[RR] Paris-Roubaix, Alpe D'Huez + annat!
För fyra år sedan körde jag Paris-Roubaix som motionslopp (det går vartannat år) och i vintras hade minnet av den skakiga pavén bleknat så mycket att jag bara kom ihåg de fina depåerna med gifflar och marmeladbitar.
Jag lyckades sälja in konceptet med marmeladbitarna till min intet ont anande kompis och lockade dessutom med att vi kunde köra lite alptoppar när vi ändå var i Frankrike. Det där med att armarna efter loppet känns som att någon slagit på dem med en knölpåk under några timmar utelämnade jag listigt nog…
Inför loppet var det mycket väderångest, alla olika vädersiter kollades för att hitta någon som inte lovade ösregn, tyvärr var de olika siterna rätt överens och det slutade med att vi drog på cykelcross-däcken istället för de 28 mm däck vi tänkt köra på.
Bussen från Roubaix avgick 03.30 och de ville att man skulle vara på plats en timme före för att lasta i cyklarna. Det gjorde att vi kom fram till startorten ungefär kl 5 och hann äta frukost i lugn och ro före första starten 05.30. Efter en lugn tur i morgondiset kom första pavé-sektionen, den var precis så stötig som jag kom ihåg den, nu var den dessutom lerig efter senaste tidens översvämningar. Jag kände mig grymt nöjd över mitt däckval, bara att hålla i sig i styret och trampa. Min kompis var inte riktigt lika nöjd, han började nog inse vad han blivit medlurad på.
Sen fortsatte det så ett tag, några depåer senare (och mycket god fika) kom vi till Arenberg som är ännu lite stötigare än allt annat men förutom att jag lyckades tappa vattenflaskan två gånger gick det utan problem.
Regnet lyste med sin frånvaro och milen rullade på, vid 180 km ungefär började armarna göra riktigt ont, sådär så man får problem att hålla i sig i styret, precis då kom Carrefour de L'arbre, nästan lika stötig som Arenberg och mycket längre. Samtidigt som jag kom ur den sektionen kom en engelsman ut på asfalten och skrek ”Why!?!?”, ungefär så kändes det och jag förbannade de sadistiska arrangörerna, att jag anmält mig frivilligt hade inget med saken att göra.
Drömcykeln i en depå
Strax innan sista pavé-sektionen kom så regnet, ett ordentligt åskregn som blötte ner allt. Vi höll oss ute i gräskanten och undvek helt stenarna som blivit fantastiskt hala av regnet. När vi sen kom fram till Roubaix kändes det fantastiskt att svänga in på velodromen och höra klockan ringa för sista varvet. Det blev ingen spurt men väl en sladd på den blöta velodromen, lyckades i alla fall hålla mig på hjulen de sista metrarna över linjen, riktigt nöjd, ganska trött och ganska blöt. Kvällen avslutades med en stor pizza och en Hoegaarden, sen sov man gott.
Dagen efter packade vi in oss i bilen och körde ner till Le Bourg-D’Oisans, tanken var att köra uppför Alpe D’Huez som startar alldeles utanför byn. Klättringen i sig är inte så spännande, jag hade kört den med bil några år tidigare, ganska bred väg och inte så mycket utsikt pga skogen längs vägen, men det var kul att prova på en sluttning som så ofta är med i Touren.
Nere i byn hade det känts kallt så jag hade långärmad tröja, det visade sig vara lite mindre slugt, det var sjukt varmt i klättringen, ingen vind och definitivt ingen fartvind, så när vi väl kom upp till Alpe D’Huez satt det fint med en cola och en snickers.
Sen fortsatte vi uppåt till Col de Sarenne och ner på baksidan på en mycket mindre väg som var riktigt fin. Handlederna hade inte hämtat sig från pavé-cyklandet så vi fick stanna en del på vägen ner och skaka liv i händerna igen.
För att slippa stora vägen hem körde vi in på Balcons D’Auris, en väg som gick på kanten en bit ovanför dalbotten, riktigt fin liten väg som slingrade sig fram, till slut kom vi in i nedre delen av Alpe D’Huez-stigningen så vi kunde rulla ner till hotellet igen.
Nu började vi känna oss som professionella bergscyklister (ingen av oss hade kört landsväg i alperna tidigare…) så vi bestämde oss för att köra uppför Col du Galibier dagen efter. Från Bourg D’Oisans är det ungefär 45 km varav 41 är uppför även om man inte alltid ser att det går uppför. Ibland kände man sig bara seg och trött tills man tittade på gps:en och såg att det faktiskt lutade.
Vägen var väldigt lite trafikerad och passerade den lilla skidorten La Grave som var riktigt sommarsömnigt. Vi hittade iaf en pasta innan det var dags för toppbesöket.
Första delmålet var Col du Lautaret, vägen dit var betydligt snällare (men längre) än gårdagens Alpe D’Huez, när vi kom dit blev det cola-paus innan vi fortsatte vidare.
Nu brantade det på lite mer samtidigt som det började komma snöfläckar längs vägen, vi inbillade oss att vi kände av höjden och att det inte bara var som vi var veka som gjorde att det gick tungt.
Några holländare som åkt minibuss upp till Col du Lautaret körde om oss, men de hade ju fuskat… Väl uppe på toppen väntade deras minibuss igen så de cyklade inte utför alls, förstod inte riktigt nöjet med att bara köra halva toppen. Vi fick en riktigt fin utförskörning tillbaka till Bourg D’Oisans igen, sen blev det en ordentlig middag…
Camenbert fylld med bacon med sötpotatispommes!
Dagen efter hade vi tänkt köra en förmiddagstur men nu hade det dåliga vädret hunnit ikapp oss så vi körde vidare till nästa mål istället, Belfort och Ballon D’Alsace. Det är en lite lägre topp som vi kom på låg bra till på vägen hem till Sverige igen, så vi passade på att klämma den också.
Det är en ganska flack stigning i väldigt lummig skogsmiljö, riktigt mysig cykling. Just den här toppen kan man komma upp på från tre håll så den är populär bland de lokala cyklisterna. Norr om den fanns det massor med fin cykling upptäckte vi från bilen, men det hanns inte med den här gången.
När man kom upp på toppen fick man se den här fina statyn som belöning…
Det var det sista på den här rundan, sen blev det lite bilkörning för att komma hem igen. Det här var min första landsvägstur i alperna, det var riktigt fint även om jag nog ändå föredrar mtb-turerna, men det blir det i augusti, då jag ska ge mig på Gran Paradiso!
Jag lyckades sälja in konceptet med marmeladbitarna till min intet ont anande kompis och lockade dessutom med att vi kunde köra lite alptoppar när vi ändå var i Frankrike. Det där med att armarna efter loppet känns som att någon slagit på dem med en knölpåk under några timmar utelämnade jag listigt nog…
Inför loppet var det mycket väderångest, alla olika vädersiter kollades för att hitta någon som inte lovade ösregn, tyvärr var de olika siterna rätt överens och det slutade med att vi drog på cykelcross-däcken istället för de 28 mm däck vi tänkt köra på.
Bussen från Roubaix avgick 03.30 och de ville att man skulle vara på plats en timme före för att lasta i cyklarna. Det gjorde att vi kom fram till startorten ungefär kl 5 och hann äta frukost i lugn och ro före första starten 05.30. Efter en lugn tur i morgondiset kom första pavé-sektionen, den var precis så stötig som jag kom ihåg den, nu var den dessutom lerig efter senaste tidens översvämningar. Jag kände mig grymt nöjd över mitt däckval, bara att hålla i sig i styret och trampa. Min kompis var inte riktigt lika nöjd, han började nog inse vad han blivit medlurad på.
Sen fortsatte det så ett tag, några depåer senare (och mycket god fika) kom vi till Arenberg som är ännu lite stötigare än allt annat men förutom att jag lyckades tappa vattenflaskan två gånger gick det utan problem.
Regnet lyste med sin frånvaro och milen rullade på, vid 180 km ungefär började armarna göra riktigt ont, sådär så man får problem att hålla i sig i styret, precis då kom Carrefour de L'arbre, nästan lika stötig som Arenberg och mycket längre. Samtidigt som jag kom ur den sektionen kom en engelsman ut på asfalten och skrek ”Why!?!?”, ungefär så kändes det och jag förbannade de sadistiska arrangörerna, att jag anmält mig frivilligt hade inget med saken att göra.
Drömcykeln i en depå
Strax innan sista pavé-sektionen kom så regnet, ett ordentligt åskregn som blötte ner allt. Vi höll oss ute i gräskanten och undvek helt stenarna som blivit fantastiskt hala av regnet. När vi sen kom fram till Roubaix kändes det fantastiskt att svänga in på velodromen och höra klockan ringa för sista varvet. Det blev ingen spurt men väl en sladd på den blöta velodromen, lyckades i alla fall hålla mig på hjulen de sista metrarna över linjen, riktigt nöjd, ganska trött och ganska blöt. Kvällen avslutades med en stor pizza och en Hoegaarden, sen sov man gott.
Dagen efter packade vi in oss i bilen och körde ner till Le Bourg-D’Oisans, tanken var att köra uppför Alpe D’Huez som startar alldeles utanför byn. Klättringen i sig är inte så spännande, jag hade kört den med bil några år tidigare, ganska bred väg och inte så mycket utsikt pga skogen längs vägen, men det var kul att prova på en sluttning som så ofta är med i Touren.
Nere i byn hade det känts kallt så jag hade långärmad tröja, det visade sig vara lite mindre slugt, det var sjukt varmt i klättringen, ingen vind och definitivt ingen fartvind, så när vi väl kom upp till Alpe D’Huez satt det fint med en cola och en snickers.
Sen fortsatte vi uppåt till Col de Sarenne och ner på baksidan på en mycket mindre väg som var riktigt fin. Handlederna hade inte hämtat sig från pavé-cyklandet så vi fick stanna en del på vägen ner och skaka liv i händerna igen.
För att slippa stora vägen hem körde vi in på Balcons D’Auris, en väg som gick på kanten en bit ovanför dalbotten, riktigt fin liten väg som slingrade sig fram, till slut kom vi in i nedre delen av Alpe D’Huez-stigningen så vi kunde rulla ner till hotellet igen.
Nu började vi känna oss som professionella bergscyklister (ingen av oss hade kört landsväg i alperna tidigare…) så vi bestämde oss för att köra uppför Col du Galibier dagen efter. Från Bourg D’Oisans är det ungefär 45 km varav 41 är uppför även om man inte alltid ser att det går uppför. Ibland kände man sig bara seg och trött tills man tittade på gps:en och såg att det faktiskt lutade.
Vägen var väldigt lite trafikerad och passerade den lilla skidorten La Grave som var riktigt sommarsömnigt. Vi hittade iaf en pasta innan det var dags för toppbesöket.
Första delmålet var Col du Lautaret, vägen dit var betydligt snällare (men längre) än gårdagens Alpe D’Huez, när vi kom dit blev det cola-paus innan vi fortsatte vidare.
Nu brantade det på lite mer samtidigt som det började komma snöfläckar längs vägen, vi inbillade oss att vi kände av höjden och att det inte bara var som vi var veka som gjorde att det gick tungt.
Några holländare som åkt minibuss upp till Col du Lautaret körde om oss, men de hade ju fuskat… Väl uppe på toppen väntade deras minibuss igen så de cyklade inte utför alls, förstod inte riktigt nöjet med att bara köra halva toppen. Vi fick en riktigt fin utförskörning tillbaka till Bourg D’Oisans igen, sen blev det en ordentlig middag…
Camenbert fylld med bacon med sötpotatispommes!
Dagen efter hade vi tänkt köra en förmiddagstur men nu hade det dåliga vädret hunnit ikapp oss så vi körde vidare till nästa mål istället, Belfort och Ballon D’Alsace. Det är en lite lägre topp som vi kom på låg bra till på vägen hem till Sverige igen, så vi passade på att klämma den också.
Det är en ganska flack stigning i väldigt lummig skogsmiljö, riktigt mysig cykling. Just den här toppen kan man komma upp på från tre håll så den är populär bland de lokala cyklisterna. Norr om den fanns det massor med fin cykling upptäckte vi från bilen, men det hanns inte med den här gången.
När man kom upp på toppen fick man se den här fina statyn som belöning…
Det var det sista på den här rundan, sen blev det lite bilkörning för att komma hem igen. Det här var min första landsvägstur i alperna, det var riktigt fint även om jag nog ändå föredrar mtb-turerna, men det blir det i augusti, då jag ska ge mig på Gran Paradiso!
