Supersonic
Aktiv medlem
[RR] Lite sol i ansiktet
Efter att jag känt mig rätt nere de sista dagarna var jag i behov av att få lite sol i ansiktet. Både bildligt och bokstavligt talat. Termometern visade på fina 2 minusgrader och det strålade vackert guldgult lågt i söder. Jag stoppade pocketkameran i bakfickan och begav mig ut. Tanken var att köra en grusvägsrunda med lite avslutande stigavsnitt.
Första stoppet gjorde jag redan 200 meter hemifrån. Det var så vackert med den varmgula solen och frosten att jag inte kunde avstå fototillfället. Första bilden är därför på Engeltofta herrgård och min kompanjon för dagen, Epicen.
Här några bilder av Engeltofta herrgårds utsikt över de inre delarna av Gävlebukten.
Efter den här bildsviten rullade jag på längs den nylagda och fina cykelvägen ut mot fiskelägret Bönan. Det finns ingen tillstymmmelse till snö ännu utan det enda vita på marken är lite frost. Känns märkligt att kunna cykla MTB med lågmönstrade Renegade-däck så här dagen innan nyårsafton. Så här års brukar det annars krävas dubbdäck.
Jag fick medvind österut och det rullade på fint. Havsisarna som brukar ligga i Gävlebukten så här års lyser med sin frånvaro. Endast några tunna mindre flak längst in i viken vid Bönan.
Bönan som är beläget någon mil utanför Gävle var i äldre tider ett fiskeläger, liggande längst österut ut mot Bottenhavet. I dagsläget är det mestadels åretruntboende och sommarstugor. Här håller även Gävles lotsstation till och om sommaren kommer sommargästerna med husvagnar och badmadrasser. Idag lockade dock inte vattnet till bad, men det var vackert.
Fiskelägret finns fortfarande kvar även om det inte är så många som lever på fiske här längre. Strömmingen och torskens minskning gör att det är svårt att få lönsamhet i denna näring.
Förutom fiskelägret härbärgerar Bönan även en tidigare viktig försvarsanläggning kallad Gråberget. Under Kalla kriget byggde försvaret här ett stort och djupt bunkerkomplex med artilleri och ledningssystem som skulle skydda Gävle mot inkräktande ryssar. Efter Sovjetunionens kollaps lades alltihop i malpåse och ingångarna är igenmurade med betong. Enbart den som vet vad den letar efter kan hitta lämningar av den tidigare försvarsanläggningen. Lokala tidningen Gävle Dagblad gjorde häromdagen en artikel om anläggningen Gråberget.
http://www.gd.se/gastrikland/gavle/graberget-gavles-beskyddare
Jag hade glömt att lägga kameran på laddning så den började nu blinka ilsket rött för att visa att batteriet inte var på bästa humör. Det gjorde att jag fick snåla på bildtagandet. Cyklingen var dock bra, jag fortsatte rulla asfalt och grusväg norrut och sedan åt väster in mot den lilla byn Björke. Här hårdpackad frusen och slät grusväg.
Väl där blev det asfast igen söderut mot Hille, den stadsdel jag bott i fram till för ett par månader sedan då flyttlasset gick några kilometer ut till kusten. Åkrarna i Hille är fortfarande gula.
I Hille vek jag av ut över åkrarna och kom därmed upp i spårområdet Skidstavallen. Ungefär 1000 stigar genomkorsar området som ligger så gömt och bortglömt att det nästan inte alls frekventeras av några motionärer. Väldigt synd eftersom det är en dold skatt för både cyklister, löpare och promenerande.
Från Skidstavallen har jag bara ett par-tre kilometer hem genom skogen. Distansmässigt bjöd dagen på 35 kilometer men för själen bjöd den mer.
Första stoppet gjorde jag redan 200 meter hemifrån. Det var så vackert med den varmgula solen och frosten att jag inte kunde avstå fototillfället. Första bilden är därför på Engeltofta herrgård och min kompanjon för dagen, Epicen.
Här några bilder av Engeltofta herrgårds utsikt över de inre delarna av Gävlebukten.
Efter den här bildsviten rullade jag på längs den nylagda och fina cykelvägen ut mot fiskelägret Bönan. Det finns ingen tillstymmmelse till snö ännu utan det enda vita på marken är lite frost. Känns märkligt att kunna cykla MTB med lågmönstrade Renegade-däck så här dagen innan nyårsafton. Så här års brukar det annars krävas dubbdäck.
Jag fick medvind österut och det rullade på fint. Havsisarna som brukar ligga i Gävlebukten så här års lyser med sin frånvaro. Endast några tunna mindre flak längst in i viken vid Bönan.
Bönan som är beläget någon mil utanför Gävle var i äldre tider ett fiskeläger, liggande längst österut ut mot Bottenhavet. I dagsläget är det mestadels åretruntboende och sommarstugor. Här håller även Gävles lotsstation till och om sommaren kommer sommargästerna med husvagnar och badmadrasser. Idag lockade dock inte vattnet till bad, men det var vackert.
Fiskelägret finns fortfarande kvar även om det inte är så många som lever på fiske här längre. Strömmingen och torskens minskning gör att det är svårt att få lönsamhet i denna näring.
Förutom fiskelägret härbärgerar Bönan även en tidigare viktig försvarsanläggning kallad Gråberget. Under Kalla kriget byggde försvaret här ett stort och djupt bunkerkomplex med artilleri och ledningssystem som skulle skydda Gävle mot inkräktande ryssar. Efter Sovjetunionens kollaps lades alltihop i malpåse och ingångarna är igenmurade med betong. Enbart den som vet vad den letar efter kan hitta lämningar av den tidigare försvarsanläggningen. Lokala tidningen Gävle Dagblad gjorde häromdagen en artikel om anläggningen Gråberget.
http://www.gd.se/gastrikland/gavle/graberget-gavles-beskyddare
Jag hade glömt att lägga kameran på laddning så den började nu blinka ilsket rött för att visa att batteriet inte var på bästa humör. Det gjorde att jag fick snåla på bildtagandet. Cyklingen var dock bra, jag fortsatte rulla asfalt och grusväg norrut och sedan åt väster in mot den lilla byn Björke. Här hårdpackad frusen och slät grusväg.
Väl där blev det asfast igen söderut mot Hille, den stadsdel jag bott i fram till för ett par månader sedan då flyttlasset gick några kilometer ut till kusten. Åkrarna i Hille är fortfarande gula.
I Hille vek jag av ut över åkrarna och kom därmed upp i spårområdet Skidstavallen. Ungefär 1000 stigar genomkorsar området som ligger så gömt och bortglömt att det nästan inte alls frekventeras av några motionärer. Väldigt synd eftersom det är en dold skatt för både cyklister, löpare och promenerande.
Från Skidstavallen har jag bara ett par-tre kilometer hem genom skogen. Distansmässigt bjöd dagen på 35 kilometer men för själen bjöd den mer.
