RR I Marsfjällets skugga
Här kommer en svårt försenad turrapport från en cykeltripp i Marsfjällen förra sommaren. En liten varning: den är texttung som fan, dels har jag ont om bilder (och det krävs ju mer än tusen ord för att säga en bild), dels var jag helt enkelt skrivsugen.
Vi inleder cyklingen med en absurt synkron, nästan koreograferad, spd-tippning ner i blåbärsriset. Förvånade flabb och en snabb koll runt i omgivningen så ingen har sett oss, sedan upp i sadeln igen och iväg.
Det är en torsdagkväll tidigt i juli och vi, två mogna män från Örnsköldsvik, är på väg upp på Marsfjället i Vilhelmina för ett par dagars fjällcykling.
När vi lämnade kusten på eftermiddagen var det omkring 25 grader varmt men väl framme vid Marsliden hängde regnet förstås i luften. Liksom myggen. Aggressiva som fan var de. Och på fjällsidorna lyste snöfläckarna ovanligt stora och många. Senare fick vi höra att sommaren var omkring tre veckor försenad, och myggen hade just kläckts.
Efter en timmes velande om vi skulle ta in i en stuga över natten segrade ändå cykelsuget och vi slängde raskt ihop utrustningen: varsin rygga med sovsäckar, mat, kök och lite klädpaltor. Ett tält fick också följa men det visade sig senare inte behövas. Tidigare år hade vi åkt upp till fjälls primärt för att fiska men denna sommar hade vi återupptäckt tjusningen med MTB.
Bara veckor innan hade jag köpt en ny cykel, en Trek Superfly Al, och Jörgen fick ta min nio år gamla Kona Cinderkone. Hans egna cyklar var från senare hälften av förra århundradet och inte särskilt imponerande ens då. Det var alltså förklaringen till startvurpan: total ovana vid våra farkoster.
Först på kalfjället går det att sätta sig på cykeln och börja trampa.
Efter exakt 20 meters cykling tar det stopp. ”Stigen” består härifrån och upp till trädgränsen i princip bara av block. Efter en halvtimmes bärande, släpande och svärande kan vi börja trampa igen. In i den vackra men namnlösa dal som leder upp mot passet vid Ortsen. Leden är bitvis lättcyklad men stoppen blir ändå många för stenar och småbackar. Utför skulle det vara riktigt hejsan att färdas här. Rätt blött är det också, regn uppifrån och mycket vatten i marken. En bred och djup bäck besegrar vi genom att kasta över cyklarna och hoppa efter. Det går sådär.
Regn och sen snösmältning är lika med feta småbäckar.
På väg uppför passet.
Vid midnatt når vi det branta och snötäckta passet men det är ju inte mörkt i alla fall. På andra sidan breder en flack sluttning ut sig ner mot väster och Marsfjällskåtan som får bli etappmålet. Vinterleden går rakt på, över blockmarker, medan sommarleden viker av åt höger. Vi hamnar mitt emellan, i stiglöst land. Nå, det är ju utför och relativt stenfritt så vi tar oss fram till kåtan frampå småtimmarna. Den är inte stor men här finns en kamin och ved så vi kan torka kläderna.
Vid Marsfjällskåtan. Vi kom från höger och ska upp till vänster.
Morgonen efter, tja förmiddag då, ger vi oss iväg norrut, mot Bleriken. Det bär uppför hela tiden, omkring 300 höjdmeter ska vi knäppa, men är för det mesta cyklingsbart. På 1100 meters höjd börjar ett platt parti med sten, snö och vattensjuk mark. Promenadfart men vi har i alla fall hyfsat väder med fina vyer åt alla håll.
Stora snöfält sinkar farten. Här går det inte att cykla och det blir kallt om fossingarna.
Efter några kilometer på slätten leder en stenig sluttning ner mot Fieteresjaure men därefter kan vi dundra på den sista biten ner till Blerikstugan på kanonfin stig. Stugan är ett gammalt STF-bygge men ägs numera av traktens samer som har vänligheten att låta den stå öppen.
Ner mot Bleriken är det störtlopp.
Jaha, vad göra nu då? Det tog ju inte många timmar att ta sig hit och vi är inte särskilt slitna. Lite lunch och kanske dra iväg sedan? Ja, men vart? En regnskur löser problemet åt oss temporärt och bekväma som vi är lurar vi på att övernatta i stugan, kanske vänta ut regnet och tjuvfiska lite på kvällskvisten. Då får vi besök, lo and behold. En senig senior från Kittelfjäll är ute och vandrar, för övrigt den enda människa vi träffar på tre dagar. Han är lite imponerad över att vi lyckats cykla ända hit, där knappt någon rör sig sommartid numera. Det visar sig vara en trevlig herre med mycket fjällstoff att berätta så vi blir kvar och surrar. Stugövernattning alltså.
Men det blir inte bara att häcka i stugan hela kvällen. Under ett regnuppehåll på kvällen knatar vi upp på en liten topp på Borkafjället och ringer hem till våra fruar och ”beklagar oss” över det primitiva livet i vildmarken.
Därifrån kom vi.
Nästa morgon tar senioren avsked och spänstar vidare medan vi tar en morgoncigarr innan det bär västerut på en föga använd led. På de två första kilometrarna ska vi upp 250 höjdmeter och det blir en del knuffande men framme vid namnlösa kullen 1070 börjar det luta utför. Här ”bytlånar” (bägge är ju de facto mina) vi cyklar en stund och jädrar vilken skillnad det är. Jag är glad att jag klivit upp till en heldämpad 29:a. Via en formidabel långbacke dyker vi ner i björkskogen och den närmaste milen eller så bjuder på himmelsk cykling på en smal men slät stig. Det är till och med röjt längs den. Jokkar, tjärnar, myrar och en och annan gammal bosättning passeras. Av och till får vi fina vyer mot de omgivande fjällen och solen tittar fram ibland. Några längre pauser blir det dock inte, myggplågan är för svår.
Många sköna kilometrar i björkskogen avverkar vi söderut mot Fatmomakke.
Efter Oxbäcken börjar en sugande stigning upp till kalfjället igen. Det är brant, precis så det går att cykla. På Båune är det bara ett par kilometer kvar till Fatmomakke. Samt 300 höjdmeter ner på en spikrak stig. I början går det bra men sedan blir det brant. Och blött. Känns lite surt att leda cykeln neråt. Nå, vi landar i civilisationen mitt emot kyrkbyn och svänger ihop en snabb lunch på en brygga i Kultsjön. Cirka två mil avverkade och det känns i kroppen men det är långt kvar till bilen. Fågelvägen inte mycket mer än en mil men det är stiglös fjällterräng vi snackar om. Att cykla rakt österut, upp till passet via Marsfjällskåtan, lockar inte heller så det får bli landsvägen runt, sådär tre och en halv mil. Bara att pedala på.
När vi passerar Saxnäs känner jag hur blodsockret öppnar källardörren och ramlar ner i mörkret men vi har inte en spänn med oss, korkat men typiskt nog. Vid Trappstegsforsens hamburgerdimmor smäller jag darrande i mig det sista som är kvar av maten, mestadels müsli, och med ryggsäckarna instuvade under en gran är vi redo att angripa sista milen. Och vi klarar det! Snabbt in med grejerna i bilen och bort till Kanons kiosk för att shoppa godis och andra onyttigheter för att pumpa upp blodsockret igen.
Bekväma som vi som sagt är bilar vi bort till Saxnäs och tar in på vandrarhem. Middagen avnjuts på Saxnäsgårdens uteservering med utsökt utsikt över de fjäll vi just trampat på och sällan smakar ett glas rött så gott som efter vedermödor.
Service på Saxnäsgården.
Sista dagen, söndagen, är hemresedag men först prövar vi fiskelyckan. Expertisen lovar ingen fiskelycka med tanke på den sena snösmältningen men helt otippat lyckas jag landa en snygg öring i Kultsjöån. På spinnare dock, vis av erfarenhet packar jag inte längre upp flugfiskespöet.
Visst nappar det.
Och inte omöjligt blir det en sväng förbi dessa vackra fjälltrakter även i sommar och då ska cykeln givetvis få följa med.
Vi inleder cyklingen med en absurt synkron, nästan koreograferad, spd-tippning ner i blåbärsriset. Förvånade flabb och en snabb koll runt i omgivningen så ingen har sett oss, sedan upp i sadeln igen och iväg.
Det är en torsdagkväll tidigt i juli och vi, två mogna män från Örnsköldsvik, är på väg upp på Marsfjället i Vilhelmina för ett par dagars fjällcykling.
När vi lämnade kusten på eftermiddagen var det omkring 25 grader varmt men väl framme vid Marsliden hängde regnet förstås i luften. Liksom myggen. Aggressiva som fan var de. Och på fjällsidorna lyste snöfläckarna ovanligt stora och många. Senare fick vi höra att sommaren var omkring tre veckor försenad, och myggen hade just kläckts.
Efter en timmes velande om vi skulle ta in i en stuga över natten segrade ändå cykelsuget och vi slängde raskt ihop utrustningen: varsin rygga med sovsäckar, mat, kök och lite klädpaltor. Ett tält fick också följa men det visade sig senare inte behövas. Tidigare år hade vi åkt upp till fjälls primärt för att fiska men denna sommar hade vi återupptäckt tjusningen med MTB.
Bara veckor innan hade jag köpt en ny cykel, en Trek Superfly Al, och Jörgen fick ta min nio år gamla Kona Cinderkone. Hans egna cyklar var från senare hälften av förra århundradet och inte särskilt imponerande ens då. Det var alltså förklaringen till startvurpan: total ovana vid våra farkoster.
Först på kalfjället går det att sätta sig på cykeln och börja trampa.
Efter exakt 20 meters cykling tar det stopp. ”Stigen” består härifrån och upp till trädgränsen i princip bara av block. Efter en halvtimmes bärande, släpande och svärande kan vi börja trampa igen. In i den vackra men namnlösa dal som leder upp mot passet vid Ortsen. Leden är bitvis lättcyklad men stoppen blir ändå många för stenar och småbackar. Utför skulle det vara riktigt hejsan att färdas här. Rätt blött är det också, regn uppifrån och mycket vatten i marken. En bred och djup bäck besegrar vi genom att kasta över cyklarna och hoppa efter. Det går sådär.
Regn och sen snösmältning är lika med feta småbäckar.
På väg uppför passet.
Vid midnatt når vi det branta och snötäckta passet men det är ju inte mörkt i alla fall. På andra sidan breder en flack sluttning ut sig ner mot väster och Marsfjällskåtan som får bli etappmålet. Vinterleden går rakt på, över blockmarker, medan sommarleden viker av åt höger. Vi hamnar mitt emellan, i stiglöst land. Nå, det är ju utför och relativt stenfritt så vi tar oss fram till kåtan frampå småtimmarna. Den är inte stor men här finns en kamin och ved så vi kan torka kläderna.
Vid Marsfjällskåtan. Vi kom från höger och ska upp till vänster.
Morgonen efter, tja förmiddag då, ger vi oss iväg norrut, mot Bleriken. Det bär uppför hela tiden, omkring 300 höjdmeter ska vi knäppa, men är för det mesta cyklingsbart. På 1100 meters höjd börjar ett platt parti med sten, snö och vattensjuk mark. Promenadfart men vi har i alla fall hyfsat väder med fina vyer åt alla håll.
Stora snöfält sinkar farten. Här går det inte att cykla och det blir kallt om fossingarna.
Efter några kilometer på slätten leder en stenig sluttning ner mot Fieteresjaure men därefter kan vi dundra på den sista biten ner till Blerikstugan på kanonfin stig. Stugan är ett gammalt STF-bygge men ägs numera av traktens samer som har vänligheten att låta den stå öppen.
Ner mot Bleriken är det störtlopp.
Jaha, vad göra nu då? Det tog ju inte många timmar att ta sig hit och vi är inte särskilt slitna. Lite lunch och kanske dra iväg sedan? Ja, men vart? En regnskur löser problemet åt oss temporärt och bekväma som vi är lurar vi på att övernatta i stugan, kanske vänta ut regnet och tjuvfiska lite på kvällskvisten. Då får vi besök, lo and behold. En senig senior från Kittelfjäll är ute och vandrar, för övrigt den enda människa vi träffar på tre dagar. Han är lite imponerad över att vi lyckats cykla ända hit, där knappt någon rör sig sommartid numera. Det visar sig vara en trevlig herre med mycket fjällstoff att berätta så vi blir kvar och surrar. Stugövernattning alltså.
Men det blir inte bara att häcka i stugan hela kvällen. Under ett regnuppehåll på kvällen knatar vi upp på en liten topp på Borkafjället och ringer hem till våra fruar och ”beklagar oss” över det primitiva livet i vildmarken.
Därifrån kom vi.
Nästa morgon tar senioren avsked och spänstar vidare medan vi tar en morgoncigarr innan det bär västerut på en föga använd led. På de två första kilometrarna ska vi upp 250 höjdmeter och det blir en del knuffande men framme vid namnlösa kullen 1070 börjar det luta utför. Här ”bytlånar” (bägge är ju de facto mina) vi cyklar en stund och jädrar vilken skillnad det är. Jag är glad att jag klivit upp till en heldämpad 29:a. Via en formidabel långbacke dyker vi ner i björkskogen och den närmaste milen eller så bjuder på himmelsk cykling på en smal men slät stig. Det är till och med röjt längs den. Jokkar, tjärnar, myrar och en och annan gammal bosättning passeras. Av och till får vi fina vyer mot de omgivande fjällen och solen tittar fram ibland. Några längre pauser blir det dock inte, myggplågan är för svår.
Många sköna kilometrar i björkskogen avverkar vi söderut mot Fatmomakke.
Efter Oxbäcken börjar en sugande stigning upp till kalfjället igen. Det är brant, precis så det går att cykla. På Båune är det bara ett par kilometer kvar till Fatmomakke. Samt 300 höjdmeter ner på en spikrak stig. I början går det bra men sedan blir det brant. Och blött. Känns lite surt att leda cykeln neråt. Nå, vi landar i civilisationen mitt emot kyrkbyn och svänger ihop en snabb lunch på en brygga i Kultsjön. Cirka två mil avverkade och det känns i kroppen men det är långt kvar till bilen. Fågelvägen inte mycket mer än en mil men det är stiglös fjällterräng vi snackar om. Att cykla rakt österut, upp till passet via Marsfjällskåtan, lockar inte heller så det får bli landsvägen runt, sådär tre och en halv mil. Bara att pedala på.
När vi passerar Saxnäs känner jag hur blodsockret öppnar källardörren och ramlar ner i mörkret men vi har inte en spänn med oss, korkat men typiskt nog. Vid Trappstegsforsens hamburgerdimmor smäller jag darrande i mig det sista som är kvar av maten, mestadels müsli, och med ryggsäckarna instuvade under en gran är vi redo att angripa sista milen. Och vi klarar det! Snabbt in med grejerna i bilen och bort till Kanons kiosk för att shoppa godis och andra onyttigheter för att pumpa upp blodsockret igen.
Bekväma som vi som sagt är bilar vi bort till Saxnäs och tar in på vandrarhem. Middagen avnjuts på Saxnäsgårdens uteservering med utsökt utsikt över de fjäll vi just trampat på och sällan smakar ett glas rött så gott som efter vedermödor.
Service på Saxnäsgården.
Sista dagen, söndagen, är hemresedag men först prövar vi fiskelyckan. Expertisen lovar ingen fiskelycka med tanke på den sena snösmältningen men helt otippat lyckas jag landa en snygg öring i Kultsjöån. På spinnare dock, vis av erfarenhet packar jag inte längre upp flugfiskespöet.
Visst nappar det.
Och inte omöjligt blir det en sväng förbi dessa vackra fjälltrakter även i sommar och då ska cykeln givetvis få följa med.
