Jacoba
Aktiv medlem
[RR] Ronde van Vlaanderen Cyclo 2017 - Oudenaarde Belgien
Det är kaos. Framför mig på den trånga kullerstensgatan ligger en hög med människor i färgglada kläder som skriker på varandra, viftar med händerna och försöker komma loss från sina cyklar. Sakta, ytterst sakta, börjar även min värld att snurra åt höger, medan min kropp följer tyngdlagen åt vänster för att med ett mjukt ummpff slå i gatstenen. Bakom mig hör jag fler och fler komma fram, bromsar skriker, människor trillar och precis bakom mig vrålar en engelska med hög röst ”MOVE YOU FAT BELGIAN WANKER!” Flytta mig, vart ska jag flytta mig, jag kommer ju inte ens loss från pedalerna? Välkommna till Ronde Van Vlaanderen cyclo 2017.
-------
Det var mina vänner som cyklade som fick mig att köpa mtb, men det var vårklassikerna som fick mig att köpa en landsvägscykel. Ronde van Vlaanderen, Paris-Roubaix, Milan-San Remo och Liège–Bastogne–Liège. Och främst av dem sätter jag Ronde van Vlaanderen. Paris-Roubaix är säkert brutalare och LBL är längre men De Ronde har gjort mig förtjust sen jag hörde om det första gången. Attackerna uppför kullerstensgatorna. De tungvrickande namnen. De vajande gula flaggorna med svarta lejon och det faktum att cykling är så otroligt stort i Flandern. Någon sa att 80 % av Belgiens befolkning hade sett Cancellara vinna 2013. Tidningarna har specialbilagor om de belgare som kan vara med och slåss om segern och framförallt om den store hemmasonen Tom Boonen som skulle göra sin sista säsong och avsluta sin spektakulära karriär efter Paris-Roubaix.
Till saken hör att jag är ingen cyklist. Jag har klena ben, ande och lungor, dessutom är jag svårt förtjust i mat, öl och vin.
För att överhuvud taget träna behöver jag motivera mig och precis som för resten av mänskligheten är min främsta motivation ångest och rädsla. Det går en rak linje från våra förfäders ångest över att bli uppäten av en sabeltandad tiger vilket fick folk att springa fortare till min ångest över att inte kunna ta mig i mål, vilket får mig att träna. Att bränna sina broar så man inte kan mygla undan, genom att med klara ögon och stadig röst förklara för sin träningskompis ”att nästa år ska jag cykla RVV” är också bra.
Vi var totalt sju stycken från Uddevalla CK som hoppade in i en minibuss med släpkärra för att ta oss till Oudenaarde i slutet av mars 2017. 135 mil en väg. Det är tungt att köra kontinuerligt och bara stanna för att byta chaufför, men jag tyckte det gick bra. En tyst minut är en förspilld minut och eftersom jag är en nyfiken själ passade jag på att fråga allt jag någonsin undrat över när det gäller krockkuddeutveckling, bilindustri, näsont, höjdrädsla, fågelfän, processindustri och framförallt cykling. Tack för att ni stod ut kamrater och att ni stod ut med mitt tjötande. Jag skulle välja er som resesällskap igen om jag kunde!
På fredag eftermiddag var vi framme på hotellet i Sint-Maria-Horebeke (http://www.horenbecca.com/ ) där vi skulle bo över helgen i bostadscontainrar som ägaren hade satt upp runt hela trädgården. Funkade kanon. 2 cyklar, packning och två sängar fick precis plats.
Sint-Maria-Horebeke ligger förövrigt precis mitt imellan Wolvenberg,Molenberg, Leberg och Eikenberg och strax under milen från Oudenaarde.
Några kamrater passade på att rulla lite, själv kollade jag över bromsar och växlar på cykeln, la fram kläder för alla eventualiteter från noll grader och regn till tjugo plus och sol.
Lördag morgon började med frukost i lugn och ro för oss som skulle cykla 141 km, de som körde hela på 237 km var sedan länge på transitbussarna till Antwerpen. Skillnaden mellan 237 och 141 är att vi inte fick cykla Muur van Geraardsbergen. Det och 10 mil extra landsväg.
Vi rullade i lugn takt ner mot starten, velade runt någon mil extra i Oudenaarde men fick tillslut startkit och pep oss ut genom startgrinden och började följa den långa ormen av åkare framför oss.
Fantastiskt! Jag hade tänkt på den här dagen i snart ett år varje gång jag tränat och nu rullade jag här. Första berget Wolvenberg var busenkel, 800 meter 8 % i genomsnitt och 17 % max. Men redan vid den första kullerstensgatan efteråt började min cykel låta oroväckande och växla ännu sämre. Jag sa till de två andra att jag skulle komma ikapp och trampade lugnt och sakta vidare. Det lät inget bra.
Efter 21 km kom Molenberg och nu började det gå på röven ordentligt, det rasslade och trasslade i bakväxeln och jag var med i en gruppkrash så efter Molenberg svängde jag av och rullade in mot Zwalm där det skulle finnas en cykelverkstad.
Kön var lång. Killen på http://www.fietsenfieles.be/ kunde inte sluta skratta när han började med min cykel. Det var inte bara bakväxeln, det var vevklingorna som bara hade två skruvar kvar av fem och allt var löst. Inte konstigt att det rasslat. 35 euro och 45 minuter senare var jag tillbaka på banan. Tips om du ska cykla i Flandern – kolla så att allt är fastskruvat. Allt.
Efter 30 km kommer första matstoppet. Mmm, frukt och belgiska våfflor. Nu när allt satt fast var det lite enklare. Leberg, Berendries, Ten Bosse, Valkenberg och Eikenberg kom och gick med ökande intensitet. Upp och ner, upp och ner.
Efter 77 km kommer andra matstoppet. Mmm, frukt, honungskakor och belgiska våfflor. Koppenberg var helt omöjlig för mig idag medan Steenbeekdries, Taaienberg, Kaperij och Kanarieberg bemästrades. Tom Boonen brukade attackera uppför Taaienberg så ofta att kommentatorerna skämtade om att byta namn till Boonenberg och det är en mäktig känsla att få ställa sig upp och bryta uppför den.
Nu började mina ben påminna om välmosad banan.
Flandern är inte platt som man tror först när man åker förbi i bil, eller sitter och kalenderbiter och jämför med alperna, utan med jämna mellanrum har någon jätte satt ett stort jordigt finger och tryckt ner lite av marken vilket får till följd att det är alla dessa hårda, korta uppförsbackar hela tiden.
Men som tur var kom ett matstopp efter Kanarieberg. Mmm, frukt, honungskakor och belgiska våfflor. Kruisberg, Hotond och Karnemelkbeekstraat känns som det är samma backe och ganska tråkigt.
Oude Kwaremont är kul för att den är så klassisk men inte så jätteutmanande.
Medan avslutningen Paterberg är ett monster, genomsnittslutningen är kanske bara 12 % med 20 % som max men den kommer efter en snabb sväng så man får ingen riktig fart med in i backen. Det är smalt och efter svängen blir den ännu djävligare. Men när jag kom upp på toppen och svängde ner mot Oudenaarde var jag så fantastiskt lycklig. Det var 14 kilometer kvar och jag skulle ta mig i mål, något som absolut inte varit självklart för mig.
De första 130 km hade jag släppt förbi mängder med cyklister men nu fick jag själv möjlighet att vråla KOMT LINKS och trycka mig förbi trötta medcyklister in mot mål. Härligt. Väl i mål träffade jag på två av mina klubbkamrater och jag bara njöt.
Vi cyklade sakta ner mot centrum, hämtade finisher-tshirt och tog oss hem mot hotellet. Ölen efteråt var fanimig magisk!
På söndagen parkerade vi på en åker, drack öl, pratade med belgiska pensionärer, drack en öl, pratade med belgiska barnfamiljer, drack en öl och såg först ingenting, sen ingenting, sen en motorkaravan, sen Philippe Gilbert, sen ingenting och sen en klunga och en krasch.
Sen åkte vi hem.
____________________________________________________________________
Tänk på
- Det finns 16000 platser, de tar inte slut på ett kick men det är inte fel att anmäla sig i november eller så.
- Då har man dessutom tid att sitta och lida på en trainer riktigt länge. :)
- Vi bodde nära Oudenaarde och de som åkte den långa variantens 237 km fick åka buss som arrangörerna ställde upp med. Bor man när Antwerpen har jag för mig att det går bussar efteråt. Själva så rullade vi bara ner till starten, då 141 km går i mål och startar på samma plats.
- Tänk på att bra boende tar slut långt innan platserna till loppet, så boka gärna det ännu tidigare.
- Skruva fast allt på cykeln, det är väldigt slagigt på kullerstensgatorna. Jag körde med dubbel linda på styret.
- Ha med rejält med kalorier om du inte är förtjust i belgiska våfflor. Jag hade laddat upp ordentligt med både gel från Maurten och mängder av energibars från multisportaffären i Ljungskile. Riktiga Flahuter (belgiska hårdingar) kör med lite vatten bara. Gör inte det.
- Njut av alla åskådarna som kommit för att vifta med flaggor, hejja på cyklister och dricka öl. Det härliga är att de skriker och viftar lika frenetiskt åt oss blåbär på lördagen som åt proffsen på söndagen.
- Planera din körning så att du är beredd på att det kan gå rejält sakta i de trånga uppförsbackarna. Och hoppar du av och går, så gör det till höger, långt höger.
- Ta med kläder för alla eventualiteter mellan 0 till +20. Räkna med regn. 2017 började med lite regn på morgonen som avtog och sen blev det ganska fint. Framförallt är det vettigt att inte åka till Flandern och förvänta sig sol. Vädret i slutet av mars kommer inte vara som i Spanien.
- Och skulle du vilja anmäla dig till i år gör du det på http://www.sport.be/werideflanders/
___________________________________________________________________
-------
Det var mina vänner som cyklade som fick mig att köpa mtb, men det var vårklassikerna som fick mig att köpa en landsvägscykel. Ronde van Vlaanderen, Paris-Roubaix, Milan-San Remo och Liège–Bastogne–Liège. Och främst av dem sätter jag Ronde van Vlaanderen. Paris-Roubaix är säkert brutalare och LBL är längre men De Ronde har gjort mig förtjust sen jag hörde om det första gången. Attackerna uppför kullerstensgatorna. De tungvrickande namnen. De vajande gula flaggorna med svarta lejon och det faktum att cykling är så otroligt stort i Flandern. Någon sa att 80 % av Belgiens befolkning hade sett Cancellara vinna 2013. Tidningarna har specialbilagor om de belgare som kan vara med och slåss om segern och framförallt om den store hemmasonen Tom Boonen som skulle göra sin sista säsong och avsluta sin spektakulära karriär efter Paris-Roubaix.
Till saken hör att jag är ingen cyklist. Jag har klena ben, ande och lungor, dessutom är jag svårt förtjust i mat, öl och vin.
För att överhuvud taget träna behöver jag motivera mig och precis som för resten av mänskligheten är min främsta motivation ångest och rädsla. Det går en rak linje från våra förfäders ångest över att bli uppäten av en sabeltandad tiger vilket fick folk att springa fortare till min ångest över att inte kunna ta mig i mål, vilket får mig att träna. Att bränna sina broar så man inte kan mygla undan, genom att med klara ögon och stadig röst förklara för sin träningskompis ”att nästa år ska jag cykla RVV” är också bra.
Vi var totalt sju stycken från Uddevalla CK som hoppade in i en minibuss med släpkärra för att ta oss till Oudenaarde i slutet av mars 2017. 135 mil en väg. Det är tungt att köra kontinuerligt och bara stanna för att byta chaufför, men jag tyckte det gick bra. En tyst minut är en förspilld minut och eftersom jag är en nyfiken själ passade jag på att fråga allt jag någonsin undrat över när det gäller krockkuddeutveckling, bilindustri, näsont, höjdrädsla, fågelfän, processindustri och framförallt cykling. Tack för att ni stod ut kamrater och att ni stod ut med mitt tjötande. Jag skulle välja er som resesällskap igen om jag kunde!
På fredag eftermiddag var vi framme på hotellet i Sint-Maria-Horebeke (http://www.horenbecca.com/ ) där vi skulle bo över helgen i bostadscontainrar som ägaren hade satt upp runt hela trädgården. Funkade kanon. 2 cyklar, packning och två sängar fick precis plats.
Sint-Maria-Horebeke ligger förövrigt precis mitt imellan Wolvenberg,Molenberg, Leberg och Eikenberg och strax under milen från Oudenaarde.
Några kamrater passade på att rulla lite, själv kollade jag över bromsar och växlar på cykeln, la fram kläder för alla eventualiteter från noll grader och regn till tjugo plus och sol.
Lördag morgon började med frukost i lugn och ro för oss som skulle cykla 141 km, de som körde hela på 237 km var sedan länge på transitbussarna till Antwerpen. Skillnaden mellan 237 och 141 är att vi inte fick cykla Muur van Geraardsbergen. Det och 10 mil extra landsväg.
Vi rullade i lugn takt ner mot starten, velade runt någon mil extra i Oudenaarde men fick tillslut startkit och pep oss ut genom startgrinden och började följa den långa ormen av åkare framför oss.
Fantastiskt! Jag hade tänkt på den här dagen i snart ett år varje gång jag tränat och nu rullade jag här. Första berget Wolvenberg var busenkel, 800 meter 8 % i genomsnitt och 17 % max. Men redan vid den första kullerstensgatan efteråt började min cykel låta oroväckande och växla ännu sämre. Jag sa till de två andra att jag skulle komma ikapp och trampade lugnt och sakta vidare. Det lät inget bra.
Efter 21 km kom Molenberg och nu började det gå på röven ordentligt, det rasslade och trasslade i bakväxeln och jag var med i en gruppkrash så efter Molenberg svängde jag av och rullade in mot Zwalm där det skulle finnas en cykelverkstad.
Kön var lång. Killen på http://www.fietsenfieles.be/ kunde inte sluta skratta när han började med min cykel. Det var inte bara bakväxeln, det var vevklingorna som bara hade två skruvar kvar av fem och allt var löst. Inte konstigt att det rasslat. 35 euro och 45 minuter senare var jag tillbaka på banan. Tips om du ska cykla i Flandern – kolla så att allt är fastskruvat. Allt.
Efter 30 km kommer första matstoppet. Mmm, frukt och belgiska våfflor. Nu när allt satt fast var det lite enklare. Leberg, Berendries, Ten Bosse, Valkenberg och Eikenberg kom och gick med ökande intensitet. Upp och ner, upp och ner.
Efter 77 km kommer andra matstoppet. Mmm, frukt, honungskakor och belgiska våfflor. Koppenberg var helt omöjlig för mig idag medan Steenbeekdries, Taaienberg, Kaperij och Kanarieberg bemästrades. Tom Boonen brukade attackera uppför Taaienberg så ofta att kommentatorerna skämtade om att byta namn till Boonenberg och det är en mäktig känsla att få ställa sig upp och bryta uppför den.
Nu började mina ben påminna om välmosad banan.
Flandern är inte platt som man tror först när man åker förbi i bil, eller sitter och kalenderbiter och jämför med alperna, utan med jämna mellanrum har någon jätte satt ett stort jordigt finger och tryckt ner lite av marken vilket får till följd att det är alla dessa hårda, korta uppförsbackar hela tiden.
Men som tur var kom ett matstopp efter Kanarieberg. Mmm, frukt, honungskakor och belgiska våfflor. Kruisberg, Hotond och Karnemelkbeekstraat känns som det är samma backe och ganska tråkigt.
Oude Kwaremont är kul för att den är så klassisk men inte så jätteutmanande.
Medan avslutningen Paterberg är ett monster, genomsnittslutningen är kanske bara 12 % med 20 % som max men den kommer efter en snabb sväng så man får ingen riktig fart med in i backen. Det är smalt och efter svängen blir den ännu djävligare. Men när jag kom upp på toppen och svängde ner mot Oudenaarde var jag så fantastiskt lycklig. Det var 14 kilometer kvar och jag skulle ta mig i mål, något som absolut inte varit självklart för mig.
De första 130 km hade jag släppt förbi mängder med cyklister men nu fick jag själv möjlighet att vråla KOMT LINKS och trycka mig förbi trötta medcyklister in mot mål. Härligt. Väl i mål träffade jag på två av mina klubbkamrater och jag bara njöt.
Vi cyklade sakta ner mot centrum, hämtade finisher-tshirt och tog oss hem mot hotellet. Ölen efteråt var fanimig magisk!
På söndagen parkerade vi på en åker, drack öl, pratade med belgiska pensionärer, drack en öl, pratade med belgiska barnfamiljer, drack en öl och såg först ingenting, sen ingenting, sen en motorkaravan, sen Philippe Gilbert, sen ingenting och sen en klunga och en krasch.
Sen åkte vi hem.
____________________________________________________________________
Tänk på
- Det finns 16000 platser, de tar inte slut på ett kick men det är inte fel att anmäla sig i november eller så.
- Då har man dessutom tid att sitta och lida på en trainer riktigt länge. :)
- Vi bodde nära Oudenaarde och de som åkte den långa variantens 237 km fick åka buss som arrangörerna ställde upp med. Bor man när Antwerpen har jag för mig att det går bussar efteråt. Själva så rullade vi bara ner till starten, då 141 km går i mål och startar på samma plats.
- Tänk på att bra boende tar slut långt innan platserna till loppet, så boka gärna det ännu tidigare.
- Skruva fast allt på cykeln, det är väldigt slagigt på kullerstensgatorna. Jag körde med dubbel linda på styret.
- Ha med rejält med kalorier om du inte är förtjust i belgiska våfflor. Jag hade laddat upp ordentligt med både gel från Maurten och mängder av energibars från multisportaffären i Ljungskile. Riktiga Flahuter (belgiska hårdingar) kör med lite vatten bara. Gör inte det.
- Njut av alla åskådarna som kommit för att vifta med flaggor, hejja på cyklister och dricka öl. Det härliga är att de skriker och viftar lika frenetiskt åt oss blåbär på lördagen som åt proffsen på söndagen.
- Planera din körning så att du är beredd på att det kan gå rejält sakta i de trånga uppförsbackarna. Och hoppar du av och går, så gör det till höger, långt höger.
- Ta med kläder för alla eventualiteter mellan 0 till +20. Räkna med regn. 2017 började med lite regn på morgonen som avtog och sen blev det ganska fint. Framförallt är det vettigt att inte åka till Flandern och förvänta sig sol. Vädret i slutet av mars kommer inte vara som i Spanien.
- Och skulle du vilja anmäla dig till i år gör du det på http://www.sport.be/werideflanders/
___________________________________________________________________
Senast ändrad:
