RR Tysk-Brevet 200 km "Golssen reloaded"
Jaha, då har man altså cyklat sin första Tyska brevette.
ARA - Berlin und Brandenburg stod för bjudningen.
Jag försökte komma med redan förra året men hade då inte fattat att det skulle vara hårt tryck på de limiterade 90 - platserna. Anmälningen startade den 8e Januari och fylldes snabbt upp.
I år satt jag beredd framför datorn och uppdaterade deras hemsida och lyckades anmäla mig. Jag tänkte då att det är ju inte dags förens i mars, det är lång tid kvar, Jag fokuserade på mental träning.
Positiva målbilder och Visualisering det är grejer.
Jag visualiserade mig själv flygande fram genom det vårsoliga flacka landskapet söder om republikhuvudstaden.
Toppen.
Så kom då dagen den 23e Mars. Det var dags för ”Golssen reloded”. Efter att ha ätet min morgongröt så rullade jag ner mot Moabit där starten skulle ske klockan 07 (Pünktlich!). Det var dimmigt och lite ruggigt. Uthämtning av startkort skedde i Amstel House ganska nära Arminiusmarkthalle. Ett trevligt hostel, perfekt för brevetstart.
Man skulle vara där MINST en timme före start för uthämtning av startkort, kaffedrickning och snicksnack.
Inga konstigheter såhär långt. När man hämtade sitt kort fick man skriva upp sig på en lista för vilken grupp man ville starta i. Starten skulle ske i 3 grupper med 10 minuter emellan. Jag försökte få en överblick över läget. Några kolfiberraketer med Raphaklädda ryttare, Jag bedömde att dessa tänkte starta i grupp ett eventuellt tillsammans med de smärtaste gubbsen (av olika kön) med 650b stålcyklar. Jag siktade in mig på grupp två. Tänkte att med lite tur kan jag identifiera några likasinnade som det går att bilda en stödgrupp med om inte det håller kan jag ju alltid hoppas på att några trevliga gamänger från sista gruppen kommer ikapp.
Dags för start. Vi hade blivit uppmanade att ta det väldigt lugnt ut ur stan och försöka hålla igen på race-mentaliteten tills vi kommit ut ur stadstrafiken. Rätt många gator i Berlin är även belagda med kullersten ”kopfstein” oftast av större modell som inte är så kul att cykla på. En trevlig Engelsman ”Dave” drog av sin kedja efter tredje rödljuset. Lite synd då jag tänkte att han hade varit trevligt sällskap.
När vi hade tricksat oss ut genom kullerstenar och rödljus hade ursprungsgruppen på 30 pers splittrats. Vi var nu ett tiotal. Vi körde på dubbla led. Jag pratade med en far och Son ”Ole” och ”Olav” (Verkar vara poppis med skandinaviska namn bland frilusftsälskande tyskar). De satsade stenhårt inför PBP och hade redan sedan Januari cyklat fyrsiffrigt antal kilometer. Någon i gruppetton verkade redan lite trött och hade svårt att konversera pga andfådd. Protesterade inte ens när jag slarvade med kasus och verbposition…
Efter lite mulligt cyklande i trevligt sällskap kom vi till första kontrollen. Landfleischerei Hennickendorf. https://www.zupermar.com/DE/Hennickendorf/253249518215063/Landfleischerei-Hennickendorf
Kanske Inte drömstället för en vegis , men jag stämplade tog en kopp kaffe (i porslinskopp) och en Schrippe (berlinska för fralla) fick argumentera hårt för att slippa få rå fläskfärs smetad på det stackars brödet. Jag hann även laga min ”decaleur”, som hade tappat en skruv, innan jag tyckte att det var mer en dags att dra. Jag missade Ole + Olav men drog iväg med min nye kompis från Brandenburg , vi kan kalla honom ”Tobbe”. Jag ville komma ikapp de andra och drog upp tempot lite (kände mig stärkt av visualiseringsträningen). Vi kom så småningom ikapp men jag kände att det kanske hade kostat för mycket.
Någon punkade och gruppen splittrades.
Plötsligt var jag ensam med mina vägnötter i landskapet. Det var ändå rätt gemytligt. Rutten gick nu en hel del på cykelvägar. Ibland mötte jag inlines-åkare det verkar vara ett stort nöje här. Sol i sinne vackert landskap toppen vägnötter som stämde utmärkt. Då hörde jag någon gorma något bakom mig. Jag saktade in och kollade bakom. En skäggig cyklist som viftade. Jag saktade in ytterligare. Han kom ikapp. Visade sig vara från Ryssland och hette Maxim. Han trodde att vi var vilse, vilket vi inte var. Vi slog följe och pratade lite cykeläventyr. Maxim bodde i Moskva och berättade spökhistorier om hur det var att pendla till jobbet där….
När det började luta uppför märkte jag att Maxim var lite trött. Jag tror inte att det bara berodde på att jag försökte förklara det svenska ordet ”slakmota”, men vad vet jag.
Han släppte.
Jag kände mig stark och fortsatte solo.
Några mil innan mittpunktskontrollen kom Ole och Olav ikapp ( de hade punkat ) och det blev finåka av in mot Dahme. Här var det fri kontroll och vi stämplade i en blomsterbutik. Det pratades om kaffe och vi hittade en brödbutik, beställde kaffe och en äppelpaj som vi delade på fyra. Soligt och fint på torget. Brevet - Idyll.
Vi justerade klädsen, fyllde på vatten och jagade vidare. Nu gick det fortare. Alldeles för fort för mig kände jag så jag tackade för förningen och släppte.
Nu åter ensam. Men vädret var fint och vägarna likaså. Jag var visserligen trött men humöret var på topp. Malde på i lite lugnare tempo. Sträckan gick mu omväxlande på cykelvägar och småvägar.
Så småningom dök sista kontrollen upp.
En bensinmack.
De lågen del randoneurer på gräsplätten utanför. Trötta men vid gott humör. Jag började känna mig lite sliten.
Tog en kaffe, en macka och en tysk ”pucko”.
Tankade flaskorna.
”Dave” dök upp han hade lyckats laga kedjan och sedan försökt jaga ikapp ensam. En dålig taktik menade han. Nu hade han hittat ett bra gäng att köra med och undrade om jag ville haka på.
Jag tackade, men gav mig av solo.
Nu blev det lite jobbigare.
Motvind.
Tricksigare vägval.
Dålig motivation.
Som tur är känner jag ju mig själv så det var bara att säga till på skarpen.
Funkade halvbra.
Tempot sjönk till O-snabbt.
KÄMPA.
Jag började bli trött på mitt eget sällskap när två tyskar dök upp bakifrån.
En glad nordtysk på en titanracer och en Kreuzberghippie på en hybridcykel med nexuxnav och dämpad framgaffel. Båda på bra humör. Jag petade in mitt hemliga vapen, marsipan, och sa till benen på skarpen att ”nu skärper ni er” växlade upp och la mig mellan titanen och hybriden.
Livsgnistan återvände.
Vi närmade oss Berlin.
Hybridmannen gick upp i spets. Han var lång och ståtlig (= bra vindskydd) och urstark!
Toppenläge.
Vi passerade stadsgränsen till Berlin. Tur att vi var tre som navigerade för det var bitvis lite klurigt. Det gick bra och vi började passera S-bahn stationer som jag åtminstone kände igen namnet på…
Vi kom in via Schöneberg.
Vi blev fler!
Åkte över Gleis-Drei eck och Vidare genom Tiergarten .
Passerade Siegessäule, Jag förslog ett ärevarv men ingen nappade.
Hansaplatz. Nära nu, kändes som vi blev fler och fler.
Vi körde som hjältar över kullerstensgatorna i Moabit.
Nära nu, Nära nu.
Och sen. där. Vi var framme!
Slutstämpling.
Lasagne för de som ville.
Jag ville bara hem.
Tog farväl av nyfunna vänner och rullade långsamt hem….
Hybridmannens hybrid
ARA - Berlin und Brandenburg stod för bjudningen.
Jag försökte komma med redan förra året men hade då inte fattat att det skulle vara hårt tryck på de limiterade 90 - platserna. Anmälningen startade den 8e Januari och fylldes snabbt upp.
I år satt jag beredd framför datorn och uppdaterade deras hemsida och lyckades anmäla mig. Jag tänkte då att det är ju inte dags förens i mars, det är lång tid kvar, Jag fokuserade på mental träning.
Positiva målbilder och Visualisering det är grejer.
Jag visualiserade mig själv flygande fram genom det vårsoliga flacka landskapet söder om republikhuvudstaden.
Toppen.
Så kom då dagen den 23e Mars. Det var dags för ”Golssen reloded”. Efter att ha ätet min morgongröt så rullade jag ner mot Moabit där starten skulle ske klockan 07 (Pünktlich!). Det var dimmigt och lite ruggigt. Uthämtning av startkort skedde i Amstel House ganska nära Arminiusmarkthalle. Ett trevligt hostel, perfekt för brevetstart.
Man skulle vara där MINST en timme före start för uthämtning av startkort, kaffedrickning och snicksnack.
Inga konstigheter såhär långt. När man hämtade sitt kort fick man skriva upp sig på en lista för vilken grupp man ville starta i. Starten skulle ske i 3 grupper med 10 minuter emellan. Jag försökte få en överblick över läget. Några kolfiberraketer med Raphaklädda ryttare, Jag bedömde att dessa tänkte starta i grupp ett eventuellt tillsammans med de smärtaste gubbsen (av olika kön) med 650b stålcyklar. Jag siktade in mig på grupp två. Tänkte att med lite tur kan jag identifiera några likasinnade som det går att bilda en stödgrupp med om inte det håller kan jag ju alltid hoppas på att några trevliga gamänger från sista gruppen kommer ikapp.
Dags för start. Vi hade blivit uppmanade att ta det väldigt lugnt ut ur stan och försöka hålla igen på race-mentaliteten tills vi kommit ut ur stadstrafiken. Rätt många gator i Berlin är även belagda med kullersten ”kopfstein” oftast av större modell som inte är så kul att cykla på. En trevlig Engelsman ”Dave” drog av sin kedja efter tredje rödljuset. Lite synd då jag tänkte att han hade varit trevligt sällskap.
När vi hade tricksat oss ut genom kullerstenar och rödljus hade ursprungsgruppen på 30 pers splittrats. Vi var nu ett tiotal. Vi körde på dubbla led. Jag pratade med en far och Son ”Ole” och ”Olav” (Verkar vara poppis med skandinaviska namn bland frilusftsälskande tyskar). De satsade stenhårt inför PBP och hade redan sedan Januari cyklat fyrsiffrigt antal kilometer. Någon i gruppetton verkade redan lite trött och hade svårt att konversera pga andfådd. Protesterade inte ens när jag slarvade med kasus och verbposition…
Efter lite mulligt cyklande i trevligt sällskap kom vi till första kontrollen. Landfleischerei Hennickendorf. https://www.zupermar.com/DE/Hennickendorf/253249518215063/Landfleischerei-Hennickendorf
Kanske Inte drömstället för en vegis , men jag stämplade tog en kopp kaffe (i porslinskopp) och en Schrippe (berlinska för fralla) fick argumentera hårt för att slippa få rå fläskfärs smetad på det stackars brödet. Jag hann även laga min ”decaleur”, som hade tappat en skruv, innan jag tyckte att det var mer en dags att dra. Jag missade Ole + Olav men drog iväg med min nye kompis från Brandenburg , vi kan kalla honom ”Tobbe”. Jag ville komma ikapp de andra och drog upp tempot lite (kände mig stärkt av visualiseringsträningen). Vi kom så småningom ikapp men jag kände att det kanske hade kostat för mycket.
Någon punkade och gruppen splittrades.
Plötsligt var jag ensam med mina vägnötter i landskapet. Det var ändå rätt gemytligt. Rutten gick nu en hel del på cykelvägar. Ibland mötte jag inlines-åkare det verkar vara ett stort nöje här. Sol i sinne vackert landskap toppen vägnötter som stämde utmärkt. Då hörde jag någon gorma något bakom mig. Jag saktade in och kollade bakom. En skäggig cyklist som viftade. Jag saktade in ytterligare. Han kom ikapp. Visade sig vara från Ryssland och hette Maxim. Han trodde att vi var vilse, vilket vi inte var. Vi slog följe och pratade lite cykeläventyr. Maxim bodde i Moskva och berättade spökhistorier om hur det var att pendla till jobbet där….
När det började luta uppför märkte jag att Maxim var lite trött. Jag tror inte att det bara berodde på att jag försökte förklara det svenska ordet ”slakmota”, men vad vet jag.
Han släppte.
Jag kände mig stark och fortsatte solo.
Några mil innan mittpunktskontrollen kom Ole och Olav ikapp ( de hade punkat ) och det blev finåka av in mot Dahme. Här var det fri kontroll och vi stämplade i en blomsterbutik. Det pratades om kaffe och vi hittade en brödbutik, beställde kaffe och en äppelpaj som vi delade på fyra. Soligt och fint på torget. Brevet - Idyll.
Vi justerade klädsen, fyllde på vatten och jagade vidare. Nu gick det fortare. Alldeles för fort för mig kände jag så jag tackade för förningen och släppte.
Nu åter ensam. Men vädret var fint och vägarna likaså. Jag var visserligen trött men humöret var på topp. Malde på i lite lugnare tempo. Sträckan gick mu omväxlande på cykelvägar och småvägar.
Så småningom dök sista kontrollen upp.
En bensinmack.
De lågen del randoneurer på gräsplätten utanför. Trötta men vid gott humör. Jag började känna mig lite sliten.
Tog en kaffe, en macka och en tysk ”pucko”.
Tankade flaskorna.
”Dave” dök upp han hade lyckats laga kedjan och sedan försökt jaga ikapp ensam. En dålig taktik menade han. Nu hade han hittat ett bra gäng att köra med och undrade om jag ville haka på.
Jag tackade, men gav mig av solo.
Nu blev det lite jobbigare.
Motvind.
Tricksigare vägval.
Dålig motivation.
Som tur är känner jag ju mig själv så det var bara att säga till på skarpen.
Funkade halvbra.
Tempot sjönk till O-snabbt.
KÄMPA.
Jag började bli trött på mitt eget sällskap när två tyskar dök upp bakifrån.
En glad nordtysk på en titanracer och en Kreuzberghippie på en hybridcykel med nexuxnav och dämpad framgaffel. Båda på bra humör. Jag petade in mitt hemliga vapen, marsipan, och sa till benen på skarpen att ”nu skärper ni er” växlade upp och la mig mellan titanen och hybriden.
Livsgnistan återvände.
Vi närmade oss Berlin.
Hybridmannen gick upp i spets. Han var lång och ståtlig (= bra vindskydd) och urstark!
Toppenläge.
Vi passerade stadsgränsen till Berlin. Tur att vi var tre som navigerade för det var bitvis lite klurigt. Det gick bra och vi började passera S-bahn stationer som jag åtminstone kände igen namnet på…
Vi kom in via Schöneberg.
Vi blev fler!
Åkte över Gleis-Drei eck och Vidare genom Tiergarten .
Passerade Siegessäule, Jag förslog ett ärevarv men ingen nappade.
Hansaplatz. Nära nu, kändes som vi blev fler och fler.
Vi körde som hjältar över kullerstensgatorna i Moabit.
Nära nu, Nära nu.
Och sen. där. Vi var framme!
Slutstämpling.
Lasagne för de som ville.
Jag ville bara hem.
Tog farväl av nyfunna vänner och rullade långsamt hem….
Hybridmannens hybrid
?
