[RR] Över lite berg och sånt (stor-RR - färdig!)

[Bikzz]

Thanx för alla bra bilder osv .. !! För längesen var jag sugen på och nära att backpacka Karakoram Hwy into China till Kashgar, sen genom oaserna tillbaka, det blev tyvärr aldrig av, (har bara varit i Karachi). Sen blev det krig och elände, då väljer man ju lätt andra resor. Härligt att se bilderna !!!

 

[Wolde]

Häftigt!

 

[mmmrrrr]

Bikzz skrev:
-------------------------------------------------------
> Thanx för alla bra bilder osv .. !! För
> längesen var jag sugen på och nära att
> backpacka Karakoram Hwy into China till Kashgar,
> sen genom oaserna tillbaka, det blev tyvärr
> aldrig av, (har bara varit i Karachi). Sen blev
> det krig och elände, då väljer man ju lätt
> andra resor. Härligt att se bilderna !!!


Eller hur! Alla områden den här cykelresan gick igenom hade någon slags oroligheter. Gilgit-Baltistans östra gräns är mot Kashmir, och Indien tycker nog att Gilgit-Baltistan är deras också. Till väst finns de delar av Pakistan som gränsar mot Afghanistan. Swat-dalen t.ex. togs över av talibaner för ett par år sedan.

Men det är runt omkring.

Den enda attacken i området som har riktats mot turister är 2013 när talibanerna anföll Nanga Parbats basecamp och 10 turister dödades. Det är inte i närheten av de delar där den här resan gick.

Men visst, speciellt nere i Gilgit fanns det en rätt märkbar polisiär/militär närvaro. Vi åkte en kväll upp och åt middag på ett finare hotell (fantastisk mat) och då kollade de undersidan av bussen för bomber och för att komma in i hotellfoajén hade de en metalldetektor.

Snart kommer vi i berättelsen till västra Kina också, där den tidigare dominerande gruppen, uigurerna, för en kamp mot hankinenserna. Lokal polis i regelrätta strider med nationell polis, liksom. Vi passerar efter det igenom Kirgizistan, och de områdena av Kirgizistan har en ganska stor uzbekisk befolkning och även där är våldsamheter ganska vanliga.

Men det som är gemensamt för alla dessa otryggheter är att de är riktade från en lokal minoritet mot staten. Ingenstans riktas våld mot turister. Sedan kan det såklart bli demonstrationer och upplopp och allmänt otrygga situationer.

Nåja! Summan av allt ovan är ju att det trots allt är helt OK cykelterritorium. Här kommer avslutningen på Pakistandelen av resan:

Etappen mellan Passu och dagens mål Sost var ganska kort, och vi fick tipset att ta det lugnt och stanna och fota och njuta mycket. Resten av gruppen drog iväg, medans jag såg motiv runt varje hörn och stannade typ överallt då det verkligen var en sjukt vacker dag.

Intressant rakat lamm.

Söta barn som blygt vågade sig fram för att peta på våra cyklar var en sådan grej som kunde göra hela gruppen glad :)

Ibland glömmer man bort att titta bakåt när det är så vackert framför en. Men det kan vara minst lika vackert där.

På den här sträckan såg jag ett antal före detta broar.

Alltså, det här med att stanna för lunch i gröna oaser i sådana här fantastiska omgivningar..

Bara lite mer vackra berg.

Sost är ett samhälle som finns där för att stora vägen går där. Även om silkesvägen tagit (bl.a.) den här vägen sedan urminnes tider så är just Sost en modern konstruktion, ett lastbilsstopp, sista utposten innan Kina och första anhalten i Pakistan från Kina. Som jag beskrev tidigare har sjön ställt till det en hel del vad gäller mängden varor som passerar denna väg, vilket även gjort att färre lastbilschaufförer behöver sova på hotell, äta på restaurang, köpa förnödenheter, utföra reparation eller lasta om. Sost var därför en decimerad stad, och på väg in passerade vi ett antal spökområden.

Och även om Sost inte var en decimerad stad så är det ändå inte samma sak som de andra städer vi passerade, där bor folk, odlar sin mark och sköter om sina getter och kor. Sost är en samling skjul uppförda på en stenåker. På höjden på andra sidan floden kunde man dock se den där gröna oasen: Ett riktigt samhälle.

Kaffe, någon?

Vi besökte den där byn ovanför Sost. Här var vissa barn väldigt nyfikna och någon busig pojke (inte han på bilden) ville provcykla lite. Med tanke på att jag stod med framhjulet någon decimeter innan ett meterdropp när han spontant försökte kliva på (Pakistans egen jofahjalm?) utan att fråga var jag ganska glad att jag stoppade honom. Hade inte varit kul att förklara för hans pappa varför hans son fått en hjärnskakning.

Nästa dag gav vi oss iväg på en endagstur in i en sidodal, till byn Misgar. Då den här dalen leder vidare till pass både mot Afghanistan (Wakhikorridoren) och Kina fick vi en beväpnad militäreskort som höll koll på oss och såg till att vi inte gick över gränsen. Tryggt.

På väg till Misgar passerade vi en bur där en snöleopard hölls, ett sjukt imponerande djur som det var sorgligt att se i den lilla buren. I december förra året kunde vi dock läsa lite glada nyheter: http://www.bbc.com/news/world-asia-30381441 - tror att de har helt rätt i att hålla henne kvar i Pakistan, även om de inte har i närheten av samma pengar och förutsättningar som ett utländskt zoo.

Misgar var ännu en sådan där sagolikt vacker dalgång, bara tillgänglig via en ganska rå grusväg.

Engelsmannen Dave på sin stiliga 90-tals Orange.

Lunch vid en fantastisk bäck, sedan besökte vi ännu en sömnadsskola för byns kvinnor.

Vi fick lite bråttom att lämna dalen, det blåste upp lite regn bakom oss!

På kvällen besökte vi snöleoparden igen då det var dags att mata henne.

Next stop: Kina!

 

[Svedberg]

Fantastiskt!
Ser framemot fortsättningen.

 

[Fältprästen]

Storslaget!

Man förstår att det blir ett och annat jordskred när vegetationen är snarlik den på månen.

"Vägarna" ser lite vanskliga ut på sina ställen.

Att frakta en jeep på tvären på en förstorad eka ser ju lite vanskligt ut. Det får inte gå några större vågor.

Ja, så sitter man här på kammaren istället för att vara ute och uppleva stora vida världen.

 

[mmmrrrr]

Khunjerab Pass. 4693 möh. "The highest paved international border crossing in the world". Borde finnas på alla cyklisters att-göra-lista.

Därför var det såklart aningen surt strax före resans start få reda på att vi tyvärr inte skulle få cykla upp för det. Resans start- och slutdatum var satta sedan länge när det blev klart att gränsen skulle vara stängd för Eid och Kinas nationaldag. Det gav oss lite extra tid i Pakistan och istället för Khunjerab Pass fick vi Shimshal vilket var en av resans höjdpunkter.

Men ändå. 4693 möh. Klart som fan att man hade velat cykla upp dit istället för att ta bussen.

Vi började morgonen med att säga farväl till våra fantastiska pakistanska guider. Verkligen extremt kunniga, trevliga, proffsiga. Bra folk helt enkelt.

Utsikten från bussen gjorde ju inte att den cyklingssaknaden kändes mindre.

I Pakistan passerade vi ett par militära vägspärrar där de generellt sett var ganska avslappnade. Det här var den sista pakistanska utposten innan gränsen, en bra bit kvar upp till själva passet. Här mötte vi ett cyklistpar, en australiensare och en schweizare, svärfar och svärson. De hade problem i och med att de bara skulle upp till passet och vända, men vissa nationaliteter inklusive deras är inte tillåtna att resa själva sista biten upp till passet. Karakorum Highway är ett prestigeprojekt för Pakistans relationer med Kina och vice versa och min gissning är att vissa sådana krav kommer från Kina ursprungligen. Australiensaren och Schweizaren hade bägge dubbla medborgarskap som greker, men i och med att de inte hade sökt sina visum i sina grekiska pass blev det strul och de fick vänta.

Får på väg - inte sista gången vi såg det.

Fantastiska vyer på väg upp...

Det var rejält kallt uppe på toppen. Vi hade diskuterat höjdsjuka i gruppen men som tur var drabbades ingen under resan.

På toppen fanns det också en jakhjord.

Grinden till den kinesiska sidan stod öppen. En bit ned fanns den första av två kinesiska gränskontroller. Allt bagage röntgades, sedan fick alla i gruppen ta sina väskor och ta ut allt innehåll. Sedan fick ytterligare vissa i gruppen ta fram kameror, datorer och mobiler och visa varenda bild de hade tagit. Jag ser snäll ut och hade inga problem i någon av gränskontrollerna, varken in eller ut ur något land.

Den andra kinesiska gränskontrollen var ungefär likadan, men där kollades också vaccinationskort, jag visste inte att jag behövde ett och i och med att de inte litade på att jag var vaccinerad mot polio fick jag ta en snabbvaccination på plats. Här var de inte lika kritiska vad gällde att titta på alla bilder i kameror, men alla som hade böcker med sig blev granskade och vi tror att de var ute efter böcker med religiöst innehåll. I Xinjiang är förhållandet till islam inte helt oproblematiskt.

Men till slut var vi i Tashkurgan, Kina! Att det var annorlunda märkte vi direkt när vi skulle på den kinesiska bussen. De pakistanska fordonen hade varit ganska gamla och slitna, men väldigt väl fungerande, praktiska och anpassade efter våra behov. I Kina möttes vi av en ny och fin buss, och när jag försökte ta ombord min cykel fick busschauffören spel. Nänä, det går inte för sig. Jag fick ta av hjulen och klämma in den i bagageutrymmet under. Hur hade han tänkt sig att han skulle få in 9 cyklar till där nere om hela gruppen måste bryta någon dag? I Pakistan hade vi skrattat lite grann åt hur liberala de var med t.ex. vilken sida av vägen man kör på. I Kina förstod vi direkt att det finns stora vinster i att vara praktisk istället för stelt bunden av regler.

Första cyklingen i Kina. Lyktstolpar är en annan kontrast mot Pakistan.

I den här delen av Kina är tadzjiker den dominerande folkgruppen. De begraver sina döda i sådana här små mausoleum.

En sak jag märkte i bussen på väg ned från passet var det Stora Kinesiska Projektet. Stora delar av befolkningen här är traditionellt nomader, och det satsas mycket på att få dem att bli bofasta. Man höll på att göra bevattnade åkrar av stenfälten (såg rätt bisarrt ut), och man kunde se långa rader med identiska hus nyligen uppsmällda. Jag kan inte undgå att tänka att landskapet här - kargt, torrt, stenigt, knappt beväxt - lämpar sig bättre åt den nomadiska livsstilen där man flyttar djur från betesplats till betesplats, djur som är bra på att hitta det gröna bland alla stenar. Äsch, jag har inte gjort någon ekonomisk kalkyl på det hela. Men är verkligen fast boende den bästa modellen för alla i alla situationer?

Movin' goats

Ännu ett djur att lägga till listan, hästar! Inte vilda, men frigående utan hagar eller dylikt.

I Kina finns det också höga berg. Men som jag sade tidigare så är de höga bergen aldrig så nära som i Pakistan. Här Muztagh Ata, 7509 möh. Där uppe har Sven Hedin varit!

Kina kunde också vara vackert, fast på ett annat sätt.

Alla använder Vittorias tublim utom jag för jag är en åsna?

Vår fantastiske kinesiska busschaufför. Han tyckte om rökpauser. Han var inte lika förtjust i att stanna där vår engelske gruppledare tyckte att vi skulle stanna.

OK, den här dagen, dagen efter att vi tog bussen över Khunjerab, fick vi i alla fall nöjet att cykla över ett pass på typ 4100 möh. Men så klart hade det ingen passkylt.

 

[Bikzz]

Want more ! Photos from Kasgar market next ??

 

[mmmrrrr]

Förutom kulturen var det en sak som skilde Pakistan från Kina.

Helt plötsligt var det kallt. Vi spenderade natten vid sjön Kale Kule på ett litet ställe som skulle ge en "autentisk" upplevelse med övernattning i yurta.

Säsongen närmade sig slutet, och temperaturen var knappt över nollan. Isoleringen i restaurangbyggnaden där vi åt middag var knapp. Vi sov allihopa i samma (ganska rackiga) yurta med sovsäckar och ett eller två lager täcken. En braskamin fanns i yurtan som startades upp i början av natten och slocknade efter någon timme. Fast med underställ på var det helt OK i min sovsäck ändå.

Dagen efter var värre.

Det var en väldigt vacker morgon. Men det var kallt. Och det blåste. Det blåste rätt mycket, motvind. Tyvärr fanns det inga träd att fota för att bevisa blåsten, ni får lita på mig helt enkelt.

Kameler! I've a feeling we're not in Sörmland anymore.

Det var som sagt bitande kallt, och ingen av oss var egentligen förberedda på det. Vi hade dessutom olika toleransgrader för kyla. Gruppens australiensare hade nästan ingen erfarenhet av sådana temperaturer. Själv hade jag det helt OK, förutom att jag hade väldigt väl ventilerade SPD-skor. Detta i kombination med att bussen knappast stannade där vi ville att den skulle stanna gjorde att flera av oss hade det rätt svårt. Jag stannade en del och fotade för att få röra på fingrarna och slippa fartvinden, och för att det var rätt fint ändå såklart, vilket placerade mig lite längre bak i vår grupp. Luckorna blev rätt stora till framförvarande och vi hade ingen bil som körde bakom utan bara bussen långt framför. När vi med frusna fingrar och tår passerade en samling skjul kring en arbetsplats av något slag såg jag en dörr som stod öppen och bord med stolar: Det där måste vara en restaurang av något slag!

Jag ropade till och vår gruppetto bestående av mig själv och Lien från Belgien svängde in. Te heter "cha", så det sade vi och slog oss ned vid ett bord nära kaminen. Själv är jag en stor tedrickare men just då var det skönt att bara värma fingrarna och själva drickandet kändes sekundärt. Efter att vi kände oss tillräckligt varma reste vi oss, tackade, bockade och försökte betala, men ägaren insisterade på att bjuda oss. Ett kargt och ogästvänligt landskap, men det kompenseras av ett varmt och vänligt folk!

Jag fick aldrig några ordentliga foton av det men här vid sjön lite längre fram kom vi ikapp bussen, och skickades raskt vidare till ett litet hus där vi hade dukat fram lite medhavd lunchmat, nötter, torkad och färsk frukt, bröd etc. Det verkade vara ett helt vanligt hem så jag frågade vår lokala guide, en uigur, om det var några han kände (i Pakistan kände våra guider folk i varje by och vi fick hälsa på lite varstans). Nej, sade han, men här är vi så gästvänliga att man kan alltid som resenär kan knacka på och fråga om en kopp te och folk bjuder alltid in en i sitt hem.

Han lät riktigt stolt. Några dagar senare fick jag höra av en annan i gruppen som hade varit på bussen att han nästan inte hade velat stanna alls, utan hade blivit tvingad av vår engelske gruppledare som sedan hade dragit ut honom ur bussen för att knacka på hos den här familjen. Vår lokale guide var tyvärr rätt lat. De i gruppen som hade besökt Kina tidigare kunde berätta att det är standard för kinesiska guider: De har sitt jobb i och med att det i princip (uttalat eller outtalat) är myndighetskrav på den här sortens gruppresor att ha en lokal guide. Så de behöver inte vara duktiga eller bry sig om sitt jobb.

Efter lunchstoppet blev vägen usel. Ett stort byggprojekt pågick för att göra en ny motorväg. Den gamla vägen var uppriven och där den inte var det var den sönderkörd av överlastade bygglastbilar som trafikerade ganska tungt.

Bygget blir säkert fint när det blir klart. Men med tanke på temperaturen, vinden, vägen och allt så bestämde vi oss för att hoppa in i bussen med tanke på att det dessutom var mer än 10 mil kvar till Kashgar. Den vägen med den byggtrafiken var verkligen kanske den enda cykeldelen som inte var riktigt rolig på resan.

Sedan var vi i Kashgar och hade en dag på marken. Vi träffade cyklister på nattmarknaden, besökte både Giant- och Meridabutiken på jakt efter extraslangar och besökte den berömda söndagsmarknaden. Kashgar har Asiens största marknad, fast jag blev inte helt klar över om det var den allmänna söndagsmarknaden (stor) eller söndagsdjurmarknaden en bit utanför stan som var den stora. Vi besökte bara den vanliga marknaden som var stor och häftig, jag shoppade loss på bl.a. ett par mindre välventilerade, mer fodrade skor att ha de återstående cykeldagarna (att innan resan byta till pedaler med en plattissida var ett vinnande drag!).

Tyvärr är gatufotografi inte min starka sida även om jag försöker öva, så de efterfrågade marknadsbilderna kanske inte blir så spännande, men något kan jag kanske prestera:

Vad säger HåkanC om den ekringen?

Kanske skulle sparat denna till sidan 3. Men det kan nog komma något där med om vi hinner dit...

 

[Bele]

Vilken resa! Kul med så annorlunda vyer och kultur. Mkt bra RR. Både lockande och avskräckande.

 

[Miss Lycka]

Den här utflykten har bara blivit bättre och bättre.

 

[Fältprästen]

mmmrrrr skrev:
-------------------------------------------------------
> OK, den här dagen, dagen efter att vi tog bussen över Khunjerab, fick vi i alla fall nöjet att cykla över ett pass på typ 4100 möh.

Hur är det att cykla på den höjden?
Själv har jag cyklat på drygt 3000 meter och det var ansträngande, inte bara för lutningens skull.

 

[mmmrrrr]

Fältprästen skrev:
-------------------------------------------------------
> mmmrrrr skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > OK, den här dagen, dagen efter att vi tog
> bussen över Khunjerab, fick vi i alla fall nöjet
> att cykla över ett pass på typ 4100 möh.
>
> Hur är det att cykla på den höjden?
> Själv har jag cyklat på drygt 3000 meter och det
> var ansträngande, inte bara för lutningens
> skull.


Vi hade en engelsman i gruppen som körde rätt mycket landsväg. Han hade pulsmätare och anmärkte på att pulsen var ungefär på nivån sitta i gungstol en söndagseftermiddag med en kopp te och ett trevligt korsord, samtidigt som andningen var mer på nivån flämta Je T'aime. Själv satsade jag på att bara lägga mig precis under gränsen och hålla igen, tog bergspoängen i en lätt spurt. Höjdsjuka är ett potentiellt problem men förutom det är det bara att inte tänka på snitthastighet, puls eller liknande utan lyssna på kroppen.

Resans sista land var Kirgizistan, och det var lika olikt som de andra länderna, en helt tredje upplevelse. Återigen korsade vi gränsen via buss. Det tog sin tid att komma igenom de kinesiska gränskontrollerna. Efter den sista kontrollen kunde vi passera en lastbilskö ett mil eller så lång från den kirgiziska sidan då gränsen hade varit stängd ett par dagar för någon helgdag. Som tur var för oss verkade det inte vara lika många som ville åka åt andra hållet!

Även denna natt skulle vi spendera i ett yurtaläger vid Tash Rabat, men det kirgiziska var i en helt annan klass än det kinesiska. Den här tvättstationen ser kanske inte mycket ut för världen men den var faktiskt riktigt trevlig.

Mmmmmmm...

Yurtorna var bättre byggda, trevligt inredda med mattor på golv och väggar och braskaminen eldades inte med kol utan med torkad jakspillning (vilket är luktfritt).

Vid Tash Rabat finns ett karavanseraj från 1400-talet (med rötter i ett nestoriansk kloster från 900-talet). Klart häftigt bygge!

Det finns rätt gott om örn i Kirgizistan. Falkenering med kungsörn är något av en nationalsport.

Våra kirgiziska guider var likt de pakistanska sjukt trevliga. En av dem var även cykelmekaniker och cyklade med oss.

OK, man har ju läst så mycket på happy om att hästar är lättskrämda och oj hej ta det försiktigt när du cyklar förbi. Kan säga att det inte verkade gälla i Kirgizistan. Kanske har något att göra med att de är bland världens skickligaste hästfolk?

Kirgizistan kommer högt upp på två för oss cyklister rätt trevliga listor: Det är ett av världens mest sparsamt befolkade länder, och det är ett av världens högst belägna länder.

Vi kom dit på hösten men kontrasten mot torra Kina och Pakistan som var grönt där man bevattnade var ändå tydlig, här växer det rätt bra. Trots att snitthöjden är 2750 möh kändes dock bergen inte lika nära som i Pakistan utan det var oftast ett par kilometer gröna fält i de breda dalgångarna.

Och så hästar, överallt hästar.

Sjysst lunchpicknick.

Jag är inte helt säker på hur kirgizerna känner inför sovjettiden. Lite ambivalent tror jag. Ett stort projekt under sovjeteran var att styra om nomaderna och få dem att börja bo mer i städer. Efter självständigheten har de haft ganska stora problem att hitta en nationell identitet. De hade aldrig varit en egen nation utan liksom bara funnits där i sina berg under diverse nationer.

Det finns rätt mycket varg här i faggorna. Fast det här är väl bara en hund?

Bra med tydliga skyltar. Men varför står skåpet på glänt?

Bilarna i Kirgizistan var roliga. Det fanns en del sådana här gamla fina. Sedan fanns det en hel del nyare bilar importerade från diverse länder. I "importerade från diverse länder" ingick en massa bilar från Japan där man har vänstertrafik. Så hälften av bilarna vi mötte hade ratten på höger sida och hälften ratten på vänster sida. Roligt!

Vi hittade en cykelcontainer på marknaden i At-Bashi. Många kvalitetscyklar för Stål!-tråden fanns att beskåda.

Gästhuset i At-Bashi där vi spenderade natten.

 

[mmmrrrr]

Just det. Sista delen. Det var inte mycket cykling kvar nu, men rätt rolig cykling med mest lite upp men mycket ned. Kirgizistan var ett trevligt land, i At-Bashi passade vi på att köpa olika sorters dricka. Efter ett torrt Pakistan och blaskig öl i Kina var vi nu i ett land där lite vodka till middagen var norm. Fast vad det verkade bara just lite vodka, det verkade inte vara de där extrema mängderna man hört talas om från andra länder. Eller så tog lokalbefolkningen det lugnt i vårt sällskap.

Däremot: Sylt! Kirgizistan är ett grönt land trots att det är så högt upp. Hårda vintrar och gott om vatten gör att man gärna samlar bär och kokar sylt i mängder.

Korp på kyrkogård. I motljus. Konstnärlig jag känner mig.

Antagligen är det en sovjetisk grej. Men kirgizerna verkar älska att sätta upp bisarra statyer varstans.

Cyklister på stridsvagn.

Fullt logiska stolpar mitt ute i ingenstans.

Det var vackert med det öppna landskapet på hög höjd.

Och så en ramp. Bara en som tog tillfället i akt att cykla över den dock!

Bitvis rätt råa sten/grusvägar men av någon anledning lyckades inte ens jag, sällskapets punkakung, punka här.

Är det månne en trainercykel där uppe?

Naryn var en kul stad med mycket gammal sovjetarkitektur.

Jaja. Vi är fortfarande inte på sidan 3.

På containerbazaaren i Naryn hade de ännu fler kvalitetscyklar i stål!

Tyvärr blev schemat lite tajt på slutet så istället för att cykla upp till det här passet fick vi bussa oss upp och cykla ned. Kul att cykla utför, surt att missa ännu ett högt pass, Dolon Pass på 3030 möh hade varit en trevlig skalp.

Ja, en staty på ett hjortdjur mitt ute i ingenstans. Fullt logiskt. Inte den enda udda statyn...

Och här slutade cyklingen! Sedan blev det buss till Bishkek, avskedsmiddag och så åkte alla hem till sina vanliga liv igen.

Det var verkligen en sjukt bra resa som jag kan rekommendera varmt.

Det har också varit sjukt kul att skriva av sig allt i en RR, tack för att ni har läst och tack för alla kommentarer!

 

[mattel]

Fantastiskt! Tack för RR:en. :)

 

[Mulpe]

Fantastiska bilder, tack!

 

[petermannen]

Jäklar vilka dramatiska landskap, riktigt mäktig RR!

 

[Fältprästen]

Inte alls avundsjuk. Inte alls. :)

 

[Leffe]

Korp i motljus och örn mot månen var otroligt snygga och det måste varit en sjukt bra resa!
Jag fattar dock inte att man kan cykla på 4100m höjd, när jag var uppe på Aiguille du Midi på 3800m höjd blev jag yr av att bara gå...

 

[Miss Lycka]

En fin runda i trevliga omgivningar.

 

[Bikzz]

Tack för en mkt trevlig RR ! Du missade Pamir-Hwy in Tadjikistan or ??, Ganska nära, Men långt borta pga Visa-problem.. !!

 

[Hasse#7]

Helt fantastiskt. grymt snygg, välberättad, finfotograferad, spännande och oförutsägbar RR. Tack!

 

[Rock]

Härligt!

 

[Aron]

Tack. Tack för att du delade detta med oss.

 

[Ari.m]

Kul att du kom iväg, vad blir nästa drömprojekt?

Fantastisk RR, tack för att du delar.

 

[Luke]

Faan vad grymt!!! :-)

 

[Azog]

Tack!

 

[mmmrrrr]

Ari.m skrev:
-------------------------------------------------------
> Kul att du kom iväg, vad blir nästa
> drömprojekt?
>
> Fantastisk RR, tack för att du delar.


Ja, jag är ju inte Stellan, men jag gillar ju att dra till lite mer exotiska resmål. Det blir inget i år men jag har väl ett par som jag jonglerar just nu. Pamir Highway och mer av den delen vore såklart kul, liksom Tannu Tuva (kanske Abakan - Kyzyl - Irkutsk?), är även sugen på att typ cykla Anatolien, Istanbul - Baku. Jag är lite sugen på att göra nästa resa självarrat även om gruppreseupplevelsen var sjukt bra. Mest österut just nu helt enkelt men ingenting konkret.

 

[bluetail]

Stort tack för att du delade med dig av denna trevliga RR!!!!

Hade bara en liten kommentar........ Örnen du fotade är i mina ögon en lammgam :)

 

[MarcusS]

Flap, flap, flap

Plötsligt så känns cykling i Sverige litet.

 

[kontorsråttan]

Grymt! Att jag lyckats missa den här tråden är obegripligt. Stort tack för bra RR!

 

[idiotwind]

Glömde säga det till dig när vi sågs idag.
Men fantastiskt fin RR och tack så mycket för att du delar med dig.
/h