Det var på Kristi Flygare jag såg honom första gången. Jag var kanske sju år, det var sol och sent 80-tal, det var seglarskor och collegetröja och det var Kungsrallyt, detta lopp för gamla tvåhjulingar som alltid går i trakterna runt Kungsbacka i början av maj. Där kom han med störtkruka på en glänsande NV med påhängsmotor, senast skådad utanför Vansbro eller Hällekis på 40-talet. Nuförtiden kör han väl MT-5 eller Puch Dakota.
Mopedgubben.
Det finns vissa män som inte tycks kunna släppa taget om sin förlorade ungdom. I medelåldern, när ungarna ÄNTLIGEN kan gå och lägga sig själva, ersätts nappflaska och högläsning av långa stunder i villagaraget. Där återställer dessa män pietetsfullt en bil moped gräsklippare båt. Den gemensamma nämnaren är att bilen mopeden gräsklipparen båten var ”det som gällde” när de själva var lika gamla som deras barn är nu. Är grejerna äldre eller nyare, handlar det om något helt annat, om specialintressen eller subkultur. Men inte här, här handlar det om unken nostalgi, hutlösa priser och tjafsande i obskyra Fejsboukkgrupper. Tycker jag.
Min största skräck är att bli en mopedgubbe.
Nu finns de ekonomiska resurserna, men fingertoppskänslan, ungdomens rastlöshet och spetskompetens, är borta. Det blir enbart en materiell påminnelse om den känsla som svann när pubertetens vildhavresådd ersattes av universitetets allvar, av arbetets verklighet, av känslan av fredag. ”Detaljtrogenhet” och ”puts”, en samling som ska ”kompletteras”.
Så gick jag ned i min källare där jag lever sällare och såg vad som hängde på mekstället. Campagnolos toppkomponenter. Ramen det bästa som fanns 1997. Originalbygge.
Jag dog lite inombords och var tvungen att sätta mig på en pall.
Håll koll på K&S, jag kan inte leva med mig själv.
