[RR] Kigali by bike
Är i Rwandas huvudstad Kigali en vecka då min fru är här och undervisar. Efter mycket googlande och mejlande fick jag tag i en australiensisk kvinna som bor i Kigali och arrangerar äventyrsresor. Förutom dessa resor visade det sig även att hon hade ett par cyklar till uthyrning. Rwanda är ett fattigt land och importerade varor är väldigt dyrt så de flesta cyklar runt på cyklar som närmast kan jämföras med våra militärcyklar. Jag blev således positivt överraskad när cykeln jag fick hyra hade både växlar och framdämpare.
Jag hade, på ridewithgps, hittat en route att följa och när jag visade min tänkta väg att cykla för Jo som jag hyrde cykeln av visade det sig att det var hennes man som lagt upp den. Han hade dock inte cyklat den sen senaste regnperioden så hon var lite osäker på vägkvaliteten.
Första utmaningen var att hittat startpunkten för routen. Eftersom jag totalt saknar lokalsinne tog det mig över en timme och många stopp för att kolla på gpsen innan jag tillslut lyckats hitta ut ur Kigali. Kigali är byggt på kullar och liknar på ett sätt min hemstad Jönköping i och med att man alltid måste klättra en del innan man kommer ut ur staden. Skillnaden från Jönköping är dock att när man väl kommit upp på en kulle bär det nedför igen och därefter väntar nästa kulle och så fortsätter det i alla fall inne i Kigali.
När jag väl kom ut ur Kigali väntade en lång nedförskörning på en grusväg med djupa fåror efter de senaste månadernas regn. Efter en stund kom jag in i ett enormt bananplantage. Där fick jag sällskap med en ung man på en av de där enväxlade cyklarna. Han trampade på starkt där det var platt och fegade inte utför, vi pratade lite och efter en stund gav han sig i en av de långa uppförsbackarna.
Efter ett tag svängde jag av grusvägen och gav mig in på en smal stig inne bland bananträden. Runt omkring mig prasslade det till med jämna mellanrum och män och kvinnor med macheter och hackor tittade på mig med nyfikna ögon och ropade muzungo (viting) efter mig. Alla såg dock, om än förvånade, väldigt glada ut.
Jag svängde ut från stigen och tillbaka på grusvägen (röd sandväg är kanske en bättre beskrivning). Stigen fortsatte men var skapligt knölig och jag var lite rädd för att crasha samt lite nojig för ormar.
Första stoppet blev i en liten by som hette Butawame. Det var runt 25 grader och när solen tittade fram blev det ordentligt hett så jag lyckades hitta ett lite håll i väggen där jag kunde köpa en fanta. Så fort jag stannade fick jag sällskap av nyfikna bybor och på en blandning av franska och engelska pratade vi lite kort. Ett litet barn blev så nyfiken att han kom från och började peta på mina ben. Som jag förstod det var jag den första människa med vit hud som han hade träffat. Gav bort en av mina energikakor som jag hade med mig till han och hans kompis. Vet dock inte om de tyckte att det smakade så gott.
Fortsatte vidare på en smal stig med bland annat en passage där man med hjälp av två stockar skulle passera en mindre ravin. Kom ut på huvudvägen igen och fortsatte mot floden.
Längs med vägen mötte jag hela tiden människor, vissa stod på fält med kaffebuskar, majs och bananer andra gick eller cyklade längs med vägen med huvudet eller cykeln fullpackade med avokados stora som mangos eller säckar med cassavablad.
Kommer tillslut ner till ån och följer den någon mil. Jag hade fått höra innan att det skulle finnas krokodiler men jag såg inte skymten av några. Däremot stod det getter och kor lite varstans längs med vägen.
På väg mot nästa by passerar jag vad som känns som alla elever från den lokala skolan på väg hem för lunch. De blir väldigt uppspelta när de ser mig och ropar "godmorning", muzungo och "how are you" ett par börjar springa bredvid mig och jag sänker farten och pratar lite med dem. Cyklar på och när jag vänder mig om så har jag uppskattningsvis 100 barn springandes efter mig. Funderar på om det är så tour de france cyklisterna känner sig när de cyklar uppför de branta bergen med med vilda åskådare runt omkring sig.
Efter att det har varit någorlunda platt ett tag så börjar det bli ordentligt kuperat igen och jag börjar känna mig lite mosig. Eftersom jag gett bort nästan allt godis och mina energikakor till barn längs med vägen har jag inte fått i mig så mycket energi. Gör ett par felkörningar och färdtiden börjar ticka en bit över fyra timmar.
Hittar tillslut svängen som jag missat tidigare och inser att det är nu utmaning börjar. Jag ska tillbaka till Kigali och för att komma dit ska jag över ett par rejält branta kullar. Första kullen får jag sällskap av lite barn igen som springer med mig hela vägen upp. Sen kommer stigningen som ska ta mig in i Kigali det visar sig inte bara vara en utan 4 fyra långa spikraka backar som sammanlagt tar mig 45 minuter att cykla uppför.
När jag väl är uppe är också routen som jag följt slut. Nu gäller det bara att hitta tillbaka till guesthouset där vi bor. Trafiken i Kigali är förvånansvärt lugn och ordnad, det gäller bara att hålla koll på alla motorcykeltaxis men när jag inser att jag tillslut måste ge mig ut på huvudleden genom staden blir jag lite svettig. För att komma dit måste jag dock få tillbaka alla höjdmeter som jag klättrat vilket ger mig en riktigt härlig nedförskörning genom några av Kigalis fattigaste kvarter, ivrigt påhejad av folk längs med vägen. När jag väl når huvudleden tar jag beslutet att cykla på trottoaren hem vilket nog både jag och bilisterna är nöjda med. Man får dock vara lite försiktig på trottoaren då det helt plötsligt kan dyka upp meterdjupa håll.
