Hep
Aktiv medlem
[RR] Karibiska kontraster
Ett par veckor sedan det hände, men jag har inte fått tummen ur tidigare. Jag var iväg på en av mina små dyktripper och tänkte passa på att testa lite cykling när jag ändå var iväg. Den här gången var det en vecka på Curacao och en vecka på Bonaire.
Skobyte
Jag försökte få till en tur på Curacao och hade en hel del mailväxling med några som både hyrde ut och ordnade guidade turer. Tre nivåer - nybörjare, mellan och avancerad. Här hemma i Vallentunaskogarna känner jag mig allt annat än avancerad, men på en semesterort för amerikanska kontorister kändes det som rätt val. Först var det inga problem och jag skulle få mig en tur med tre andra avancerade cyklister och en guide, men varefter mailen kom in blev det svårare och svårare för dem att fixa det. Sista budet som kom var en mellansvår tur för mig och en nybörjare. Dessutom skulle det kosta dubbelt då vi bara var två. Jag fortsatte med dykningen istället.
Veckan efter på Bonaire var det klart lättare. En ö men betydligt softare inställning till det mesta och där allt går att fixa på något sätt. Dessutom förbannat trevliga människor, vilket det inte alltid var på Curacao där de flesta antagit en mer reserverad hållning mot turistjävlarna. Inga problem att hyra en riktigt bra 29HT med spd-pedaler på Bonaire alltså. En guide skulle jag få också. Det visade sig vara hans första guidning, så han var lite nervös för att hitta bland kaktusarna. Inget som störde mig, då jag var rätt pirrig själv. 32 grader i skuggan (som knappt fanns) och en helt ny miljö. Min oro var inte att guiden skulle vara ovan, utan mer att jag skulle ligga kränkt i ett dike med 200 i puls efter en kvart.
I början ver det rätt soft, då både jag och Jason nog vill känna lite på varandra (mer som cyklister än som happy-män) och startade lugnt. Efter ett tag vågade jag släppa på lite mer och eftersom jag inte ville skämma ut mig kändes det rätt bra att inte halka efter.
Jason låg strax bakom mig, vilket jag tänkte berodde på att han ville låta mig se och uppleva stigen först. Lite förvånad över att jag inte påverkades mer av värmen matade jag på. Underlaget var sand, kalkstenskross och bajs från åsnor, ödlor och getter.
Efter ytterligare en kort stund hörde jag något flåsigt och lite ynkligt bakom mig. Det var Jason som lite försynt undrade om vi kanske kunde ta en paus. Nä, svarade jag, jag känner mig fräsch, så det behövs inte. Men jag håller på att få värmeslag, svarade han. Tydligen tålde en blek Stockholmare värmen bättre än en infödd Karibier. Vi var lika förvånade över det båda två, men det var bara att bita ihop och ta en paus.
Nykränkt Jason:
Viktigt vilken sida av grinden man väljer. Följ pilen
Han passade på att varna mig för att ta kurvorna så snävt som jag gjorde. Han förklarade att träden här var lite elakare än vad jag var van med. Jotack, det hade jag märkt redan.
Smalt och vasst - håll in armar, huvud och knän
Vi slet vidare och kom till slut upp på "Seru Largu" som betyder långt berg. Inte bara långt utan högt, varmt och brant. 120 höjdmeter som skulle tas varav de sista 50 med 12% lutning. Kanske inte låter så mycket nu, men i den värmen var det rätt krävande. Vid ett tillfälle när fartvinden och den riktiga vinden precis tog ut varandra, det var galet varmt och kvavt och vägen var rak och uppför kunde jag svära på att det inte var luft utan syrefattig brunsås jag försökte andas. Men jag kom upp. Det gjorde han med, men han fick kliva av och gå sista halvan. Det gav mig tid att titta på utsikten och fortsätta min "fota din cykel mot ANNAT".
Jason som försöker se ut som att han inte alls gått till fots nyss
Visa din get
Oklar telefonkiosk, men lyfte man luren var det ton i örat
Efter det var det en hel del svagt nedåt, Jason hade återfått krafterna och jag lärt känna både kropp och terräng. Med andra ord mer cykel och flow än foto, men det var ju därför jag var här.
Sammanfattningsvis var det skitkul och jag kan absolut rekommendera både Bonaire och Jason. Hör av er om ni vill ha lite närmare info och tips. Jag räknar med att vara där nästa höst och hoppas då kunna pricka när de har ett mtb-lång-lopp.
Så var var de utlovade kontrasterna då? Var det vädret, underlaget och det? Nej, snarare kontrasten mellan det dammiga och slitna Bonaire med glest mellan väska och civilisation och Curacao som är betydligt med utvecklat och exploaterat. När vi var där pågick Amstel Curacao Race. En säsongsavslutning med ett halvseriöst landsvägslopp för alla som vill. Och de som vill är en blandning av nuvarande proffs, före detta tourvinnare (en hel del enligt de som kunde sådant) och en del glada motionärer. Åtta mil på lite halvgropiga landsvägar. Fullt pådrag av press och publik. I målområdet fanns det som det brukar lite tält. En del som servade cyklar, något som visade lite produkter och sedan två där det var gratis Amstel till alla som ville ha. Oavsett om man var där för cyklingen, eller bara var i närheten. Inte riktigt som hemma, men inte fel för det...
