[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
- Trådstartare Whenthingsgowrong
- Start datum
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Det är fatbiketråden va? Tack =)h.g.j sa:
Jag lovar att fortsätta. Klättringarna är oerhört tuffa och många.izar sa:
Det var som tusan, var bodde du och varför bosatte du dig här?salle sa:
Det motiverar mig än mer att fortsätta skriva mina amerikabrev.jomper sa:
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Vuelta al Altiplano Marquense - Etapp 4, Sipacapa - San Miguel Ixtahuacan, 45 km.
Min sambo beslutade sig tidigt på morgonen för att köra mig till den fjärde och nästsista etappen av Vuelta al Altiplano Marquense. Nu fanns det hopp om att slutföra hela tävlingen men först 45 kilometers hård cykling innan planeringen för sista dagen kunde inledas.
Etappen skulle starta klockan 14.00 på eftermiddagen och när klockan började närma sig avfärd så började det kännas stressigt med tid. Min kompis ville följa med och titta och han var försenad, vi glömde lunchen och fick vända om och hämta den. Vi var på väg mot Sipacapa men det var nu dåligt med tid, jag skulle endast hinna sätta på hjulen och sedan rulla iväg till startfållan. När vi närmar oss lyckas vi köra fel och med det förlorade vi cirka 10-15 minuter. Det visade sig att vi skulle svängt av den lilla landsvägen in på något som kan liknas vid en kostig. Den värdelösa vägen tog oss den sista biten till Sipacapa och jag bytte om i passagerarsätet. Vi kunde parkera precis bredvid starten, 13:58, bara att hoppas att allt är försenat som vanligt och att starten inte går 14:00. Sätter på hjulen men märker att hela bakväxeln hänger löst, jag är oerhört stressad så min kompis som är cykelintresserad inser att en skruv till växelörat är borta. Jag ger upp för tredje gången för dagen när min kompis säger att vi "bara" behöver hitta skruven. Jag lyfter på en påse i baksätet där cykeln legat och där ligger fanimig skruven! Men jag har ju ingen miniminimini 2mm insexnyckel med mig....Pol! Mekanikern Pol! Han är mekaniker till ett av proffslagen och jag är återkommande kund i hans lilla cykelverkstad. Min sambo springer iväg för att leta, jag efter med ramen på axeln. Jag frågar efter mekaniker men får svepande svar från alla men min sambo hittar honom och han kommer springandes med verktyg, jag pekar och ger honom skruven, han skruvar fast den och snart kommer min kompis med hjulen. Vi får på hjulen och ser till att bromsarna sitter som de ska innan jag cyklar bort till starten. Jag hinner precis placera mig längst bak i klungan innan vi beger oss iväg. Jag känner mig fruktansvärt stressad och ska nu försöka fokusera på att cykla så snabbt jag kan.
Två kaosvarv runt byn innan vi drar iväg mot San Miguel Ixtahuacan. Det är soligt, cirka 23 grader varmt och lite blåsigt och det bär svagt uppför den första biten med inslag av böljande terräng. Jag tänker följa med klungan fram tills dess att den riktiga stigningen tar vid och det lyckas jag med. Återigen är jag osäker på bansträckningen och har ingen aning om hur lång klättringen är, var den börjar eller slutar så det får bli vad det blir av det här resonerar jag. Klättringen börjar och det är samma visa igen, jag släpper först för att sedan börja passera killar som kanske tagit sig lite för mycket vatten över huvudet återigen. Ett antal kilometer upp i backen har det formats en grupp på runt åtta cyklister som jobbar ikapp mig, har sitter det några som jag är förvånad över att se här nere i fältet. Isaac är också med här men jag orkar inte följa med. Jag är trött, jättetrött. Jag har ingen aning om hur långt det är till toppen och allt känns bara skit. Jag ser att jag inte klarar av att leverera särskilt bra med kraft ut i pedalerna och strax blir jag inhämtad av ytterligare en cyklist som inte ser ut som en klättrare utan mer som Ljubomir Vranjes (Heja Kristianstad!). Jag försöker hänga på honom och jag hänger med honom över bergspriset som i sann cykelanda har märkts med vit färg på asfalten. Det värsta är nu över tänker jag men nu är det ett okänt antal kilometer av böljande terräng, en hel del farthinder och annat jobbigt. Min grupettokollega som tävlar för Chimaltenangodepartementet vill att jag ska hjälpa till men jag bara skakar på huvudet och säger "muy cansado, soy finito". Vilket jag tror betyder; jag är jättetrött, jag är färdig och slut för idag. Jag får helt enkelt släppa rullen på honom också och bara fokusera på att ta mig i mål. I de sista backarna kändes det nästan som att jag inte ätit på en vecka, utan att för den delen vara hungrig. "Nej, detta var en skitdag" tänkte jag när jag påbörjade nedstigningen till San Miguel Ixtahuacan. Och den var så brant så det var löjligt. Jag tog det riktigt lugnt och när jag kommer ner i byn är hela byns befolkning samlad längs vägarna. Jag kommer in på målrakan och ser en hund valsa omkring, 300 personer varav många är poliser eller jobbar på något sätt med tävlingen står och tittar på. Jag cyklar sakta men hunden dras mot mig som en målsökande missil utan att se mig. Jag kör nästan över den stackars saten, jag får stanna ett ögonblick innan jag kan rulla över mållinjen i gåfart.
Jag är nu lite sur, besviken och nästan lite ledsen. Jag kan inte hitta min tjej och jag vill bara åka hem.Tyvärr är jag populärare än karnevalen idag och alla ska prata med mig, känna på cykeln, fotografera mig osv. Vissa var nyktra, andra inte. Jag håller god min och försöker vara så trevlig jag kan men jag får nästan en klaustrofobisk känsla. En fotograf som jag pratat med en annan dag kommer fram vilket får mig att framstå som upptagen. Han pratar engelska och pratar med mig tills min sambo dyker upp, vi går bort mot bilen bort från folkhavet och allt känns genast bättre och jag blir på bra humör igen. Vi har en trevlig hemresa, skämtar och skrattar och hemma i Quetzaltenango hade svärmor lagat mat till mig, ris och kyckling.
Jag tappade en hel del tid på cyklister som legat runtomkring mig i sammandraget men med facit i hand så är det inte särskilt märkligt att det gick åt pipan. Jag var superstressad i ungefär fyra timmar fram till start och återhämtningen till denna etappen hade inte skötts optimalt. Därför var jag ändå vid gott mod och mentalt redo att köra den sista etappen dagen efter.
Vuelta al Altiplano Marquense - Etapp 5, San Miguel Ixtahuacan - Tejutla, 37 kilometer.
På morgonen av den sista dagen övervägde jag mina alternativ. Hur skulle jag ta mig till startbyn? Det var den röda tråden genom hela den här tävlingen. Min amerikanske kompis övervägde att följa med men min svärfar beslutade sig för att köra mig. En sann hjälte. Idag begav vi oss iväg i god tid och jag hade ätit betydligt bättre under gårdagskvällen än inför den fjärde etappen. Vädret var fint, identiskt med de tidigare dagarna. Den sista etappen skulle köras på min Bianchi Intrepida istället för min Giant som verkade ha problem med växelörat. Bianchin har ett kompakt vevparti och jag kan därmed gå på en lättare utväxling tänkte jag.
Vi anlände i god tid till starten och jag hade en bra känsla i kroppen. Jag visste hur jag skulle ta mig an etappen och att det var sista etappen kändes också skönt även om jag hade riktigt roligt så skulle det bli skönt att slippa åka bil och slippa att bara äta pasta dagen efter. Jag minglade runt innan start med de andra cyklisterna och stämningen var överlag god runt det ganska trevliga torget i byn. Jag blev intervjuad av tv och min amerikanske vän hjälpte till med översättningen. Men nu äntligen var det dags för start men först några kaosvarv. Kaosvarven som jag kallar dem är oerhört ryckiga då vi ska följa en motorcykel och samtidigt navigera oss igenom valfri guatemalansk stads alla möjliga hinder utan att ha ihjäl varandra. Men även denna gången kom vi helskinnade ur byn och första backen inleddes, samma som vi körde nedför under den fjärde etappen.
Först inledde vi med 3 kilometer på 9 % och givetvis släppte jag först för att sedan samla upp cyklist efter cyklist. Idag kände jag mig oväntat fräsch med tanke på gårdagens debacle. På toppen når jag en grupp bestående av bl.a Isaac och några från klättrarlaget #1 i landet. När vi nått toppen så är vi fortfarande 600 meter under etappen högsta punkt som ska nås 15 kilometer senare. Jag lägger i lättaste växeln och rundar gruppen på hög kadens och lägger hela högen bakom mig. Och jag har håller ändå igen! Terrängen böljar även om det är mest uppför så finns det tid att vinna på att vara i grupp än ensam, jag börjar ångra mitt beslut att köra ifrån gruppen jag var i. Men jag ser en längre fram som också är ensam och jag försöker nå honom, han kör på bra och har inte kroknat så det tar lite tid men jag knappar in. Jag kikar ständigt över axeln men ser inga cyklister, jag beräknar att jag åtminstone har 45 sekunder till grabbarna där bak. Minst. Snart når cyklisten framför mig ikapp en framförvarande cyklist men omedelbart efter får jag kontakt, vi är nu en trio och vi har uppskattningsvis 5 kilometer till den högsta toppen innan det bär av rakt utför. Jag är numera trött och undviker att ta förningar, men de verkar inte bry sig om det. Vi närmar oss utförslöpan och jag har bestämt mig att inte ta några risker, jag kan släppa iväg dem. Jag känner inget vidare förtroende för mina Shimanobromsar och tycker att Giantbromsarna är betydligt bättre. Jag släpper direkt en säkerhetslucka men försöker sedan hålla den för jag tycker att det är kanon att se vad de gör framför mig men snart är de så pass långt före mig att de hunnit runt nästa hörn när jag kommit förbi det tidigare hörnet. Nåväl, ta dig ner och sen är det bara att kämpa uppför sista backen och genom byn fram till torget. Svängarna är skarpa och som allra brantast just i böjen, det gäller att ha bromsat innan det ska svängas annars är chansen stor att man låser bromsarna och tappar greppet. Jag tar mig igenom de sista svängarna och passerar bron som jag gjort två gånger tidigare, fast i den andra riktningen. Nu ska jag bara uppför backen och genom byn. Det är mycket folk längs vägarna utanför Tejutla och de tjoar "vamos canche", "vamos Sueco" osv. Jag kan se mina gamla kompisar där framme, men de är säkert 45 sekunder före mig, och helvete! Där nere i backen kommer en av superklättrarna från Cuajo Luna. Jag har ingen lust att tappa placeringar pga svag utförsåkning så jag står på hela vägen uppför backen och när jag ska ta första svängen in i byn så kan jag inte se honom där bak så jag slår av på takten inne på de risiga vägarna och håller tummarna för att jag ska raka vägen till torget. Jojomensan, jag kommer in på upploppet, tar några rejäla tramptag innan jag blir översköljd av konfetti samtidigt som jag passerar mållinjen. Det är riktigt mycket folk runt torget och jag möter min svärfar och kompis som bara ler. Nu är det dags för pr-arbete. Jag får skriva autografer och fotograferas med barn, göra intervjuer osv. Jag tänker hela tiden "det var inte jag som vann". Men det är en fantastisk rolig upplevelse och jag förstår redan i stunden att jag aldrig kommer att glömma den här dagen. När en lugn stund uppstår säger jag till min svärfar att jag vill hem och vi skyndar bort från folket. Jag bär på en fantastisk känsla, det har känts bra hela dagen, jag har slagit fler duktiga cyklister än jag gjort tidigare, jag har haft en upplevelse för livet efter målgång och ikväll ska jag äta en flottig hamburgare. Tyvärr nås jag av nyheten att ledaren av tävlingen fått käka ordentligt med asfalt i den sista nedförsbacken, jag känner honom personligen och han är en riktigt hyvens kille. Som tur är visar det sig snart endast vara skrapsår och blåtira som han drabbats av men det var ändå tråkigt att han behövde bryta tävlingen i en solklar ledning.
Jag slutade på 26e plats på den sista etappen och som nummer 32 totalt vilket jag anser vara klart godkänt. Runt plats 35 är vad jag siktat på så det var kul att vara 32a redan i början av mars.
Målgång på sista etappen.
Min sambo beslutade sig tidigt på morgonen för att köra mig till den fjärde och nästsista etappen av Vuelta al Altiplano Marquense. Nu fanns det hopp om att slutföra hela tävlingen men först 45 kilometers hård cykling innan planeringen för sista dagen kunde inledas.
Etappen skulle starta klockan 14.00 på eftermiddagen och när klockan började närma sig avfärd så började det kännas stressigt med tid. Min kompis ville följa med och titta och han var försenad, vi glömde lunchen och fick vända om och hämta den. Vi var på väg mot Sipacapa men det var nu dåligt med tid, jag skulle endast hinna sätta på hjulen och sedan rulla iväg till startfållan. När vi närmar oss lyckas vi köra fel och med det förlorade vi cirka 10-15 minuter. Det visade sig att vi skulle svängt av den lilla landsvägen in på något som kan liknas vid en kostig. Den värdelösa vägen tog oss den sista biten till Sipacapa och jag bytte om i passagerarsätet. Vi kunde parkera precis bredvid starten, 13:58, bara att hoppas att allt är försenat som vanligt och att starten inte går 14:00. Sätter på hjulen men märker att hela bakväxeln hänger löst, jag är oerhört stressad så min kompis som är cykelintresserad inser att en skruv till växelörat är borta. Jag ger upp för tredje gången för dagen när min kompis säger att vi "bara" behöver hitta skruven. Jag lyfter på en påse i baksätet där cykeln legat och där ligger fanimig skruven! Men jag har ju ingen miniminimini 2mm insexnyckel med mig....Pol! Mekanikern Pol! Han är mekaniker till ett av proffslagen och jag är återkommande kund i hans lilla cykelverkstad. Min sambo springer iväg för att leta, jag efter med ramen på axeln. Jag frågar efter mekaniker men får svepande svar från alla men min sambo hittar honom och han kommer springandes med verktyg, jag pekar och ger honom skruven, han skruvar fast den och snart kommer min kompis med hjulen. Vi får på hjulen och ser till att bromsarna sitter som de ska innan jag cyklar bort till starten. Jag hinner precis placera mig längst bak i klungan innan vi beger oss iväg. Jag känner mig fruktansvärt stressad och ska nu försöka fokusera på att cykla så snabbt jag kan.
Två kaosvarv runt byn innan vi drar iväg mot San Miguel Ixtahuacan. Det är soligt, cirka 23 grader varmt och lite blåsigt och det bär svagt uppför den första biten med inslag av böljande terräng. Jag tänker följa med klungan fram tills dess att den riktiga stigningen tar vid och det lyckas jag med. Återigen är jag osäker på bansträckningen och har ingen aning om hur lång klättringen är, var den börjar eller slutar så det får bli vad det blir av det här resonerar jag. Klättringen börjar och det är samma visa igen, jag släpper först för att sedan börja passera killar som kanske tagit sig lite för mycket vatten över huvudet återigen. Ett antal kilometer upp i backen har det formats en grupp på runt åtta cyklister som jobbar ikapp mig, har sitter det några som jag är förvånad över att se här nere i fältet. Isaac är också med här men jag orkar inte följa med. Jag är trött, jättetrött. Jag har ingen aning om hur långt det är till toppen och allt känns bara skit. Jag ser att jag inte klarar av att leverera särskilt bra med kraft ut i pedalerna och strax blir jag inhämtad av ytterligare en cyklist som inte ser ut som en klättrare utan mer som Ljubomir Vranjes (Heja Kristianstad!). Jag försöker hänga på honom och jag hänger med honom över bergspriset som i sann cykelanda har märkts med vit färg på asfalten. Det värsta är nu över tänker jag men nu är det ett okänt antal kilometer av böljande terräng, en hel del farthinder och annat jobbigt. Min grupettokollega som tävlar för Chimaltenangodepartementet vill att jag ska hjälpa till men jag bara skakar på huvudet och säger "muy cansado, soy finito". Vilket jag tror betyder; jag är jättetrött, jag är färdig och slut för idag. Jag får helt enkelt släppa rullen på honom också och bara fokusera på att ta mig i mål. I de sista backarna kändes det nästan som att jag inte ätit på en vecka, utan att för den delen vara hungrig. "Nej, detta var en skitdag" tänkte jag när jag påbörjade nedstigningen till San Miguel Ixtahuacan. Och den var så brant så det var löjligt. Jag tog det riktigt lugnt och när jag kommer ner i byn är hela byns befolkning samlad längs vägarna. Jag kommer in på målrakan och ser en hund valsa omkring, 300 personer varav många är poliser eller jobbar på något sätt med tävlingen står och tittar på. Jag cyklar sakta men hunden dras mot mig som en målsökande missil utan att se mig. Jag kör nästan över den stackars saten, jag får stanna ett ögonblick innan jag kan rulla över mållinjen i gåfart.
Jag är nu lite sur, besviken och nästan lite ledsen. Jag kan inte hitta min tjej och jag vill bara åka hem.Tyvärr är jag populärare än karnevalen idag och alla ska prata med mig, känna på cykeln, fotografera mig osv. Vissa var nyktra, andra inte. Jag håller god min och försöker vara så trevlig jag kan men jag får nästan en klaustrofobisk känsla. En fotograf som jag pratat med en annan dag kommer fram vilket får mig att framstå som upptagen. Han pratar engelska och pratar med mig tills min sambo dyker upp, vi går bort mot bilen bort från folkhavet och allt känns genast bättre och jag blir på bra humör igen. Vi har en trevlig hemresa, skämtar och skrattar och hemma i Quetzaltenango hade svärmor lagat mat till mig, ris och kyckling.
Jag tappade en hel del tid på cyklister som legat runtomkring mig i sammandraget men med facit i hand så är det inte särskilt märkligt att det gick åt pipan. Jag var superstressad i ungefär fyra timmar fram till start och återhämtningen till denna etappen hade inte skötts optimalt. Därför var jag ändå vid gott mod och mentalt redo att köra den sista etappen dagen efter.
Vuelta al Altiplano Marquense - Etapp 5, San Miguel Ixtahuacan - Tejutla, 37 kilometer.
På morgonen av den sista dagen övervägde jag mina alternativ. Hur skulle jag ta mig till startbyn? Det var den röda tråden genom hela den här tävlingen. Min amerikanske kompis övervägde att följa med men min svärfar beslutade sig för att köra mig. En sann hjälte. Idag begav vi oss iväg i god tid och jag hade ätit betydligt bättre under gårdagskvällen än inför den fjärde etappen. Vädret var fint, identiskt med de tidigare dagarna. Den sista etappen skulle köras på min Bianchi Intrepida istället för min Giant som verkade ha problem med växelörat. Bianchin har ett kompakt vevparti och jag kan därmed gå på en lättare utväxling tänkte jag.
Vi anlände i god tid till starten och jag hade en bra känsla i kroppen. Jag visste hur jag skulle ta mig an etappen och att det var sista etappen kändes också skönt även om jag hade riktigt roligt så skulle det bli skönt att slippa åka bil och slippa att bara äta pasta dagen efter. Jag minglade runt innan start med de andra cyklisterna och stämningen var överlag god runt det ganska trevliga torget i byn. Jag blev intervjuad av tv och min amerikanske vän hjälpte till med översättningen. Men nu äntligen var det dags för start men först några kaosvarv. Kaosvarven som jag kallar dem är oerhört ryckiga då vi ska följa en motorcykel och samtidigt navigera oss igenom valfri guatemalansk stads alla möjliga hinder utan att ha ihjäl varandra. Men även denna gången kom vi helskinnade ur byn och första backen inleddes, samma som vi körde nedför under den fjärde etappen.
Först inledde vi med 3 kilometer på 9 % och givetvis släppte jag först för att sedan samla upp cyklist efter cyklist. Idag kände jag mig oväntat fräsch med tanke på gårdagens debacle. På toppen når jag en grupp bestående av bl.a Isaac och några från klättrarlaget #1 i landet. När vi nått toppen så är vi fortfarande 600 meter under etappen högsta punkt som ska nås 15 kilometer senare. Jag lägger i lättaste växeln och rundar gruppen på hög kadens och lägger hela högen bakom mig. Och jag har håller ändå igen! Terrängen böljar även om det är mest uppför så finns det tid att vinna på att vara i grupp än ensam, jag börjar ångra mitt beslut att köra ifrån gruppen jag var i. Men jag ser en längre fram som också är ensam och jag försöker nå honom, han kör på bra och har inte kroknat så det tar lite tid men jag knappar in. Jag kikar ständigt över axeln men ser inga cyklister, jag beräknar att jag åtminstone har 45 sekunder till grabbarna där bak. Minst. Snart når cyklisten framför mig ikapp en framförvarande cyklist men omedelbart efter får jag kontakt, vi är nu en trio och vi har uppskattningsvis 5 kilometer till den högsta toppen innan det bär av rakt utför. Jag är numera trött och undviker att ta förningar, men de verkar inte bry sig om det. Vi närmar oss utförslöpan och jag har bestämt mig att inte ta några risker, jag kan släppa iväg dem. Jag känner inget vidare förtroende för mina Shimanobromsar och tycker att Giantbromsarna är betydligt bättre. Jag släpper direkt en säkerhetslucka men försöker sedan hålla den för jag tycker att det är kanon att se vad de gör framför mig men snart är de så pass långt före mig att de hunnit runt nästa hörn när jag kommit förbi det tidigare hörnet. Nåväl, ta dig ner och sen är det bara att kämpa uppför sista backen och genom byn fram till torget. Svängarna är skarpa och som allra brantast just i böjen, det gäller att ha bromsat innan det ska svängas annars är chansen stor att man låser bromsarna och tappar greppet. Jag tar mig igenom de sista svängarna och passerar bron som jag gjort två gånger tidigare, fast i den andra riktningen. Nu ska jag bara uppför backen och genom byn. Det är mycket folk längs vägarna utanför Tejutla och de tjoar "vamos canche", "vamos Sueco" osv. Jag kan se mina gamla kompisar där framme, men de är säkert 45 sekunder före mig, och helvete! Där nere i backen kommer en av superklättrarna från Cuajo Luna. Jag har ingen lust att tappa placeringar pga svag utförsåkning så jag står på hela vägen uppför backen och när jag ska ta första svängen in i byn så kan jag inte se honom där bak så jag slår av på takten inne på de risiga vägarna och håller tummarna för att jag ska raka vägen till torget. Jojomensan, jag kommer in på upploppet, tar några rejäla tramptag innan jag blir översköljd av konfetti samtidigt som jag passerar mållinjen. Det är riktigt mycket folk runt torget och jag möter min svärfar och kompis som bara ler. Nu är det dags för pr-arbete. Jag får skriva autografer och fotograferas med barn, göra intervjuer osv. Jag tänker hela tiden "det var inte jag som vann". Men det är en fantastisk rolig upplevelse och jag förstår redan i stunden att jag aldrig kommer att glömma den här dagen. När en lugn stund uppstår säger jag till min svärfar att jag vill hem och vi skyndar bort från folket. Jag bär på en fantastisk känsla, det har känts bra hela dagen, jag har slagit fler duktiga cyklister än jag gjort tidigare, jag har haft en upplevelse för livet efter målgång och ikväll ska jag äta en flottig hamburgare. Tyvärr nås jag av nyheten att ledaren av tävlingen fått käka ordentligt med asfalt i den sista nedförsbacken, jag känner honom personligen och han är en riktigt hyvens kille. Som tur är visar det sig snart endast vara skrapsår och blåtira som han drabbats av men det var ändå tråkigt att han behövde bryta tävlingen i en solklar ledning.
Jag slutade på 26e plats på den sista etappen och som nummer 32 totalt vilket jag anser vara klart godkänt. Runt plats 35 är vad jag siktat på så det var kul att vara 32a redan i början av mars.
Målgång på sista etappen.
salle
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Whenthingsgowrong sa:
Riktigt kul läsning som sagt! Ser framemot nästa race!
Jag jobbade för SCB på Guatemalas statistikbyrå INE i ett projekt finansierat av Sida. Bodde i Guate city. Men har faktiskt bott i Xela också några månader när vi backpackade back in the days. Fantastiskt land med fantastiska människor. Trist med allt annat kring våld, korruption, politik osv.
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
JojjeM sa:
Det är en förkortning på canchito som betyder ljushårig/icke svarthårig.
Det ser ut att bli tävling på söndag igen! Det vankas tävling nere på låglandet, en endagstävling på 100 kilometer och för ovanlighetens skull så blir det ingen klättring. Där nere är det varmt och fuktigt som en svensk sommar 2018. Det är ingen elittävling I den meningen att den är med på elitkalendern, arrangerad av förbundet som de tidigare tävlingarna har varit. Men tävlingen har en elitklass och förbundet sponsrar med prispengar och för första gången får elitcyklister ställa upp. Jag har ingen aning om hur starkt startfältet kommer att vara men chansen att några elitlag ställer upp är överhängande.
Jag får eventuellt fila lite på taktiken från Vuelta Altiplano Marquense lite hehe. Nä men för att vara någorlunda allvarlig så får jag nog snickra ihop en spontantaktik när jag står på startlinjen och ser vilka som är där. Jag fick nyss frågan från om jag skulle till tävlingen från ett av proffsen så det är möjligt att de ställer upp. Ska bli kul att köra lite på platten igen även om proffsen snor alla prispengarna =)
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Carrera de feria de Verano de Coatepeque 2019. 10 mars.
Då var det dags igen. Denna vecka var det tävling nere på låglandet och även om det inte var någon elittävling enligt cykelförbundets kalender så fanns det en elitklass. Det var första gången denna tävlingen tillät cyklister och lag med elitlicens ställa upp och detta pga att förbundet sponsrat med en (för Guatemala) generös summa till prispengar. När jag fick nys om tävlingen så tänkte jag att jag skulle ner och hämta hem någon månads hyra men det var inte bara jag som tänkte så.
Tävlingen startade i staden Coatepeque på 500 meters höjd i 29 graders värme. Det tog väldigt lång tid för oss att komma iväg då den lokala cykelorganisationen, cykelförbundets president och andra gubbar skulle bada i uppmärksamheten och det var ryggdunkande och presenter som skulle lämnas över till varandra och foton skulle tas med de lokala skönhetsdrottningarna. En ganska patetisk och osmaklig uppvisning, dessvärre vardag här.
Vi var ungefär 30 man till start i elitklassen varav sex stycken från landets bästa lag, åtta stycken från Quetzaltenangodepartementet, två från Sololadepartementet (bra lag), en från Opticas Delue (proffs mer eller mindre) och ett gäng från ett nytt lag som jag inte sett sedan säsongens första tävling, Cantel. Och så jag förstås =). Organisationen har annonserat att det är 100 km som gäller men på startlinjen får jag veta av de andra cyklisterna att det är cirka 130 km elitklassen ska cykla. Snyggt. Det visade sig vara 135 kilometer.
Vi smyger ut från staden, över farthinder och potthål men det är strax ett minne blott, ut på landsvägen som är nyasfalterad och det bär utför lite lätt. Vi snittar cirka 55 km/h de första 20 kilometerna och det är väldigt aggressiv cykelåkning vilket bara blir värre när hastigheten sjunker när vi når den riktigt platta vägen. Varenda jävel provar att gå loss och alla (inklusive jag) spurtar ikapp. En kille från Cantel går runt klungan och attackerar, denna gången reagerar vi väl ändå inte, funderar jag. Cantel är ett lag bestående av högst medelmåttiga cyklister och om någon av dem vill gå loss solo med 100 km kvar så ska inte landets bästa oroa sig. Men det blir spurt igen och så här fortsätter det. Jag ligger hela tiden långt fram för att kunna reagera så tidigt som möjligt pga av oro att klungan ska dela sig på mitten och jag hamna i en grupp där vi inte klarar av att brygga en starkare grupp framför.
Det är ganska stökigt runtomkring med trafik och vi har ingen vidare support av fordon framför som rensar bort tuk-tuks och annat skit från vägarna. Vid ett tillfälle kör en tuk-tuk ut framför oss för att sen nästintill stanna för att ta sig över ett farthinder när vi kommer i runt 45 km/h och vi är många som är på håret från att krascha. Tyvärr får jag säga att detta är mer regel än undantag att man gör så här i alla situationer. Ytterst egoistiskt. Nåväl, ingen stod i backen men det blev jagande för att nå fram till de första cyklisterna eftersom hela fältet sträcktes ut. Vid dessa situationer tycker jag att man bör vänta in varandra, dels för att det är fegt att utnyttja oförutsägbara situationer men framförallt för att folk inte ska offra livet, att de vet att man kan ta en extra sekund på sig att säkert ta sig förbi vad det nu kan vara och ändå komma tillbaka till klungan.
Jag frågar runt om det är någon utbrytning men istället för att säga "fuga" så säger jag "fuego", vilket betyder eld. Ingen kan svara på min fråga givetvis. Breakaway är det ingen som vet vad det betyder så jag får leva i ovisshet. Men när vi närmar oss 50 km så möter vi tre cyklister, två från landets bästa lag (Decorabaños i fortsättningen) och en från Quetzaltenango. Snart är det dags för oss att vända och vi meddelas då att vi är fyra minuter bakom. Jaja, jag vill bara ha snabb klungkörning i bena idag så jag bryr mig inte det minsta. Några kilometer efter vändningen så attackeras det och jag följer med för att inte bli avhängd. Det går fort efter den första attacken och när jag tittar bak så är det ingen där, bara en bil! Jaha, då har jag hamnat i en jagande grupp efter täten. Det var ju spännande, tänkte jag.
Vi är sex man i min grupp, två från Decorabños, två från Quetzaltenango, en från Solola och så jag. Jag ligger längst bak och killen från Solola och en från Decorbaños (han som vann förra tävlingen) turas om att dra. Jag har riktigt hög puls och det är fruktansvärt varmt, 35 grader och jag börjar redan räkna ner kilometerna till mål.
Helt plötsligt står det någon med en flagga och viftar lite och tjoar lite slött, jaha här skulle vi svänga höger. Det missade de två första och jag och en annan får bromsa in hårt och de två längst bak från Quetzaltenango får en lucka och en av de attackerar när han förstår att vi andra hamnat efter. Fegt. Men ligg du där och klyv vind i din ensamhet, vad försöker du uppnå med det? Köra ikapp tre man där framme med fyra minuters försprång eller hålla undan för en fjärdeplats i 75 kilometer. Vi andra samlas upp och Decorbañoscyklisterna börjar bli otåliga och vill att jag ska dra, när jag säger att jag inte pallar blir de irriterade men om de så desperat måste ta sig fram och sabotera för sina lagkamrater så kan de göra det själva. Jag ljuger inte för dem, jag är väldigt trött och det är knappt att jag orkar hålla rulle. Attackerna avlöser varandra och jag kan inte förstå vad det är folk vill få ut. Det är för långt fram för att brygga själv, det är för långt kvar för att hålla undan på egen hand. Samtidigt förstår jag att de vill bli av med mig och en Quetzaltenangocyklist som heller inte gör någon nytta. Men de vet att vi inte är på deras nivå så jag tycker att de ödslar mycket på att inte hålla en jämn fart istället.
Vi cyklar nu på en väg som vi ska vända tillbaka på för att sedan komma tillbaka på samma väg vi startade ifrån, där vi nästan körde fel. Vid vändningen ser vi att en Decorbañoscyklist är ensam i täten och kanske tjugo sekunder bakom ligger de två andra från den första utbrytningen. Min grupp har hunnit ikapp Quetzaltenangocyklisten som stack iväg när vi andra höll på att köra fel. Vi är definitivt mindre än fyra minuter bakom nu men jag önskar att jag satt i klungan där bak istället. Jag börjar att fundera över mina alternativ. Vi vänder och jag tappar kontakten och tvingas jaga ikapp, fy fan vad trött jag är. Det är så jävla varmt. Jag orkar att följa max en attack till. Och det attackeras om och om igen och jag förstår inte varför killarna med numerärt överläge inte låter de andra få en lucka för att sedan ta ikapp det. Det är gott om distans kvar för det. Det är oerhört ryckigt och det här på en nivå som jag inte riktigt klarar av. Än. Jag släpper kontakten vid nästa attack men när jag ser att det lugnar ner sig igen försöker jag nå ikapp men jag har inget att ge och efter några sekunder ger jag upp. Inte långt efter ser jag att en av Quetzaltenangocyklisterna också har släppt, kanske kan vi jobba ihop. Jag hoppas att han ska vända på huvudet, se mig och slå av på takten för det känns som att jag inte cyklar snabbare än honom. Nu är det motvind och jag har svårt att hålla en bra position på cykeln. Det rör sig bland löven på de savannliknande växterna av vinden. Jag är helt slut och nu börjar jag fundera på att bryta. Igen. Idag har jag mobiltelefonen med mig annars hade jag inte övervägt det. Jag vet att jag snart ska svänga norrut och att jag kommer ha kant-medvind som sen ska bli total medvind så jag biter ihop till jag svänger av. Just nu är jag på nionde plats men jag det är inget jag ens reflekterat över. Medvinden gör mig inte piggare, varken mentalt eller fysiskt och jag har nu 40 kilometer kvar och 500 höjdmeter. Det kommer gå svagt uppför nästan hela vägen, speciellt de sista 15 kilometerna. Jag plockar fram telefonen och skickar ett sms till min sambo, "pick me up." Jag fortsätter några hundra meter tills jag ser en lämplig plats att stanna vilket jag gör. När jag stannar känns det som en bastu utan draget och jag sätter mig på en stock vid någon form av kiosk. Jag sitter där fyra minuter, skriver till tjejen att jag fortsätter mot hennes håll, sedan hoppar jag upp och fortsätter sakta samtidigt som jag plockar av min nummerlapp. Några minuter senare kommer tre grabbar ikapp mig, en från Decorabaños (som egentligen kulle kör Vuelta a Chiloé i Chile nu men pga passtrul inte fick åka) och två från Quetzaltenango. Jag hänger på här ett tag tänker jag men här är mentaliteten lite lättare och vi ska ta oss i mål tillsammans och hjälpas åt. Ganska omgående känner jag att jag knappt kommer att kunna hjälpa de andra och jag vill inte skapa osämja eller åka snålskjuts så jag säger till en av dem "no más, hasta luego, adios amigos" och vinkar adjö innan jag svänger av in till en mack där jag sätter mig i skuggan och inväntar skjuts. Jag har nu avbrutit tävlingen på riktigt och det ser ut som om jag just klivit ut ur duschen, jag är dyngsur av svett. Efter en stund får jag lite frossa och det känns som feber faktiskt. Jag ser cyklister passera tiotalsminuter efter mig och det går långsamt och alla lider i hettan. Känner mig nästan lite vek som bröt när jag ser alla andra cykla förbi och då slår det mig hur bra placerad jag faktiskt var när jag bröt. Jag förbannade utbrytningen jag hamnade i och att jag inte låg längre bak i klungan, hade jag sett att de som kom ikapp mig när jag bröt inte följde attacken så hade jag inte heller gjort det. Men det var svårt att se med dem bakom mig. Irriterande och alltid en plump i protokollet med DNF, träningstävling eller inte.
Jag var orolig att hamna efter och för den oron hamnade jag i en alldeles för stark och aggressiv grupp som helt enkelt gjorde slarvsylta med mig och knäckte mig. Att hitta balansen är något jag uppenbarligen har svårt för fortfarande men att sitta i en utbrytargrupp känns som en ny lärdom även om det gick åt skogen. Jag visste även på förhand att utbrytningar är för mycket för mig men ändå hamnade jag i en, av misstag, men att tanken på släppa utbrytningen i ett tidigt skede aldrig slog mig får väl klassificeras som brist på erfarenhet. Att jag sedan inte skulle klara av alla tempohöjningar och attacker var ganska väntat eftersom att jag tagit ett aktivt val att inte träna på det, just eftersom att jag aldrig skulle infinna mig i situationer som dessa. Jag kommer inte att börja träna på det nu heller eftersom att jag inte anser att jag är där framme med de bästa och slåss om topplaceringar.
Det är alltid tråkigt att bryta och lite extra trist att jag aldrig ens tänkte att jag låg nia, då hade jag försökt kriga vidare, åtminstone en bit till.
Så vad lärde jag mig denna gången:
- Var mycket mer avvaktande på attacker i tävlingar med starkt startfält.
- Taktiken och avsikterna på tävlingarna i Guatemala är helt annorlunda än det jag lärt mig från världseliten på tv.
- Undvik tävlingar i hög värme utan lag och möjlighet med obegränsat med vatten.
- Bryt ihop och kom igen, igen.
Här står vi och väntar. Hade ju varit kul om tävlingen börjat i tid innan den värsta hettan lagt sig över savannen.
Då var det dags igen. Denna vecka var det tävling nere på låglandet och även om det inte var någon elittävling enligt cykelförbundets kalender så fanns det en elitklass. Det var första gången denna tävlingen tillät cyklister och lag med elitlicens ställa upp och detta pga att förbundet sponsrat med en (för Guatemala) generös summa till prispengar. När jag fick nys om tävlingen så tänkte jag att jag skulle ner och hämta hem någon månads hyra men det var inte bara jag som tänkte så.
Tävlingen startade i staden Coatepeque på 500 meters höjd i 29 graders värme. Det tog väldigt lång tid för oss att komma iväg då den lokala cykelorganisationen, cykelförbundets president och andra gubbar skulle bada i uppmärksamheten och det var ryggdunkande och presenter som skulle lämnas över till varandra och foton skulle tas med de lokala skönhetsdrottningarna. En ganska patetisk och osmaklig uppvisning, dessvärre vardag här.
Vi var ungefär 30 man till start i elitklassen varav sex stycken från landets bästa lag, åtta stycken från Quetzaltenangodepartementet, två från Sololadepartementet (bra lag), en från Opticas Delue (proffs mer eller mindre) och ett gäng från ett nytt lag som jag inte sett sedan säsongens första tävling, Cantel. Och så jag förstås =). Organisationen har annonserat att det är 100 km som gäller men på startlinjen får jag veta av de andra cyklisterna att det är cirka 130 km elitklassen ska cykla. Snyggt. Det visade sig vara 135 kilometer.
Vi smyger ut från staden, över farthinder och potthål men det är strax ett minne blott, ut på landsvägen som är nyasfalterad och det bär utför lite lätt. Vi snittar cirka 55 km/h de första 20 kilometerna och det är väldigt aggressiv cykelåkning vilket bara blir värre när hastigheten sjunker när vi når den riktigt platta vägen. Varenda jävel provar att gå loss och alla (inklusive jag) spurtar ikapp. En kille från Cantel går runt klungan och attackerar, denna gången reagerar vi väl ändå inte, funderar jag. Cantel är ett lag bestående av högst medelmåttiga cyklister och om någon av dem vill gå loss solo med 100 km kvar så ska inte landets bästa oroa sig. Men det blir spurt igen och så här fortsätter det. Jag ligger hela tiden långt fram för att kunna reagera så tidigt som möjligt pga av oro att klungan ska dela sig på mitten och jag hamna i en grupp där vi inte klarar av att brygga en starkare grupp framför.
Det är ganska stökigt runtomkring med trafik och vi har ingen vidare support av fordon framför som rensar bort tuk-tuks och annat skit från vägarna. Vid ett tillfälle kör en tuk-tuk ut framför oss för att sen nästintill stanna för att ta sig över ett farthinder när vi kommer i runt 45 km/h och vi är många som är på håret från att krascha. Tyvärr får jag säga att detta är mer regel än undantag att man gör så här i alla situationer. Ytterst egoistiskt. Nåväl, ingen stod i backen men det blev jagande för att nå fram till de första cyklisterna eftersom hela fältet sträcktes ut. Vid dessa situationer tycker jag att man bör vänta in varandra, dels för att det är fegt att utnyttja oförutsägbara situationer men framförallt för att folk inte ska offra livet, att de vet att man kan ta en extra sekund på sig att säkert ta sig förbi vad det nu kan vara och ändå komma tillbaka till klungan.
Jag frågar runt om det är någon utbrytning men istället för att säga "fuga" så säger jag "fuego", vilket betyder eld. Ingen kan svara på min fråga givetvis. Breakaway är det ingen som vet vad det betyder så jag får leva i ovisshet. Men när vi närmar oss 50 km så möter vi tre cyklister, två från landets bästa lag (Decorabaños i fortsättningen) och en från Quetzaltenango. Snart är det dags för oss att vända och vi meddelas då att vi är fyra minuter bakom. Jaja, jag vill bara ha snabb klungkörning i bena idag så jag bryr mig inte det minsta. Några kilometer efter vändningen så attackeras det och jag följer med för att inte bli avhängd. Det går fort efter den första attacken och när jag tittar bak så är det ingen där, bara en bil! Jaha, då har jag hamnat i en jagande grupp efter täten. Det var ju spännande, tänkte jag.
Vi är sex man i min grupp, två från Decorabños, två från Quetzaltenango, en från Solola och så jag. Jag ligger längst bak och killen från Solola och en från Decorbaños (han som vann förra tävlingen) turas om att dra. Jag har riktigt hög puls och det är fruktansvärt varmt, 35 grader och jag börjar redan räkna ner kilometerna till mål.
Helt plötsligt står det någon med en flagga och viftar lite och tjoar lite slött, jaha här skulle vi svänga höger. Det missade de två första och jag och en annan får bromsa in hårt och de två längst bak från Quetzaltenango får en lucka och en av de attackerar när han förstår att vi andra hamnat efter. Fegt. Men ligg du där och klyv vind i din ensamhet, vad försöker du uppnå med det? Köra ikapp tre man där framme med fyra minuters försprång eller hålla undan för en fjärdeplats i 75 kilometer. Vi andra samlas upp och Decorbañoscyklisterna börjar bli otåliga och vill att jag ska dra, när jag säger att jag inte pallar blir de irriterade men om de så desperat måste ta sig fram och sabotera för sina lagkamrater så kan de göra det själva. Jag ljuger inte för dem, jag är väldigt trött och det är knappt att jag orkar hålla rulle. Attackerna avlöser varandra och jag kan inte förstå vad det är folk vill få ut. Det är för långt fram för att brygga själv, det är för långt kvar för att hålla undan på egen hand. Samtidigt förstår jag att de vill bli av med mig och en Quetzaltenangocyklist som heller inte gör någon nytta. Men de vet att vi inte är på deras nivå så jag tycker att de ödslar mycket på att inte hålla en jämn fart istället.
Vi cyklar nu på en väg som vi ska vända tillbaka på för att sedan komma tillbaka på samma väg vi startade ifrån, där vi nästan körde fel. Vid vändningen ser vi att en Decorbañoscyklist är ensam i täten och kanske tjugo sekunder bakom ligger de två andra från den första utbrytningen. Min grupp har hunnit ikapp Quetzaltenangocyklisten som stack iväg när vi andra höll på att köra fel. Vi är definitivt mindre än fyra minuter bakom nu men jag önskar att jag satt i klungan där bak istället. Jag börjar att fundera över mina alternativ. Vi vänder och jag tappar kontakten och tvingas jaga ikapp, fy fan vad trött jag är. Det är så jävla varmt. Jag orkar att följa max en attack till. Och det attackeras om och om igen och jag förstår inte varför killarna med numerärt överläge inte låter de andra få en lucka för att sedan ta ikapp det. Det är gott om distans kvar för det. Det är oerhört ryckigt och det här på en nivå som jag inte riktigt klarar av. Än. Jag släpper kontakten vid nästa attack men när jag ser att det lugnar ner sig igen försöker jag nå ikapp men jag har inget att ge och efter några sekunder ger jag upp. Inte långt efter ser jag att en av Quetzaltenangocyklisterna också har släppt, kanske kan vi jobba ihop. Jag hoppas att han ska vända på huvudet, se mig och slå av på takten för det känns som att jag inte cyklar snabbare än honom. Nu är det motvind och jag har svårt att hålla en bra position på cykeln. Det rör sig bland löven på de savannliknande växterna av vinden. Jag är helt slut och nu börjar jag fundera på att bryta. Igen. Idag har jag mobiltelefonen med mig annars hade jag inte övervägt det. Jag vet att jag snart ska svänga norrut och att jag kommer ha kant-medvind som sen ska bli total medvind så jag biter ihop till jag svänger av. Just nu är jag på nionde plats men jag det är inget jag ens reflekterat över. Medvinden gör mig inte piggare, varken mentalt eller fysiskt och jag har nu 40 kilometer kvar och 500 höjdmeter. Det kommer gå svagt uppför nästan hela vägen, speciellt de sista 15 kilometerna. Jag plockar fram telefonen och skickar ett sms till min sambo, "pick me up." Jag fortsätter några hundra meter tills jag ser en lämplig plats att stanna vilket jag gör. När jag stannar känns det som en bastu utan draget och jag sätter mig på en stock vid någon form av kiosk. Jag sitter där fyra minuter, skriver till tjejen att jag fortsätter mot hennes håll, sedan hoppar jag upp och fortsätter sakta samtidigt som jag plockar av min nummerlapp. Några minuter senare kommer tre grabbar ikapp mig, en från Decorabaños (som egentligen kulle kör Vuelta a Chiloé i Chile nu men pga passtrul inte fick åka) och två från Quetzaltenango. Jag hänger på här ett tag tänker jag men här är mentaliteten lite lättare och vi ska ta oss i mål tillsammans och hjälpas åt. Ganska omgående känner jag att jag knappt kommer att kunna hjälpa de andra och jag vill inte skapa osämja eller åka snålskjuts så jag säger till en av dem "no más, hasta luego, adios amigos" och vinkar adjö innan jag svänger av in till en mack där jag sätter mig i skuggan och inväntar skjuts. Jag har nu avbrutit tävlingen på riktigt och det ser ut som om jag just klivit ut ur duschen, jag är dyngsur av svett. Efter en stund får jag lite frossa och det känns som feber faktiskt. Jag ser cyklister passera tiotalsminuter efter mig och det går långsamt och alla lider i hettan. Känner mig nästan lite vek som bröt när jag ser alla andra cykla förbi och då slår det mig hur bra placerad jag faktiskt var när jag bröt. Jag förbannade utbrytningen jag hamnade i och att jag inte låg längre bak i klungan, hade jag sett att de som kom ikapp mig när jag bröt inte följde attacken så hade jag inte heller gjort det. Men det var svårt att se med dem bakom mig. Irriterande och alltid en plump i protokollet med DNF, träningstävling eller inte.
Jag var orolig att hamna efter och för den oron hamnade jag i en alldeles för stark och aggressiv grupp som helt enkelt gjorde slarvsylta med mig och knäckte mig. Att hitta balansen är något jag uppenbarligen har svårt för fortfarande men att sitta i en utbrytargrupp känns som en ny lärdom även om det gick åt skogen. Jag visste även på förhand att utbrytningar är för mycket för mig men ändå hamnade jag i en, av misstag, men att tanken på släppa utbrytningen i ett tidigt skede aldrig slog mig får väl klassificeras som brist på erfarenhet. Att jag sedan inte skulle klara av alla tempohöjningar och attacker var ganska väntat eftersom att jag tagit ett aktivt val att inte träna på det, just eftersom att jag aldrig skulle infinna mig i situationer som dessa. Jag kommer inte att börja träna på det nu heller eftersom att jag inte anser att jag är där framme med de bästa och slåss om topplaceringar.
Det är alltid tråkigt att bryta och lite extra trist att jag aldrig ens tänkte att jag låg nia, då hade jag försökt kriga vidare, åtminstone en bit till.
Så vad lärde jag mig denna gången:
- Var mycket mer avvaktande på attacker i tävlingar med starkt startfält.
- Taktiken och avsikterna på tävlingarna i Guatemala är helt annorlunda än det jag lärt mig från världseliten på tv.
- Undvik tävlingar i hög värme utan lag och möjlighet med obegränsat med vatten.
- Bryt ihop och kom igen, igen.
Här står vi och väntar. Hade ju varit kul om tävlingen börjat i tid innan den värsta hettan lagt sig över savannen.
Senast ändrad:
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
GoranS sa:
Jag har väl en någorlunda hyfsat klar bild hur det fungerar. Det är bara ett lag som använder samma cykel, jag är ganska säker på att det laget köper cyklarna så de är inte sponsrade av Focus som de cyklar på. Jag vet att de cyklisterna har cykling som sitt jobb och får betalt för det. De är inget continentallag så de tjänar säkert väldigt dåligt.
Mitt lag är döpt efter ett företag men jag undrar vad de gör för oss. Vi får betala kläder och allt annat själva. Jag tror att de andra lagen befinner sig någonstans mellan mitt lag och det första laget jag nämnde. Förra säsongen var ett av lagen från Guatemala City och körde Vuelta Costa Rica vilket inte kan vara särskilt billigt, vem som betalar för det kalaset vet jag inte säkert men jag gissar på att det är deras huvudsponsor som pröjsar. Att ställa upp i Vuelta Guatemala kostar uppemot 100 000 och det är väl där sponsorerna kommer in i bilden antar jag.
skier sa:
Jag får lov att säga att jag håller med. Skulle vilja visa er hur det ser ut från mitt perspektiv men som du skriver, svårt att fotografera under tävling. Däremot så fotograferar jag när jag är ute och tränar.
Här är en bild från förra året. Bilden är tagen på "Alaska", en bergstopp som faktiskt heter så. Varför? För att det alltid är kallt där, som i Alaska.... Toppen är på 3000 meters höjd och är en fantastisk rolig klättring på nästan två mil. Den är också perfekt att ta sig nedför med bred väg.
Fjärdebrunn
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Kul läsning.
Tack!
Tack!
Miss Lycka 2.0
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Hur går det?
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
"Mellantävlingsuppdatering"
Hej hej hallå dagboken.
Det har inte varit någon tävling de senaste veckorna men det har ändå bjudits på lite cykelorienterad dramatik. Här kommer en lite annorlunda uppdatering (ingen RR alltså) om vad jag haft för mig sedan sist:
Jag tränar på i sedvanlig ordning, halvt fumlande i mörkret antar jag. Jag är oerhört less på cyklingen i mitt närområde, det är alldeles för få vägar och variationen är obefintlig. Lägg där till en vidrig trafik med de mest egoistiska människorna i världen och du har en ganska tråkig cykelvardag. Så känner jag ibland, några gånger i veckan åtminstone men jag lyckas nästan alltid masa mig ut på morgnarna för träning. Imorgon ska jag ha ett distanspass men får se hur det blir med det, är så jävla tråkigt att köra fram och tillbaka på samma skräpväg om och om igen. Ibland påminns jag om hur mycket jag egentligen uppskattar Sverige och alla som betalar skatt, låter någon gå före i kön på maxi, tipsar snuten om rattfyllon och som inte slänger batterier i skogen. Nog med bölande.
Jag fick ett sms av sportdirektören för mitt lag (låter finare än vad det är) förra veckan där det framkommer att han inte har registrerat mig för denna säsongen. Han babblar om att jag behöver skriva ett brev till svenska cykelförbundet och jag ifrågasätter honom och får ett röstmeddelande vidarbefodrat från Guatemalas cykelförbunds president som säger att jag ska skriva ett brev till dem, inte till Sverige. Även fast de senaste tävlingarna har ingått på elitschemat så är det inte förrän nästa vecka det drar igång på allvar, och då behöver man vara registrerad och visa sin licens osv. Nåväl, jag skrev ett brev och allt var frid och fröjd, jag fick grönt ljus från förbundet att tävla för mitt lag.
Tävling nästa vecka alltså. Självklart har ingen information offentliggjorts och jag vet inte ens i vilken del av landet det bär av. Det är två dagar och tre etapper, två linjeetapper och en tempoetapp. Tempo verkar inte vara min grej och jag tycker det är lite sådär att ha tempoetapper eftersom vissa kör med top-of-the-line tempohojar med tillbehör och vissa med inte så bra linjecyklar. Det är svårt för förbundet att få alla att tävla på lika villkor men tempoetapperna skapar oceaner av olika villkor mellan lagen. Men det är vad det är och kanske bör jag införskaffa mig ett par tempopinnar att slänga på när det är tempodags.
Jag lovade lite bilder.
Teo Totonicapan, mitt förra lag som jag inte fick var med längre eftersom att jag bor på fel sida gränsen. Min polare Tony är tvåa i ledet.
Hej hej hallå dagboken.
Det har inte varit någon tävling de senaste veckorna men det har ändå bjudits på lite cykelorienterad dramatik. Här kommer en lite annorlunda uppdatering (ingen RR alltså) om vad jag haft för mig sedan sist:
Jag tränar på i sedvanlig ordning, halvt fumlande i mörkret antar jag. Jag är oerhört less på cyklingen i mitt närområde, det är alldeles för få vägar och variationen är obefintlig. Lägg där till en vidrig trafik med de mest egoistiska människorna i världen och du har en ganska tråkig cykelvardag. Så känner jag ibland, några gånger i veckan åtminstone men jag lyckas nästan alltid masa mig ut på morgnarna för träning. Imorgon ska jag ha ett distanspass men får se hur det blir med det, är så jävla tråkigt att köra fram och tillbaka på samma skräpväg om och om igen. Ibland påminns jag om hur mycket jag egentligen uppskattar Sverige och alla som betalar skatt, låter någon gå före i kön på maxi, tipsar snuten om rattfyllon och som inte slänger batterier i skogen. Nog med bölande.
Jag fick ett sms av sportdirektören för mitt lag (låter finare än vad det är) förra veckan där det framkommer att han inte har registrerat mig för denna säsongen. Han babblar om att jag behöver skriva ett brev till svenska cykelförbundet och jag ifrågasätter honom och får ett röstmeddelande vidarbefodrat från Guatemalas cykelförbunds president som säger att jag ska skriva ett brev till dem, inte till Sverige. Även fast de senaste tävlingarna har ingått på elitschemat så är det inte förrän nästa vecka det drar igång på allvar, och då behöver man vara registrerad och visa sin licens osv. Nåväl, jag skrev ett brev och allt var frid och fröjd, jag fick grönt ljus från förbundet att tävla för mitt lag.
Tävling nästa vecka alltså. Självklart har ingen information offentliggjorts och jag vet inte ens i vilken del av landet det bär av. Det är två dagar och tre etapper, två linjeetapper och en tempoetapp. Tempo verkar inte vara min grej och jag tycker det är lite sådär att ha tempoetapper eftersom vissa kör med top-of-the-line tempohojar med tillbehör och vissa med inte så bra linjecyklar. Det är svårt för förbundet att få alla att tävla på lika villkor men tempoetapperna skapar oceaner av olika villkor mellan lagen. Men det är vad det är och kanske bör jag införskaffa mig ett par tempopinnar att slänga på när det är tempodags.
Jag lovade lite bilder.
Teo Totonicapan, mitt förra lag som jag inte fick var med längre eftersom att jag bor på fel sida gränsen. Min polare Tony är tvåa i ledet.
Senast ändrad:
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Då var det snart dags igen. Kommande helg är det tävlingsdags och denna gången bjuds det på tre etapper på två dagar. Vi inleder med en 17 km tempoetapp och efter den en vanlig linjeetapp på lördagen och avslutar med ytterligare en vanlig etapp på söndagen. Denna gången har jag fem lagkamrater med mig vilket ska bli kul.
Tempoetappens höjdprofil. Jag startar ganska sent, 1h 20 minuter efter första startande och tio minuter innan sista gubbe. Enligt programmet så drar den andra etappen igång 30 minuter efter sista man har gått i mål vilket gör min återhämtningsperiod väldigt kort jämfört med exempelvis min kompis Tony som startar nästförst. Jag funderar på att hålla igen lite för att spara mig till den andra etappen. Jag ser inte alls fram emot denna tempoetappen.
En varvbana med en tillräckligt skarp stigning för att spräcka klungan. Det är en garanti att folk kommer åka av i uppförsbacken och här gäller det nog att bara bita fast i klungan så länge det går för så bra resultat som möjligt. Jag tror också det kommer bli mycket kantvind så det gäller att ha det i åtanke med. Hade varit bra om man haft lite krut kvar till denna etappen för det kommer bli hårdkörning i kantvinden och i backen.
Queen-stage vilket inte säger särskilt mycket men här har jag haft genomklappningar tidigare. På exakt denna sträckan gjorde jag min tävlingsdebut förra säsongen och det gick väl sådär. Varvbanan körde vi i Tour la Paz vilket gick käpprätt åt helvete så det är med skräck men samtidigt revanschlusta jag ser på denna etappen. Tre kilometer med 6% ska avverkas tre gånger och ett flertal korta men branta backar däremellan för att avlutas med en 18 kilometersstigning. Tanken är som på den första etappen, häng med över så många backar som möjligt.
Jag ska nog leta upp och följa cyklister som jag vet att jag rår på, jag har varit på tok för aktiv under ett par tävlingar (Tour la Paz & Carretera Verano Coatepeque) och slösat energi som jag måste hushålla med om jag ska få ut maximalt ur mig själv i det långa loppet.
Lite skvaller: Mitt lag verkar vara sponsorslöst, vi heter tydligen bara Team Sacatepequez och jag är inte ett dugg förvånad om så är fallet.
Lite skvaller 2: Jag skulle få en plats i landets bästa lag, men förbundet sade nej till dem att värva mig pga att jag är utlänning.
Tempoetappens höjdprofil. Jag startar ganska sent, 1h 20 minuter efter första startande och tio minuter innan sista gubbe. Enligt programmet så drar den andra etappen igång 30 minuter efter sista man har gått i mål vilket gör min återhämtningsperiod väldigt kort jämfört med exempelvis min kompis Tony som startar nästförst. Jag funderar på att hålla igen lite för att spara mig till den andra etappen. Jag ser inte alls fram emot denna tempoetappen.
En varvbana med en tillräckligt skarp stigning för att spräcka klungan. Det är en garanti att folk kommer åka av i uppförsbacken och här gäller det nog att bara bita fast i klungan så länge det går för så bra resultat som möjligt. Jag tror också det kommer bli mycket kantvind så det gäller att ha det i åtanke med. Hade varit bra om man haft lite krut kvar till denna etappen för det kommer bli hårdkörning i kantvinden och i backen.
Queen-stage vilket inte säger särskilt mycket men här har jag haft genomklappningar tidigare. På exakt denna sträckan gjorde jag min tävlingsdebut förra säsongen och det gick väl sådär. Varvbanan körde vi i Tour la Paz vilket gick käpprätt åt helvete så det är med skräck men samtidigt revanschlusta jag ser på denna etappen. Tre kilometer med 6% ska avverkas tre gånger och ett flertal korta men branta backar däremellan för att avlutas med en 18 kilometersstigning. Tanken är som på den första etappen, häng med över så många backar som möjligt.
Jag ska nog leta upp och följa cyklister som jag vet att jag rår på, jag har varit på tok för aktiv under ett par tävlingar (Tour la Paz & Carretera Verano Coatepeque) och slösat energi som jag måste hushålla med om jag ska få ut maximalt ur mig själv i det långa loppet.
Lite skvaller: Mitt lag verkar vara sponsorslöst, vi heter tydligen bara Team Sacatepequez och jag är inte ett dugg förvånad om så är fallet.
Lite skvaller 2: Jag skulle få en plats i landets bästa lag, men förbundet sade nej till dem att värva mig pga att jag är utlänning.
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Kul att ni uppskattar min lilla dagbok. Är på tävling nu. I skrivande stund ligger jag på sängen i gästrummet hos min sambos brorsa. Var kul att tävla idag och jag ser fram emot att tävla imorgon igen.
Är det något ni undrar över så är det bara att hojta till? Jag är inte så hemlighetsfull av mig :)
Här kommer en kul bild från starten av den andra etappen idag:
Är det något ni undrar över så är det bara att hojta till? Jag är inte så hemlighetsfull av mig :)
Här kommer en kul bild från starten av den andra etappen idag:
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Clasica Byron Arriola - lördag
Då har dammet lagt sig efter ytterligare en tävling i Guatemala. Den gångna helgen var det etapplopp som alltid (bortsett från säsongens första tävling) och denna gången var det endast två dagar med tre etapper, en inledande tempoetapp efterföljt av en vanlig linjeetapp på lördagen och ytterligare en linjeetapp under söndagen.
Äntligen var mina lagkamrater med mig och tillsammans med alla andra lag var vi 107 cyklister anmälda till start. Den första etappen startade cirka två timmars bilfärd hemifrån så jag kunde sova hemma natten innan tävlingen vilket jag föredrar. Min svärfar och jag rullade ut från Quetzaltenango runt klockan 6 på morgonen och vädret såg lite sådär ut, väldigt grått och vägarna var blöta. Egentligen är det inget jag störs av eftersom att jag inte sett regn sedan jag var i Sverige i höstas. Jag hade en sen start som kom att bli ännu senare då brandkåren (vad dem nu har med saken att göra) inte ville att vi skulle dra igång tävlingen klockan nio. Jag kom iväg 50 minuter senare än planerat som en av de sista startande.
Starten gick vid en bensinstation och dess parkering var fylld av cyklister på lördagsmorgonen, de flesta värmde upp på rullar och några på trainers men vårt lag har inte budget för sådan lyx (läs: riktigt fattiga fulrullar från Kina) så vi rullade runt några varv runt pumparna. Jag satte mig i vår "team-bil" som är en Toyota pick-up av hillbilly modell för att hålla värmen. Det är ingen tryckande hetta mulna morgnar på 2200 meters höjd minsann. Jag passade på att hälsa lite på cyklister från andra lag som jag är bekant med innan vi hade någon form av lagsnack som jag inte riktigt förstod och den obligatoriska bönen som jag förstod mer av.
En efter en gav sig mina lagkamrater och konkurrenter iväg. Snart var det min tur och planen var ganska spikad men jag var något osäker på om jag skulle lyckas hålla den: Gå medelhårt de första fyra kilometerna där det bär uppför för att sedan hålla ett stadigt men behagligt tempo de sista 13 kilometerna för att spara energin till nästa etapp. Jag ger mig av och eftersom att jag är sist ut i mitt lag så har jag teambilen bakom mig med tre ledare. Redan efter sex minuter blir jag ikappåkt av bakomvarande cyklist vilket kändes lite tidigt, visst var jag beredd på att bli passerad men inte redan. Han passerar mig med ett par hundra meter innan ett krön och jag gör ett för mig gediget arbete att inte byta tempo, jag stirrar på watten och håller den intensitet jag bestämt mig för. Innan jag når krönet har jag passerat han som just körde om mig men i utförslöpan efter kör han om mig igen men jag bryr mig inte särdeles mycket. Nu är det en låååång raksträcka kvar och jag cyklar på och försöker konservera energi så mycket som möjligt och tycker att jag gör det ganska bra. Jag når mållinjen utan att fler passerar mig och tycker att det känns skönt att ha det här tempot avklarat. Jag kommer in på en ytterst blygsam 75e plats, 5.07 minuter efter segraren och 16 sekunder efter min snabbaste lagkamrat. Det enda vi vet inför andra etappen är vem som vann.
Nu var det dags för att ladda om inför den andra etappen som drog igång 30 minuter efter att sista cyklist passerat mållinjen. Det var 84 kilometer på en varvbana bestånde av en backe på cirka tre kilometer som skulle avverkas tre gånger.
Jag drack lite sportdryck och några hembakade riskakor med blåbär, philadelphiaost och annat i men snart blåstes det i visselpipan och vägen stängdes av och vi radade upp oss för start. "bla, bla, bla, yada yada yada". Någon traggar och även om jag förstått spanska flytande så hade jag inte hört ett jota ändå. Ytterligare en visselblåsning och fältet rullar iväg till ljudet av pedaler som klickas i. Tempot är ganska behagligt och den berömda kantvinden verkar inte ha vaknat, förmodligen pga det mulna vädret. Efter sju kilometer gjorde vi en u-sväng och vände tillbaka och snart passerade vi mållinjen, alltså ska vi cykla 3,5 varv. När vi passerar mållinjen så börjar min cykeldator räkna ner metrarna för ett stravasegment som täcker stigningen, här börjar jag bli nervös och jag försöker ta en bättre position men det är svårt och lite försent. Segmentet börjar men det känns inte som att vi kör uppför den första kilometern, men snart börjar jag känna av gravitationen och jag är inte ensam om att göra det. Jag behöver passerar massor av cyklister då det uppstår luckor hela tiden i klungan. "Satans helvete vad långt bak jag var" tänker jag och förbannar mig själv. Vi närmar oss toppen och jag kan se hur en stor grupp försvinner 50 meter framför mig utan att jag har en chans att hänga med. Jag sätter upp ett tempo och närmar mig men jag kan inte brygga huvudgruppen men jag når ännu fler cyklister på krönet och en jagande grupp formas. Vi åker nedför några hundra meter innan vi vänder tillbaka igen och vi kan se hur nära huvudgruppen vi är. Trots det så får jag en ganska dålig känsla när jag förstår hur trötta cyklisterna runtomkring mig är. Redan...Men vi jobbar oss uppför den korta backen vi nyss flugit nedför, når krönet från andra hållet och fortsätter nedför stigningen och snart når vi platten och startlinjen. Gruppen har växt och vi är nog cirka 25 cyklister. Jag tänker inte så mycket i nuläget utan jag är mest irriterad över att jag slängt bort möjligheten att hänga med de bästa. Han som var snabbast i tempot i mitt lag sitter i samma grupp och de andra är förmodligen ännu längre bak eftersom att jag inte kan se dem men jag passerade dem i klättringen. Jag är ganska aktiv i min grupp men jobbar ändå lite med handbromsen i då jag verkligen inte tror på att vi ska komma tillbaka. Om vi nu skulle komma tillbaka så kommer det inte bero på mitt fenomenala plattåkande där framme :D. Snart är vi ikapp karavanen och jag är faktiskt mycket förvånad över det. Vi vänder igen men nu kör de sista bilarna i karavanen förbi oss gruppen spricker av i tid och otid och det är mycket idiotisk cykelåkning av oss alla. Jag fiskar upp en gel ur fickan och tänker att jag inte ska dra något alls men det är lättare sagt än gjort. Snart når vi backen igen och gruppen spricker av och cyklister passerar varandra om och om igen. När vi når krönet är vi cirka fem stycken som helt enkelt kört snabbare än övriga i gruppen men det återsamlas ganska snart igen. När vi vänder tillbaka så får vi veta att vi är 2:25 efter. När vi når platten för andra gången så har det börjat blåsa ganska ordentligt men jag hamnar hela tiden ganska långt fram i gruppen. Jag vinkar förbi mig cyklister och jag undviker väl den värsta vinden. Jag börjar förstå att folk är riktigt riktigt trötta men att det är några i gruppen som helt enkelt har missat den snabba gruppen så därför uppstår det luckor hela tiden. Vi vänder ytterligare en gång och nu får vi veta att vi är fyra minuter efter huvudklungan och när vi närmar oss för sista varvning så skruvas tempot upp betydligt. Ibland är det någon som hamnar längst fram utan att veta hur hårt denne behöver köra så tempot skruvas upp, därför funderar jag inte så mycket på det. Men vad tusan, vi bara ökar och snart ser jag att cyklister går ut i bredd och spurtar och när vi passerar mållinjen slutar folk trampa. Vi är klara för idag. Hoppsansa, det blev bara 64 kilometer och det var väl det de sade när de pratade vid start...Gruppen jag var i sprack av utan att återsamlas i kantvinden och min lagkamrat var en som hamnade efter. Vi var 21 man som gick in på samma tid på "delad" plats 39, 5:01 efter vinnaren. Jag avancerade till 57e plats vilket kanske är ett ganska tydligt tecken på min lugna tempoetapp men jag var lite besviken över att jag inte var med huvudklungan över första backen. Jag var redan 10:08 efter ledaren men numera tolv sekunder före min bästa lagkamrat som var placerad precis efter mig i resultatlistan.
På eftermiddagen for jag och min svärfar till min sambos bror i Guatemala City för övernattning. Jag kände mig inte det minsta sliten efter totalt cirka 80 kilometer och såg fram emot morgondagens 128 (eller?) kilometer långa bergsetapp. På kvällen åt jag middag med mina svärföräldrar och min sambos bröder (bror nummer 2 och föräldrarna var i stan pga förlovningsmiddag) och i min sambos familjs sanna anda blev jag bortskämd som alltid med god pasta.
Etapp 3 - en annan dag =)
Då har dammet lagt sig efter ytterligare en tävling i Guatemala. Den gångna helgen var det etapplopp som alltid (bortsett från säsongens första tävling) och denna gången var det endast två dagar med tre etapper, en inledande tempoetapp efterföljt av en vanlig linjeetapp på lördagen och ytterligare en linjeetapp under söndagen.
Äntligen var mina lagkamrater med mig och tillsammans med alla andra lag var vi 107 cyklister anmälda till start. Den första etappen startade cirka två timmars bilfärd hemifrån så jag kunde sova hemma natten innan tävlingen vilket jag föredrar. Min svärfar och jag rullade ut från Quetzaltenango runt klockan 6 på morgonen och vädret såg lite sådär ut, väldigt grått och vägarna var blöta. Egentligen är det inget jag störs av eftersom att jag inte sett regn sedan jag var i Sverige i höstas. Jag hade en sen start som kom att bli ännu senare då brandkåren (vad dem nu har med saken att göra) inte ville att vi skulle dra igång tävlingen klockan nio. Jag kom iväg 50 minuter senare än planerat som en av de sista startande.
Starten gick vid en bensinstation och dess parkering var fylld av cyklister på lördagsmorgonen, de flesta värmde upp på rullar och några på trainers men vårt lag har inte budget för sådan lyx (läs: riktigt fattiga fulrullar från Kina) så vi rullade runt några varv runt pumparna. Jag satte mig i vår "team-bil" som är en Toyota pick-up av hillbilly modell för att hålla värmen. Det är ingen tryckande hetta mulna morgnar på 2200 meters höjd minsann. Jag passade på att hälsa lite på cyklister från andra lag som jag är bekant med innan vi hade någon form av lagsnack som jag inte riktigt förstod och den obligatoriska bönen som jag förstod mer av.
En efter en gav sig mina lagkamrater och konkurrenter iväg. Snart var det min tur och planen var ganska spikad men jag var något osäker på om jag skulle lyckas hålla den: Gå medelhårt de första fyra kilometerna där det bär uppför för att sedan hålla ett stadigt men behagligt tempo de sista 13 kilometerna för att spara energin till nästa etapp. Jag ger mig av och eftersom att jag är sist ut i mitt lag så har jag teambilen bakom mig med tre ledare. Redan efter sex minuter blir jag ikappåkt av bakomvarande cyklist vilket kändes lite tidigt, visst var jag beredd på att bli passerad men inte redan. Han passerar mig med ett par hundra meter innan ett krön och jag gör ett för mig gediget arbete att inte byta tempo, jag stirrar på watten och håller den intensitet jag bestämt mig för. Innan jag når krönet har jag passerat han som just körde om mig men i utförslöpan efter kör han om mig igen men jag bryr mig inte särdeles mycket. Nu är det en låååång raksträcka kvar och jag cyklar på och försöker konservera energi så mycket som möjligt och tycker att jag gör det ganska bra. Jag når mållinjen utan att fler passerar mig och tycker att det känns skönt att ha det här tempot avklarat. Jag kommer in på en ytterst blygsam 75e plats, 5.07 minuter efter segraren och 16 sekunder efter min snabbaste lagkamrat. Det enda vi vet inför andra etappen är vem som vann.
Nu var det dags för att ladda om inför den andra etappen som drog igång 30 minuter efter att sista cyklist passerat mållinjen. Det var 84 kilometer på en varvbana bestånde av en backe på cirka tre kilometer som skulle avverkas tre gånger.
Jag drack lite sportdryck och några hembakade riskakor med blåbär, philadelphiaost och annat i men snart blåstes det i visselpipan och vägen stängdes av och vi radade upp oss för start. "bla, bla, bla, yada yada yada". Någon traggar och även om jag förstått spanska flytande så hade jag inte hört ett jota ändå. Ytterligare en visselblåsning och fältet rullar iväg till ljudet av pedaler som klickas i. Tempot är ganska behagligt och den berömda kantvinden verkar inte ha vaknat, förmodligen pga det mulna vädret. Efter sju kilometer gjorde vi en u-sväng och vände tillbaka och snart passerade vi mållinjen, alltså ska vi cykla 3,5 varv. När vi passerar mållinjen så börjar min cykeldator räkna ner metrarna för ett stravasegment som täcker stigningen, här börjar jag bli nervös och jag försöker ta en bättre position men det är svårt och lite försent. Segmentet börjar men det känns inte som att vi kör uppför den första kilometern, men snart börjar jag känna av gravitationen och jag är inte ensam om att göra det. Jag behöver passerar massor av cyklister då det uppstår luckor hela tiden i klungan. "Satans helvete vad långt bak jag var" tänker jag och förbannar mig själv. Vi närmar oss toppen och jag kan se hur en stor grupp försvinner 50 meter framför mig utan att jag har en chans att hänga med. Jag sätter upp ett tempo och närmar mig men jag kan inte brygga huvudgruppen men jag når ännu fler cyklister på krönet och en jagande grupp formas. Vi åker nedför några hundra meter innan vi vänder tillbaka igen och vi kan se hur nära huvudgruppen vi är. Trots det så får jag en ganska dålig känsla när jag förstår hur trötta cyklisterna runtomkring mig är. Redan...Men vi jobbar oss uppför den korta backen vi nyss flugit nedför, når krönet från andra hållet och fortsätter nedför stigningen och snart når vi platten och startlinjen. Gruppen har växt och vi är nog cirka 25 cyklister. Jag tänker inte så mycket i nuläget utan jag är mest irriterad över att jag slängt bort möjligheten att hänga med de bästa. Han som var snabbast i tempot i mitt lag sitter i samma grupp och de andra är förmodligen ännu längre bak eftersom att jag inte kan se dem men jag passerade dem i klättringen. Jag är ganska aktiv i min grupp men jobbar ändå lite med handbromsen i då jag verkligen inte tror på att vi ska komma tillbaka. Om vi nu skulle komma tillbaka så kommer det inte bero på mitt fenomenala plattåkande där framme :D. Snart är vi ikapp karavanen och jag är faktiskt mycket förvånad över det. Vi vänder igen men nu kör de sista bilarna i karavanen förbi oss gruppen spricker av i tid och otid och det är mycket idiotisk cykelåkning av oss alla. Jag fiskar upp en gel ur fickan och tänker att jag inte ska dra något alls men det är lättare sagt än gjort. Snart når vi backen igen och gruppen spricker av och cyklister passerar varandra om och om igen. När vi når krönet är vi cirka fem stycken som helt enkelt kört snabbare än övriga i gruppen men det återsamlas ganska snart igen. När vi vänder tillbaka så får vi veta att vi är 2:25 efter. När vi når platten för andra gången så har det börjat blåsa ganska ordentligt men jag hamnar hela tiden ganska långt fram i gruppen. Jag vinkar förbi mig cyklister och jag undviker väl den värsta vinden. Jag börjar förstå att folk är riktigt riktigt trötta men att det är några i gruppen som helt enkelt har missat den snabba gruppen så därför uppstår det luckor hela tiden. Vi vänder ytterligare en gång och nu får vi veta att vi är fyra minuter efter huvudklungan och när vi närmar oss för sista varvning så skruvas tempot upp betydligt. Ibland är det någon som hamnar längst fram utan att veta hur hårt denne behöver köra så tempot skruvas upp, därför funderar jag inte så mycket på det. Men vad tusan, vi bara ökar och snart ser jag att cyklister går ut i bredd och spurtar och när vi passerar mållinjen slutar folk trampa. Vi är klara för idag. Hoppsansa, det blev bara 64 kilometer och det var väl det de sade när de pratade vid start...Gruppen jag var i sprack av utan att återsamlas i kantvinden och min lagkamrat var en som hamnade efter. Vi var 21 man som gick in på samma tid på "delad" plats 39, 5:01 efter vinnaren. Jag avancerade till 57e plats vilket kanske är ett ganska tydligt tecken på min lugna tempoetapp men jag var lite besviken över att jag inte var med huvudklungan över första backen. Jag var redan 10:08 efter ledaren men numera tolv sekunder före min bästa lagkamrat som var placerad precis efter mig i resultatlistan.
På eftermiddagen for jag och min svärfar till min sambos bror i Guatemala City för övernattning. Jag kände mig inte det minsta sliten efter totalt cirka 80 kilometer och såg fram emot morgondagens 128 (eller?) kilometer långa bergsetapp. På kvällen åt jag middag med mina svärföräldrar och min sambos bröder (bror nummer 2 och föräldrarna var i stan pga förlovningsmiddag) och i min sambos familjs sanna anda blev jag bortskämd som alltid med god pasta.
Etapp 3 - en annan dag =)
GoranS
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Verkar vara ett spännande och ovisst liv som cyklist i Guatemala. ;-)
En orelaterad fråga: I svenska medier är det ju inte så mycket rapportering från Guatemala eller de andra "mindre" mellanamerikanska länderna heller, men när det väl rapporteras något är det ofta om gängkriminalitet. Förekommer det att cyklister som är ute och tränar rånas på sina cyklar och är det något som påverkar dig i din (tränings)vardag?
En orelaterad fråga: I svenska medier är det ju inte så mycket rapportering från Guatemala eller de andra "mindre" mellanamerikanska länderna heller, men när det väl rapporteras något är det ofta om gängkriminalitet. Förekommer det att cyklister som är ute och tränar rånas på sina cyklar och är det något som påverkar dig i din (tränings)vardag?
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
GoranS sa:
Det är oerhört ovisst vilket jag i det långa loppet tyvärr upplever som en stressfaktor. Det är lite så det fungerar generellt här, en av anledningarna till att det är ett land som egentligen inte fungerar.
Jag har aldrig sett gängkriminalitet med egna ögon. Däremot hänger det banderoller på sina ställen där man varnar "gangbangers" för att operera och det har hänt här i Quetzaltenango att människor bränt gängmedlemmar levande. Min sambos kusin med familj är utsatta för utpressning då de har en liten restaurang.
Jag antar att de som sysslar med organiserad brottslighet anser att sno en racercykel från ett proffs eller en utlänning kan få oönskat strålkastarljus. Vägarna är aldrig tomma så det finns alltid massor med vittnen och här finns också väldigt mycket poliser så det är faktiskt inget jag oroar mig för det minsta.
Däremot läste jag om en rysk cykelturist som blev bestulen på sin cykel+packning någonstans. Betvivlar att det var Calikartellens underleverantör som stal den dock :)
Miss Lycka 2.0
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Det finns minst en svensk cyklist som bor och tävlar i Colombia. Han har blivit rånad på sin cykel men den fick han tillbaka efter ett upprop i media.
För övrigt demonstrerade cyklister mot rattfylleri vid förra helgens tävling. Två cyklister hade blivit dödade av ett fyllo.
För övrigt demonstrerade cyklister mot rattfylleri vid förra helgens tävling. Två cyklister hade blivit dödade av ett fyllo.
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Joem sa:
Wow, det var verkligen kul att höra. Snart kommer del två av Clasica Byron Arriola. Hoppas att den håller samma kvalitet =) Jag har mycket på "kontoret" nu när allsvenskan och Stanley Cup har börjat så därför dröjer det lite haha.
Miss Lycka 2.0 sa:
Mungiporna uppåt!
Vad heter denne cyklist?
Jag såg ett tv inslag förra året om en colombianska cyklist som blev rånad på sin hoj, jag tror att han var kontrakterade av ett continentallag så det var ett proffs. Men med hjälp av övervakningskameror fick de tag på både cykel och de två rånarna.
Det där med rattfylleri och annat skräpbeteende på vägarna är nog en av sakerna jag blev absolut mest besviket förvånad över att se. Inte just avsaknaden av trafikvett men hur egoistiska och själviska människor kan vara. I ett land där ingen någonsin kommit i tid till något så ska det trängas och fuskas till varje pris.
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Clasica Byron Arriola - Etapp 3
Söndag 7 april
Efter de två inledande etapperna på lördagen så låg jag inte på någon fantastisk position i sammandraget. Jag hittades inte förrän på plats 57 efter en (medvetet) dålig tempoetapp och en halvt misslyckad linjeetapp. Men jag har väl blivit såpass gammal att jag inte hetsar upp mig för sådana petitesser utan fokuserade på att göra en bra avslutning på den lite svårare avslutningsdagen som skulle erbjuda 135 kilometer och 2300 höjdmeter. Mitt mål inför tävlingen var topp 50 och det var 50 sekunder upp till snubben på plats: just det, 50! För att vara ärlig så var min platssiffra egentligen ett sekundärt mål och vad jag ville få ut av tävlingen var att jag skulle cykla så starkt som jag vet att jag kan göra, eller i närheten av det åtminstone. När jag spelade fotboll och innebandy var jag egentligen bara bra i viktiga matcher mot riktigt bra motstånd och jag vill inte vara tvärtom nu, bra på soloträning och värdelös och avhängd i tävling.
Vi startade några mil söder om Guatemala City och där skulle också målgången vara. Vi skulle cykla utför ett par mil för att komma till en varvbana som vi skulle cirkulera fyra gånger för att sedan klättra tillbaka till start/mållinjen. Varvbanan innehöll en 3 km stigning på 6% och enligt Strava så är det en tredjekategoriserad klättring (om det säger någon något).
Mitt lag var försenat till upphämtningsplatsen men till slut dök dem upp, vi är galet oorganiserade, fattiga och allmänt sunkiga jämfört med alla andra. Jag satt där bak på flaket och frös - fantastiskt att sitta och skaka bort energin istället för att cykla bort den. Snart var vi vid starten och då upptäcker jag att mina cykelskor inte är med och skräcken sprider sig. Jag ringer min svärfar och frågar efter dem och de ligger i sin påse hos min sambos bror. Han slänger sig i bilen och kör ner skorna till mig och jag har dem i god tid innan start så det hinner aldrig bli riktigt stressigt. Däremot känner jag mig lite som en idiot men sådant händer. Vädret är rätt mulet och det finns risk för regn och som ni kanske vet så är jag inte överdrivet förtjust med mina bromsar i regnet. De blir egentligen bara usla när de är dyngsura så för det krävs det ganska kraftigt regn för att vägarna ska bli så pass blöta och sådant regn har jag aldrig sett innan klockan 15 här i Guatemala.
Taktiken var klar, vårt lag har ingen taktik utan alla kör för sig själva. Ingen har iallafall sagt något till mig om något. Min personliga taktik var att vara riktigt, riktigt passiv och spara alla krafter till den första backen där jag troligtvis skulle behöva gå all-in 7-8 minuter, sedan skulle det upprepas. Förhoppningsvis.
Visselpipan blåste och vi radade upp oss för start, jag längst bak som vanligt där jag lugnt kan rulla iväg utan stress och risk för att haka fast i någon som har panik. Jag minns denna vägen som lite sådär på sina håll, den är gjord i betong och det är ett värdelöst material för att bygga väg med då bitar av betongplattorna har en tendens till att brytas loss. Men det lämpar sig utmärkt för att sno pengar ur vägbyggen och korrumpera och skämma ut hela pajaslandet än mer. Vi begav oss nedför berget, jag låg hela tiden i den sista tredjedelen av klungan där det är lite glesare med cyklister. Jag känner mig numera ganska självsäker på att ge säkerhetsmeter för att sedan täppa igen lucka utan att behöva trampa vilket gjort mig till en bättre cyklist.
Efter 19 kilometer lutade vägen uppåt ordentligt för första gången och klungan trycktes ihop. Det var trångt och ganska stökigt i den första brytbacken och så även i den andra och den tredje. Cyklister tog gång på gång dåliga beslut som gav dominoeffekt och folk fick slänga sig på bromsarna och det hände hela tiden. Förmodligen är det folk som ställer sig upp utan att signalera och skjuter bakhjulet 3525 meter bakåt - inte OK och det var många som reagerade och var besvikna. Plötsligt händer det, en massa oljud strax till vänster om mig och det är ganska unika ljud som jag inte riktigt hört tidigare - cyklister som går i backen. Jag vet inte hur många som kraschade men kraschen var ganska nära mig. Vid tidpunkten gick det inte särskilt fort, runt 30 km/h skulle jag tro och de som gick i gatan kom snabbt tillbaka innan vi nådde foten av backen.
Min cykeldator signalerade för att ett strava segment närmade sig i rasande fart; det var dags för "backen" och nu var det dags att hålla i. Jag låg ganska långt bak i klungan men jag hade ändå inga cyklister framför mig som jag visste att jag skulle behöva runda för att hänga med. Vi låg tätt, tätt och den enda hastigheten jag kunde köra var den hastigheten de runtomkring körde i vilket var ett teckan på att jag låg mycket bättre positionerad idag än under gårdagens första stigning. Jag bara bet ihop och körde på och när jag slängde ett öga på cykeldatorn så var det cirka 900 meter kvar av segmentet vilket var en moralhöjare. Klungan hade dragits ut upp mot krönet men jag hade bra kontroll på det hela denna gången även om jag fick slita ordentligt. Efter krönet planade det ut lite i några hundra meter innan vi gjorde en u-sväng och vände, här fanns det utrymme att vila eventuellt täppa till en lucka eftersom att i u-svängen tog det stopp då hela klungan skulle in i en liten avåkningsfil innan man kunde vända. En hel drös cyklister som släppte i backen hann ikapp klungan när cyklisterna i bakre delen av klungan nästan stod still i kön för att svänga. Jaja, jag överlevde första backen och det kändes riktigt skönt. Nu bar det av åt andra hållet och mest nedför men med några tvära lutningar på "fel" håll men ingenting som skapade luckor. Efter vändningen efter första varvet så uppstod luckor och jag var en av flera som behövde trycka på för att komma tillbaka, inte något problem men det var ändå slöseri med krafter men jag hann återhämta mig i tid för att ta mig an "backen" för andra gången. Jag kan se två av mina lagkamrater i klungan när vi närmar oss foten på backen och helvetet börjar igen. Denna gången spricker det av betydligt tidigare men jag är alert och hamnar aldrig riktigt efter, förmodligen en dos tur att man hamnar bakom lite starkare killar. Klungan når krönet anförda av Decrabanos och jag hänger med för andra gången, denna gången fick jag ta i så pass hårt så att jag förbereder mig för att detta var sista gången jag var med klungan idag. På vägen tillbaka till andra varvningen så ser jag många bekanta som har fått släppa. Vi är bara två kvar i klungan i mitt lag men min lagkamrat verkar pigg, ligger hela tiden ganska långt framme och ser stark ut. Många cyklister klarar däremot att jobba sig tillbaka till klungan på de lättåkta delarna. Ytterligare en gång så får jag jobba på för att komma ikapp klungan a la criterium vid varvningen och nu bestämmer jag mig för att jag inte ska ligga där bak när vi vänder för att det går åt för mycket energi för att det ska försvarbart.
Backen skymtar och nu ska jag endast försöka hänga med sålänge jag orkar men nu går det inte särledes fort uppför. Många får flaskor och annat langat till sig och jag ser att min lagkamrat får vatten men jag vågar inte lägga någon energi på något annat än att klättra. Jag bara cyklar på och närmare krönet så är det lite småluckor här och där och jag sitter inte direkt på ledarens hjul men det är ändå ingen panik eller vit flagg i närheten, jag är med klungan ytterligare en gång och denna gången kändes det faktiskt lättare än föregående varv. Vi vänder tillbaka mot varvning för tredje gången, 1,5 varv kvar + återvändandet till mål och nu hoppas jag på att de som åkt av inte ska komma tillbaka för nu vill jag ha en så bra position som möjligt. Jag får en flaska vatten av vår langare men upptäcker att det är honung i den, mina gels är av märket Honey Stinger och är baserade på honung och jag har precis sugit i mig en och börjar bli törstig, inte mer socker tack! När vi varvar för sista gången så rundar jag merparten av klungan ansträngningslöst och behöver inte accelerera lika mycket när vi vänt som tidigare. Kalas! Jag börjar så smått optimistiskt se fram emot den långa avslutande klättringen då jag tycker mig se många cyklister som jag ska distansera i en sådan typ av backe, framförallt de som släpper i varvbacken om och om igen. När det är lite plant så höjs tempot och det är pga ett spurtpris som min vän Isaac tar hem. Backen igen! Denna gången vill jag ha vatten och jag gapar efter vatten utan honung och det är precis vad jag får. Men i backen uppstår väldigt mycket större luckor än tidigare och cyklister från de allra bästa lagen har problem och syns till där bak för första gången idag. Uppe på krönet så är jag inte längre med klungan, men jag har som tur är sällskap av cirka fem andra. Jag tänker positivt och funderar att det inte gör så mycket nu när vi ändå "bara" ska cykla tillbaka. Men ganska snart har vi kontakt med klungan igen. Jag blir bjuden på Coca-Cola av en cyklist från Quetzaltenangolaget som jag känner och jag bjuder honom på en gel, vi önskar varandra lycka till i sista stigningen innan vi tappar bort varandra i klungan. Precis vid foten av stigningen kommer Isaac upp jämsides och ser nästintill döende ut, han har släppt i backen och har just precis jagat ikapp klungan i femton kilometer.
Nu når vi stigningen och jag anammar min gamla "mitt-eget-tempotaktik" vilket visar sig vara ganska dumt. Jag släpper klungan men kommer ikapp den lika snabbt igen eftersom att det inte är särskilt brant, lite onödig energi slösad men så är det när man inte känner till vägarna särskilt bra. Jag tänker om och bestämmer mig för att hänga med klungan till en position där vi haft start/målgång tidigare och därefter vet jag att det endast är uppför +5%. Sagt och gjort. Precis när jag släppt klungan så ser jag min sambos bror längs vägen, utan att veta att han skulle komma och titta, heja på som fan. Han var lika nog förvånad som jag att jag var med ledarna efter 125 kilometer. Jag har ingen aning om hur långt kvar det är, stravasegmentet på cykeldatorn har försvunnit pga gps-problem och jag är säker på att det är mer än de 129 km som utlovats. Ganska snart förstår jag att jag inte orkar plocka många placeringar i den sista stigningen och att jag bränt lite för många tändstickor. Jag kör om en cyklist och ser att det är en fd lagkamrat som är en duktig klättrare, han har samma problem som mig - det har varit en lite för lång dag för oss för att vi ska kunna klättra ifrån de 10-15 cyklisterna framför oss (vilka vi i normala fall kör ifrån uppför). Jag jobbar på och gör så gott jag kan, vi alla åker jojo mellan varandra och man blir passerad och man passerar cyklister hela tiden. Nu har jag kört en bit över 130 km och trafiken är ganska tjock, min lagbil kommer upp bakom mig en stund innan de fastnar i en trafikkö och jag behöver cykla mellan bilarna ett par hundra meter. Trafikstockningen hade uppstått pga att den ena filen var avstängd några hundra meter vid målgången för oss cyklister. Jag kommer ut i den fria filen ledd av en annan cyklist som kan mitt namn och som vill att jag ska passera mål först (han hade blivit avplockad för att han inte klarade tidsgränsen vilket jag inte förstod där och då). Jag rullar in på bensinstationen bredvid målgången där alla lagbilar står parkerade. Ingen från mitt lag syns till så jag stannar till och sätter mig på trottoaren framför mackens affär. Jag får en sjuk jävla smärta i nedre delen av ryggen och kan knappt resa mig, det är en muskel som är trött, en muskel jag inte visste fanns. Snart ser jag min lagbil rulla in på parkeringen och jag rullar dit. Ser två lagkompisar som blivit avplockade tidigt. Jag inväntar mina två andra lagkamrater. Den ena åkte av på andra varvet, den andra på tredje så jag var den enda att sitta i klungan vid foten av den sista stigningen.
Jag blev 49a på den sista etappen och 50e i sammandraget och spontant känner jag att det var en ganska hygglig tävling av mig. Jag var femton minuter före vår nästbästa cyklist i sammandraget och mycket närmre toppen än botten. Det finns en hel del att slipa på för min del men jag känner att jag är på rätt väg och är ganska belåten med att vara topp 50 i landet. Tillsvidare =)
Söndag 7 april
Efter de två inledande etapperna på lördagen så låg jag inte på någon fantastisk position i sammandraget. Jag hittades inte förrän på plats 57 efter en (medvetet) dålig tempoetapp och en halvt misslyckad linjeetapp. Men jag har väl blivit såpass gammal att jag inte hetsar upp mig för sådana petitesser utan fokuserade på att göra en bra avslutning på den lite svårare avslutningsdagen som skulle erbjuda 135 kilometer och 2300 höjdmeter. Mitt mål inför tävlingen var topp 50 och det var 50 sekunder upp till snubben på plats: just det, 50! För att vara ärlig så var min platssiffra egentligen ett sekundärt mål och vad jag ville få ut av tävlingen var att jag skulle cykla så starkt som jag vet att jag kan göra, eller i närheten av det åtminstone. När jag spelade fotboll och innebandy var jag egentligen bara bra i viktiga matcher mot riktigt bra motstånd och jag vill inte vara tvärtom nu, bra på soloträning och värdelös och avhängd i tävling.
Vi startade några mil söder om Guatemala City och där skulle också målgången vara. Vi skulle cykla utför ett par mil för att komma till en varvbana som vi skulle cirkulera fyra gånger för att sedan klättra tillbaka till start/mållinjen. Varvbanan innehöll en 3 km stigning på 6% och enligt Strava så är det en tredjekategoriserad klättring (om det säger någon något).
Mitt lag var försenat till upphämtningsplatsen men till slut dök dem upp, vi är galet oorganiserade, fattiga och allmänt sunkiga jämfört med alla andra. Jag satt där bak på flaket och frös - fantastiskt att sitta och skaka bort energin istället för att cykla bort den. Snart var vi vid starten och då upptäcker jag att mina cykelskor inte är med och skräcken sprider sig. Jag ringer min svärfar och frågar efter dem och de ligger i sin påse hos min sambos bror. Han slänger sig i bilen och kör ner skorna till mig och jag har dem i god tid innan start så det hinner aldrig bli riktigt stressigt. Däremot känner jag mig lite som en idiot men sådant händer. Vädret är rätt mulet och det finns risk för regn och som ni kanske vet så är jag inte överdrivet förtjust med mina bromsar i regnet. De blir egentligen bara usla när de är dyngsura så för det krävs det ganska kraftigt regn för att vägarna ska bli så pass blöta och sådant regn har jag aldrig sett innan klockan 15 här i Guatemala.
Taktiken var klar, vårt lag har ingen taktik utan alla kör för sig själva. Ingen har iallafall sagt något till mig om något. Min personliga taktik var att vara riktigt, riktigt passiv och spara alla krafter till den första backen där jag troligtvis skulle behöva gå all-in 7-8 minuter, sedan skulle det upprepas. Förhoppningsvis.
Visselpipan blåste och vi radade upp oss för start, jag längst bak som vanligt där jag lugnt kan rulla iväg utan stress och risk för att haka fast i någon som har panik. Jag minns denna vägen som lite sådär på sina håll, den är gjord i betong och det är ett värdelöst material för att bygga väg med då bitar av betongplattorna har en tendens till att brytas loss. Men det lämpar sig utmärkt för att sno pengar ur vägbyggen och korrumpera och skämma ut hela pajaslandet än mer. Vi begav oss nedför berget, jag låg hela tiden i den sista tredjedelen av klungan där det är lite glesare med cyklister. Jag känner mig numera ganska självsäker på att ge säkerhetsmeter för att sedan täppa igen lucka utan att behöva trampa vilket gjort mig till en bättre cyklist.
Efter 19 kilometer lutade vägen uppåt ordentligt för första gången och klungan trycktes ihop. Det var trångt och ganska stökigt i den första brytbacken och så även i den andra och den tredje. Cyklister tog gång på gång dåliga beslut som gav dominoeffekt och folk fick slänga sig på bromsarna och det hände hela tiden. Förmodligen är det folk som ställer sig upp utan att signalera och skjuter bakhjulet 3525 meter bakåt - inte OK och det var många som reagerade och var besvikna. Plötsligt händer det, en massa oljud strax till vänster om mig och det är ganska unika ljud som jag inte riktigt hört tidigare - cyklister som går i backen. Jag vet inte hur många som kraschade men kraschen var ganska nära mig. Vid tidpunkten gick det inte särskilt fort, runt 30 km/h skulle jag tro och de som gick i gatan kom snabbt tillbaka innan vi nådde foten av backen.
Min cykeldator signalerade för att ett strava segment närmade sig i rasande fart; det var dags för "backen" och nu var det dags att hålla i. Jag låg ganska långt bak i klungan men jag hade ändå inga cyklister framför mig som jag visste att jag skulle behöva runda för att hänga med. Vi låg tätt, tätt och den enda hastigheten jag kunde köra var den hastigheten de runtomkring körde i vilket var ett teckan på att jag låg mycket bättre positionerad idag än under gårdagens första stigning. Jag bara bet ihop och körde på och när jag slängde ett öga på cykeldatorn så var det cirka 900 meter kvar av segmentet vilket var en moralhöjare. Klungan hade dragits ut upp mot krönet men jag hade bra kontroll på det hela denna gången även om jag fick slita ordentligt. Efter krönet planade det ut lite i några hundra meter innan vi gjorde en u-sväng och vände, här fanns det utrymme att vila eventuellt täppa till en lucka eftersom att i u-svängen tog det stopp då hela klungan skulle in i en liten avåkningsfil innan man kunde vända. En hel drös cyklister som släppte i backen hann ikapp klungan när cyklisterna i bakre delen av klungan nästan stod still i kön för att svänga. Jaja, jag överlevde första backen och det kändes riktigt skönt. Nu bar det av åt andra hållet och mest nedför men med några tvära lutningar på "fel" håll men ingenting som skapade luckor. Efter vändningen efter första varvet så uppstod luckor och jag var en av flera som behövde trycka på för att komma tillbaka, inte något problem men det var ändå slöseri med krafter men jag hann återhämta mig i tid för att ta mig an "backen" för andra gången. Jag kan se två av mina lagkamrater i klungan när vi närmar oss foten på backen och helvetet börjar igen. Denna gången spricker det av betydligt tidigare men jag är alert och hamnar aldrig riktigt efter, förmodligen en dos tur att man hamnar bakom lite starkare killar. Klungan når krönet anförda av Decrabanos och jag hänger med för andra gången, denna gången fick jag ta i så pass hårt så att jag förbereder mig för att detta var sista gången jag var med klungan idag. På vägen tillbaka till andra varvningen så ser jag många bekanta som har fått släppa. Vi är bara två kvar i klungan i mitt lag men min lagkamrat verkar pigg, ligger hela tiden ganska långt framme och ser stark ut. Många cyklister klarar däremot att jobba sig tillbaka till klungan på de lättåkta delarna. Ytterligare en gång så får jag jobba på för att komma ikapp klungan a la criterium vid varvningen och nu bestämmer jag mig för att jag inte ska ligga där bak när vi vänder för att det går åt för mycket energi för att det ska försvarbart.
Backen skymtar och nu ska jag endast försöka hänga med sålänge jag orkar men nu går det inte särledes fort uppför. Många får flaskor och annat langat till sig och jag ser att min lagkamrat får vatten men jag vågar inte lägga någon energi på något annat än att klättra. Jag bara cyklar på och närmare krönet så är det lite småluckor här och där och jag sitter inte direkt på ledarens hjul men det är ändå ingen panik eller vit flagg i närheten, jag är med klungan ytterligare en gång och denna gången kändes det faktiskt lättare än föregående varv. Vi vänder tillbaka mot varvning för tredje gången, 1,5 varv kvar + återvändandet till mål och nu hoppas jag på att de som åkt av inte ska komma tillbaka för nu vill jag ha en så bra position som möjligt. Jag får en flaska vatten av vår langare men upptäcker att det är honung i den, mina gels är av märket Honey Stinger och är baserade på honung och jag har precis sugit i mig en och börjar bli törstig, inte mer socker tack! När vi varvar för sista gången så rundar jag merparten av klungan ansträngningslöst och behöver inte accelerera lika mycket när vi vänt som tidigare. Kalas! Jag börjar så smått optimistiskt se fram emot den långa avslutande klättringen då jag tycker mig se många cyklister som jag ska distansera i en sådan typ av backe, framförallt de som släpper i varvbacken om och om igen. När det är lite plant så höjs tempot och det är pga ett spurtpris som min vän Isaac tar hem. Backen igen! Denna gången vill jag ha vatten och jag gapar efter vatten utan honung och det är precis vad jag får. Men i backen uppstår väldigt mycket större luckor än tidigare och cyklister från de allra bästa lagen har problem och syns till där bak för första gången idag. Uppe på krönet så är jag inte längre med klungan, men jag har som tur är sällskap av cirka fem andra. Jag tänker positivt och funderar att det inte gör så mycket nu när vi ändå "bara" ska cykla tillbaka. Men ganska snart har vi kontakt med klungan igen. Jag blir bjuden på Coca-Cola av en cyklist från Quetzaltenangolaget som jag känner och jag bjuder honom på en gel, vi önskar varandra lycka till i sista stigningen innan vi tappar bort varandra i klungan. Precis vid foten av stigningen kommer Isaac upp jämsides och ser nästintill döende ut, han har släppt i backen och har just precis jagat ikapp klungan i femton kilometer.
Nu når vi stigningen och jag anammar min gamla "mitt-eget-tempotaktik" vilket visar sig vara ganska dumt. Jag släpper klungan men kommer ikapp den lika snabbt igen eftersom att det inte är särskilt brant, lite onödig energi slösad men så är det när man inte känner till vägarna särskilt bra. Jag tänker om och bestämmer mig för att hänga med klungan till en position där vi haft start/målgång tidigare och därefter vet jag att det endast är uppför +5%. Sagt och gjort. Precis när jag släppt klungan så ser jag min sambos bror längs vägen, utan att veta att han skulle komma och titta, heja på som fan. Han var lika nog förvånad som jag att jag var med ledarna efter 125 kilometer. Jag har ingen aning om hur långt kvar det är, stravasegmentet på cykeldatorn har försvunnit pga gps-problem och jag är säker på att det är mer än de 129 km som utlovats. Ganska snart förstår jag att jag inte orkar plocka många placeringar i den sista stigningen och att jag bränt lite för många tändstickor. Jag kör om en cyklist och ser att det är en fd lagkamrat som är en duktig klättrare, han har samma problem som mig - det har varit en lite för lång dag för oss för att vi ska kunna klättra ifrån de 10-15 cyklisterna framför oss (vilka vi i normala fall kör ifrån uppför). Jag jobbar på och gör så gott jag kan, vi alla åker jojo mellan varandra och man blir passerad och man passerar cyklister hela tiden. Nu har jag kört en bit över 130 km och trafiken är ganska tjock, min lagbil kommer upp bakom mig en stund innan de fastnar i en trafikkö och jag behöver cykla mellan bilarna ett par hundra meter. Trafikstockningen hade uppstått pga att den ena filen var avstängd några hundra meter vid målgången för oss cyklister. Jag kommer ut i den fria filen ledd av en annan cyklist som kan mitt namn och som vill att jag ska passera mål först (han hade blivit avplockad för att han inte klarade tidsgränsen vilket jag inte förstod där och då). Jag rullar in på bensinstationen bredvid målgången där alla lagbilar står parkerade. Ingen från mitt lag syns till så jag stannar till och sätter mig på trottoaren framför mackens affär. Jag får en sjuk jävla smärta i nedre delen av ryggen och kan knappt resa mig, det är en muskel som är trött, en muskel jag inte visste fanns. Snart ser jag min lagbil rulla in på parkeringen och jag rullar dit. Ser två lagkompisar som blivit avplockade tidigt. Jag inväntar mina två andra lagkamrater. Den ena åkte av på andra varvet, den andra på tredje så jag var den enda att sitta i klungan vid foten av den sista stigningen.
Jag blev 49a på den sista etappen och 50e i sammandraget och spontant känner jag att det var en ganska hygglig tävling av mig. Jag var femton minuter före vår nästbästa cyklist i sammandraget och mycket närmre toppen än botten. Det finns en hel del att slipa på för min del men jag känner att jag är på rätt väg och är ganska belåten med att vara topp 50 i landet. Tillsvidare =)
Der Kaiser
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Härlig insats!
Jag blir glad varje gång jag ser att du uppdaterat din tråd, och det här kämpainsats-inlägget var ovanligt peppande.
Nästan synd att jag inte skulle till Upplands Väsby o tävla i Sverige idag.
Venga amigo, venga!
Jag blir glad varje gång jag ser att du uppdaterat din tråd, och det här kämpainsats-inlägget var ovanligt peppande.
Nästan synd att jag inte skulle till Upplands Väsby o tävla i Sverige idag.
Venga amigo, venga!
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Det är riktigt kul att se era svar i tråden, ni är ju väldigt snälla och peppande av er =).
I skuggan av Girot som drar igång i helgen så tävlar vi här i Guatemala också. Men innan jag berättar om Clasica de Patzun (alla tävlingar här är klassiker, originellt!) så blir det lite skvaller (sanningar) från elitcykelscenen:
Mitt lag, ja vad ska jag säga? Vi har det tufft, minst sagt. Vi har vad jag har förstått inga sponsorer överhuvudtaget bortsett från en cykelklädestillverkare som ger oss lite rabatt på vår nya dräkt men eftersom att alla inte har råd med den just nu så kör vi i vår gamla. Laget kommer heller inte till start i helgen "eftersom att den som lånar ut bil vanligtvis inte kan denna helgen". Det är fyra mil till starten från staden där de flesta bor. Jag tycker inte att vi har att göra på elitnivå om det ska falla på en sådan grej, u-land eller ej. Jag har tappat allt förtroende för "managern" och är trött på skiten och jag tvivlar starkt på att vi kommer att stå på startlinjen på Vuelta a Guatemala i höst.
Min kompis Tony körde och kraschade i en meningslös "tävling" med gamla gubbar och verkar ha skadat foten (är lite lost in translation) och kan inte medverka i kommande tävling, trist.
Guatemalanerna har varit utomlands och tävlat och gjort det ganska bra, vilket är kul så det inte är korpen man får storstryk i =).
Det var tre stycken från Opticas Deluxe och tävlade i Belize största tävling och tog hem hela pallen framför en hel del starka cyklister från bl.a USA.
Några var i Honduras och tävlade, bl.a en bekant till mig som heter Isaac. Han kom fyra där borta.
Och sen har det varit centralamerikanska mästerskapen där nationalikonen tog hem guldet både i tempo och linje. Blev även silver i tempo och brons i linjeloppet. Rätt stabilt.
I panamerikanska mästerskapen blev det en sjätteplats i tempo som bäst och en femteplats i linjeloppet.
Igår bekräftade UCI att det kommer att hållas två (!) stycken 1.2 tävlingar här i juli månad. Om allt går bra och som planerat så kommer jag att tävla professionellt för första gången i juli och det är ju mer eller mindre det det hela går ut på. Alltså två endagstävlingar på Amerikatouren och fem utländska lag skall bjudas in. Mer än så vet jag inte just nu.
Åter till helgens tävling som alltså heter Clasica de Patzun. Det är säsongens femte tävling och som (nästan) alltid så är det ett etapplopp. Denna gången är det endast två etapper, en på lördagen och en på söndagen och inga tempoetapper (yes!). Däremot så är fantasin hos förbundet en bristvara så det kommer bli ganska likt förra tävlingen. Första etappen kommer att vara ganska identisk med en av etapperna förra tävlingen:
En avgörande backe ska tas om hand fyra gånger, senast tappade jag klungan pga slarv (förhoppningsvis) redan på första varvet och hamnade i mitten i resultatlistan. Denna gången ska jag försöka ligga längre fram när det bär uppför eftersom jag inte har råd att runda de som släpper och täppa luckor. Vi avslutar med att köra ner för en väldigt brant backe och sedan uppför en liknande innan målgång i Patzun. För er som minns Vuelta al Altiplano Marquense så ska dessa backar vara av liknande slag. 120 kilometer och 1250 höjdmeter med fem kategoriserade stigningar. Taktiken är ganska klar, gör allt för att följa med förstagruppen så långt som möjligt.
Den andra etappen är 150 kilometer lång med 3100 höjdmeter. Vi kommer att köra in på en varvbana som innehåller en 4 kilometer lång stigning på 7,5% som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig an. Vi ska köra uppför den fyra gånger och frågan är om den inte är i lite tuffaste laget för att inte sätta sin egen fart och se vart det leder en. Kanske sätter jag måltavla på någon specifik cyklists rygg. Jag kommer förmodligen bestämma mig tidigast efter första etappen, kanske under den andra etappen. Efter dessa fyra knallhårda varv så ska vi ta oss an en lite lättare backe och gårdagens avslutning innan vi går i mål någonstans utanför Patzun. Jag hoppas på att det blir mer än tio minuter maxgräns (tio minuter efter och du får inte avsluta) denna gången.
Det trillade in ett glädjande sms för en stund sen, min lagkamrat som vi kan kalla för Myran hänger med och tävlar i helgen så vi blir iallafall två stycken. Alltid skönt att inte vara ensam. Myran var 68a i totalen senast och en av tre i mitt lag att ta sig i mål (Det var cirka 40 cyklister som inte tog sig i mål)
Jag ska försöka komma topp-45. Här skyndar vi långsamt =)
I skuggan av Girot som drar igång i helgen så tävlar vi här i Guatemala också. Men innan jag berättar om Clasica de Patzun (alla tävlingar här är klassiker, originellt!) så blir det lite skvaller (sanningar) från elitcykelscenen:
Mitt lag, ja vad ska jag säga? Vi har det tufft, minst sagt. Vi har vad jag har förstått inga sponsorer överhuvudtaget bortsett från en cykelklädestillverkare som ger oss lite rabatt på vår nya dräkt men eftersom att alla inte har råd med den just nu så kör vi i vår gamla. Laget kommer heller inte till start i helgen "eftersom att den som lånar ut bil vanligtvis inte kan denna helgen". Det är fyra mil till starten från staden där de flesta bor. Jag tycker inte att vi har att göra på elitnivå om det ska falla på en sådan grej, u-land eller ej. Jag har tappat allt förtroende för "managern" och är trött på skiten och jag tvivlar starkt på att vi kommer att stå på startlinjen på Vuelta a Guatemala i höst.
Min kompis Tony körde och kraschade i en meningslös "tävling" med gamla gubbar och verkar ha skadat foten (är lite lost in translation) och kan inte medverka i kommande tävling, trist.
Guatemalanerna har varit utomlands och tävlat och gjort det ganska bra, vilket är kul så det inte är korpen man får storstryk i =).
Det var tre stycken från Opticas Deluxe och tävlade i Belize största tävling och tog hem hela pallen framför en hel del starka cyklister från bl.a USA.
Några var i Honduras och tävlade, bl.a en bekant till mig som heter Isaac. Han kom fyra där borta.
Och sen har det varit centralamerikanska mästerskapen där nationalikonen tog hem guldet både i tempo och linje. Blev även silver i tempo och brons i linjeloppet. Rätt stabilt.
I panamerikanska mästerskapen blev det en sjätteplats i tempo som bäst och en femteplats i linjeloppet.
Igår bekräftade UCI att det kommer att hållas två (!) stycken 1.2 tävlingar här i juli månad. Om allt går bra och som planerat så kommer jag att tävla professionellt för första gången i juli och det är ju mer eller mindre det det hela går ut på. Alltså två endagstävlingar på Amerikatouren och fem utländska lag skall bjudas in. Mer än så vet jag inte just nu.
Åter till helgens tävling som alltså heter Clasica de Patzun. Det är säsongens femte tävling och som (nästan) alltid så är det ett etapplopp. Denna gången är det endast två etapper, en på lördagen och en på söndagen och inga tempoetapper (yes!). Däremot så är fantasin hos förbundet en bristvara så det kommer bli ganska likt förra tävlingen. Första etappen kommer att vara ganska identisk med en av etapperna förra tävlingen:
En avgörande backe ska tas om hand fyra gånger, senast tappade jag klungan pga slarv (förhoppningsvis) redan på första varvet och hamnade i mitten i resultatlistan. Denna gången ska jag försöka ligga längre fram när det bär uppför eftersom jag inte har råd att runda de som släpper och täppa luckor. Vi avslutar med att köra ner för en väldigt brant backe och sedan uppför en liknande innan målgång i Patzun. För er som minns Vuelta al Altiplano Marquense så ska dessa backar vara av liknande slag. 120 kilometer och 1250 höjdmeter med fem kategoriserade stigningar. Taktiken är ganska klar, gör allt för att följa med förstagruppen så långt som möjligt.
Den andra etappen är 150 kilometer lång med 3100 höjdmeter. Vi kommer att köra in på en varvbana som innehåller en 4 kilometer lång stigning på 7,5% som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig an. Vi ska köra uppför den fyra gånger och frågan är om den inte är i lite tuffaste laget för att inte sätta sin egen fart och se vart det leder en. Kanske sätter jag måltavla på någon specifik cyklists rygg. Jag kommer förmodligen bestämma mig tidigast efter första etappen, kanske under den andra etappen. Efter dessa fyra knallhårda varv så ska vi ta oss an en lite lättare backe och gårdagens avslutning innan vi går i mål någonstans utanför Patzun. Jag hoppas på att det blir mer än tio minuter maxgräns (tio minuter efter och du får inte avsluta) denna gången.
Det trillade in ett glädjande sms för en stund sen, min lagkamrat som vi kan kalla för Myran hänger med och tävlar i helgen så vi blir iallafall två stycken. Alltid skönt att inte vara ensam. Myran var 68a i totalen senast och en av tre i mitt lag att ta sig i mål (Det var cirka 40 cyklister som inte tog sig i mål)
Jag ska försöka komma topp-45. Här skyndar vi långsamt =)
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Clasica de Patzún 2019
För lite mer än en vecka sedan avgjordes säsongens andra "klassiker" av fem. Jag tror inte det är meningen men de här klassikerna är ganska lika varandra och avgörs som etapplopp. Denna upplagan avgjordes över hisnande två etapper, båda linjelopp med den första etappen på 117 kilometer och den andra med 145 kilometer. Båda etapperna kom att innehålla flera stigningar, inte så fruktansvärt långa men tillräckligt långa för att få en motionär att skylla på knävärk eller annat och vända hem =).
Första etappen, lördag 11 maj.
Mitt förbannade korpagäng till lag kom inte till start som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Endast jag och "Myran" fick tummen ur och tog oss till starten tillsammans med 110 andra. Min sambo och svärfar fick axla ansvaret att langa flaskor vilket gick sådär för att uttrycka det snällt. Det var växlande molnighet och ganska skön temperatur vid starten på 2150 meters höjd. Startskottet gick och vad jag fått berättat för mig i efterhand så lämnades vi ensamma ute på motorvägen då funktionärerna stod och tog selfies istället för att hålla undan trafiken. Jag märkte inte av detta nämnvärt. Vi rullade sju kilometer på platten innan vi vände om och cyklade tillbaka till startlinjen och strax efter vi passerade startlinjen i andra färdriktningen så inleddes en fyra kilometer lång backe på ett snitt på 4%, en åkbacke. Jag är inte helt nöjd med min position vid foten av backen men den är hygglig tills några (någon) bestämmer sig för att käka betongväg. Snett framför mig till höger så är det någon som går ner i backen och jag behöver bromsa och gira runt olyckan. Rytm, fart och kraft som jag inte har i överflöd försvinner. Jag jobbar tillbaka och för att vara uppför så går det ganska fort vilket gynnar oss svagare cyklister eftersom vi fortfarande har en fördel av att de där framme klyver vinden. Efter att vi kört en kilometer eller liknande upp i backen kan jag skymta Myran falla som en sten genom klungan, han är färdig och nu gäller det för mig att inte hamna bakom cyklister som jag är bättre än. Vi närmar oss toppen av backen och det har spruckit av i klungan nu i de lite brantare delarna. Jag är inte långt efter klungan när vi når krönet och när vi vänder tillbaka några hundra meter efter krönet så är jag ikapp, en helt okej cykelåkning av mig i backen. Nu bär det av utför mot startlinjen och fler och fler cyklister ansluter bakifrån och när vi når platten kommer flera grupper av cyklister ikapp och även Myran är tillbaka. När vi vänder vid den första vändpunkten för andra gången så har vi avverkat 31 kilometer och klungan är i det närmaste intakt och rullar mot backen för andra gången av fyra och ju närmre vi kommer desto mer nervös blir jag och pulsen stiger utan att jag tar i mer. Denna gången åker cyklister av tidigare och jag biter mig fast i svansen på klungan men uppe vid toppen så har jag och många andra ändå en bit fram till huvudgruppen som uppskattningsvis är cirka 35 cyklister. Återigen jobbar jag ikapp till klungan innan vi åker utför igen. I utförslöpan och på den efterföljande platten ansluter inte riktigt lika många cyklister men ändå ganska många. Ytterligare en cyklist framför mig stupar tillsynes oprovocerat rätt i backen, förmodligen gick han på hjul och denna gången är jag riktigt nära att dras med men jag klarade mig undan krasch men behövde jaga ikapp klungan och bränna någon tändsticka. Efter att vi vänt och siktat in oss på backen igen så blir det en tempoökning i klungan som jag överraskas av totalt, jag är låååångt bak och nu är det panik på allvar. Jag passerar ett flertal cyklister på min jakt på klungan men ganska snart inser jag att min usla klungteknik och positionering återigen kommer stå mig dyrt. Strax innan stigningen formas en grupp och jag bestämmer mig för att inte jaga klungan mer. Vi går in i backen och jag och en annan kille anför vår grupp och på toppen har vi hängt av resten av vår grupp. Vi vänder och cyklar ner. Nu har arrangörerna övergett oss och vi påminner mer om cykelbud genom rusningstrafik än tävlingscyklister. När vi når platten så blåser det ganska rejält och vi växlar ett par ord och bestämmer oss för att vänta in gruppen bakom. Nu är vi mer eller mindre fast i trafiken och det är bara att konstatera att cykelförbundet gjort bort sig. Det är trafikstockning bakom huvudklungan och bakom trafikstockningen är vi, den jagande gruppen fast. Vi vänder och beger oss tillbaka till backen för sista gången idag, mer eller mindre kör vi mellan bilar och lastbilar, ingen bryr sig om någon annan än sig själv och jag förbannar allt som har med det här trasiga landet att göra. I backen märker jag att jag inte är lika stark gentemot de andra i min grupp längre men vi rullar nedför backen i samlad grupp och ute på platten för sista gången samlar vi ihop några till.
Här passerar jag och en cyklist från Solola-laget krönet på "backen" (den behöver ett namn) för fjärde och sista gången.
Vi är kanske 20 man i min grupp och det är total kaos med trafik och stark kantvind. En cyklist ligger bakom sin servicebil och fuskar. Vi åker slalom genom trafiken och äntligen når vi punkten där vi svänger av motorvägen. Endast för att mötas av en väg genom en by där ingen bryr sig om oss. Vi svänger snart ut på något vi kan kalla för landsväg och även här är det trafik. Jämfört med en svensk landsväg så är detta mer som en GC-väg fast med tung trafik. Vi har cirka 13 kilometer kvar och jag är numera riktigt trött. När det är åtta kilometer kvar sluttar det rätt ut, en utförslöpa på cirka 10% med tvära döda kurvor. Med trafik. I den sista serpentinen kommer jag i alldeles för hög fart och måste bromsa bra länge innan jag kan svänga och jag hade tur att det inte kom mötande trafik just då. Jag tappar cyklisterna framför mig och den jagande gruppen är nu utspridd över hela vägen. Jag funderar på om jag ska jobba ikapp cyklisten framför mig men beslutar mig för att strunta i det. Vägen går upp och ner ett par kilometer innan vi når den sista stigningen med två väldigt långa kilometer på 9%. Det är en hel del folk längs vägen som hejar på och nu gäller det bara att ta sig i mål. Det ser ut som att alla ska falla över styret när de hivar sig uppför backen. Jag ser likadan ut och jag tappar på cyklisterna framför mig. Jag når toppen med en annan cyklist men han orkar inte hålla min rulle när jag behåller intensiteten för att få upp farten igen. Det sluttar utför lite lätt och går ganska fort genom den lilla byn och jag har ingen aning om var jag svänga. Med lite försiktighet så går det ganska bra de sista kilometerna och jag bromsar mig över mållinjen in på en 44e plats 6 minuter och 20 sekunder efter segraren.
Det är blandade känslor efter målgång. Dels är jag besviken över att jag tappade klungan på platten idag. Jag är också besviken på att jag uppenbarligen inte har samma kraft efter 3-4 timmar som cyklister jag kan hänga av. Jag är också förbannad och uppgiven över hur tävlingen genomfördes. Uppgiven att ingen bryr sig. Om något. Jag är ändå glad över att vara i mål och när jag på kvällen får veta att jag endast var 6 minuter efter täten trots att jag var avhängd så tidigt så känns det rätt bra.
Myran var mer än 15 minuter efter vid sista vändningen och blev därför "avplockad". Totalt var det 77 cyklister som tog sig i mål enligt regelverket och tilläts starta i den andra etappen dagen efter.
För lite mer än en vecka sedan avgjordes säsongens andra "klassiker" av fem. Jag tror inte det är meningen men de här klassikerna är ganska lika varandra och avgörs som etapplopp. Denna upplagan avgjordes över hisnande två etapper, båda linjelopp med den första etappen på 117 kilometer och den andra med 145 kilometer. Båda etapperna kom att innehålla flera stigningar, inte så fruktansvärt långa men tillräckligt långa för att få en motionär att skylla på knävärk eller annat och vända hem =).
Första etappen, lördag 11 maj.