Efter 5 timmar och 30 minuter är jag tillbaka där jag startade. Väldigt nöjd med dagen och livets hittills bästa cykeltur.
Jag hade, på ridewithgps, hittat en route att följa och när jag visade min tänkta väg att cykla för Jo som jag hyrde cykeln av visade det sig att det var hennes man som lagt upp den. Han hade dock inte cyklat den sen senaste regnperioden så hon var lite osäker på vägkvaliteten.
Första utmaningen var att hittat startpunkten för routen. Eftersom jag totalt saknar lokalsinne tog det mig över en timme och många stopp för att kolla på gpsen innan jag tillslut lyckats hitta ut ur Kigali. Kigali är byggt på kullar och liknar på ett sätt min hemstad Jönköping i och med att man alltid måste klättra en del innan man kommer ut ur staden. Skillnaden från Jönköping är dock att när man väl kommit upp på en kulle bär det nedför igen och därefter väntar nästa kulle och så fortsätter det i alla fall inne i Kigali.
När jag väl kom ut ur Kigali väntade en lång nedförskörning på en grusväg med djupa fåror efter de senaste månadernas regn. Efter en stund kom jag in i ett enormt bananplantage. Där fick jag sällskap med en ung man på en av de där enväxlade cyklarna. Han trampade på starkt där det var platt och fegade inte utför, vi pratade lite och efter en stund gav han sig i en av de långa uppförsbackarna.
Efter ett tag svängde jag av grusvägen och gav mig in på en smal stig inne bland bananträden. Runt omkring mig prasslade det till med jämna mellanrum och män och kvinnor med macheter och hackor tittade på mig med nyfikna ögon och ropade muzungo (viting) efter mig. Alla såg dock, om än förvånade, väldigt glada ut.
Jag svängde ut från stigen och tillbaka på grusvägen (röd sandväg är kanske en bättre beskrivning). Stigen fortsatte men var skapligt knölig och jag var lite rädd för att crasha samt lite nojig för ormar.
Första stoppet blev i en liten by som hette Butawame. Det var runt 25 grader och när solen tittade fram blev det ordentligt hett så jag lyckades hitta ett lite håll i väggen där jag kunde köpa en fanta. Så fort jag stannade fick jag sällskap av nyfikna bybor och på en blandning av franska och engelska pratade vi lite kort. Ett litet barn blev så nyfiken att han kom från och började peta på mina ben. Som jag förstod det var jag den första människa med vit hud som han hade träffat. Gav bort en av mina energikakor som jag hade med mig till han och hans kompis. Vet dock inte om de tyckte att det smakade så gott.
Fortsatte vidare på en smal stig med bland annat en passage där man med hjälp av två stockar skulle passera en mindre ravin. Kom ut på huvudvägen igen och fortsatte mot floden.
Längs med vägen mötte jag hela tiden människor, vissa stod på fält med kaffebuskar, majs och bananer andra gick eller cyklade längs med vägen med huvudet eller cykeln fullpackade med avokados stora som mangos eller säckar med cassavablad.
Kommer tillslut ner till ån och följer den någon mil. Jag hade fått höra innan att det skulle finnas krokodiler men jag såg inte skymten av några. Däremot stod det getter och kor lite varstans längs med vägen.
På väg mot nästa by passerar jag vad som känns som alla elever från den lokala skolan på väg hem för lunch. De blir väldigt uppspelta när de ser mig och ropar "godmorning", muzungo och "how are you" ett par börjar springa bredvid mig och jag sänker farten och pratar lite med dem. Cyklar på och när jag vänder mig om så har jag uppskattningsvis 100 barn springandes efter mig. Funderar på om det är så tour de france cyklisterna känner sig när de cyklar uppför de branta bergen med med vilda åskådare runt omkring sig.
Efter att det har varit någorlunda platt ett tag så börjar det bli ordentligt kuperat igen och jag börjar känna mig lite mosig. Eftersom jag gett bort nästan allt godis och mina energikakor till barn längs med vägen har jag inte fått i mig så mycket energi. Gör ett par felkörningar och färdtiden börjar ticka en bit över fyra timmar.
Hittar tillslut svängen som jag missat tidigare och inser att det är nu utmaning börjar. Jag ska tillbaka till Kigali och för att komma dit ska jag över ett par rejält branta kullar. Första kullen får jag sällskap av lite barn igen som springer med mig hela vägen upp. Sen kommer stigningen som ska ta mig in i Kigali det visar sig inte bara vara en utan 4 fyra långa spikraka backar som sammanlagt tar mig 45 minuter att cykla uppför.
När jag väl är uppe är också routen som jag följt slut. Nu gäller det bara att hitta tillbaka till guesthouset där vi bor. Trafiken i Kigali är förvånansvärt lugn och ordnad, det gäller bara att hålla koll på alla motorcykeltaxis men när jag inser att jag tillslut måste ge mig ut på huvudleden genom staden blir jag lite svettig. För att komma dit måste jag dock få tillbaka alla höjdmeter som jag klättrat vilket ger mig en riktigt härlig nedförskörning genom några av Kigalis fattigaste kvarter, ivrigt påhejad av folk längs med vägen. När jag väl når huvudleden tar jag beslutet att cykla på trottoaren hem vilket nog både jag och bilisterna är nöjda med. Man får dock vara lite försiktig på trottoaren då det helt plötsligt kan dyka upp meterdjupa håll.
Efter 5 timmar och 30 minuter är jag tillbaka där jag startade. Väldigt nöjd med dagen och livets hittills bästa cykeltur.
Senast ändrad:
