Mathias
Aktiv medlem
[RR] Las Vegas – Blue Diamond
Las Vegas associerar man ju spontant till andra saker än cykling. Poolpartyn, poker och prostitution till exempel. Eftersom jag inte är en gambler (det finns proffs som är dåliga på sådant ändå) så tycker jag istället att det är roligare att ge sig ut en bit utanför staden för lite schysst cykling. Jag har utforskat sydöstra delen av Vegas tidigare i en annan Ridereport. Jag var på samma ställe en gång till förra året igen. Fast den cykelturen tog slut efter bara fem minuter eftersom jag rasade ner för en bergssida då jag var tvungen att stanna bakom en kille på en smal stig.
Jag lämnade Sverige i lördags med den här utsikten från köksfönstret.
Och i söndags var det dags att lämna inomhus-Venedig till förmån för en liten oas utanför Las Vegas istället.
Jag tog en taxi till en liten by med ungefär hundra hus väst om Las Vegas som heter Blue Diamond. När man närmar sig byn med taxi har man åkt i 30 minuter genom öknen. Helt plötsligt dyker byn upp bakom ett berg och man möts av träd och grönska och vilda burros. Man får direkt intrycket av det är en charmig, fridfull liten by där tiden stannat någon gång på sextiotalet. Det finns en pittoresk park och faktiskt en Saloon där cyklister slappar på verandan. Vi mötte massor av landsvägscyklister på vägen och många satt utanför och läskade sig på saloonverandan efter en tur längs vägen i det fantastiska landskapet.
Jag kliver in på McGhie’s Bike Outpost och möter förmodligen världens två trevligaste och mysigaste personer som någonsin jobbat i en cykelaffär, Chris Tuma och Cosmo. Jag ska berätta mer om dem senare.
Men först bjuds jag på espresso och de beklagar att de inte hunnit göra några våfflor idag för det har varit ovanligt mycket folk i affären. Annars brukar de bjuda på våfflor på söndagar och onsdagar. Jag får min hyrcykel och en ordentlig genomgång av kartan där Chris med stor inlevelse förklarar vilka stigar som är bra och vart jag ska cykla. Han pratar väldigt mycket som en pirat-hippie ungefär och det är en sjukt underhållande genomgång om att undvika dödskaktusar, en sten med namnet Big Friendly Rock, varför det hänger gummiankor i ett träd och hur det känns att studsa ner för stigen ”Night Ride”. (”Gahaahahaahgaahar!”)
Jag hojar iväg uppför berget och njuter av solen, värmen och den smala fina stigen.
Stigarna är single track i sin rätta bemärkelse. Jag mötte ett tiotal cyklister under de timmarna jag var ute och alla var väldigt trevliga och artiga och steg åt sidan för de som klättrade upp eller tvärtom för de som bombade ner. Hela området är mycket lättcyklat, man kan med fördel ta med sin bättre (eller cyklingsmässigt sämre) hälft hit. Många skulle nog tycka det är för lätt. Men det spelar ju otroligt liten roll när man tröskar uppför i det fantastiska landskapet.
Sade jag tröska upp föresten? Efter två timmars cyklande och lite felcykling så hade jag hamnat på ett berg som syns längst ner i söder på min karta. På vägen hade jag stannat och faktiskt snurrat runt hjulen för att kolla att inte bromsen låg mot. Jag hade råkat ut för false-flat syndromet och inte fattat att allt lutade uppåt. Hela tiden. Det som var nerförsbackar i mina ögon var alltså platt mark. Man ser på höjdkurvan här hur det såg ut tills jag hamnade på toppen.
Jag började få starka tvivel att jag skulle hinna tillbaka till affären innan de stängde och kunde inte fatta varför jag var så himla slut redan. Jag hade ju bara cyklat halva sträckan enligt kartan. (Då hade jag inte heller fattat att jag cyklat alldeles för långt söderut…) Men tur i oturen, jag hade genom min felcykling hittat Dead Horse Loop som skulle visa sig vara en alldeles excellent stig.
Här ifrån kom jag.
Hit skulle jag
Och här kommer massa fantastisk switchbackstig. Det är man inte bortskämd med i hemmaskogen.
Men jag har ju helt glömt bort att berätta om ankträdet. Är det någon som kan gissa anledningen till ankorna?
Så jag susade ner för Dead Horse och först då började jag fatta att jag cyklat uppför hela tiden. För nu började cykeln fungera igen. Först försökte jag hitta tillbaka till stigen som jag fått markerad på kartan och gav till slut upp det och körde på känsla. Men stigen som jag tröskat uppför så mödosamt gav nu utdelning som en riktig enarmad bandit. Ursäkta språket - men herre jäklar vad kul det var att bomba ner för singletrack i kilometer efter kilometer med berms, små hopp och knix hur länge som helst. Det är verkligen en ynnest att kunna få ha så roligt.
Till slut kom jag fram till rätt stig igen och jag överlade om jag skulle ge mig på att cykla resten som jag fått utpekat på kartan. Till slut vann det förståndiga jaget mot adrenalinjaget. Det vore lite dumt att komma till affären fyra timmar efter stängning, jag visste ju inte om det plötsligt skulle komma en tvåtimmarsklättring till igen. Så jag fortsatte mitt bomb-run längs en stig som kallas the Mustang Trail och som fortsatte vara sådär sjukt fantastiskt kul som jag skrev om ovan. Fast bättre.
Den observante läsaren kanske skymtar ett regnväder på några av bilderna och det kom faktiskt några droppar. Och tur var nog det. Avkylningen gjorde att jag kunde hushålla lite med vattnet som aldrig hade räckt hela vägen annars, trots treliters camelback. Jag missade tydligen de bästa stigarna som finns på slutet också enligt Chris, men det är ju bara bra. Då har jag ju ytterligare en anledning till att komma tilbaka.
Ja, här slutar själva ridereporten. Men det finns ett litet appendix också. Taxibolaget som körde dit mig kunde plötsligt inte hitta tillbaka till Blue Diamond igen. Så utan att jag blev det minsta förvånad erbjöd sig Chris att köra mig till deras cykelaffär i stan eftersom han ändå skulle dit för ett ärende. Jag förväntade mig givetvis en stor blommig folkabuss, uppfostrad av hippies som han var och jag tappade hakan ganska långt ner när han körde fram sin Ford Mustang istället. Tydligen var det inte bara jag som trodde att han skulle köra tyskt men hans föräldrar hade ägt en VW campingbuss som de tourat runt med. Förstås.
Jag avslutar rapporten med en bild på två fantastiska människor och en bild från insidan av Chris bil med utsikt mot Red Rock Canyon. Har ni chansen, åk dit, ät våfflor och mys.
Faktaruta:
En cykel kostar $40 att hyra per dag. Taxi enkel resa lika mycket men i fortsättningen tar i alla fall jag nog en hyrbil. Det finns en stor landsvägsscen i Vegas också. Kontakta McGhies inne i Vegas för mer info. Länk: http://mcghies.com/about/our-shop-blue-diamond-pg477.htm
Karta:
Jag lämnade Sverige i lördags med den här utsikten från köksfönstret.
Och i söndags var det dags att lämna inomhus-Venedig till förmån för en liten oas utanför Las Vegas istället.
Jag tog en taxi till en liten by med ungefär hundra hus väst om Las Vegas som heter Blue Diamond. När man närmar sig byn med taxi har man åkt i 30 minuter genom öknen. Helt plötsligt dyker byn upp bakom ett berg och man möts av träd och grönska och vilda burros. Man får direkt intrycket av det är en charmig, fridfull liten by där tiden stannat någon gång på sextiotalet. Det finns en pittoresk park och faktiskt en Saloon där cyklister slappar på verandan. Vi mötte massor av landsvägscyklister på vägen och många satt utanför och läskade sig på saloonverandan efter en tur längs vägen i det fantastiska landskapet.
Jag kliver in på McGhie’s Bike Outpost och möter förmodligen världens två trevligaste och mysigaste personer som någonsin jobbat i en cykelaffär, Chris Tuma och Cosmo. Jag ska berätta mer om dem senare.
Men först bjuds jag på espresso och de beklagar att de inte hunnit göra några våfflor idag för det har varit ovanligt mycket folk i affären. Annars brukar de bjuda på våfflor på söndagar och onsdagar. Jag får min hyrcykel och en ordentlig genomgång av kartan där Chris med stor inlevelse förklarar vilka stigar som är bra och vart jag ska cykla. Han pratar väldigt mycket som en pirat-hippie ungefär och det är en sjukt underhållande genomgång om att undvika dödskaktusar, en sten med namnet Big Friendly Rock, varför det hänger gummiankor i ett träd och hur det känns att studsa ner för stigen ”Night Ride”. (”Gahaahahaahgaahar!”)
Jag hojar iväg uppför berget och njuter av solen, värmen och den smala fina stigen.
Stigarna är single track i sin rätta bemärkelse. Jag mötte ett tiotal cyklister under de timmarna jag var ute och alla var väldigt trevliga och artiga och steg åt sidan för de som klättrade upp eller tvärtom för de som bombade ner. Hela området är mycket lättcyklat, man kan med fördel ta med sin bättre (eller cyklingsmässigt sämre) hälft hit. Många skulle nog tycka det är för lätt. Men det spelar ju otroligt liten roll när man tröskar uppför i det fantastiska landskapet.
Sade jag tröska upp föresten? Efter två timmars cyklande och lite felcykling så hade jag hamnat på ett berg som syns längst ner i söder på min karta. På vägen hade jag stannat och faktiskt snurrat runt hjulen för att kolla att inte bromsen låg mot. Jag hade råkat ut för false-flat syndromet och inte fattat att allt lutade uppåt. Hela tiden. Det som var nerförsbackar i mina ögon var alltså platt mark. Man ser på höjdkurvan här hur det såg ut tills jag hamnade på toppen.
Jag började få starka tvivel att jag skulle hinna tillbaka till affären innan de stängde och kunde inte fatta varför jag var så himla slut redan. Jag hade ju bara cyklat halva sträckan enligt kartan. (Då hade jag inte heller fattat att jag cyklat alldeles för långt söderut…) Men tur i oturen, jag hade genom min felcykling hittat Dead Horse Loop som skulle visa sig vara en alldeles excellent stig.
Här ifrån kom jag.
Hit skulle jag
Och här kommer massa fantastisk switchbackstig. Det är man inte bortskämd med i hemmaskogen.
Men jag har ju helt glömt bort att berätta om ankträdet. Är det någon som kan gissa anledningen till ankorna?
Så jag susade ner för Dead Horse och först då började jag fatta att jag cyklat uppför hela tiden. För nu började cykeln fungera igen. Först försökte jag hitta tillbaka till stigen som jag fått markerad på kartan och gav till slut upp det och körde på känsla. Men stigen som jag tröskat uppför så mödosamt gav nu utdelning som en riktig enarmad bandit. Ursäkta språket - men herre jäklar vad kul det var att bomba ner för singletrack i kilometer efter kilometer med berms, små hopp och knix hur länge som helst. Det är verkligen en ynnest att kunna få ha så roligt.
Till slut kom jag fram till rätt stig igen och jag överlade om jag skulle ge mig på att cykla resten som jag fått utpekat på kartan. Till slut vann det förståndiga jaget mot adrenalinjaget. Det vore lite dumt att komma till affären fyra timmar efter stängning, jag visste ju inte om det plötsligt skulle komma en tvåtimmarsklättring till igen. Så jag fortsatte mitt bomb-run längs en stig som kallas the Mustang Trail och som fortsatte vara sådär sjukt fantastiskt kul som jag skrev om ovan. Fast bättre.
Den observante läsaren kanske skymtar ett regnväder på några av bilderna och det kom faktiskt några droppar. Och tur var nog det. Avkylningen gjorde att jag kunde hushålla lite med vattnet som aldrig hade räckt hela vägen annars, trots treliters camelback. Jag missade tydligen de bästa stigarna som finns på slutet också enligt Chris, men det är ju bara bra. Då har jag ju ytterligare en anledning till att komma tilbaka.
Ja, här slutar själva ridereporten. Men det finns ett litet appendix också. Taxibolaget som körde dit mig kunde plötsligt inte hitta tillbaka till Blue Diamond igen. Så utan att jag blev det minsta förvånad erbjöd sig Chris att köra mig till deras cykelaffär i stan eftersom han ändå skulle dit för ett ärende. Jag förväntade mig givetvis en stor blommig folkabuss, uppfostrad av hippies som han var och jag tappade hakan ganska långt ner när han körde fram sin Ford Mustang istället. Tydligen var det inte bara jag som trodde att han skulle köra tyskt men hans föräldrar hade ägt en VW campingbuss som de tourat runt med. Förstås.
Jag avslutar rapporten med en bild på två fantastiska människor och en bild från insidan av Chris bil med utsikt mot Red Rock Canyon. Har ni chansen, åk dit, ät våfflor och mys.
Faktaruta:
En cykel kostar $40 att hyra per dag. Taxi enkel resa lika mycket men i fortsättningen tar i alla fall jag nog en hyrbil. Det finns en stor landsvägsscen i Vegas också. Kontakta McGhies inne i Vegas för mer info. Länk: http://mcghies.com/about/our-shop-blue-diamond-pg477.htm
Karta:
Senast ändrad:
