Mathias
Aktiv medlem
[RR] Jag sket i det där och stack ut och hojade
Eftersom jag jobbat över åtta timmar i förrgår så tyckte jag att jag var värd att inte jobba idag.
Det tog en evighet att komma iväg eftersom min hjärna var lite tveksam till hela cyklingsgrejen. Jag kraschade med pendlarhojen ganska hårt utanför Fotografiska museet för drygt en vecka sen (vevaxeln gick av) så på något sätt så försökte huvudet säga till mig att jag borde göra helt andra saker. Läsa tidningen. Gå på toaletten. Surfa lite. Vika toalettpappret som på hotell. (Ok, riktigt så långt gick det inte.) Till slut så rullade jag i alla fall iväg och jag ökade motivationen till att köra lite nygammal stig som jag inte kört på nästan två år, trots att jag har stigarna bokstavligen runt hörnet på huset.
Solen sken och vinden blåste men en känsla av höst fanns i luften. Ungefär som en försommar kan kännas så kändes det idag som förhöst. Bilden ovan är tagen lite väster om Uddby gård i Tyresö. Varje gång jag kör där tänker jag, fan det här är ju skitbra! Varför kör jag inte här oftare? Det är skönt att återupptäcka små guldkorn.
Den här lilla rackaren höll däremot nästan på att hoppa genom mitt framhjul. Ursäkta suddig bild.
Sen höll jag på att spetsa mig själv på ett träd när jag kom i hög fart runt en krök. Såg framför mig hur någon orienterare skulle plocka ner ett skelett i lycra framåt vårkanten. Det framgår inte riktigt av bilden men trädets spets är i brösthöjd.
Sen körde jag klassisk Sörmlandsled från Öringesjön till Skomakartorpet och sedan en "egen" stig som är rätt kul till vägbommen på blåa. Här har jag ett litet stigprojekt som nog är nästan klart nu. Tänkte jag tills idag då jag upptäckte att jag kunde tråckla ihop en till stig och göra den ännu längre.
Två och en halv kilometer är den utan tråckling. Den nya biten kommer däremot gå mycket fortare att göra klar eftersom ingen lagt träd så här överallt.
Ytterligare en skogsinvånare blev lite skrämd av att jag störde stillheten i naturen. Förlåt huggis. (Lite svårfångad på bild var han också.)
Sen förtjänade jag en kort paus vid vackra Trehörningen.
Och jag upptäckte Nackareservatets sämsta spång och hemligaste toalett.
För att sedan förirra mig i Amazonas gröna djungel.
Efter det så rullade jag gröna leden mot Hellasgården och på den smala, smala spången mitt på gröna hade jag lite bråttom eftersom det började närma sig dagishämtning. Jag gled ned med framhjulet, och jäklar vad djup den pölen var. Det enda som var torrt var min vänsteraxel. Min telefon jag hade i byxfickan men klarade sig otroligt nog.
Det är första gången som jag gör ett rejält dyk i plurret och mina barn sa inte hej när jag mötte dem. De sa, pappa du luktar illa.
Innan jag mötte dem hann jag i alla fall med lite energipåfyllning på Hellasgården. Sex timmar och en banan är liiite för lite trots allt.
Så här på kvällen när man fortfarande är alldeles glad inombords över en dags lyckad cykling så känns morgonens tveksamhet som ett väldigt suddigt minne.
Det tog en evighet att komma iväg eftersom min hjärna var lite tveksam till hela cyklingsgrejen. Jag kraschade med pendlarhojen ganska hårt utanför Fotografiska museet för drygt en vecka sen (vevaxeln gick av) så på något sätt så försökte huvudet säga till mig att jag borde göra helt andra saker. Läsa tidningen. Gå på toaletten. Surfa lite. Vika toalettpappret som på hotell. (Ok, riktigt så långt gick det inte.) Till slut så rullade jag i alla fall iväg och jag ökade motivationen till att köra lite nygammal stig som jag inte kört på nästan två år, trots att jag har stigarna bokstavligen runt hörnet på huset.
Hej lilla stigen, har du väntat på mig?
Solen sken och vinden blåste men en känsla av höst fanns i luften. Ungefär som en försommar kan kännas så kändes det idag som förhöst. Bilden ovan är tagen lite väster om Uddby gård i Tyresö. Varje gång jag kör där tänker jag, fan det här är ju skitbra! Varför kör jag inte här oftare? Det är skönt att återupptäcka små guldkorn.
Den här lilla rackaren höll däremot nästan på att hoppa genom mitt framhjul. Ursäkta suddig bild.
Sen höll jag på att spetsa mig själv på ett träd när jag kom i hög fart runt en krök. Såg framför mig hur någon orienterare skulle plocka ner ett skelett i lycra framåt vårkanten. Det framgår inte riktigt av bilden men trädets spets är i brösthöjd.
Sen körde jag klassisk Sörmlandsled från Öringesjön till Skomakartorpet och sedan en "egen" stig som är rätt kul till vägbommen på blåa. Här har jag ett litet stigprojekt som nog är nästan klart nu. Tänkte jag tills idag då jag upptäckte att jag kunde tråckla ihop en till stig och göra den ännu längre.
Två och en halv kilometer är den utan tråckling. Den nya biten kommer däremot gå mycket fortare att göra klar eftersom ingen lagt träd så här överallt.
Ytterligare en skogsinvånare blev lite skrämd av att jag störde stillheten i naturen. Förlåt huggis. (Lite svårfångad på bild var han också.)
Sen förtjänade jag en kort paus vid vackra Trehörningen.
Och jag upptäckte Nackareservatets sämsta spång och hemligaste toalett.
För att sedan förirra mig i Amazonas gröna djungel.
Efter det så rullade jag gröna leden mot Hellasgården och på den smala, smala spången mitt på gröna hade jag lite bråttom eftersom det började närma sig dagishämtning. Jag gled ned med framhjulet, och jäklar vad djup den pölen var. Det enda som var torrt var min vänsteraxel. Min telefon jag hade i byxfickan men klarade sig otroligt nog.
Det är första gången som jag gör ett rejält dyk i plurret och mina barn sa inte hej när jag mötte dem. De sa, pappa du luktar illa.
Innan jag mötte dem hann jag i alla fall med lite energipåfyllning på Hellasgården. Sex timmar och en banan är liiite för lite trots allt.
Så här på kvällen när man fortfarande är alldeles glad inombords över en dags lyckad cykling så känns morgonens tveksamhet som ett väldigt suddigt minne.
