[RR] Vinter igen
Efter en period med varmt väder utan snö var jag, i likhet med de flesta andra, redo att möta våren, trots att det knappt varit någon vinter denna gång. När jag väl nått detta stadium slog dock vintern tillbaka. Förändringen var synlig i väderleksprognosen några dagar i förväg, och det kom sig således att jag gav mig ut på en liten övernattningstur tillsammans med några ur det vanliga gänget. Jag, Toni och JJ beslöt oss för att träffas vid St. Mårtens kl. 16:30 på lördag, vilket skulle ge oss mera än två timmar dagsljus att cykla i.
Det var ju inte direkt mycket snö, men visst piggade det upp landskapet.
Jag hade min Salsa Mukluk med de vanliga väskorna, vilket möjliggör cykling utan ryggsäck. Redan till förra övernattningsturen två veckor tidigare hade jag bytt ut vinterhjulen med 100 mm fälg och 4,5" däck mot de smalare originalhjulen med 82 mm fälg och 4" däck.
En ny ölsort, Kukko Vehnä (veteöl), försöker gömma sig.
Toni var lite sen och vi cyklade emot honom på en skogsväg.
Den fasansfulla snömannen.
Toni och JJ.
Stigen var (ut)märkt, men ändå lite svår att följa på öppna klippor.
Myren Juomakivenrahka (Dryckesstensmossen rakt översatt).
JJ hade sin gamla Nicolai.
Det var överraskande lite stormskador på stigen, jämfört med hur det ser ut på andra ställen, men allt gick ändå inte att cykla.
En annan vy över samma myr.
Spångarna var delvis dolda under snö, men ändå ganska lätta att cykla på.
Solnedgången närmar sig.
Vi kom till vindskyddet Lotikonkellari. Där fanns till vår förvåning ved, vilket gjorde att vi bestämde oss för att stanna där, även om vi ännu inte var klara med cyklandet. Det blev i alla fall en liten paus för att beskåda solnedgången.
JJ x 2.
Efter att ha kollat kartan hittade vi en liten slinga att cykla vidare på, då klockan ännu bara var lite över sex. Vi kunde förstås ha lämnat utrustningen vid vindskyddet, men det hade ju varit fusk.
Längs den norra kanten av myren fanns en stig jag aldrig tidigare provat, då den enligt uppgift skulle sakna spångar och cykling skulle lämna fula spår i den mjuka stigen. Denna gång var dock underlaget hårt och fruset, så det skulle inte innebära någon sådan risk. Det blev nu mörkare, något som delvis kunde kompenseras med tekniska hjälpmedel.
Nu var det mycket bra cykling, med en klar fördel åt de tjocka däcken.
På vägen tillbaka till vindskyddet gick det väldigt flytande och snabbt, ända tills Toni kom på en bro i en för snäv vinkel och föll ganska illa från bron ner på isen i diket då framhjulet släppte. Han gjorde illa högra handen och armen och blev dessutom lite våt när isen brast.
Högra vevarmen tog emot en del av stöten och böjde sig så mycket att den inte längre gick fri för kedjestaget. Senare vid vindskyddet lyckades vi dock böja den tillbaka en del.
Vi var i alla fall nära vindskyddet och tog oss dit för att göra upp en eld och kontrollerna skadorna. JJ har en ny kniv, vilken verkar vara synnerligen lämpad för att fixa till veden. Sannolikt fungerar den ännu bättre som vapen.
Det blåste rätt hårt och krävdes en del trixande för att få igång elden, men snart var vi i alla fall redo för att fixa till något varmt att äta och dricka.
JJ åt mustamakkara (svart blodkorv) med sin öl.
Toni körde med pizza...
... medan jag satsade på rofrukter med olivolja och kryddor i ena paketet och färskrökt lax värmd över eld i det andra.
Kvällen var ganska sval med en mestadels hård vind och en temperatur på några grader under noll.
En dryg halvtimme efter middag kröp jag in i min sovsäck. Jag använde min lätta sommarsovsäck kombinerad med en sommarquilt, vilket räckte bra. Jag har varit på två övernattningsturer per månad i år och endast en gång behövt en riktig vintersovsäck.
Min plan var att sova till sjutiden och vara den första att vakna. Lite över sex väcktes jag dock av att Toni och JJ pratade och började hugga ved. Toni kunde inte sova p.g.a smärta i den skadade armen och JJ hade funnit och överskridit komforttemperaturen i sin egenhändigt sydda sommarquilt. För en gångs skull kunde jag alltså stiga upp till en färdig lägereld.
Frukost av olika slag.
Vindskyddet befinner sig på en ganska fin plats.
Vätskesystem och kyla...
Toni kunde inte cykla med sin skadade arm och skuffade cykeln den kortaste och enklaste vägen till bilarna, medan jag tog en mera krävande rutt med JJ.
Gårdagens myr i ett annat ljus.
Det var det.
Det var ju inte direkt mycket snö, men visst piggade det upp landskapet.
Jag hade min Salsa Mukluk med de vanliga väskorna, vilket möjliggör cykling utan ryggsäck. Redan till förra övernattningsturen två veckor tidigare hade jag bytt ut vinterhjulen med 100 mm fälg och 4,5" däck mot de smalare originalhjulen med 82 mm fälg och 4" däck.
En ny ölsort, Kukko Vehnä (veteöl), försöker gömma sig.
Toni var lite sen och vi cyklade emot honom på en skogsväg.
Den fasansfulla snömannen.
Toni och JJ.
Stigen var (ut)märkt, men ändå lite svår att följa på öppna klippor.
Myren Juomakivenrahka (Dryckesstensmossen rakt översatt).
JJ hade sin gamla Nicolai.
Det var överraskande lite stormskador på stigen, jämfört med hur det ser ut på andra ställen, men allt gick ändå inte att cykla.
En annan vy över samma myr.
Spångarna var delvis dolda under snö, men ändå ganska lätta att cykla på.
Solnedgången närmar sig.
Vi kom till vindskyddet Lotikonkellari. Där fanns till vår förvåning ved, vilket gjorde att vi bestämde oss för att stanna där, även om vi ännu inte var klara med cyklandet. Det blev i alla fall en liten paus för att beskåda solnedgången.
JJ x 2.
Efter att ha kollat kartan hittade vi en liten slinga att cykla vidare på, då klockan ännu bara var lite över sex. Vi kunde förstås ha lämnat utrustningen vid vindskyddet, men det hade ju varit fusk.
Längs den norra kanten av myren fanns en stig jag aldrig tidigare provat, då den enligt uppgift skulle sakna spångar och cykling skulle lämna fula spår i den mjuka stigen. Denna gång var dock underlaget hårt och fruset, så det skulle inte innebära någon sådan risk. Det blev nu mörkare, något som delvis kunde kompenseras med tekniska hjälpmedel.
Nu var det mycket bra cykling, med en klar fördel åt de tjocka däcken.
På vägen tillbaka till vindskyddet gick det väldigt flytande och snabbt, ända tills Toni kom på en bro i en för snäv vinkel och föll ganska illa från bron ner på isen i diket då framhjulet släppte. Han gjorde illa högra handen och armen och blev dessutom lite våt när isen brast.
Högra vevarmen tog emot en del av stöten och böjde sig så mycket att den inte längre gick fri för kedjestaget. Senare vid vindskyddet lyckades vi dock böja den tillbaka en del.
Vi var i alla fall nära vindskyddet och tog oss dit för att göra upp en eld och kontrollerna skadorna. JJ har en ny kniv, vilken verkar vara synnerligen lämpad för att fixa till veden. Sannolikt fungerar den ännu bättre som vapen.
Det blåste rätt hårt och krävdes en del trixande för att få igång elden, men snart var vi i alla fall redo för att fixa till något varmt att äta och dricka.
JJ åt mustamakkara (svart blodkorv) med sin öl.
Toni körde med pizza...
... medan jag satsade på rofrukter med olivolja och kryddor i ena paketet och färskrökt lax värmd över eld i det andra.
Kvällen var ganska sval med en mestadels hård vind och en temperatur på några grader under noll.
En dryg halvtimme efter middag kröp jag in i min sovsäck. Jag använde min lätta sommarsovsäck kombinerad med en sommarquilt, vilket räckte bra. Jag har varit på två övernattningsturer per månad i år och endast en gång behövt en riktig vintersovsäck.
Min plan var att sova till sjutiden och vara den första att vakna. Lite över sex väcktes jag dock av att Toni och JJ pratade och började hugga ved. Toni kunde inte sova p.g.a smärta i den skadade armen och JJ hade funnit och överskridit komforttemperaturen i sin egenhändigt sydda sommarquilt. För en gångs skull kunde jag alltså stiga upp till en färdig lägereld.
Frukost av olika slag.
Vindskyddet befinner sig på en ganska fin plats.
Vätskesystem och kyla...
Toni kunde inte cykla med sin skadade arm och skuffade cykeln den kortaste och enklaste vägen till bilarna, medan jag tog en mera krävande rutt med JJ.
Gårdagens myr i ett annat ljus.
Det var det.
