[RR] Seven serpents unsupported
En liten RR från Seven serpents https://www.seven-serpents.com/
Ett gruslopp som startar i Ljubljana och går in i Kroatien och slutar i Trieste. Loppet är 850km långt med cirka 16000 höjdmeter klättring och går främst på grusvägar i ganska så varierande svårighetsgrad kan man lugnt säga:D
Det hela började med att jag och Martin flög ner till Ljubljana på fredagen två dagar innan start. Väl på flygplatsen utanför Ljubljana möttes vi av regn och och kalla vindar och enligt prognosen framöver så såg det inte ut att bli bättre till vår besvikelse. Vi packade in våra cyklar i en taxi och åkte in mot vårt hotell som låg centralt i stan.
Vi gjorde oss hemmastadda på vårt rum, fixade med cyklarna och drog till en pizzeria som taxigubben tipsade om. Pizzan va god men det dåliga vädret bestod. Dagen efter va det dags att gå till den obligatoriska briefingen inför loppet som skulle starta på söndagen. Men det fanns gott om tid innan så vi passade på att käka en redig frulle på ett mysigt ställe.
Väl på briefingen träffade vi lite kul folk, bland annat den tredje svensken. Vädret såg fortfarande ut att bli skit så det va ett hett ämne att snacka om bland alla deltagare. Senare på kvällen blev det en sväng på stan och ytterligare en pizza men med sällskap av två andra deltagare.
Sen kom till slut söndagen och starten av loppet och prognosen visade regn hela dagen.
Startsignalen gick och hela gänget började rulla ut på dom blöta vägarna. Vi han inte komma långt innan det var dags för den första klättringen. Martin kom iväg en bit framför mig och jag hamnade bakom rätt många åkare. Vägarna va delvis rätt smala, leriga och branta så någon hög fart va det inte snack om, man fastnade lite titt som tätt bakom folk som fick problem i dom branta och leriga backarna. Men efter ett tag av gnet blev vägarna bredare och jag kunde äntligen börja ta mig förbi en del åkare, vilket va skönt då jag nu lättare kunde välja mina egna spår och på så sätt flytta på i ett bättre tempo. Väska och fickor hade jag fyllt med energi så jag inte behövde stanna för annat än vatten på ett bra tag. Regnet var konstant men bekymrade mig inte allt för mycket just då. Jag fokuserade mest på att ta mig framåt men pallade inte ta några bilder förrns jag nådde en fin byggnad som va inbyggd i berget, här blev det ett kort stopp på någon minut för mig och en fransman som inte såg allt för nöjd ut.
Jag rullade vidare på en blandning av asfalt och grus som inte var allt för backig.
Minns inte exakt hur långt jag hade kommit men kanske efter runt 200km så började jag tröttna en del på regnet och en hel del hike-a-bike. Jag ringde min flickvän för att få lite stöd och för att få klaga lite på förhållandena:D Samtidigt som vi snackade så kom jag till något mindre slott och rutten på på dator såg aningen knepig ut. Arrangören ville att man skulle ta några slingriga spår kring slotten (antagligen för att det va en fin plats) men i dessa förhållandena så kändes det mest onödigt och irriterande att snurra runt någon slott som jag inte kan påstå att jag brydde mig så mycket om där och då. Men förstår att om vädret hade varit bättre hade jag inte haft lika mycket emot det. Men det va bara att följa order och snurra runt det dumma slotten. Väl förbi slottet sa min flickvän att jag låg långt fram i täten, plats 5 om jag inte minns fel. Att höra det lyfte mitt humör en del och jag tog mig ann en redig klättring.
Efter ett tag kom jag in på leriga och snorhala singeltrack spår som ledde mig genom skogen. Där blev jag tvungen att leda cykeln på många ställen för att inte riskera att slå ihjäl mig. Till slut kom jag bort från dom hala spåren och kunde trampa på i skaplig takt ett tag till. Någon gång efter detta passerade jag en stad där jag kunde fylla på med både vatten och käk. Det blev en minipizza, två sorters burek och några flaskor vatten på ett bageri som låg i utkanten av staden.
Efter stoppet rullade det på ganska bra igen till det va dags att börja klättra igen. Här märktes det att man va nära Kroatien för vägarna blev betydligt grövre i form av större grus och sten. Regnet hade även gjort sitt avtryck då det hade bildats djupa skåror i gruset där vatten forsade ner på sina ställen. Men värre skulle det bli, LERA....
Det va dags att ta sig upp mot ett checkpoint men för att ta sig dit stod en brant och lerig backe i vägen. Här va det bara att bita ihop och knuffa cykeln upp för skiten, men leran satte sig på däcken så pass mycket att jag till och från behövde skrapa bort leran från däcken så att dom kunde rulla fritt.
Men till slut tog jag mig upp, skrapade av leran och började trampa upp mot checkpoint. Och det va här jag för första gången mötte Martin som va på väg ner från checkpoint när jag va på väg upp. Vi hann ropa ett skrattade HEJ! när vi passerade varandra i backen. Jag trampade vidare och nådde toppen.
Tog två snabba bilder från toppen sen dundrade jag ner genom skogen igen. Efter detta så rullade det på rätt okej men jag började bli lite kall och solen började gå ner.
Det tog inte lång tid innan mörkret tog över och det blev dags att tända lampan. Vid det här laget började jag närma mig gränsen till Kroatien men framför mig och Kroatien stod en lång mörk och regnig klättring. Jag trampade vidare upp för det dimmiga berget i min egna lilla boll av ljus. Det va självklart tufft och ruggigt men måste säga att jag ändå trivdes på något konstigt sätt. Kändes som jag va i någon film när min lampa sken genom dimman och skapade kusliga skuggor som vandrade framför mig.
men efter ett tag av klättring började jag fundera på att det nog är klokt att hitta skydd och smita ner i bivy säcken för att få upp lite värme igen. jag drog på min min pannlampa för att kunna hålla utkik efter någon bra ställe att ta skydd på. När det äntligen började plana ut så fick jag syn på ett mindre ruckel bredvid vägen och tänkte "kanon". jag stannade till en bit från huset och såg plötsligt ett sken av ljus inne från huset. Jag tänkte att det måste vara någon annan deltagare, så jag ropade "Can i join you" och till min förvåning så va det Martin:) Vi båda blev glada och kramade varandra. Martin hade redan börjat rulla ut sin bivy och jag gjorde det samma, till slut låg jag i min säck ätandes på en burek jag hade sparat i min ryggsäck. Natten va kall och taket läckte in vatten som gjorde att jag vaknade skakade till och från fram till efter 4 på morgonen någon gång. Vi kom iväg runt halv 5 när det började ljusna en aning och beslutade oss för att hålla ihop. Det kändes bra att ha sällskap efter en tufft dygn i ensamhet och någon att snacka med. Det blev mycket snack om dom tuffa vägarna och att detta inte va vad vi hade tänkt att det skulle vara. Men vi rullade vidare och kom fram till en mindre by där vi kunde lösa mer käk från ett bageri och en matbutik. Efter ett tags cykling nådde vi någon typ av halvt torrlagd damm där vi behövde följa en smal vandringsled med flera bäckar som vingade oss att hoppa av cyklarna mest hela tiden. Väldigt irriterande va vi båda eniga om, men efter vad som kändes som en evighet kom vi ut på en asfalterad väg. Nu flöt det på igen men fortfarande en hel del klättring.
När vi nått toppen och rullat vidare så fick vi båda helt plötsligt en känsla av att vi borde vara nära kusten baserat på vegetationen och luften och mer eller mindre runt hörnet så öppnade sig landskapet och vi kunde se havet.
Nu visste vi att första Kroatiska ön började närma sig men först en skön utförsåkning ner för berget. Men en liten bit innan vi nådde bron över till ön så åkte Martin på en punka som vätskan vägrade täta. Men snabbt och smidigt slängde Martin en en slang istället och resan kunde fortsätta.
Väl över bron och ute på ön va det dags att ta vänster in på en stenig stig som skulle ta oss runt kusten på ön. Här gick hastigheten ner ordentligt för att undvika stora vassa stenar som prydde den smala vägen. Men vi tog oss fram och kom ut på bättre vägar där vi kunde rulla lite mer avslappnat. Vi tog ett kort stopp för ytterligare en burek vid en liten strand innan vi rullade vidare.
Vi visste att vi snart skulle nå en klättring som definitivt inte skulle gå att cykla, den skulle vara tuff enligt många och det stämde. Här gick det rakt upp och vi behövde bära cyklarna för att ta oss över och runt stora stenar. Det hela tog kanske 40-50 minuter att sig upp för och som vanligt är det svårt att få en rättvis bild på hur brant och läskigt det ibland var men kan bara säga att det sög riktigt hårt.
Väl på toppen tog vi en kort paus och svor över hur jobbigt det var.
Nu tänkte vi, "Yes nu går det nerför" vi hade inte helt fel för ner gick det men hur vi skulle ta oss ner va en annan fråga. Löst grus med stora bumlingar som gjorde det hela rätt farligt. Martin gjorde ett försök men tog en galant flygtur över styret men lyckades h¨lla sig på fötterna som tur var. Men vi båda kunde konstatera att det inte var någon fel på vyerna.
Men efter ett tags cykling/vandring nådde vi havsnivån och tog oss till första färjan med 20 minuter tillgodo. Vi hoppade på färjan med ett par andra åkare och åkte över till nästa ö. Vid det här laget hade mörkret åter lagts sig över oss och vi började våra första tramptag på ön med en brutal och brant klättring som slutade i vandring då det inte gick att trampa upp. En bit innan toppen återkom regnet och vinden. Vi beslutade oss för att det va dags att ta in på hotell för att återhämta och värma oss. Martin hittade ett litet ställe som vi checkade in på. Rummen va nyrenoverade och fina, jag njöt av en riktigt varm dusch innan jag kastade mig i sängen. Vi hade tidigare velat/snackat om att avbryta loppet men väl på hotellet bestämde vi oss för att bryta. Vi båda kände att vi absolut hade det i oss rent fysiskt men vi hade inte längre kul. Vi va trots allt här för att cykla och inte vandra. Vi visste att det skulle förekomma några sträckor av hike-a-bike men detta va betydligt mer än vi väntat oss. Vi bröt efter cirka 500km och 10000 meters klättring men vi ville fortfarande cykla så vi ritade snabbt upp en ny rutt på asfalt till Trieste och gav oss iväg sent på morgonen efter en stadig frulle på hotellet. Men personal på hotellet berättade för oss att det kan vara så att färjan över till fastlandet kan vara inställd på grund av dom hårda vindarna. Men det fanns några fik vid färjan som man kunde hänga på så vi chansade och rullade till färjan på lena vägar av asfalt.
Ett gruslopp som startar i Ljubljana och går in i Kroatien och slutar i Trieste. Loppet är 850km långt med cirka 16000 höjdmeter klättring och går främst på grusvägar i ganska så varierande svårighetsgrad kan man lugnt säga:D
Det hela började med att jag och Martin flög ner till Ljubljana på fredagen två dagar innan start. Väl på flygplatsen utanför Ljubljana möttes vi av regn och och kalla vindar och enligt prognosen framöver så såg det inte ut att bli bättre till vår besvikelse. Vi packade in våra cyklar i en taxi och åkte in mot vårt hotell som låg centralt i stan.
Vi gjorde oss hemmastadda på vårt rum, fixade med cyklarna och drog till en pizzeria som taxigubben tipsade om. Pizzan va god men det dåliga vädret bestod. Dagen efter va det dags att gå till den obligatoriska briefingen inför loppet som skulle starta på söndagen. Men det fanns gott om tid innan så vi passade på att käka en redig frulle på ett mysigt ställe.
Väl på briefingen träffade vi lite kul folk, bland annat den tredje svensken. Vädret såg fortfarande ut att bli skit så det va ett hett ämne att snacka om bland alla deltagare. Senare på kvällen blev det en sväng på stan och ytterligare en pizza men med sällskap av två andra deltagare.
Sen kom till slut söndagen och starten av loppet och prognosen visade regn hela dagen.
Startsignalen gick och hela gänget började rulla ut på dom blöta vägarna. Vi han inte komma långt innan det var dags för den första klättringen. Martin kom iväg en bit framför mig och jag hamnade bakom rätt många åkare. Vägarna va delvis rätt smala, leriga och branta så någon hög fart va det inte snack om, man fastnade lite titt som tätt bakom folk som fick problem i dom branta och leriga backarna. Men efter ett tag av gnet blev vägarna bredare och jag kunde äntligen börja ta mig förbi en del åkare, vilket va skönt då jag nu lättare kunde välja mina egna spår och på så sätt flytta på i ett bättre tempo. Väska och fickor hade jag fyllt med energi så jag inte behövde stanna för annat än vatten på ett bra tag. Regnet var konstant men bekymrade mig inte allt för mycket just då. Jag fokuserade mest på att ta mig framåt men pallade inte ta några bilder förrns jag nådde en fin byggnad som va inbyggd i berget, här blev det ett kort stopp på någon minut för mig och en fransman som inte såg allt för nöjd ut.
Jag rullade vidare på en blandning av asfalt och grus som inte var allt för backig.
Minns inte exakt hur långt jag hade kommit men kanske efter runt 200km så började jag tröttna en del på regnet och en hel del hike-a-bike. Jag ringde min flickvän för att få lite stöd och för att få klaga lite på förhållandena:D Samtidigt som vi snackade så kom jag till något mindre slott och rutten på på dator såg aningen knepig ut. Arrangören ville att man skulle ta några slingriga spår kring slotten (antagligen för att det va en fin plats) men i dessa förhållandena så kändes det mest onödigt och irriterande att snurra runt någon slott som jag inte kan påstå att jag brydde mig så mycket om där och då. Men förstår att om vädret hade varit bättre hade jag inte haft lika mycket emot det. Men det va bara att följa order och snurra runt det dumma slotten. Väl förbi slottet sa min flickvän att jag låg långt fram i täten, plats 5 om jag inte minns fel. Att höra det lyfte mitt humör en del och jag tog mig ann en redig klättring.
Efter ett tag kom jag in på leriga och snorhala singeltrack spår som ledde mig genom skogen. Där blev jag tvungen att leda cykeln på många ställen för att inte riskera att slå ihjäl mig. Till slut kom jag bort från dom hala spåren och kunde trampa på i skaplig takt ett tag till. Någon gång efter detta passerade jag en stad där jag kunde fylla på med både vatten och käk. Det blev en minipizza, två sorters burek och några flaskor vatten på ett bageri som låg i utkanten av staden.
Efter stoppet rullade det på ganska bra igen till det va dags att börja klättra igen. Här märktes det att man va nära Kroatien för vägarna blev betydligt grövre i form av större grus och sten. Regnet hade även gjort sitt avtryck då det hade bildats djupa skåror i gruset där vatten forsade ner på sina ställen. Men värre skulle det bli, LERA....
Det va dags att ta sig upp mot ett checkpoint men för att ta sig dit stod en brant och lerig backe i vägen. Här va det bara att bita ihop och knuffa cykeln upp för skiten, men leran satte sig på däcken så pass mycket att jag till och från behövde skrapa bort leran från däcken så att dom kunde rulla fritt.
Men till slut tog jag mig upp, skrapade av leran och började trampa upp mot checkpoint. Och det va här jag för första gången mötte Martin som va på väg ner från checkpoint när jag va på väg upp. Vi hann ropa ett skrattade HEJ! när vi passerade varandra i backen. Jag trampade vidare och nådde toppen.
Tog två snabba bilder från toppen sen dundrade jag ner genom skogen igen. Efter detta så rullade det på rätt okej men jag började bli lite kall och solen började gå ner.
Det tog inte lång tid innan mörkret tog över och det blev dags att tända lampan. Vid det här laget började jag närma mig gränsen till Kroatien men framför mig och Kroatien stod en lång mörk och regnig klättring. Jag trampade vidare upp för det dimmiga berget i min egna lilla boll av ljus. Det va självklart tufft och ruggigt men måste säga att jag ändå trivdes på något konstigt sätt. Kändes som jag va i någon film när min lampa sken genom dimman och skapade kusliga skuggor som vandrade framför mig.
men efter ett tag av klättring började jag fundera på att det nog är klokt att hitta skydd och smita ner i bivy säcken för att få upp lite värme igen. jag drog på min min pannlampa för att kunna hålla utkik efter någon bra ställe att ta skydd på. När det äntligen började plana ut så fick jag syn på ett mindre ruckel bredvid vägen och tänkte "kanon". jag stannade till en bit från huset och såg plötsligt ett sken av ljus inne från huset. Jag tänkte att det måste vara någon annan deltagare, så jag ropade "Can i join you" och till min förvåning så va det Martin:) Vi båda blev glada och kramade varandra. Martin hade redan börjat rulla ut sin bivy och jag gjorde det samma, till slut låg jag i min säck ätandes på en burek jag hade sparat i min ryggsäck. Natten va kall och taket läckte in vatten som gjorde att jag vaknade skakade till och från fram till efter 4 på morgonen någon gång. Vi kom iväg runt halv 5 när det började ljusna en aning och beslutade oss för att hålla ihop. Det kändes bra att ha sällskap efter en tufft dygn i ensamhet och någon att snacka med. Det blev mycket snack om dom tuffa vägarna och att detta inte va vad vi hade tänkt att det skulle vara. Men vi rullade vidare och kom fram till en mindre by där vi kunde lösa mer käk från ett bageri och en matbutik. Efter ett tags cykling nådde vi någon typ av halvt torrlagd damm där vi behövde följa en smal vandringsled med flera bäckar som vingade oss att hoppa av cyklarna mest hela tiden. Väldigt irriterande va vi båda eniga om, men efter vad som kändes som en evighet kom vi ut på en asfalterad väg. Nu flöt det på igen men fortfarande en hel del klättring.
När vi nått toppen och rullat vidare så fick vi båda helt plötsligt en känsla av att vi borde vara nära kusten baserat på vegetationen och luften och mer eller mindre runt hörnet så öppnade sig landskapet och vi kunde se havet.
Nu visste vi att första Kroatiska ön började närma sig men först en skön utförsåkning ner för berget. Men en liten bit innan vi nådde bron över till ön så åkte Martin på en punka som vätskan vägrade täta. Men snabbt och smidigt slängde Martin en en slang istället och resan kunde fortsätta.
Väl över bron och ute på ön va det dags att ta vänster in på en stenig stig som skulle ta oss runt kusten på ön. Här gick hastigheten ner ordentligt för att undvika stora vassa stenar som prydde den smala vägen. Men vi tog oss fram och kom ut på bättre vägar där vi kunde rulla lite mer avslappnat. Vi tog ett kort stopp för ytterligare en burek vid en liten strand innan vi rullade vidare.
Vi visste att vi snart skulle nå en klättring som definitivt inte skulle gå att cykla, den skulle vara tuff enligt många och det stämde. Här gick det rakt upp och vi behövde bära cyklarna för att ta oss över och runt stora stenar. Det hela tog kanske 40-50 minuter att sig upp för och som vanligt är det svårt att få en rättvis bild på hur brant och läskigt det ibland var men kan bara säga att det sög riktigt hårt.
Väl på toppen tog vi en kort paus och svor över hur jobbigt det var.
Nu tänkte vi, "Yes nu går det nerför" vi hade inte helt fel för ner gick det men hur vi skulle ta oss ner va en annan fråga. Löst grus med stora bumlingar som gjorde det hela rätt farligt. Martin gjorde ett försök men tog en galant flygtur över styret men lyckades h¨lla sig på fötterna som tur var. Men vi båda kunde konstatera att det inte var någon fel på vyerna.
Men efter ett tags cykling/vandring nådde vi havsnivån och tog oss till första färjan med 20 minuter tillgodo. Vi hoppade på färjan med ett par andra åkare och åkte över till nästa ö. Vid det här laget hade mörkret åter lagts sig över oss och vi började våra första tramptag på ön med en brutal och brant klättring som slutade i vandring då det inte gick att trampa upp. En bit innan toppen återkom regnet och vinden. Vi beslutade oss för att det va dags att ta in på hotell för att återhämta och värma oss. Martin hittade ett litet ställe som vi checkade in på. Rummen va nyrenoverade och fina, jag njöt av en riktigt varm dusch innan jag kastade mig i sängen. Vi hade tidigare velat/snackat om att avbryta loppet men väl på hotellet bestämde vi oss för att bryta. Vi båda kände att vi absolut hade det i oss rent fysiskt men vi hade inte längre kul. Vi va trots allt här för att cykla och inte vandra. Vi visste att det skulle förekomma några sträckor av hike-a-bike men detta va betydligt mer än vi väntat oss. Vi bröt efter cirka 500km och 10000 meters klättring men vi ville fortfarande cykla så vi ritade snabbt upp en ny rutt på asfalt till Trieste och gav oss iväg sent på morgonen efter en stadig frulle på hotellet. Men personal på hotellet berättade för oss att det kan vara så att färjan över till fastlandet kan vara inställd på grund av dom hårda vindarna. Men det fanns några fik vid färjan som man kunde hänga på så vi chansade och rullade till färjan på lena vägar av asfalt.
Senast ändrad:
