[RR] Swedish Ultrabike 610 - 2016
Race report Swedish Ultrabike 610 - 2016
Text: Jenny W
Bilder: Rasmus Olsson, Niklas Berglund, Jonas (jswg) https://www.flickr.com/photos/jswg/ (Jag har inte ditt fullständiga namn. PMa om du vill att jag ska lägga in det)
Det tillhör ju traditionerna att panikmecka kvällen innan stora lopp och inför ultran var det inget undantag. Jag hade bytt vevparti på tempocykeln ett par dagar innan och när jag bytte så hängde en liten plastring från lagret med vevaxeln, utan att jag noterat detta så smackade jag på det andra vevpartiet. Jag provcyklade och hade lite mackel. Jag upptäckte att det var lite glapp så det blev lite fältmeck på träningen på torsdagen innan. Trodde att jag hade spänt skruvarna dåligt. Spände till och det verkade hjälpa. Tänkte inte mer på den saken.
Hade tagit ledigt på fredagen från jobbet för att kunna vara uppe i Köping i god tid innan tävlingsmötet. Packade det sista och demonterade mina cyklar för att alla skulle få plats. Det krävs tid, tålamod och försiktighet för att få in tre cyklar i en sedan.
Jag kom iväg 11:30 ungefär, en halvtimme senare än vad jag hade tänkt. Ingen panik.
Ja, men vad har man med sig om man ska cykla 610 km och i princip har obegränsat med plats?
Tre st kompletta cyklar med hjul, däck och slang.
Förstacykel Dead pony 11-delad Kolracer.
Andracykel Columbus 10-delad tempo, högprofil.
Reservcykel Canyon Aluracer, Fördelen med denna cykel är att ramen sväljer de andra cyklarnas däck och har body till både 10- och 11-delad kassett.
Ett par extra hjul, ett extra däck, fyra slangar, pump, 2 uppsättningar lampor, laddare till telefon och garmin, allehanda reservdelar och verktyg till att byta dessa. Blev en 10 liters (?) plastback och lite till.
Kläder, förutom det jag skulle ha på mig, 3 uppsättningar cykelkläder, undertröja, strumpor, handskar, 2 par korta och 2 par långfingrade, keps, mössa, ylleunderställtröja, skoskydd, ett par tunna, ett par varma, ett knippe flaskor, glasögon. Någon kom på att en extra hjälm var bra att ha med. Kände mig trygg med att teamet tänkte åt mig emellanåt.
Väderprognosen såg lovande ut. Ingen nederbörd, vilket jag inte varit bortskämd med sista tiden, sommarvärme på dagen och med +10 grader som lägst på natten. Lite blåsigt men det kan ju inte vara värre än en vanlig dag i Skåne, tänkte jag. Så skönt det ska bli att komma iväg bort från Skåne och vindarna. Där finns ju skog där uppe i norr och det är kuperat. Pffft… Hur blåsigt kan det bli?
Fördelen med att ha följebil är också att man kan ta med sig det man har tänkt att äta och slipper snabbmat på mackar och korvkiosker. Måltidsdryck + Shaker, 1 liter mjölk, bröd, ost, skinka, mjukost, bananer, elektrolyt, 1 liter Proviva, 10 st Fortimel, Tuttifrutti, mandelmassa, Coco, 6 st Gel liquid, ett rör GT. En dunk med vatten.
Jag fixade mat till mitt crew också så klart. Jag inhandlade råvaror till pastasallade så att var och en kunde plocka ihop sin egen burk efter tycke och smak. Det blev en kylväska och en kasse med godsaker så som gifflar, bananer, godis, läsk, juices mm i bilen.
Mediciner. Smärtstillande, salva, koffein, första hjälpen låda. Tandborste och tandkräm.
Lastade även in en campingstol i bilen som kom till användning vid snabbstopp vid vägkanten. Walkie talkie, man är väl pro? Faktum är att den var till stor hjälp.
Det gick bra att köra upp. Flög lågt norröver på E4an. Vägen bjöd på välbekant och lätt ångestladdad utsikt över vackra Vättern. Trafiken tjocknade till när jag svängde av mot Motala och jag passerade Hammarsundet och tänkte att vättern är 30 mil i storklunga. Jag ska cykla över 60 mil solo. Hur svårt kan det vara?
Jag behövde inte stanna en enda gång på vägen upp så jag var framme som beräknat vid 16:30 samtidigt som Bengt anlände, som hade kört från Stockholm. Bengt Sandborgh, Rasmus Olsson (Geologen) och Niklas Berglund ställde upp som medlemmar i mitt crew. Bengt sponsrade med följebil Niklas bjöd på både boende och mat på fredagskvällen. Innan dess skulle vi checka in och besiktiga utrustningen samt gå på tävlingsmöte på hotellet i Köping. Jag hade för mig att allt detta skulle ske 19:00.
Jag började genast att packa ur och montera ihop cyklarna när jag kom fram.
När vi monterade pedalerna på tempohojen upptäcktes ett glapp i vevpartiet. De erfarna slog sina huvuden ihop och kom fram till att det var en platsring till lagret som saknades. Den satt kvar på ett vevparti som låg hemma i min lägenhet. Facepalm. Vad göra? Niklas la ut en pling om vevlager på den lokale cykelklubbens hemsida och började sen ringa runt till ett par cykelbutiker i närheten. Jag hann växla mellan halv panik och uppgivenhet ett par gånger men cykelklubben levererade snabbt och strax efter kl 18 hade jag ett nytt vevlager på tempocykeln. Tack Baggy!
När den delsegern var smält och firad skulle vi ge oss av till hotellet. Jag var inte säker på vad vi behövde ha med oss så jag bad Niklas kolla på nätet.
”Huston, we have a problem”, hör jag honom säga. ”Vi skulle varit på hotellet för en halvtimme sen”.
Panik! Någon som har numret till tävlingsledningen? Ingen? Hade ju varit något snopet att bli diskad och DNSad med all denna förberedelse. Efter lite paniksurfande fick vi fram numret till PeterT och jag ringde och ursäktar mig i telefon. ”Vi är på väg! Vi är på hotellet om 10 minuter!”, nästa skriker jag i telefonen. ”Inga problem”, säger Peter lugnande.
Vid incheckningen var det en lugn men förväntansfull atmosfär. Vi blev tilldelade nummerlapp, skylt till bilen, noter och lite andra dokument som vi behövde fylla i och ha med oss.
Rasmus anlände med tåg vid halv åtta på kvällen och efter incheckning och tävlingsmöte begav vi oss i samlad trupp hem till Niklas för kolhydratladdning. Det bjöds på den godaste Carbonara jag någonsin har ätit.
Ett glas vin till det så blev vi inte särskilt långrandiga den kvällen.
Starten gick kl 9 på lördag morgon.
Planen i grova drag var att jag skulle cykla tempocykeln de första och sista 10 milen av banan, eftersom dessa var förhållandevis platta. När det sen blev kuperat skulle min plastracer göra sig bäst. Efter 60 km i västliga kastvindar kom vi in på kurviga småvägar med rätt dålig asfalt och många utfarter. Den starka vinden och högprofilhjul gjorde körningen något nervös och efter ca 70 km hade jag fått nog av min tempocykel.
Jag bad om cykelbyte och naturligtvis kom vi direkt efter det ut på fetaste temposträckan. En stor rak väg med en lång flack utförslöpa som sen blev en lång flack motluta. Och motvind från helvetet. Gissningsvis 10-12m/s rak motvind, sida-mot, sidovind. Vind i alla riktningar utom medvind. 30 mil ensam i vinden kan göra vem som helst ödmjuk. Jag lyckades ändå hålla ett rullsnitt på 29 km/h och det betydde att jag höll mig till min smått ambitiösa plan att klara 610 km under 24 timmar. Jag hade gott hopp även om jag bitvis kände att motvinden var tuff. Det som de skånska vindarna lärt mig är att det inte är någon idé att sträva emot. Det är bara att krypa ihop så mycket det går, lätta trycket lite från pedalerna och sänka farten. Jag aktade mig noga för att bygga upp mjölksyra men backarna blev brantare och längre ju närmare vändpunkten jag kom så det var oundvikligt att inte få mjölksyra alls.
Bengt påminde mig ofta att dricka. Han tyckte att jag drack för lite. Kanske var det så. Man blir ju inte varm och törstig när det blåser och skiner solen är det lätt att bli uttorkad. Jag hade planerat ett längre stopp i Sunne och när vi äntligen kom fram kände jag mig rätt vindpinad, yr, hungrig och kall. Det hade blivit mörkt och det var en klar natt.
Jag längtade jag efter att få komma in på nått varmt ställe och få mig en hamburgare, pizza eller något annat kolhydratrikt men jag fick skölja ner pastasallad med Fortimel på en parkbänk utanför Selma Spa. Ack denna flärd!
Jag fick mig en kopp varmt kaffe som livade upp. Stoppet tog nästan en timme. Jag hade planerat 30 minuter och efter motvindsfesten som hade demoraliserat och mjukat upp mig så kunde jag inte bry mig mindre om det där tidsschemat som jag hade gjort och nu hade vinden mojnat också. Jag som hade gottat mig så åt all fin medvind som jag skulle få på vägen tillbaka. Livet är inte rättvist. Vi begav oss vidare in i mörkret och det var en klar och stilla natt. Att cykla på bilfria vägar i sommarnatten är speciellt och att göra det solo blir ännu mer sagolikt. Det är som om själen fylls av vemod och poesi. Jag seglade genom natten under tidernas stjärnhimmel som också blev lite kallare än vad prognosen hade förutspått. Sträckan efter Sunne bjöd på klättring så jag frös inte. Inte förrän i gryningen då den tjocka dimman kom och kröp igenom alla kläder och genom märg och ben.
Jag fick ont i ryggen på natten men hur jag än stretchade så ville det inte ge sig. Jag förstod sen att det var lungorna jag hade ont i för i kylan den natten hände något obra med mina luftvägar. Det rev i luftvägarna, jag fick hosta och det kändes som om jag andades genom ett sugrör. Jag hade på slutet inte full lungkapacitet och det gjorde backar och alla små fartökningar sjuhelsickes jobbiga.
På förmiddagen hade jag och en annan deltagare passerat varandra. Han var efter mig men cyklade om mig vid foten av banans styggaste backe, vid Lindesberg. Bengt hade förberett mig i god tid innan och berättade för mig i walkie talkien vad som väntade. Backen i Lindesberg var brant som en vägg. Jag stannade och tog en gel och ett par GT. Benen var ok. Det enda som störde mig vara att jag inte kunde syresätta kroppen på ett tillfredsställande sätt. Jag fick ta det så lugnt det bara kunde. Ett tramptag i taget. Hu. Det här skulle göra ont men nu det bara 8 mil kvar och jag gick in i ”få-det-överstökat”-mode. Vid en efteranalys av pulsdata ser jag att jag min nya ”maxpuls” var under 140bpm (186 annars) Allt över detta hängde andningen inte med.
Någon mer energi kunde jag inte få i mig. Jag mådde illa av bara tanken på allt ätbart. Det enda som kändes ok var vatten. Allt som jag druckit hade tydligen ackumulerats i kroppen för hela morgonen och förmiddagen hade jag fått stanna för kissepaus, vilket var mycket frustrerande. Ca en gång i timmen fick jag stanna och ta av massa kläder (det var ju kallt) och sladden till walkien var i vägen och så kände jag mig slö i rörelser och sinne.
Tandborste och tandkräm var det näst bästa på hela rundan.
Det enda som slog detta och med hästlängder, var mitt fantastiska crew. De var hela tiden på tårna för att snabbt och med glada tillrop lösa alla tänkbara situationer. Jag kände mig verkligen ompysslad och i centrum hela tiden. En av min största oro innan loppet var att jag skulle känna stress och press över att hela tiden vara övervakad och höra en bilmotor bakom. Jag upplevde inte alls något sådant. Istället kändes det väldigt tryggt och säkert att ha just den där bilen bakom mig för att dämpa trafikflödet och de allra flesta bilister visade stor hänsyn och jag fick många nyfikna blickar efter vägen. En annan sak som jag mentalt försökt att förbereda mig för var min gryningsdipp. Jag brukar bli sömnig och få svårt att hålla ögonen öppna på morgonkvisten när jag dygnar. Den typen av trötthet uteblev denna gång. Jag kände mig aldrig sömnig eller rädd för att inte kunna hålla mig vaken.
Efter monsterbacken i Lindesberg var det platt och utför. Jag valde att byta till tempocykeln vilket var ett bra beslut. Det var så skönt att byta cykel och vid det laget hade värmen återkommit så att jag kunde ta av ett par lager och jag utförde mitt egentliga enda klädbyte till ren och fin tröja inför målgången. Tempocyklen upplevdes förvånansvärt stabil och jag kände mig för första gången helt avslappnad i tempoställning. Med målvittring och lite sol och värme blev jag på lite bättre humör men jag tänkte inom mig ”kommer det en backe till börjar jag gråta”. Det kom ett par backar till och någon gång var jag tvungen att stanna för att bara andas. Det rev och gjorde ont varje andetag. Mitt fina crew var ute och klappade om mig, peppade, frågade om det var nått jag ville ha och försökte truga i mig någon liten godisbit.
11:38 på söndag förmiddag rullade jag och mitt crew in i mål i Köping. Sluttiden blev 26 timmar 37 minuter och 43 sekunder. I runda slänga 2,5 timme snabbare än min snabbaste 600k brevet hittills och då var det i grupp och en inte lika kuperad bana. Jag hade som mål att klara detta på sub24 men jag är ändå så grymt nöjd.
Det gäller att sikta mot stjärnorna så kanske man åtminstone når trädtopparna. Lite öm i kroppen men annars ok. Det tog tre dagar för kroppen att återhämta sig och på torsdagen efter var jag ute med klubben piskade upp tempot på intervallträningen.
Det som dröjer sig kvar så här efter är tacksamhet och glädje. Det här var verkligen jättekul! Ultracykling är inget sololopp eller enmanssport. Det är i allra högsta grad en lagsport. Alla ni som hjälpt mig och gjort detta möjligt, jag saknar ord. Jag är så tacksam för all support och pepp. Ni är mina hjältar. Utan ert stöd hade det inte blivit något lopp. Nästa år kanske det är jag som sitter i en följebil? Eller så cyklar jag. På ett eller annat sätt kommer jag gör det igen.
Rundan: https://www.strava.com/activities/692978109/overview
Om loppet: https://ckdistans.wordpress.com/
En annan tråd: http://happyride.se/forum/read.php/1/1968285/page=1
Edit: Stavfel.
Text: Jenny W
Bilder: Rasmus Olsson, Niklas Berglund, Jonas (jswg) https://www.flickr.com/photos/jswg/ (Jag har inte ditt fullständiga namn. PMa om du vill att jag ska lägga in det)
Det tillhör ju traditionerna att panikmecka kvällen innan stora lopp och inför ultran var det inget undantag. Jag hade bytt vevparti på tempocykeln ett par dagar innan och när jag bytte så hängde en liten plastring från lagret med vevaxeln, utan att jag noterat detta så smackade jag på det andra vevpartiet. Jag provcyklade och hade lite mackel. Jag upptäckte att det var lite glapp så det blev lite fältmeck på träningen på torsdagen innan. Trodde att jag hade spänt skruvarna dåligt. Spände till och det verkade hjälpa. Tänkte inte mer på den saken.
Hade tagit ledigt på fredagen från jobbet för att kunna vara uppe i Köping i god tid innan tävlingsmötet. Packade det sista och demonterade mina cyklar för att alla skulle få plats. Det krävs tid, tålamod och försiktighet för att få in tre cyklar i en sedan.
Jag kom iväg 11:30 ungefär, en halvtimme senare än vad jag hade tänkt. Ingen panik.
Ja, men vad har man med sig om man ska cykla 610 km och i princip har obegränsat med plats?
Tre st kompletta cyklar med hjul, däck och slang.
Förstacykel Dead pony 11-delad Kolracer.
Andracykel Columbus 10-delad tempo, högprofil.
Reservcykel Canyon Aluracer, Fördelen med denna cykel är att ramen sväljer de andra cyklarnas däck och har body till både 10- och 11-delad kassett.
Ett par extra hjul, ett extra däck, fyra slangar, pump, 2 uppsättningar lampor, laddare till telefon och garmin, allehanda reservdelar och verktyg till att byta dessa. Blev en 10 liters (?) plastback och lite till.
Kläder, förutom det jag skulle ha på mig, 3 uppsättningar cykelkläder, undertröja, strumpor, handskar, 2 par korta och 2 par långfingrade, keps, mössa, ylleunderställtröja, skoskydd, ett par tunna, ett par varma, ett knippe flaskor, glasögon. Någon kom på att en extra hjälm var bra att ha med. Kände mig trygg med att teamet tänkte åt mig emellanåt.
Väderprognosen såg lovande ut. Ingen nederbörd, vilket jag inte varit bortskämd med sista tiden, sommarvärme på dagen och med +10 grader som lägst på natten. Lite blåsigt men det kan ju inte vara värre än en vanlig dag i Skåne, tänkte jag. Så skönt det ska bli att komma iväg bort från Skåne och vindarna. Där finns ju skog där uppe i norr och det är kuperat. Pffft… Hur blåsigt kan det bli?
Fördelen med att ha följebil är också att man kan ta med sig det man har tänkt att äta och slipper snabbmat på mackar och korvkiosker. Måltidsdryck + Shaker, 1 liter mjölk, bröd, ost, skinka, mjukost, bananer, elektrolyt, 1 liter Proviva, 10 st Fortimel, Tuttifrutti, mandelmassa, Coco, 6 st Gel liquid, ett rör GT. En dunk med vatten.
Jag fixade mat till mitt crew också så klart. Jag inhandlade råvaror till pastasallade så att var och en kunde plocka ihop sin egen burk efter tycke och smak. Det blev en kylväska och en kasse med godsaker så som gifflar, bananer, godis, läsk, juices mm i bilen.
Mediciner. Smärtstillande, salva, koffein, första hjälpen låda. Tandborste och tandkräm.
Lastade även in en campingstol i bilen som kom till användning vid snabbstopp vid vägkanten. Walkie talkie, man är väl pro? Faktum är att den var till stor hjälp.
Det gick bra att köra upp. Flög lågt norröver på E4an. Vägen bjöd på välbekant och lätt ångestladdad utsikt över vackra Vättern. Trafiken tjocknade till när jag svängde av mot Motala och jag passerade Hammarsundet och tänkte att vättern är 30 mil i storklunga. Jag ska cykla över 60 mil solo. Hur svårt kan det vara?
Jag behövde inte stanna en enda gång på vägen upp så jag var framme som beräknat vid 16:30 samtidigt som Bengt anlände, som hade kört från Stockholm. Bengt Sandborgh, Rasmus Olsson (Geologen) och Niklas Berglund ställde upp som medlemmar i mitt crew. Bengt sponsrade med följebil Niklas bjöd på både boende och mat på fredagskvällen. Innan dess skulle vi checka in och besiktiga utrustningen samt gå på tävlingsmöte på hotellet i Köping. Jag hade för mig att allt detta skulle ske 19:00.
Jag började genast att packa ur och montera ihop cyklarna när jag kom fram.
När vi monterade pedalerna på tempohojen upptäcktes ett glapp i vevpartiet. De erfarna slog sina huvuden ihop och kom fram till att det var en platsring till lagret som saknades. Den satt kvar på ett vevparti som låg hemma i min lägenhet. Facepalm. Vad göra? Niklas la ut en pling om vevlager på den lokale cykelklubbens hemsida och började sen ringa runt till ett par cykelbutiker i närheten. Jag hann växla mellan halv panik och uppgivenhet ett par gånger men cykelklubben levererade snabbt och strax efter kl 18 hade jag ett nytt vevlager på tempocykeln. Tack Baggy!
När den delsegern var smält och firad skulle vi ge oss av till hotellet. Jag var inte säker på vad vi behövde ha med oss så jag bad Niklas kolla på nätet.
”Huston, we have a problem”, hör jag honom säga. ”Vi skulle varit på hotellet för en halvtimme sen”.
Panik! Någon som har numret till tävlingsledningen? Ingen? Hade ju varit något snopet att bli diskad och DNSad med all denna förberedelse. Efter lite paniksurfande fick vi fram numret till PeterT och jag ringde och ursäktar mig i telefon. ”Vi är på väg! Vi är på hotellet om 10 minuter!”, nästa skriker jag i telefonen. ”Inga problem”, säger Peter lugnande.
Vid incheckningen var det en lugn men förväntansfull atmosfär. Vi blev tilldelade nummerlapp, skylt till bilen, noter och lite andra dokument som vi behövde fylla i och ha med oss.
Rasmus anlände med tåg vid halv åtta på kvällen och efter incheckning och tävlingsmöte begav vi oss i samlad trupp hem till Niklas för kolhydratladdning. Det bjöds på den godaste Carbonara jag någonsin har ätit.
Ett glas vin till det så blev vi inte särskilt långrandiga den kvällen.
Starten gick kl 9 på lördag morgon.
Planen i grova drag var att jag skulle cykla tempocykeln de första och sista 10 milen av banan, eftersom dessa var förhållandevis platta. När det sen blev kuperat skulle min plastracer göra sig bäst. Efter 60 km i västliga kastvindar kom vi in på kurviga småvägar med rätt dålig asfalt och många utfarter. Den starka vinden och högprofilhjul gjorde körningen något nervös och efter ca 70 km hade jag fått nog av min tempocykel.
Jag bad om cykelbyte och naturligtvis kom vi direkt efter det ut på fetaste temposträckan. En stor rak väg med en lång flack utförslöpa som sen blev en lång flack motluta. Och motvind från helvetet. Gissningsvis 10-12m/s rak motvind, sida-mot, sidovind. Vind i alla riktningar utom medvind. 30 mil ensam i vinden kan göra vem som helst ödmjuk. Jag lyckades ändå hålla ett rullsnitt på 29 km/h och det betydde att jag höll mig till min smått ambitiösa plan att klara 610 km under 24 timmar. Jag hade gott hopp även om jag bitvis kände att motvinden var tuff. Det som de skånska vindarna lärt mig är att det inte är någon idé att sträva emot. Det är bara att krypa ihop så mycket det går, lätta trycket lite från pedalerna och sänka farten. Jag aktade mig noga för att bygga upp mjölksyra men backarna blev brantare och längre ju närmare vändpunkten jag kom så det var oundvikligt att inte få mjölksyra alls.
Bengt påminde mig ofta att dricka. Han tyckte att jag drack för lite. Kanske var det så. Man blir ju inte varm och törstig när det blåser och skiner solen är det lätt att bli uttorkad. Jag hade planerat ett längre stopp i Sunne och när vi äntligen kom fram kände jag mig rätt vindpinad, yr, hungrig och kall. Det hade blivit mörkt och det var en klar natt.
Jag längtade jag efter att få komma in på nått varmt ställe och få mig en hamburgare, pizza eller något annat kolhydratrikt men jag fick skölja ner pastasallad med Fortimel på en parkbänk utanför Selma Spa. Ack denna flärd!
Jag fick mig en kopp varmt kaffe som livade upp. Stoppet tog nästan en timme. Jag hade planerat 30 minuter och efter motvindsfesten som hade demoraliserat och mjukat upp mig så kunde jag inte bry mig mindre om det där tidsschemat som jag hade gjort och nu hade vinden mojnat också. Jag som hade gottat mig så åt all fin medvind som jag skulle få på vägen tillbaka. Livet är inte rättvist. Vi begav oss vidare in i mörkret och det var en klar och stilla natt. Att cykla på bilfria vägar i sommarnatten är speciellt och att göra det solo blir ännu mer sagolikt. Det är som om själen fylls av vemod och poesi. Jag seglade genom natten under tidernas stjärnhimmel som också blev lite kallare än vad prognosen hade förutspått. Sträckan efter Sunne bjöd på klättring så jag frös inte. Inte förrän i gryningen då den tjocka dimman kom och kröp igenom alla kläder och genom märg och ben.
Jag fick ont i ryggen på natten men hur jag än stretchade så ville det inte ge sig. Jag förstod sen att det var lungorna jag hade ont i för i kylan den natten hände något obra med mina luftvägar. Det rev i luftvägarna, jag fick hosta och det kändes som om jag andades genom ett sugrör. Jag hade på slutet inte full lungkapacitet och det gjorde backar och alla små fartökningar sjuhelsickes jobbiga.
På förmiddagen hade jag och en annan deltagare passerat varandra. Han var efter mig men cyklade om mig vid foten av banans styggaste backe, vid Lindesberg. Bengt hade förberett mig i god tid innan och berättade för mig i walkie talkien vad som väntade. Backen i Lindesberg var brant som en vägg. Jag stannade och tog en gel och ett par GT. Benen var ok. Det enda som störde mig vara att jag inte kunde syresätta kroppen på ett tillfredsställande sätt. Jag fick ta det så lugnt det bara kunde. Ett tramptag i taget. Hu. Det här skulle göra ont men nu det bara 8 mil kvar och jag gick in i ”få-det-överstökat”-mode. Vid en efteranalys av pulsdata ser jag att jag min nya ”maxpuls” var under 140bpm (186 annars) Allt över detta hängde andningen inte med.
Någon mer energi kunde jag inte få i mig. Jag mådde illa av bara tanken på allt ätbart. Det enda som kändes ok var vatten. Allt som jag druckit hade tydligen ackumulerats i kroppen för hela morgonen och förmiddagen hade jag fått stanna för kissepaus, vilket var mycket frustrerande. Ca en gång i timmen fick jag stanna och ta av massa kläder (det var ju kallt) och sladden till walkien var i vägen och så kände jag mig slö i rörelser och sinne.
Tandborste och tandkräm var det näst bästa på hela rundan.
Det enda som slog detta och med hästlängder, var mitt fantastiska crew. De var hela tiden på tårna för att snabbt och med glada tillrop lösa alla tänkbara situationer. Jag kände mig verkligen ompysslad och i centrum hela tiden. En av min största oro innan loppet var att jag skulle känna stress och press över att hela tiden vara övervakad och höra en bilmotor bakom. Jag upplevde inte alls något sådant. Istället kändes det väldigt tryggt och säkert att ha just den där bilen bakom mig för att dämpa trafikflödet och de allra flesta bilister visade stor hänsyn och jag fick många nyfikna blickar efter vägen. En annan sak som jag mentalt försökt att förbereda mig för var min gryningsdipp. Jag brukar bli sömnig och få svårt att hålla ögonen öppna på morgonkvisten när jag dygnar. Den typen av trötthet uteblev denna gång. Jag kände mig aldrig sömnig eller rädd för att inte kunna hålla mig vaken.
Efter monsterbacken i Lindesberg var det platt och utför. Jag valde att byta till tempocykeln vilket var ett bra beslut. Det var så skönt att byta cykel och vid det laget hade värmen återkommit så att jag kunde ta av ett par lager och jag utförde mitt egentliga enda klädbyte till ren och fin tröja inför målgången. Tempocyklen upplevdes förvånansvärt stabil och jag kände mig för första gången helt avslappnad i tempoställning. Med målvittring och lite sol och värme blev jag på lite bättre humör men jag tänkte inom mig ”kommer det en backe till börjar jag gråta”. Det kom ett par backar till och någon gång var jag tvungen att stanna för att bara andas. Det rev och gjorde ont varje andetag. Mitt fina crew var ute och klappade om mig, peppade, frågade om det var nått jag ville ha och försökte truga i mig någon liten godisbit.
11:38 på söndag förmiddag rullade jag och mitt crew in i mål i Köping. Sluttiden blev 26 timmar 37 minuter och 43 sekunder. I runda slänga 2,5 timme snabbare än min snabbaste 600k brevet hittills och då var det i grupp och en inte lika kuperad bana. Jag hade som mål att klara detta på sub24 men jag är ändå så grymt nöjd.
Det gäller att sikta mot stjärnorna så kanske man åtminstone når trädtopparna. Lite öm i kroppen men annars ok. Det tog tre dagar för kroppen att återhämta sig och på torsdagen efter var jag ute med klubben piskade upp tempot på intervallträningen.
Det som dröjer sig kvar så här efter är tacksamhet och glädje. Det här var verkligen jättekul! Ultracykling är inget sololopp eller enmanssport. Det är i allra högsta grad en lagsport. Alla ni som hjälpt mig och gjort detta möjligt, jag saknar ord. Jag är så tacksam för all support och pepp. Ni är mina hjältar. Utan ert stöd hade det inte blivit något lopp. Nästa år kanske det är jag som sitter i en följebil? Eller så cyklar jag. På ett eller annat sätt kommer jag gör det igen.
Rundan: https://www.strava.com/activities/692978109/overview
Om loppet: https://ckdistans.wordpress.com/
En annan tråd: http://happyride.se/forum/read.php/1/1968285/page=1
Edit: Stavfel.
Senast ändrad:
