[RR] Mammutmarschen
Denna gång är det ingen Ride Report, utan snarare en Race Report. Jag har inte haft möjlighet till några längre cykelutflykter denna höst pga av mycket jobb och annat. En litet motionslopp blev det dock denna helg.
I början av oktober nämnde Hannu något som kallades Mammuttimarssi (bokstavligen Mammutmarschen, men ordet mammut används på finska också för något som bara är stort). Evenemanget har tidigare arrangerats för löpare, med något för de riktiga tuffingarna också (prova 170 km på under 24 timmar i slutet av november bara). Nytt för i år var några cykelserier, av vilka den längsta på 170 km var den som intresserade. Loppet går ut på att orientera sig till kontroller här och där, med lite extra kryddor som t.ex en simtur för att det inte ska bli tråkigt.
På några dagar hade vi fått ihop teamet MTB Turku All Night Long, bestående av mig, Hannu, Matti, Jarkko och Toni. Vi diskuterade oss fram till val av utrustning i god tid, men några dagar före start ändrades vädret dramatiskt med snö och kyla, vilket gjorde att vi måste tänka om med utrustningen.
Vi enades om att ta dubbdäck, vilket visade sig vara ett bra beslut. Visst ökar de rullmotståndet åtskilligt, men det hade varit riskabelt med vanliga däck.
Testpackning. Jag cyklade utan ryggsäck.
Min nya karthållare.
Fem cyklister och cyklar. En bil.
På väg mot Vichtis. Vädret utlovade en intressant natt, men snön minskade när vi åkte österut.
Fem minuter till starten klockan åtta på kvällen. Fullmånen syns genom det tunna molntäcket.
Så bär det av.
Ett SMS med koden från kontroll 3 skickas iväg. Tillvidare hade allt gått väl, även om Toni hade det lite svårt.
Efter kontroll 3 följde ett fint stigparti. Efter kontroll 5 blev det ett långt och kallt vägparti, lämpligt för att göra oss ordentligt kalla inför midnattssimningen. Toni och Hannu lyckades inte tvinga sig i det iskalla vattnet och gjorde en straffrunda på 3.8 km löpning i stället. Jag, Matti och Jarkko hoppade i vattnet för att simma från ena sidan av bryggan till den andra. Det var -9 grader i luften, så det var tämligen kallt att klä på sig igen. Efter att jag fått på mig kläderna igen hade jag ingen känsel i fötterna och fingrarna var i stort sett obrukbara. Arrangörerna hade lyckligtvis ordnat med ett uppvärmt tält, och vi tillbringade tiden då Hannu och Toni var ute och sprang med att försöka få liv i fingrar och tår igen. Utan det uppvärmda tältet hade det nog varit ganska riskfyllt att simma, och det enda sättet att få upp värmen igen hade varit att ge sig ut och springa i full fart.
Undertecknad i vattnet. Bilden tagen av Veijo Grr.
Efter simningen fortsatte vi med den längsta sträckan på väg till den mest avlägsna kontrollen.
På väg till kontroll 10 gjorde vi ett litet orienteringsmisstag på kanske 15 minuter. Nu tog vi en riktig paus på tio minuter för att få i oss lite energi och varmt att dricka. Mina vattenflaskor frös förstås inom några timmer, men jag hade en 0,75 liters termos med hett vatten och en 1,5 liter Coca-Cola i ramväskan, så ännu var det inga problem.
Surly väl representerat med Matti på en Crosscheck och Jarkko en Troll.
Toni hade sin 9:Zero:7 med 29" hjul.
Nu var det en kort bit till kontroll 11, efter vilken en lång sträcka på väg följde. Detta var någon gång mellan tre och fyra på morgonen och vi kände oss mycket starka nu och avverkade sträckan med avsefärd fart. Vi föreföll ha nästan dubbel hastighet jämfört med några stackare vi cyklade om.
På väg till kontroll 13 gjorde vi ett obegripligt orienteringsmisstag som kostade oss en timme. Efteråt kunde ingen av oss förstå hur vi kunde missa avtaget, men kartorna för grovorientering i skala 1:80000 var nog inte tillräckligt detaljerade. Någon gång runt klockan sex på morgonen kom vi fram till kontroll 13, som var vid ett vindskydd vid en vacker strand. Med 2,5 timmar till soluppgången började det redan ljusna. Vädret var klart och friskt.
Det var nu tämligen kyligt och den kallaste temperaturen mättes till -13C av bilen som nonstop åkte runt och plockade upp folk som avbröt. Jag hade svårt att hålla värmen i farten vi nu klarade av och satte på min tunna dunjacka. Det var en bra idé och jackan på 250 g var precis vad jag behövde. Jag hade fortfarande en microfleecetröja oanvänd och den kunde också ha fungerat, men det var enklare att sätta på jackan. Under den hade jag två underskjortor, en Haglöfs vindjacka i mikrofibertyg och en reflexväst. Tunt halsen en Buff i ylle. På underkroppen hade jag vindskyddade boxerkalsonger, långkalsonger i merinoylle och ett par relativt varma tights. Fötterna höll sig med nöd och näppe tillräckligt varma med ett par rymliga vandrarskor (jag använde flata pedaler) och ett par yllesockor. En tid använde jag också elektriska sulor, men batteriet varade inte länge. Jag får nog dra slutsatsen att förra vinterns förfrysningar har försämrat köldtåligheten hos mina tår. På huvudet hade jag en tunn rånarluva men en Buff överst. Buffen byttes senare ut mot en fleecemössa.
På väg mot ljuset. Bilden är oskarp, men representerar säkert hur vi kände oss. De högre kognitiva funktionerna var kanske inte längre så höga.
Lite skuffande mellan kontroll 14 och 15.
Foto av Toni Lund.
Solen orkade upp över horisonten klockan nio.
Matti
Hannu och Toni.
Jag och Jarkko. Foto av Toni Lund.
Kontroll 18 bestod av skrivna instruktioner typ gå hundra meter i 270 graders riktning, följ sedan skyttegraven vänsterut osv.
Lidandets anlete. Vätskebristen gjorde sig nu ordentligt påmind och jag var nog kanske fyra liter på minus. I Vichtis for vi via en butik och köpte mera dricka, efter vilket det kändes bättre igen.
Och vi bara fortsatte. Jarkko och Matti var ännu ganska starka och trots att jag inte hade några egentliga problem hade de kapacitet till en högre hastighet. Hannu var ungefär på min nivå, men Toni hade det miserabelt under de sista sex timmarna.
Vid tvåtiden, efter 17 timmar och 50 minuter kom vi i mål. Vi hade lyckats få hela teamet i mål, vilket vi var mycket nöjda med. Nu var det dags för bastu och mat, i den ordningen.
På väg hem igen.
Enligt arrangörerna avbröt många som deltog i de kortare serierna, men endast fyra av tjugo i den längsta cykelserien. Förklaringen är troligen att ingen utan tillräcklig erfarenhet anmäler sig till den mest krävande serien.
Ett stort tack till arrangörerna av evenemanget och MTB Turku All Night Long. En minnesvärd utflykt och den längsta nonstopgrej jag gjort, en timme längre än mitt tidigare rekort på 17 timmar (100 km paddling från Kaskö till Vasa).
Tonis RR på engelska och Jarkkos på finska.
PS. Fotografering hade låg prioritet denna gånga och p.g.a lite luddigt tänkande blev också fel inställningar på i kameran, därav bildkvaliteten.
Edit: Länkar.
I början av oktober nämnde Hannu något som kallades Mammuttimarssi (bokstavligen Mammutmarschen, men ordet mammut används på finska också för något som bara är stort). Evenemanget har tidigare arrangerats för löpare, med något för de riktiga tuffingarna också (prova 170 km på under 24 timmar i slutet av november bara). Nytt för i år var några cykelserier, av vilka den längsta på 170 km var den som intresserade. Loppet går ut på att orientera sig till kontroller här och där, med lite extra kryddor som t.ex en simtur för att det inte ska bli tråkigt.
På några dagar hade vi fått ihop teamet MTB Turku All Night Long, bestående av mig, Hannu, Matti, Jarkko och Toni. Vi diskuterade oss fram till val av utrustning i god tid, men några dagar före start ändrades vädret dramatiskt med snö och kyla, vilket gjorde att vi måste tänka om med utrustningen.
Vi enades om att ta dubbdäck, vilket visade sig vara ett bra beslut. Visst ökar de rullmotståndet åtskilligt, men det hade varit riskabelt med vanliga däck.
Testpackning. Jag cyklade utan ryggsäck.
Min nya karthållare.
Fem cyklister och cyklar. En bil.
På väg mot Vichtis. Vädret utlovade en intressant natt, men snön minskade när vi åkte österut.
Fem minuter till starten klockan åtta på kvällen. Fullmånen syns genom det tunna molntäcket.
Så bär det av.
Ett SMS med koden från kontroll 3 skickas iväg. Tillvidare hade allt gått väl, även om Toni hade det lite svårt.
Efter kontroll 3 följde ett fint stigparti. Efter kontroll 5 blev det ett långt och kallt vägparti, lämpligt för att göra oss ordentligt kalla inför midnattssimningen. Toni och Hannu lyckades inte tvinga sig i det iskalla vattnet och gjorde en straffrunda på 3.8 km löpning i stället. Jag, Matti och Jarkko hoppade i vattnet för att simma från ena sidan av bryggan till den andra. Det var -9 grader i luften, så det var tämligen kallt att klä på sig igen. Efter att jag fått på mig kläderna igen hade jag ingen känsel i fötterna och fingrarna var i stort sett obrukbara. Arrangörerna hade lyckligtvis ordnat med ett uppvärmt tält, och vi tillbringade tiden då Hannu och Toni var ute och sprang med att försöka få liv i fingrar och tår igen. Utan det uppvärmda tältet hade det nog varit ganska riskfyllt att simma, och det enda sättet att få upp värmen igen hade varit att ge sig ut och springa i full fart.
Undertecknad i vattnet. Bilden tagen av Veijo Grr.
Efter simningen fortsatte vi med den längsta sträckan på väg till den mest avlägsna kontrollen.
På väg till kontroll 10 gjorde vi ett litet orienteringsmisstag på kanske 15 minuter. Nu tog vi en riktig paus på tio minuter för att få i oss lite energi och varmt att dricka. Mina vattenflaskor frös förstås inom några timmer, men jag hade en 0,75 liters termos med hett vatten och en 1,5 liter Coca-Cola i ramväskan, så ännu var det inga problem.
Surly väl representerat med Matti på en Crosscheck och Jarkko en Troll.
Toni hade sin 9:Zero:7 med 29" hjul.
Nu var det en kort bit till kontroll 11, efter vilken en lång sträcka på väg följde. Detta var någon gång mellan tre och fyra på morgonen och vi kände oss mycket starka nu och avverkade sträckan med avsefärd fart. Vi föreföll ha nästan dubbel hastighet jämfört med några stackare vi cyklade om.
På väg till kontroll 13 gjorde vi ett obegripligt orienteringsmisstag som kostade oss en timme. Efteråt kunde ingen av oss förstå hur vi kunde missa avtaget, men kartorna för grovorientering i skala 1:80000 var nog inte tillräckligt detaljerade. Någon gång runt klockan sex på morgonen kom vi fram till kontroll 13, som var vid ett vindskydd vid en vacker strand. Med 2,5 timmar till soluppgången började det redan ljusna. Vädret var klart och friskt.
Det var nu tämligen kyligt och den kallaste temperaturen mättes till -13C av bilen som nonstop åkte runt och plockade upp folk som avbröt. Jag hade svårt att hålla värmen i farten vi nu klarade av och satte på min tunna dunjacka. Det var en bra idé och jackan på 250 g var precis vad jag behövde. Jag hade fortfarande en microfleecetröja oanvänd och den kunde också ha fungerat, men det var enklare att sätta på jackan. Under den hade jag två underskjortor, en Haglöfs vindjacka i mikrofibertyg och en reflexväst. Tunt halsen en Buff i ylle. På underkroppen hade jag vindskyddade boxerkalsonger, långkalsonger i merinoylle och ett par relativt varma tights. Fötterna höll sig med nöd och näppe tillräckligt varma med ett par rymliga vandrarskor (jag använde flata pedaler) och ett par yllesockor. En tid använde jag också elektriska sulor, men batteriet varade inte länge. Jag får nog dra slutsatsen att förra vinterns förfrysningar har försämrat köldtåligheten hos mina tår. På huvudet hade jag en tunn rånarluva men en Buff överst. Buffen byttes senare ut mot en fleecemössa.
På väg mot ljuset. Bilden är oskarp, men representerar säkert hur vi kände oss. De högre kognitiva funktionerna var kanske inte längre så höga.
Lite skuffande mellan kontroll 14 och 15.
Foto av Toni Lund.
Solen orkade upp över horisonten klockan nio.
Matti
Hannu och Toni.
Jag och Jarkko. Foto av Toni Lund.
Kontroll 18 bestod av skrivna instruktioner typ gå hundra meter i 270 graders riktning, följ sedan skyttegraven vänsterut osv.
Lidandets anlete. Vätskebristen gjorde sig nu ordentligt påmind och jag var nog kanske fyra liter på minus. I Vichtis for vi via en butik och köpte mera dricka, efter vilket det kändes bättre igen.
Och vi bara fortsatte. Jarkko och Matti var ännu ganska starka och trots att jag inte hade några egentliga problem hade de kapacitet till en högre hastighet. Hannu var ungefär på min nivå, men Toni hade det miserabelt under de sista sex timmarna.
Vid tvåtiden, efter 17 timmar och 50 minuter kom vi i mål. Vi hade lyckats få hela teamet i mål, vilket vi var mycket nöjda med. Nu var det dags för bastu och mat, i den ordningen.
På väg hem igen.
Enligt arrangörerna avbröt många som deltog i de kortare serierna, men endast fyra av tjugo i den längsta cykelserien. Förklaringen är troligen att ingen utan tillräcklig erfarenhet anmäler sig till den mest krävande serien.
Ett stort tack till arrangörerna av evenemanget och MTB Turku All Night Long. En minnesvärd utflykt och den längsta nonstopgrej jag gjort, en timme längre än mitt tidigare rekort på 17 timmar (100 km paddling från Kaskö till Vasa).
Tonis RR på engelska och Jarkkos på finska.
PS. Fotografering hade låg prioritet denna gånga och p.g.a lite luddigt tänkande blev också fel inställningar på i kameran, därav bildkvaliteten.
Edit: Länkar.
Senast ändrad:

