och gruset som gjorde det hela lite nervöst, men ner kom vi. Vi tog sen en annan väg hem, minst lika fin som vägen dit. Vi passade även på att cykla ett kort avsnitt där Touren passerade 2020.
Dag tre – resans höjdpunkt. 14 mil, en backe. Col de Fontfroide. Jag har aldrig riktigt cyklat utanför Sverige, och därför aldrig egentligen cyklat i riktiga backar. Backarna hemmavid tar slut efter ett par hundra höjdmeter, så detta hade jag sett fram emot. Dagen började platt, fortsatt fantastiska vägar och en massa trevliga små samhällen. Efter fem mil, precis vid botten av backen, stannade vi och fyllde på energi i en liten butik i Olargues. Sen blev det klättring. 800 höjdmeter över 12 km, knappa 7% snittlutning, och ju längre upp vi tog oss, desto kraftigare var motvinden. Näst intill en timme tog jag på mig och jag njöt fan hela vägen – okej, kanske inte när man cyklade runt en krök och vinden var som att cykla in i en vägg. Vilken upplevelse, och vad kallt det blev uppe på toppen när vi stannade och åt lite godis. Touren cyklade tydligen här 1994 – Indurain, Armstrong, Lemond och grabbarna – mycket spännande substanser som färdats uppför backen. En kort nerförsbacke innan det bar av uppåt igen. Ingen jättelutning men vi landade på 1130 möh och en grym utsikt. Därefter blev det två mils nerförsbacke. Det är jobbigt att cykla utför på serpentinvägar med dolda kurvor. Även fast det var väldigt lite trafik, så vill man ju ändå inte chansa och släppa på för mycket. Fälgarna blev lite varma av bromsandet. Den där nerförsbacken tog aldrig slut kändes det som. Dagen avslutades med lite plattare körning, delvis på samma vägar som under gårdagen. Väl tillbaka i Puissalicon bjöds det på mat och kanske nån öl och nåt glas vin.
Dag fyra – till flygplatsen i två etapper. Återigen fina vägar och nu även en massiv medvind under den första etappen som gick till den rätt stora byn Pézenas där det fikades och shoppades innan det bar av till flygplatsen. Här kom resans egentligen enda lite sämre vägavsnitt. Några kilometer med väldigt tung trafik och obefintlig vägren, men det var bara att trycka på så att det gick snabbt över.
Kan verkligen rekommendera att cykla i den här delen av Frankrike. Massor med små asfalterade lågtrafikerade vägar och höga berg blandat med platt.