Intervju med vinnaren vars namn jag glömt
Skobyte
Jag försökte få till en tur på Curacao och hade en hel del mailväxling med några som både hyrde ut och ordnade guidade turer. Tre nivåer - nybörjare, mellan och avancerad. Här hemma i Vallentunaskogarna känner jag mig allt annat än avancerad, men på en semesterort för amerikanska kontorister kändes det som rätt val. Först var det inga problem och jag skulle få mig en tur med tre andra avancerade cyklister och en guide, men varefter mailen kom in blev det svårare och svårare för dem att fixa det. Sista budet som kom var en mellansvår tur för mig och en nybörjare. Dessutom skulle det kosta dubbelt då vi bara var två. Jag fortsatte med dykningen istället.
Veckan efter på Bonaire var det klart lättare. En ö men betydligt softare inställning till det mesta och där allt går att fixa på något sätt. Dessutom förbannat trevliga människor, vilket det inte alltid var på Curacao där de flesta antagit en mer reserverad hållning mot turistjävlarna. Inga problem att hyra en riktigt bra 29HT med spd-pedaler på Bonaire alltså. En guide skulle jag få också. Det visade sig vara hans första guidning, så han var lite nervös för att hitta bland kaktusarna. Inget som störde mig, då jag var rätt pirrig själv. 32 grader i skuggan (som knappt fanns) och en helt ny miljö. Min oro var inte att guiden skulle vara ovan, utan mer att jag skulle ligga kränkt i ett dike med 200 i puls efter en kvart.
I början ver det rätt soft, då både jag och Jason nog vill känna lite på varandra (mer som cyklister än som happy-män) och startade lugnt. Efter ett tag vågade jag släppa på lite mer och eftersom jag inte ville skämma ut mig kändes det rätt bra att inte halka efter.
Jason låg strax bakom mig, vilket jag tänkte berodde på att han ville låta mig se och uppleva stigen först. Lite förvånad över att jag inte påverkades mer av värmen matade jag på. Underlaget var sand, kalkstenskross och bajs från åsnor, ödlor och getter.
Efter ytterligare en kort stund hörde jag något flåsigt och lite ynkligt bakom mig. Det var Jason som lite försynt undrade om vi kanske kunde ta en paus. Nä, svarade jag, jag känner mig fräsch, så det behövs inte. Men jag håller på att få värmeslag, svarade han. Tydligen tålde en blek Stockholmare värmen bättre än en infödd Karibier. Vi var lika förvånade över det båda två, men det var bara att bita ihop och ta en paus.
Nykränkt Jason:
Viktigt vilken sida av grinden man väljer. Följ pilen
Han passade på att varna mig för att ta kurvorna så snävt som jag gjorde. Han förklarade att träden här var lite elakare än vad jag var van med. Jotack, det hade jag märkt redan.
Smalt och vasst - håll in armar, huvud och knän
Vi slet vidare och kom till slut upp på "Seru Largu" som betyder långt berg. Inte bara långt utan högt, varmt och brant. 120 höjdmeter som skulle tas varav de sista 50 med 12% lutning. Kanske inte låter så mycket nu, men i den värmen var det rätt krävande. Vid ett tillfälle när fartvinden och den riktiga vinden precis tog ut varandra, det var galet varmt och kvavt och vägen var rak och uppför kunde jag svära på att det inte var luft utan syrefattig brunsås jag försökte andas. Men jag kom upp. Det gjorde han med, men han fick kliva av och gå sista halvan. Det gav mig tid att titta på utsikten och fortsätta min "fota din cykel mot ANNAT".
Jason som försöker se ut som att han inte alls gått till fots nyss
Visa din get
Oklar telefonkiosk, men lyfte man luren var det ton i örat
Efter det var det en hel del svagt nedåt, Jason hade återfått krafterna och jag lärt känna både kropp och terräng. Med andra ord mer cykel och flow än foto, men det var ju därför jag var här.
Sammanfattningsvis var det skitkul och jag kan absolut rekommendera både Bonaire och Jason. Hör av er om ni vill ha lite närmare info och tips. Jag räknar med att vara där nästa höst och hoppas då kunna pricka när de har ett mtb-lång-lopp.
Så var var de utlovade kontrasterna då? Var det vädret, underlaget och det? Nej, snarare kontrasten mellan det dammiga och slitna Bonaire med glest mellan väska och civilisation och Curacao som är betydligt med utvecklat och exploaterat. När vi var där pågick Amstel Curacao Race. En säsongsavslutning med ett halvseriöst landsvägslopp för alla som vill. Och de som vill är en blandning av nuvarande proffs, före detta tourvinnare (en hel del enligt de som kunde sådant) och en del glada motionärer. Åtta mil på lite halvgropiga landsvägar. Fullt pådrag av press och publik. I målområdet fanns det som det brukar lite tält. En del som servade cyklar, något som visade lite produkter och sedan två där det var gratis Amstel till alla som ville ha. Oavsett om man var där för cyklingen, eller bara var i närheten. Inte riktigt som hemma, men inte fel för det...
Intervju med vinnaren vars namn jag glömt
