RR Nipfjället motsols och ner till Burusjön
Nipfjället ligger en bit från Idrefjäll i norra Dalarna.
Okej vi fuskade med shuttling upp till Nipfjällets sommarparkering. Det går utmärkt att cykla upp dit dock från Idre fjäll, först asfalt och sen lite grus. Det är mycket uppför, men man blir härligt varm. Är man skicklig på att balansera kan man försöka testa trollvägen efter Nipfjällets vinterparkering. Det är en bit av grusvägen där man är helt säker på att det går nedför, men i friläge (på en bil i vart fall) rullar man bakåt.
Väl framme vid sommarparkeringen vid Nipfjället tog vi stigen som går runt Nipfjället. Kör man åt andra hållet kommer man till Städjan. Det är en episk tur men en helt annan berättelse, se filmen från Städjan på under video här på HappyMTB.
Här börjar stigen, eller stigdeltat. Fin och flowig.
Efter denna snabba stig blir det mer och mer blött. Till sist cyklar/vandrar vi i en bäck och fastnar med fötterna i djup mossa. Det lukar dy. Det går mycket långsamt… Så är det ganska länge. Här är en skylt ungefär där misären började:
Såhär blött var det efter ett tag.
Sen blev det lite torrare men väldigt stenigt.
Dessvärre finns ingen bild på de värsta bitarna för då bar vi våra cyklar uppför, klättrandes på stora stenar. Så långt var vi kanske inte så imponerade av stigen. Men efter lite fika, mycket viktigt på sådana här upptäcksturer, kämpade vi oss vidare.
Väl uppe från träsk och stora stenar började det roliga! Här var det episkt att cykla!
En av oss tog en något högre stig, men båda funkade. Men titta bara på vidderna här! Det är det här som gör det så fantastiskt härligt att cykla på kalfjället! Man ser brorsan mitt i bild om man tittar noga. Och ja, det är snö kvar på berget trots att det var mitt i juli.
Efter den fantastiska turen över fjället gick leden ner i skogen igen. Då blev det bitvis väldigt stenigt igen. Men det är förstås bara att gå de värsta bitarna.
Sen fick vi en sådan här fin skogsstig. Jättehärlig att cykla på. Det kom även några spännande spänger och så fick vi laga en liten punktering mitt i myggskogen.
När vi nästan var framme vid Nipfjällsstugan igen åkte vi istället mot Burusjön. Det var ständigt nedför. Först lite blött och lite stenigt men sista biten ner mot sjön blev stigen brantare, en naturlig downhillbana! Så härlig avslutning!
Här står jag i Burusjöns långgrunda vatten och sköljer av den värsta leran från skorna! Viking passar på att rengöra cykeln lite.
Rullade sedan grusväg och stig tillbaka till Idre fjäll. Om jag minns rätt blev det inte mycket mer än två mil men tog nästan fem timmar att cykla. Turen kan ändå rekommenderas, trots flera bökiga och blöta partier. Bärande och klättrande gör ju det bara så mycket roligare att åka på de flowiga fina stigarna. Och nu, någon vecka efter turen, är det nästan bara de fina stigarna vi minns.
Cyklister i RR:et, Viking, Benjamin och Hanna.
Okej vi fuskade med shuttling upp till Nipfjällets sommarparkering. Det går utmärkt att cykla upp dit dock från Idre fjäll, först asfalt och sen lite grus. Det är mycket uppför, men man blir härligt varm. Är man skicklig på att balansera kan man försöka testa trollvägen efter Nipfjällets vinterparkering. Det är en bit av grusvägen där man är helt säker på att det går nedför, men i friläge (på en bil i vart fall) rullar man bakåt.
Väl framme vid sommarparkeringen vid Nipfjället tog vi stigen som går runt Nipfjället. Kör man åt andra hållet kommer man till Städjan. Det är en episk tur men en helt annan berättelse, se filmen från Städjan på under video här på HappyMTB.
Här börjar stigen, eller stigdeltat. Fin och flowig.
Efter denna snabba stig blir det mer och mer blött. Till sist cyklar/vandrar vi i en bäck och fastnar med fötterna i djup mossa. Det lukar dy. Det går mycket långsamt… Så är det ganska länge. Här är en skylt ungefär där misären började:
Såhär blött var det efter ett tag.
Sen blev det lite torrare men väldigt stenigt.
Dessvärre finns ingen bild på de värsta bitarna för då bar vi våra cyklar uppför, klättrandes på stora stenar. Så långt var vi kanske inte så imponerade av stigen. Men efter lite fika, mycket viktigt på sådana här upptäcksturer, kämpade vi oss vidare.
Väl uppe från träsk och stora stenar började det roliga! Här var det episkt att cykla!
En av oss tog en något högre stig, men båda funkade. Men titta bara på vidderna här! Det är det här som gör det så fantastiskt härligt att cykla på kalfjället! Man ser brorsan mitt i bild om man tittar noga. Och ja, det är snö kvar på berget trots att det var mitt i juli.
Efter den fantastiska turen över fjället gick leden ner i skogen igen. Då blev det bitvis väldigt stenigt igen. Men det är förstås bara att gå de värsta bitarna.
Sen fick vi en sådan här fin skogsstig. Jättehärlig att cykla på. Det kom även några spännande spänger och så fick vi laga en liten punktering mitt i myggskogen.
När vi nästan var framme vid Nipfjällsstugan igen åkte vi istället mot Burusjön. Det var ständigt nedför. Först lite blött och lite stenigt men sista biten ner mot sjön blev stigen brantare, en naturlig downhillbana! Så härlig avslutning!
Här står jag i Burusjöns långgrunda vatten och sköljer av den värsta leran från skorna! Viking passar på att rengöra cykeln lite.
Rullade sedan grusväg och stig tillbaka till Idre fjäll. Om jag minns rätt blev det inte mycket mer än två mil men tog nästan fem timmar att cykla. Turen kan ändå rekommenderas, trots flera bökiga och blöta partier. Bärande och klättrande gör ju det bara så mycket roligare att åka på de flowiga fina stigarna. Och nu, någon vecka efter turen, är det nästan bara de fina stigarna vi minns.
Cyklister i RR:et, Viking, Benjamin och Hanna.
