[RR] Senhöst
Toni uttryckte intresse för en liten övernattningstur igen. Tanken lät helt bra i mina öron, och eftersom väderleksprogrosen för en gångs skulle inte var helt deprimerande beslöt vi oss för att dra iväg på en kort tur.
En något pressad tidtabell gjorde att vi inte kunde ge oss iväg före solnedgången, men jag hann i alla fall packa cykeln medan det var ljust.
För att spara en och en halv timme tid tog jag bilen till Pemar där Toni bor. Jag lastade ur cykeln och vi kom iväg ungefär en timme efter solnedgången. Följande etapp var ungefär en timme på småvägar.
Framme vad Marttila var det dags för stigar. Fina stigar, och mestadels nya för oss, och antagligen var det fint runt oss, men omgivningen förblev höljd i dunkel.
Världen blir liten i mörkret.
Efter en dryg timme kom vi fram till vindskyddet Lotikonkellari och jag satte genast igång en brasa...
... medan Toni högg ved.
Ett stycke god öl...
... och grillade smörgåsar.
En brasa är helt nödvändig nu när dagarna bara blir kortare och kortare (soluppgång 8:42 och solnedgång 17:39).
Stjärnklart. Inte helt fel.
Vi lade oss runt 23:30. Temperaturen hade fallit från 8°C när vi gav oss iväg till 4°C, vilket ändå är ovanligt varmt för årstiden. Vi steg upp en dryg timme för soluppgången.
Vindskyddet.
Soluppgången. Vädret var mycket bättre än vad som förutspåtts.
På väg igen.
Skönheten och odjuret. Min cykel är inte den sköna.
Det skulle krävas begåvning för att köra vilse på stigar markerade som denna.
Inga fina höstfärger längre, bara nyanser i brunt.
Om det inte redan framgått med all oönskvärd tydlighet, så har jag fått ett nytt objektiv med stor bländaröppning.
Efter lite mer än en timme stigcykling, samt en del fotografering, vände vi hemåt längs småvägar. Ungefär 80 minuter hård cykling återstod. Vädret blev åter grått, det var motvind och började regna.
En trevlig liten utflykt igen. Tack till Toni för sällskapet.
En något pressad tidtabell gjorde att vi inte kunde ge oss iväg före solnedgången, men jag hann i alla fall packa cykeln medan det var ljust.
För att spara en och en halv timme tid tog jag bilen till Pemar där Toni bor. Jag lastade ur cykeln och vi kom iväg ungefär en timme efter solnedgången. Följande etapp var ungefär en timme på småvägar.
Framme vad Marttila var det dags för stigar. Fina stigar, och mestadels nya för oss, och antagligen var det fint runt oss, men omgivningen förblev höljd i dunkel.
Världen blir liten i mörkret.
Efter en dryg timme kom vi fram till vindskyddet Lotikonkellari och jag satte genast igång en brasa...
... medan Toni högg ved.
Ett stycke god öl...
... och grillade smörgåsar.
En brasa är helt nödvändig nu när dagarna bara blir kortare och kortare (soluppgång 8:42 och solnedgång 17:39).
Stjärnklart. Inte helt fel.
Vi lade oss runt 23:30. Temperaturen hade fallit från 8°C när vi gav oss iväg till 4°C, vilket ändå är ovanligt varmt för årstiden. Vi steg upp en dryg timme för soluppgången.
Vindskyddet.
Soluppgången. Vädret var mycket bättre än vad som förutspåtts.
På väg igen.
Skönheten och odjuret. Min cykel är inte den sköna.
Det skulle krävas begåvning för att köra vilse på stigar markerade som denna.
Inga fina höstfärger längre, bara nyanser i brunt.
Om det inte redan framgått med all oönskvärd tydlighet, så har jag fått ett nytt objektiv med stor bländaröppning.
Efter lite mer än en timme stigcykling, samt en del fotografering, vände vi hemåt längs småvägar. Ungefär 80 minuter hård cykling återstod. Vädret blev åter grått, det var motvind och började regna.
En trevlig liten utflykt igen. Tack till Toni för sällskapet.