Mitt förbannade korpagäng till lag kom inte till start som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Endast jag och "Myran" fick tummen ur och tog oss till starten tillsammans med 110 andra. Min sambo och svärfar fick axla ansvaret att langa flaskor vilket gick sådär för att uttrycka det snällt. Det var växlande molnighet och ganska skön temperatur vid starten på 2150 meters höjd. Startskottet gick och vad jag fått berättat för mig i efterhand så lämnades vi ensamma ute på motorvägen då funktionärerna stod och tog selfies istället för att hålla undan trafiken. Jag märkte inte av detta nämnvärt. Vi rullade sju kilometer på platten innan vi vände om och cyklade tillbaka till startlinjen och strax efter vi passerade startlinjen i andra färdriktningen så inleddes en fyra kilometer lång backe på ett snitt på 4%, en åkbacke. Jag är inte helt nöjd med min position vid foten av backen men den är hygglig tills några (någon) bestämmer sig för att käka betongväg. Snett framför mig till höger så är det någon som går ner i backen och jag behöver bromsa och gira runt olyckan. Rytm, fart och kraft som jag inte har i överflöd försvinner. Jag jobbar tillbaka och för att vara uppför så går det ganska fort vilket gynnar oss svagare cyklister eftersom vi fortfarande har en fördel av att de där framme klyver vinden. Efter att vi kört en kilometer eller liknande upp i backen kan jag skymta Myran falla som en sten genom klungan, han är färdig och nu gäller det för mig att inte hamna bakom cyklister som jag är bättre än. Vi närmar oss toppen av backen och det har spruckit av i klungan nu i de lite brantare delarna. Jag är inte långt efter klungan när vi når krönet och när vi vänder tillbaka några hundra meter efter krönet så är jag ikapp, en helt okej cykelåkning av mig i backen. Nu bär det av utför mot startlinjen och fler och fler cyklister ansluter bakifrån och när vi når platten kommer flera grupper av cyklister ikapp och även Myran är tillbaka. När vi vänder vid den första vändpunkten för andra gången så har vi avverkat 31 kilometer och klungan är i det närmaste intakt och rullar mot backen för andra gången av fyra och ju närmre vi kommer desto mer nervös blir jag och pulsen stiger utan att jag tar i mer. Denna gången åker cyklister av tidigare och jag biter mig fast i svansen på klungan men uppe vid toppen så har jag och många andra ändå en bit fram till huvudgruppen som uppskattningsvis är cirka 35 cyklister. Återigen jobbar jag ikapp till klungan innan vi åker utför igen. I utförslöpan och på den efterföljande platten ansluter inte riktigt lika många cyklister men ändå ganska många. Ytterligare en cyklist framför mig stupar tillsynes oprovocerat rätt i backen, förmodligen gick han på hjul och denna gången är jag riktigt nära att dras med men jag klarade mig undan krasch men behövde jaga ikapp klungan och bränna någon tändsticka. Efter att vi vänt och siktat in oss på backen igen så blir det en tempoökning i klungan som jag överraskas av totalt, jag är låååångt bak och nu är det panik på allvar. Jag passerar ett flertal cyklister på min jakt på klungan men ganska snart inser jag att min usla klungteknik och positionering återigen kommer stå mig dyrt. Strax innan stigningen formas en grupp och jag bestämmer mig för att inte jaga klungan mer. Vi går in i backen och jag och en annan kille anför vår grupp och på toppen har vi hängt av resten av vår grupp. Vi vänder och cyklar ner. Nu har arrangörerna övergett oss och vi påminner mer om cykelbud genom rusningstrafik än tävlingscyklister. När vi når platten så blåser det ganska rejält och vi växlar ett par ord och bestämmer oss för att vänta in gruppen bakom. Nu är vi mer eller mindre fast i trafiken och det är bara att konstatera att cykelförbundet gjort bort sig. Det är trafikstockning bakom huvudklungan och bakom trafikstockningen är vi, den jagande gruppen fast. Vi vänder och beger oss tillbaka till backen för sista gången idag, mer eller mindre kör vi mellan bilar och lastbilar, ingen bryr sig om någon annan än sig själv och jag förbannar allt som har med det här trasiga landet att göra. I backen märker jag att jag inte är lika stark gentemot de andra i min grupp längre men vi rullar nedför backen i samlad grupp och ute på platten för sista gången samlar vi ihop några till.
Här passerar jag och en cyklist från Solola-laget krönet på "backen" (den behöver ett namn) för fjärde och sista gången.
Vi är kanske 20 man i min grupp och det är total kaos med trafik och stark kantvind. En cyklist ligger bakom sin servicebil och fuskar. Vi åker slalom genom trafiken och äntligen når vi punkten där vi svänger av motorvägen. Endast för att mötas av en väg genom en by där ingen bryr sig om oss. Vi svänger snart ut på något vi kan kalla för landsväg och även här är det trafik. Jämfört med en svensk landsväg så är detta mer som en GC-väg fast med tung trafik. Vi har cirka 13 kilometer kvar och jag är numera riktigt trött. När det är åtta kilometer kvar sluttar det rätt ut, en utförslöpa på cirka 10% med tvära döda kurvor. Med trafik. I den sista serpentinen kommer jag i alldeles för hög fart och måste bromsa bra länge innan jag kan svänga och jag hade tur att det inte kom mötande trafik just då. Jag tappar cyklisterna framför mig och den jagande gruppen är nu utspridd över hela vägen. Jag funderar på om jag ska jobba ikapp cyklisten framför mig men beslutar mig för att strunta i det. Vägen går upp och ner ett par kilometer innan vi når den sista stigningen med två väldigt långa kilometer på 9%. Det är en hel del folk längs vägen som hejar på och nu gäller det bara att ta sig i mål. Det ser ut som att alla ska falla över styret när de hivar sig uppför backen. Jag ser likadan ut och jag tappar på cyklisterna framför mig. Jag når toppen med en annan cyklist men han orkar inte hålla min rulle när jag behåller intensiteten för att få upp farten igen. Det sluttar utför lite lätt och går ganska fort genom den lilla byn och jag har ingen aning om var jag svänga. Med lite försiktighet så går det ganska bra de sista kilometerna och jag bromsar mig över mållinjen in på en 44e plats 6 minuter och 20 sekunder efter segraren.
Det är blandade känslor efter målgång. Dels är jag besviken över att jag tappade klungan på platten idag. Jag är också besviken på att jag uppenbarligen inte har samma kraft efter 3-4 timmar som cyklister jag kan hänga av. Jag är också förbannad och uppgiven över hur tävlingen genomfördes. Uppgiven att ingen bryr sig. Om något. Jag är ändå glad över att vara i mål och när jag på kvällen får veta att jag endast var 6 minuter efter täten trots att jag var avhängd så tidigt så känns det rätt bra.
Myran var mer än 15 minuter efter vid sista vändningen och blev därför "avplockad". Totalt var det 77 cyklister som tog sig i mål enligt regelverket och tilläts starta i den andra etappen dagen efter.
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
JojjeM sa:
Tidigare har det mest bara varit rörigt men den här gången var det direkt livsfara och jag har hört på omvägar om farliga situationer och utbrett missnöje. Förbundet klarar uppenbarligen inte av att hålla isär cyklister och trafik men envisas ändå att arrangera tävlingar på extremt trafikerade vägar. På denna vägen blev en god vän till min svärfar ihjälkörd på så sent som förra året.
GoranS
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Har du någon gissning på varför de lägger banorna på det sättet? Är det s.a. de skulle behöva lägga dem i mindre befolkade delar om de vill ha mindre trafik och att de då är rädda för att det skulle minska sannolikheten att få publik? Eller är de bara tanklösa?Whenthingsgowrong sa:
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
GoranS sa:
En av anledningarna är att det inte ska vara för långt ifrån Guatemala City. Ibland har de (förbundet) någon form av samarbete med någon cykelgrupp (oregistrerad förening eller liknande) som vill ha tävlingar till sin by. Ett annat problem är att ingen kommer erkänna att de kunde gjort något bättre, ingen har någonsin haft fel i detta landet och behöver således inte förbättra något.
Det är bara publik runt de små byarna och inget folk längs de stora vägarna där vi tävlar mest. Jag tycker att det hade varit skitkul om en av tävlingarna hade haft sin bas här i Quetzaltenango som är lite utav cykelhuvudstaden i landet. Här finns möjligheter att ge lagen tak över huvudet (de bor på något vandrarhemaktigt ställe i Guatemala city som ägs av olympiska kommittén tror jag) vilket verkar vara a och o.
När vi ändå är inne på arrangemang osv så kan jag berätta (jag tror nog att jag redan gjort det) att cykelförbundet håller på att undersöka möjligheten att lägga en av etapperna i Vuelta a Guatemala i Peten, vilket är den överlägset största och nordligaste delstaten som består (bestod) av låglänt djungellandskap. Där finns jaguarer och såna tuffa grejer. Det var en tävling där uppe förra året och de arrangerar egna tävlingar där uppe som förbundet gör reklam för. En av de nationella tävlingarna förra året var där uppe. Tyvärr tar det en oerhörd tid att ta sig dit även fast det inte är sådär våldsamt långt, för en norrlänning är det väl typ som att köra till bolaget och apoteket.
Att ha en etapp där uppe är säkert möjligt men då får man ha etapper längs vägen ner mot Guatemala city alternativt ha en transport/vilodag inbakat.
Sverige är lite mer än fyra gånger större än Guatemala.
Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Clasica de Patzún 2019 - Etapp 2
Cykelförbundet slog på stort när de drog rutten för den andra etappen. Med en fantastisk fantasi lades etappen på samma gamla vanliga hårt trafikerade väg, men denna gången skulle vi iallafall inte spendera merparten av tiden just där. 145 kilometer med sex stycken (strava)kategoriserade stigningar och totalt 2300 höjdmeter. Starten var densamma som vid den första etappen men på den andra etappen körde vi mot Guatemala CIty för att avverka ett cirka 23 km långt varv fyra gånger för att sedan ta oss tillbaka till starten, vända och köra samma avslutning som dagen innan fast med en extra avstickare på en grusväg.
På morgonen innan starten gick kände jag mig inte helt återhämtad, vanligtvis brukar jag känna mig lite bättre men just denna dagen var jag lite seg och faktiskt lite omotiverad. Klockan passerade nio på söndagsmorgonen och vi radade upp oss på motorvägen. Det var 77 cyklister som klarade tidsgränsen dagen innan men flera av dem som inte klarade den rullade iväg med klungan och tränade vilket jag tycker är sådär, framförallt gynnar det inte mig då jag har en tendens att fastna bakom lite långsammare cyklister. Jag föredrar att bli frånåkt på annat vis =).
Vi stack iväg mot varvbanan och farten var ganska hög och efter cirka 17 kilometer ser jag ingången till den nya ringvägen som vi skulle tävla på idag.
En kedjereaktionen sprider sig bakåt från den främre delen av klungan och jag går från 50-60 km/h till 20-30 km/h. Jag ser att en av filerna är avstängd en bit så det blev förmodligen inbromsningar. Problemet är att det nu är nedförsbacke och jag och flera andra har tappat kontakten med klungan som växer i utförslöpan. Jag har tappat klungan. Igen. Jag bestämmer mig för att försöka jaga ikapp klungan och efter ungefär 10 km hårt arbete är jag ikapp igen. Trött. Vi vänder i en rondell och tempohöjningar/attacker sträcker ut klungan och mindre grupper bildas. Jag vet inte exakt var jag ligger men jag vet att det finns en grupp framför och att det finns flera grupper bakom mig. I min grupp ser jag några av landets bästa så jag har ingen panik över var jag befinner mig men jag är däremot orolig över hur trött jag är innan vi nått den första backen. Det är ganska intensivt och vägen går upp och ner, det är singelled och väldigt rörigt överlag. Jag ser att en som jag spenderade nästan hela första etappen ihop med lämnar min grupp och går ikapp den första. Jag funderar på att göra samma men inser ganska snart att jag redan ligger på rött och försöker vila mig. Men plötsligt är den där, något som påminner mer om en vägg än en väg. Jag har legat på rött i 30-40 minuter och klarar därför inte av att pressa ur mig mer watt. Jag tappar och tappar på cyklister jag vet med säkerhet att jag är en bättre klättrare än men jag har slarvat bort den fördelen genom en usel förmåga att köra i klungan samt min dåliga utförsåkning. Jag gör så gott jag kan men det är riktigt demoraliserande när karavanen med alla servicebilar rullar förbi och ingen grupp är i närheten. När jag kommer upp på krönet trycker jag till lite extra och får kontakt med en kille från San Marcos. Vi kastar oss utför backen i jakt på gruppen framför oss, kan vi nå den så finns det hopp om att nå mållinjen. Vi kan se gruppen emellanåt men jag uppskattar det som att vi tappar snarare än att vi plockar in tid. När vi närmar oss vändning så ser jag gruppen lite tidigare än jag önskat och ser att de i sin tur jobbat ikapp en annan grupp och är säkert 30 man stor. Ridå. Det finns inte en chans att vi jobbar oss ikapp detta. När vi vänder i rondellen ropar jag till någon från förbundet att jag bryter, i bäst fall hade jag fått köra något varv till innan de plockat av mig ändå. Jag plockar av mig nummerlappen och cyklar tillbaka mot "varvningen" och ser att det är en hel del bakom mig, en och en. Jag tar mig tillbaka och slänger mig i bilen och drar hemåt. Det här vill jag helst glömma även fast jag tar med mig misstagen så att jag inte behöver upprepa dem.
Det visade sig att hälften av fältet plockades av efterhand så jag var inte ensam om att inte fullfölja tävlingen.
Det var väl en sådär/ok första etapp följt av direkt dålig andra etapp. Att jag måste lämna den bakre delen av klungan i framtiden råder det inget tvivel om och jag vet faktiskt inte varför jag har hamnat där bak den senare tiden. Annars behöver jag bli lite bättre på allt och det är lättare att träna exempelvis fyraminutersintervaller än klungkörning när man tränar ensam.
Nu är det lite tävlingsuppehåll för mig eftersom att juni innebär nationella mästerskap men i juli väntar nya tävlingar.
Mungiporna uppåt! På återseende.
Cykelförbundet slog på stort när de drog rutten för den andra etappen. Med en fantastisk fantasi lades etappen på samma gamla vanliga hårt trafikerade väg, men denna gången skulle vi iallafall inte spendera merparten av tiden just där. 145 kilometer med sex stycken (strava)kategoriserade stigningar och totalt 2300 höjdmeter. Starten var densamma som vid den första etappen men på den andra etappen körde vi mot Guatemala CIty för att avverka ett cirka 23 km långt varv fyra gånger för att sedan ta oss tillbaka till starten, vända och köra samma avslutning som dagen innan fast med en extra avstickare på en grusväg.
På morgonen innan starten gick kände jag mig inte helt återhämtad, vanligtvis brukar jag känna mig lite bättre men just denna dagen var jag lite seg och faktiskt lite omotiverad. Klockan passerade nio på söndagsmorgonen och vi radade upp oss på motorvägen. Det var 77 cyklister som klarade tidsgränsen dagen innan men flera av dem som inte klarade den rullade iväg med klungan och tränade vilket jag tycker är sådär, framförallt gynnar det inte mig då jag har en tendens att fastna bakom lite långsammare cyklister. Jag föredrar att bli frånåkt på annat vis =).
Vi stack iväg mot varvbanan och farten var ganska hög och efter cirka 17 kilometer ser jag ingången till den nya ringvägen som vi skulle tävla på idag.
En kedjereaktionen sprider sig bakåt från den främre delen av klungan och jag går från 50-60 km/h till 20-30 km/h. Jag ser att en av filerna är avstängd en bit så det blev förmodligen inbromsningar. Problemet är att det nu är nedförsbacke och jag och flera andra har tappat kontakten med klungan som växer i utförslöpan. Jag har tappat klungan. Igen. Jag bestämmer mig för att försöka jaga ikapp klungan och efter ungefär 10 km hårt arbete är jag ikapp igen. Trött. Vi vänder i en rondell och tempohöjningar/attacker sträcker ut klungan och mindre grupper bildas. Jag vet inte exakt var jag ligger men jag vet att det finns en grupp framför och att det finns flera grupper bakom mig. I min grupp ser jag några av landets bästa så jag har ingen panik över var jag befinner mig men jag är däremot orolig över hur trött jag är innan vi nått den första backen. Det är ganska intensivt och vägen går upp och ner, det är singelled och väldigt rörigt överlag. Jag ser att en som jag spenderade nästan hela första etappen ihop med lämnar min grupp och går ikapp den första. Jag funderar på att göra samma men inser ganska snart att jag redan ligger på rött och försöker vila mig. Men plötsligt är den där, något som påminner mer om en vägg än en väg. Jag har legat på rött i 30-40 minuter och klarar därför inte av att pressa ur mig mer watt. Jag tappar och tappar på cyklister jag vet med säkerhet att jag är en bättre klättrare än men jag har slarvat bort den fördelen genom en usel förmåga att köra i klungan samt min dåliga utförsåkning. Jag gör så gott jag kan men det är riktigt demoraliserande när karavanen med alla servicebilar rullar förbi och ingen grupp är i närheten. När jag kommer upp på krönet trycker jag till lite extra och får kontakt med en kille från San Marcos. Vi kastar oss utför backen i jakt på gruppen framför oss, kan vi nå den så finns det hopp om att nå mållinjen. Vi kan se gruppen emellanåt men jag uppskattar det som att vi tappar snarare än att vi plockar in tid. När vi närmar oss vändning så ser jag gruppen lite tidigare än jag önskat och ser att de i sin tur jobbat ikapp en annan grupp och är säkert 30 man stor. Ridå. Det finns inte en chans att vi jobbar oss ikapp detta. När vi vänder i rondellen ropar jag till någon från förbundet att jag bryter, i bäst fall hade jag fått köra något varv till innan de plockat av mig ändå. Jag plockar av mig nummerlappen och cyklar tillbaka mot "varvningen" och ser att det är en hel del bakom mig, en och en. Jag tar mig tillbaka och slänger mig i bilen och drar hemåt. Det här vill jag helst glömma även fast jag tar med mig misstagen så att jag inte behöver upprepa dem.
Det visade sig att hälften av fältet plockades av efterhand så jag var inte ensam om att inte fullfölja tävlingen.
Det var väl en sådär/ok första etapp följt av direkt dålig andra etapp. Att jag måste lämna den bakre delen av klungan i framtiden råder det inget tvivel om och jag vet faktiskt inte varför jag har hamnat där bak den senare tiden. Annars behöver jag bli lite bättre på allt och det är lättare att träna exempelvis fyraminutersintervaller än klungkörning när man tränar ensam.
Nu är det lite tävlingsuppehåll för mig eftersom att juni innebär nationella mästerskap men i juli väntar nya tävlingar.
Mungiporna uppåt! På återseende.
Köp & Sälj
-
Säljes i Göteborg -
Säljes i Göteborg -
Säljes i Stockholm -
Säljes i Stockholm -
Säljes i Stockholm
