TCR 2025 - Transcontinental Race, no 11
- Trådstartare GoranS
- Start datum
bigmollo
Aktiv medlem
TCR 2025 - Transcontinental Race, no 11
Vi kanske får kalla den "Kjell Höglund edition" :D
MrSthlm
Aktiv medlem
TCR 2025 - Transcontinental Race, no 11
Ja, "riktiga långa ultragrejer" är lite speciella då faktorer som sömn/sömnbrist, materialet/tekniken, kläder, kost, vägar, väder och trafik (+ fler faktorer) får så extremt stor påverkan, det handlar inte enbart om den rent "sportsliga utmaningen" om man kan uttrycka sig så utan betydligt fler faktorer spelar in. Ur ett helhetsperspektiv är det helt enkelt enorma utmaningar vilket gör Ricards prestation extremt imponerande.Fantastiskt intressant. Men även lite avskräckande.
TCR 2025 - Transcontinental Race, no 11
Jag tror att det finns de-flicker i en del redigerare.
GoranS
Aktiv medlem
TCR 2025 - Transcontinental Race, no 11
Kanonrulle!
Saknade frågan hur Ricard ser på att köra TCR igen.
GoranS
Aktiv medlem
TCR 2025 - Transcontinental Race, no 11
Kändes som ett bra tillfälle att skapa en tråd för 2026 års upplaga.
GoranS
Aktiv medlem
TCR 2025 - Transcontinental Race, no 11
Noterade att du lagt upp del 2 och 3 på youtube, @torhovland. Hoppas du inte misstycker till att jag klistrar in dem här (säg till i så fall så tar jag bort dem).
Ricard_STHLM
Aktiv medlem
TCR 2025 - Transcontinental Race, no 11
Hej, här kommer en liten RR från TCR#11. Bättre sent än aldrig, lägger också till länkar till en längre film från TCR och en lite kortare variant.
TCR#11 cap194
Inför
Laddat, planerat och tränat sedan i december för denna tävling. Men har sedan i maj haft en rygg som krånglar, och varje gång jag cyklat lite längre sträckor har den förvärrats, har testat både fysioterapeut och massage, men tror att Iain (painfreepower) hittade den eventuella orsaken i min bikefit som gjordes två veckor innan. Micke Lindgren har hjälpt till med prylar och utrustning, träningen har jag lagt upp själv och ruttplaneringen har tagit hela vårens kvällar och helger.
Flög ner till Porto dagen innan tog en shuttle till Santigo de Compostella. Tack till Carl som fixat med transporterna ner. Byggde ihop cykeln, hojade till registreringen, kom på att jag glömt reflexvästen på hotellrummet och fick cykla lite fram och tillbaka under dagen. Konstig dag med allt packat och supernervös men loppet verkade aldrig vilja starta. Tog en pizza med två svenskar Carl och Karl. Åkte runt och letade efter toaletter för att kissa när man var så nervös. Utanför katedralen samlades till slut alla och vi kunde efter en del stök av polisen att få vägen fri, rulla iväg typ 20:15. Vädret var varmt och skönt. Kunde åka i kortkort. Precis innan start åkte jag fram till Christopher Strasser (idol) och tog i hand och önskade honom lycka till.
Dag1 - Start och lärdomar
Starten gick. Shit vad alla drog på. Det var trångt och stökigt, jag kom iväg runt 100 position. När vi tog oss fram genom första parcouren kändes allt väldigt lätt, hade bra ben och kunde lätt åka med eller ifatt de framför.
Efter ett tag kom jag ifatt Strasser och Jana (bästa kvinna) och valde då att ta deras tempo ett tag. När parcouren närmade sig sitt slut så hade jag slut på vatten och började leta efter ställen att fylla på och tappade mycket fart. Efter några mil fann jag vatten och kunde fortsätta i natten. Det blev snabbt kallare och så började det regna (väldigt lätt men tätt så allt blev blött). Mötte ledarna och låg redan efter 15 mil ca 1,5 mil bakom. Tog mitt tempo och körde nu efter min egen ruttplanering = superdålig. Jag svängde av på alla småvägar man kunde för att ”gena” vilket i 100% av fallen visade sig vara en långsammare väg. Kom ifatt Wilcox som precis slog världsrekordet på jorden runt. Vi bytte några ord och hon såg pigg ut. På en av ”småvägarna” under natten så möte jag mina första hundar, två stycken som kom skällande och jag trodde att nu är det kört, de kommer att bita ihjäl mig. Det var uppför och jag kunde inte cykla ifrån dem, så jag stannade och gick med cykeln med hundarna en meter ifrån mig. Men vips så tappade de intresset och gick sakta tillbaka dit de kommit ifrån. Jag hade nära maxpuls och högt adrenalinpåslag. Förstod nu att alla försök att gena på en mindre väg skulle straffa sig och insåg att jag hade gjort så lite här och där både i Frankrike och Italien = erfarenhet saknades. Rutten som jag valt för första dagen var 55 mil lång och skulle ta ca 24 timmar. Från slutet på parcouren vid Atlanten tog jag en rutt rakt nordöst. Upp mot Spaniens norra kust, till mitt bokade hotell i Oviedo. I gryningen lättade regnet och det kom tillbaka lite värme, jag fick lite nytändning och kunde köra på bra i det enormt kuperade landskapet, från gryningen till kvällen var det i stort sett bara klättring och sedan nerför och återupprepa. 7500m klättring = galet. Kom till hotellet tog en pizza tvättade kläder, laddade mina prylar. Sov 1,5h sedan på det igen.
Dag2
Kunde rulla på bra ner mot cp1 och Picos de Europa parcouren. Allt kändes bra och jag hade sparat halva pizzan från kvällen innan så jag hade något att äta under morgontimmarna. Vi blev en 3-4 cyklister som kom till CP1 samtidigt. En galen serpentinväg med 20 graders lutning tog oss dit (jag gick i några svängar då utväxlingen inte var tillräcklig (30 fram och 36 bak). Erfarenhetsnotering (skulle ha åkt med 50 mtb kassett bak). Sedan stigning till parcouren - tror den var 1,5 mil eller något sådant. Jag hade aldrig gjort en sådan tuff backe innan, men jag skulle snart få göra massor både långt värre och den skulle bara bli en i mängden. Nästan uppe fångade TCR teamet mig när jag fyllde på flaskor. Blev en intervju för den officiella TCR podden, där jag delade mina känslor av att uppleva hela detta fantastiska landskap i soluppgången.
Väl uppe på toppen var det några kilometer med ”grusväg” mer stenrös att rulla nerför skulle jag säga. Mötte en tävlande som tappat hela sin sadelväska (Tailfin), man kan säga att härifrån så började allt skaka sönder som kunde skaka sönder. Tog det lugnt nerför parcouren och vek av söderut. Fick rapporter om att det var ytterst få som valt att gå södra vägen mot Frankrike. Tydligen var norra vägen helt magiskt fin och det gick att cykla snabbt (fick jag reda på när jag gått i mål). Jag njöt av min väg och kom till hotellet i Miranda de Ebro enligt plan tidigt på kvällen. Deras restaurang var öppen så åt där och fyllde på mat och dryck inför natten. Sov 1,5+1h vaknade innan klockan ringde.
Dag 3 - mot Frankrike
Rullade ut från hotellet och tog fel väg. Blev lite rerouting direkt. Såg lite andra TCR deltagare men vi tappade varandra snart, efter jag stannat och köpt lite bröd. Det började regna under natten och jag var ganska blöt. Vid 04:18 slog John Blund till och 20 minuter senare låg jag och försökte sova i en busskur. Sov kanske en 10-15 min men låg där i 35 då jag ställde larmet. Kunde trampa mig varm igen och när solen steg och regnet avtog blev jag torr och kunde trampa på. Stannade för frukost de hade faktiskt vanliga mackor (enda gången). Vid detta stopp verkar jag ha lagt ifrån mig regnjackan och därefter hade jag ingen mer regnjacka. Denna morgon brände jag min underläpp och det blev under resterande del av racet (och efter) mycket smärtsamt. Körde förbi vackra sjöar på tveksamma vägar, fullt med hål och trångt med trafiken. När jag närmade mig bergen upp mot gränsen till Frankrike blev jag stoppad av Polisen. Böter för att ha haft hörlurarna i. €200 men lyckades få ner det till €100. Men stoppet med Polisen tog totalt en timme. Efter det kom näsblodet - slutade inte att blöda. Blev nu osäker om jag verkligen skulle ta mig an Col de Tourmalet innan jag stannade och sov eller efter. Tänkte att det vore nog smart att sova någon timme innan. Men det dåliga var att då hamnade jag där mitt i natten. Kanske bättre att köra på och sova tidigt imorgon typ 4-5 på morgonen. Blev så osäker att jag bokade hotell på två ställen. När jag passerade det första hotellet och fortfarande inte fått bekräftelse från det andra att jag fick lov att checka in tidigt på morgonen vände jag och åkte tillbaka till det första hotellet, klockan var bara 18:30 och åt middag på hotellet sov 2h och gav mig iväg vid 23. Kände mig pigg, hade nu fått bekräftelse att jag kunde checka in sent på nästa hotell, men dit skulle jag inte nå innan morgonen.
Dag 4 - parcour/dimma/regn/medvind
Startade i stigningen innan Col de Tourmalet. Valde ett tempo på effektmätaren a 230w och höll det de 12 km till toppen. Men ju närmare toppen jag kom ju mer tilltog dimman. Väl över toppen blev nerförkörningen hopplös såg bara några få meter framför mig och fick bromsa som besatt då det lutade på med en 10% lutning nerför. Otroligt bortkastat, kom ner till starten av Col de Tourmalet 25km 9% snittlutning och dimma. Ca 16 grader varmt i botten och 3 grader varmt på toppen. Hade inte sett en människa på timmar. Tog mitt tempo ca 7-8 km/h lättaste växeln och körde på. När jag nästan var uppe fick jag stanna och klä på mig alla kläder jag hade. Började somna och hade mycket stora problem att hålla mig vaken, men tog mig över krönet och på andra sidan när jag kom ner till molnen så regnade det kraftigt och jag piggade på mig genom att skaka tänder och frysa som en hund - nu var det inte roligt längre.
Kommer ner till cp2 och önskar de har något att äta eller dricka, men nada. Står där genomblöt och hackar tänder och jag tycker synd om mig själv, men funktionärerna bara ”jaja, off you go”.
Rullade försiktigt bort från cp2 och fann ett litet öppet ställe där jag köpte croissant, café au lau, älskade det - stod i kassan närmast ugnen och försökte få tillbaka värmen. Cyklade vidare och upptäckte att regnet efter några timmar avtagit och att jag nu börjat få upp lite värme igen. Efter en 10-15mil stötte jag ihop med andra TCR cyklister (bland annat nr9 Florian) och vi konstaterade att vi skulle få vår första medvind nu. Vilket klös. Bara att trycka på lite och farten rasade upp. Härligt. Men framåt eftermiddagen började värmen ta på mig och jag fick stanna och kyla ner mig i skugga och med en, två, tre glassar.
Bokade hotell i Belize och han jag bokade hos ringde hela tiden och frågade när jag kom. Dåligt omen. Kör fel utanför Belize. Ett vägarbete gör att jag kommer på fel väg och får gå och köra lite off road för att komma rätt. Konstaterar att jag inte har någon frambroms kvar och när jag kommer till ”hotellet” så ska cykeln vara inlåst i ett garage på andra sidan gatan. Där i mörkret vid 23 sitter jag på betongen och försöker fixa frambromsen som ligger på och efter en stund tar jag kontakt med Niklas från Sigges Cykel och ber om lite råd. Med hans hjälp får jag tillbaka kolvarna i oken och kan sätta i nya bromsbelägg, ställa in bromsen igen och vara redo för nästa dag. Därefter letar jag något att äta och dricka, men inget är öppet. Blir att sova hungrig och köra genom natten utan mat. Dryck hjälper han som hade hotellet med. Rummet var första utan AC och det var lätt 30 grader, fanns bara ett kontantuttag i rummet, så jag fick välja att ha en fläkt på, TV eller ladda mina elprylar. Blev det sista.
Dag5 - krasch / felkörning
Tar ett tag att komma in i rytmen varje morgon. Men sen så. Åkte genom Montepellier innan morgonrusningen och fixade mat, fick dock trafikkaoset ut från stan större delen bort mot Orange. Någonstans vid Nîmes är jag oförsiktig, kollar inte vägen framför lika noga och missar att den smala delen jag åker på tar slut, och det blir en överraskning där jag tror jag först kan rädda upp vurpan men sedan går i backen. Bilar stannar och hjälper mig upp. Jag gör rent såren och sprutar på Betamine sedan kollar cykeln och den verkar skrapad men ok. Ont i låret, då jag hade grejer i fickan (blev en rejäl lårkaka), samt vid vänsterskuldra. Kommer upp på cykeln och kör vidare, men är nu rädd att det är kört… efter några timmar börjar låret samverka igen men ryggen gör ont. Jag kommer upp i kargt landskap mot Alperna. Ser bergen tornar upp sig på avstånd. Passerar en del cyklister och blir passerad av någon. Rullar in i Gap och bokar hotell i Embrun. Kör av den vanliga N94 vägen som jag åkt på så länge och kör småvägar i bergen istället. Slår på navigeringen till hotellet och inser att det bara är 25 minuter bort = wow. Men då behöver jag avvika från min rutt och åka ner till hotellet, i ett svagt tempo och trött ögonblick gör jag fel och väljer den snabba vägen = vilket man inte får. Åkte en bit på den och det kändes inte helt bra, stannade och kollade och insåg att jag gjort fel. Jag måste nu ta mig ifrån denna vägen och tillbaka till den punkt jag gjorde fel. Blev att skapa en rutt till den punkten, det som tog 10 min att köra på fel väg tog 2h för mig att komma tillbaka till rätt punkt igen. Tappade tid och fick ringa och tala med hotellägaren, han var riktigt sjysst och det kändes nu bättre igen. Kom till hotellet efter 02:00 och var helt slut. Funderade på var hur jag skulle få tag i mat och dryck. När jag talade med hotellet och var i Gap så han att jag inte behövde stanna där och äta, de hade mat på hotellet och restaurangen var öppen sent. Erfarenhetsnotering - stanna där du finner något, du vet inte vad som händer och då är det försent. Jag var så sur och vresig efter mitt misstag och kände att nu kanske äventyret är över.
Dag6 - skakningar
Vaknade upp och kom på att jag hade en app för att hitta alla dryckesfontäner i Europa. Kollade på den och hittade att det fanns vatten bara en kilometer bort. Kanske kan det ordna upp sig. Rullade på och kände direkt att smärtan i ryggen mer verkade vara ett trasigt revben från kraschen. Rullade in Alperna och tog mig an stigning efter stigning bland skidorterna. Var mycket nära Sere Chevalier och till slut kom jag upp till Italien och Sestriere och där skidbacken tar slut började ”strade dell Assietta” med en tuff stigning och katastrofdålig grusväg. Klättrade upp från 2000möh till 2500möh och körde sedan ca 50 km uppe på den höjden. Stora delar nerför i hög fart och sedan uppför branta stigningar. Skaknings VM och snart försvann känseln i vänster hand. Ryggen gjorde ont och vid ett tillfälle skakade det så mycket att Apidura sadelväska öppnade sig och alla mina kläder spreds över grusvägen. Någon började ropa på mig och en kille på mountain bike jagade ifatt mig och skrek. Till slut fattade jag att något hänt och stannade insåg förloppet och åkte tillbaka och letade upp alla grejer (nästan alla). I samma veva såg jag att jag höll på att tappa flaskorna bak. Kollade fästet och det var av, fixade det med 4 buntband och sedan på det igen. Det är slående vackert där uppe, men man kör fort nerför på grus med stup rakt ner på ena sidan. Men det får man tänka bort annars blir det inget åka av alls. Efter grusvägen tog slut tänkte jag att det var det. Så fel. Efter en tuff stigning på asfalt kom man till en enorm nerförsbacke från 2200möh till 200möh. Första 1000 metrarna av fallhöjden var grus och jag bromsade som en galning. Sista delen var asfalt men jag fortsatte att bromsa och kunde inte hitta en bra rytm. Kom ner till cp3 hade långa ben och armar då det varit kallt uppe i bergen. Där nere var det 33 grader och jag överhettade direkt.
Stämplade, fixade dricka och bedömde skadorna. Både på mig och cykeln. Bromsarna var slut igen. Denna gången bak. Stannade tog en pizza och började känna att nu kan jag nog börja hoja med lite högre fart igen. Rullade på ner mot Turin och snart kom jag på bra vägar och kunde köra på. Söder om Turin tog jag in på McD och sedan var jag på en superb väg. Snabb, jämn och rak. Bokade ett hotell en 12 mil bort och körde på. Kom till hotellet ”HotelMotel” hette det. Mötes där av en dansk TCR tävlande (Jacob) och en Italiensk receptionist som inte kunde ett ord engelska. Då han inte ville låta oss få våra rum som vi bokat och betalt. Så fick jag ringa en vän (Norsi) som fick snacka italienska med honom tills han lät oss få varsitt rum. Bara vi betalade cash för det till honom. Gick till rummet bra trött och sov 1,5h. Kom iväg efter betalt honom €85 i kontanter, jag ville ha ett kvitto men han sa nej.
Dag7 - söndag allt stängt
Rullade iväg från motellhotellet och kände att det började regna. Ajdå. På med den nya regnjackan jag köpte i Frankrike. I all hast och lite morgontrött glömde jag att stänga sadelväskan ordentligt och en kort stund senare bromsade cykel in av sig själv när min tröja hade ramlat ur och lindat in sig i kassett och bakväxel. Inte mycket att rädda skulle ta fram saxen men hade tappat mitt first aid kit och en handske. Lyckades med en tång och en kniv att skära loss tröjan så jag kunde fortsätta. Rullade vidare och 5 min senare slutade det att regna, typiskt. Hade direkt svårt att hitta ställen som var öppna så att jag kunde fylla på med mat och vatten. Över första ”kullarna” stannade och fixade min bakbroms. Kom ner till havet otroligt vackert och härligt med Medelhavet. Turister över allt men också väldigt varmt. Stannade och åt glass och fyllde på med dryck men slarvade med maten och tog dessutom bergsvägen efter Genoa när de andra tog kustvägen, gjorde att jag bonkade på toppen av klättringen, hittade ingenstans att fylla på mat. Klockan var bara 13 och Siestan är helig i dessa delar av världen. Blev att gå tom till 16:30. Fruktansvärt jobbigt, fick också rejält ont i revbenet. Talade i telefon med min fru och hon peppade och jag gnällde. Efter jag gjort flera stopp och äntligen började må bra så såg jag en McD utanför Pisa och hoppade in och beställde milkshake och burgare till natten. Jag kan dock redan nu avslöja att det inte är mycket energi i en burgare. Så på väg ner till Siena fick jag ta in tidigare på ett B&B då jag inte hade krafterna att driva på under kvällen och natten. Sov två timmar i denna lila (färg) lägenheten och trampade iväg trött och hungrig.
Dag 8 - Strade de bianche
Rullade ner till Siena på morgonen i jakt på förnödenheter. Hittade Jacob igen och vi letade tillsammans. Hittade snart ett öppet fik och beställde in 7 stycken croissanter och kaffe samt 5 coca Cola. Frukost för hjältar.
Nu började Siena parcouren och Jacob körde till en början ifrån mig. Jag var feg nerför de branta 14-16 graders tvättbrädorna av grus. Men efterhand förstod jag hur jag skulle ta mig an dem. Slutade bromsa och ställde mig upp och bara försökte hitta den mest åkbara vägen som möjligt oavsett hastighet. Det blev roligt istället för läskigt. Snart hade jag även mer fart in i backarna och vips så började jag passera andra TCR tävlande. Kände flytet. Mådde super och revbenet hade minskat i smärta. Kom ihop med flera andra tävlande och vi körde lite olika fort olika timmar och byte placeringar fram och tillbaka. Vid ett tillfälle låg jag först av oss fyra men fick ett rödljus och stannade. Efter en stund kom ytterligare en tävlande och stannade vi trafikljuset. Sedan ytterligare en och en till. Blev knasigt när vi stod där mitt ute i ingenstans väntade på ett rödljus att slå om kanske så länge som 20 minuter. Vi skrattade och körde mot det röda ljuset alla fyra när vi insåg att detta var helt galet. Sista 3 milen in till boendet var dåligt scoutade och jag var trött, blev backigt.
Sov i Poggibonsi uppe i en gamal borggård, vill minnas att jag sov ganska väl, dvs fler timmar än normalt. En gubbe tog emot mig och det var liksom lovat att det skulle finnas ett öppet bageri. Men icke. Boendet hette ju the optimist house ;)
Dag 9 - dåliga beslut
Kunde fortsätta hålla hög fart och körde ifatt fler åkare. Vid cp4 kändes det också bra, blev lite foton där och en intervju för podden (min andra).
Fortsatte att ha bra känsla och kunde köra riktigt fort både upp och utför hela vägen ner till östkusten. Härifrån är det bara 30 mil till färjan och insåg att jag inte kunde hinna med någon annan färja än den kl 13:00 nästa dag. Klockan var ändå runt 17 när jag kom ner. Hittad rytmen och körde på tänkte att jag sover nog ute i natt eftersom jag ändå ska få sova på färjan, mycket dåligt beslut *erfarenhetsnotering. Körde på och stannade och åt ordentligt, fyllde på för natten och tog av från SS16. Av någon anledning när jag planerat denna rutt har jag missat att dessa vägar jag nu valt är kortare fågelvägen men helt hopplösa att åka på. Det var varningsskyltar om att vägen var skadad och obrukbar hela tiden. Nu började jag känna av ansträngningen under dagen och farten försvann, irrande runt mil efter mil på dessa eländiga vägar. Träffade på en och annan hund som visade intresse och skrämde mig. Till slut såg jag ljus från en mack men den var på en korsande väg. Jag tog av till den korsande vägen och macken var givetvis stängd (som alla i Italien) men jag hittade en trottoar att sova på. Låg där i 40 min innan jag började rulla igen. Kände mig mycket svag och desorienterad.
Dag10 - färjan
De eländiga vägarna fortsatte ytterligare en 7-8 mil och till slut stod jag inte ut längre. Hittade en liten by där en bar öppnat tidigt. Köpte kaffe och mat där och satt där inne och frågade damen som hade baren om det var ok. Jaja sa hon och jag somnade. Efter varit där i 2h började det ljusna ute. Damen gav mig en påse med aprikoser (de där med lite ludd på) och en melon. Men jag lämnade tillbaka det, kan inte ta med tung frukt på cykeln även om det är riktig gott.
Fick lite energi tillbaka av solen och kom tillslut tillbaka på SS16. Bara för att kort därefter lämna den igen. Stannade igen på en bar och köpte kaffe och macka. Lyckades glömma mina lösa armar här på en stol då jag passade på att klä av mig lite inför sista milen ner till Bari. Väl i Bari träffade jag Norsi och det var härligt att träffa en vän på denna resa. Vi fick 2-3h tillsammans innan jag åkte med färjan. Vi var kanske 8-9 cyklister på båten och av någon anledning höll sig alla för sig själva. Lyckades sova 1,5h tvätta kläderna och ladda all utrustning. Var trött och sliten passade på att äta Tre pastamiddagar.
Ulf en tävlande och jag hade ”bondat” lite på färjan och när vi till i hamn stack vi iväg mot parcouren. Parcouren i sig var inte svår, det var bara en lång klättring. Men till cp5 kunde man välja att åka 4 mil grus nerför eller 8-9 mil genom att åka tillbaka och sedan upp igen till cp5. Jag valde gruset…
Det var helvetet - det var inte möjligt att cykla där. Tog länge innan jag förstod att det kunde finnas ett minst dåligt spår att åka och i vilken hastighet jag kunde rulla i det. Brant nerför och omöjligt underlag. Efter någon halvtimme eller så, där jag gått/hasat en del, kom jag till de mjuka gruset där cykeln sjönk ner bland stenarna och snart var första vurpan där. Grejer flög ut ur väskor och det kändes som att detta aldrig kommer ta slut 30 km var partiet och jag hade kanske kommit 4 km. Några 100 meter ner och så var vägen borta, den hade rasat bort. Det fanns en kort remsa på lite mindre än en meter närmast bergsväggen där det gick att gå. Jag tog mod till mig och gick med cykeln ut mot raset och det måste varit 70m rakt ner. Efter 12m var jag över bara för att inse att lite längre fram så fanns inget alls kvar av vägen. Blev att gå tillbaka igen. Superrädd. Fick gå tillbaka uppför och leta efter ett annat sätt att ta mig vidare. Hittade till slut en liten stig och kanade ner med cykeln då det var extremt brant. Kom efter en 20-25 meter ner till vägen igen och kunde fortsätta min resa. Denna ”grusväg” jag undrade om det var världens sämsta väg gjord av en människa. Måste varit en Alien som gjort den, för det gick inte att föreställa sig en sämre väg. Den hela var 32km lång nerför och efter många timmar och tre vurpor kom jag ut på asfalt igen och kunde åka till cp5 Burrell för att stämpla och sova. Fick mat där ris, umpf och youghurt. Bästa tänkbara.
Dag 11
Fick frukost innan jag åkte. Wow första gången. Innan jag rullade iväg så varnade funktionärerna mig för en kille som en 8-9 mil längre fram trakasserade cyklisterna. Jaja tänkte jag och åkte iväg. Mådde toppen och körde på. När jag närmade mig de sista bergen i Albanien på väg in i Nordmakedonien så kommer jag ifatt en kille till fots som har ett gäng kor som täcker hela vägen. Jag kommer närmare och han börjar gestikulera mot mig och gör ett tecken med ena handen att han vill ha något att dricka. Jag cyklar mot honom och när jag är 3-4 meter ifrån honom drar han fram en yxa bakom ryggen och svingar den mot mig, jag blir livrädd trampar allt jag har, cyklar av vägen till vänster, försöker komma förbi korna i gruset vid sidan av vägen. Korna börjar springa lika fort som jag cyklar, mannen springer på andra sidan korna. Jag får mer adrenalin och krafter och cyklar ifrån korna då kommer en sten (som en snöboll) och missar mig precis. Ser hur den slår i marken precis framför mig. Drar en lättnadens suck och tänker vad f-n var det där. Hundattacker händer hela nätterna, men det här mitt på dagen var helt galet. Ulf som låg någon mil bakom mig hade inte lika flyt och kom ifatt den galna albanen i en kraftig uppförsbacke. Och kunde inte cykla vidare utan blev stående med albanen, under yxhot och lämnade över en vattenflaska till honom. Det råkade då komma en lastbil och Ulf skrek för sitt liv och gestikulerade mot lastbilschauffören som tutade och vinkade tillbaka. Ulf såg sin chans när korna flyttade på sig för lastbilen och med alla sina krafter cyklade efter lastbilen. Snart började han gråta och kunde inte sluta på en timme eller så, helt förstörd. Vi träffades senare under dagen och han berättade och vi kramades länge och var glada att leva. Skönt att kunna dela detta med någon. Annars gillade jag Albanien, vackert med berg och hav och 4 av 5 bilar var Mercedes. Alla sålde något och allt var öppet och alla (nästa alla) var trevliga. Värmen slog hårt i Nordmakedonien och det var tuffa stigningar. Hade en sisådär dag, värmen påverkade mig kraftigt på eftermiddagen och jag började för första gången längta hem och tyckte inte att det så roligt längre. På kvällen fick jag ny kraft när det blev lite svalare. Bokade en lägenhet nära gränsen innan Serbien (lyckoträff). Svårt att hitta till lägenheten och tjejen som hyrde ut den bara. Men efter 40 minuters snurrande så fann vi varandra och lägenheten var utrustad med tvättmaskin. Yes. Tvättade alla kläder och kunde inte sova förrän jag hängt upp dem så jag hade något så där torra kläder när jag startade nästa dag. Att säga om Nordmakedonien så var det ”feststämning" överallt, mycket fina bilar, skräpigt men väldigt trevliga människor. Hade inget surf så kunde inte kommunicera och det gjorde dagen lite jobbigare.
Dag12 - galna bilister
Serbien. Möte först en riktigt jobbig hund. Attackerade och följde efter långt. Sedan fick jag möte med en bilist som liksom gled över i motsatt körbana rakt emot mig. Jag tänkte att detta är någon som skojar med mig. Men inte. Missar mig med 30cm och när det håller på att hända igen någon timme senare på morgontimmarna så rullar jag ner i diket för att undvika att bli påkörd framifrån. Måste varit fulla, eller ute efter att ta mitt liv. Fick som sagt dålig smak av Serbien direkt. Körde på och kom till en större väg rakt norrut. Den gick bättre och hade många bilar som åkte förbi så nära att jag ”kände” backspeglarna i vänsterarmen. Inga olyckor dock. Men otäckt. Kom mitt på dagen fram till Nis och temperaturen hade nu nått högsta nivån sedan starten. Uppe i bergen var det bara 35-36 grader men när jag åkte ner i Nis gick tempen över 40 och min Garmin sa 47 (lätt överdrivet) men över 40 var det och jag blev helt slut direkt. Stannade varje 30 min köpte glass och kall dryck. Tog in på en restaurang med AC och åt någon Serbisk fastfood. När jag kom ut ur staden och upp en bit i bergen igen, hittade jag en bänk i skuggan och la mig där och sov 35 min. Otroligt hur mycket jag led av värmen. Vidare ut ur Serbien och medan temperaturen sjönk, så gick hastigheten upp. In i Bulgarien och vidare mot Vidin och Calafat. Gjorde ett kort stopp i Bulgarien och fyllde på mat, godis och dryck inför natten. Lyckades hitta den gömda cykelvägen över bron i Vidin och i mörkret kom jag in i Rumänien. Bokade ett hotell 10 mil bort (närmaste jag kunde hitta) och kände att jag hade bra fart och kom till by efter by i Rumänien. I varje by blev jag trakasserad av hundar och det började nu kännas löjligt. I de flesta fall cyklade jag ifrån dem, men i några gånger lyckades jag inte och fick stanna och gå med cykeln medan hundarna tappade intresset. Blev så trött denna natt. Blev en 45 mil och hade så svårt att hålla mig vaken. Ringde till Micke och familjen och de hjälpte mig att vara vaken tills jag kom till hotellet. Väl där hade någon annan TCR cyklist (läs Florian) tagit mitt rum. Men efter telefonsamtal med hotellägaren fick jag ett annat rum och kunde sova en kort stund.
Dag 13 - målgång
Rullade ut i morgonljuset och kom snart ifatt ett antal TCR cyklister. Men lyckades tappa distans till dem genom dåligt ruttval och en bakhjulspunktering (som fixade sig själv) men jag fick stanna och pumpa. Ytterligare ett konstigt vägval gjorde att jag tappade ytterligare tid (en kortare väg men omöjlig asfalt att åka fort på).
Vinden tilltog och det blev sned motvind hela dagen, ca 30 mil motvind. Vägen över till Bulgarien (vänskapsbron) var avstängd och jag fick göra en ny rutt till Silistre. Blev orolig när den tog mig ut på motorvägen och svängde av till en mindre väg som sedan blev grusväg någon mil innan jag hittade min tänkta väg igen. Kom till färjeläget och insåg att jag missat färjan med någon enstaka minut. Fick vänta 40 minuter och sedan kunde även jag åka över. På andra sidan började sista parcouren och det började nu gå upp för mig att det var nedräkning till mål som gällde. Stannade och fyllde på för natten och i mörkret rullade jag genom parcouren. Tills det började pipa i telefonen. Parcouren har blivit förändrad du ska åka en annan väg. Men jag var så trött, att jag sov så en 20 min på en rastplats innan jag tog in vad den nya parcouren innebar. Hittade var jag skulle svänga av och hade en karta hur jag skulle köra. Men tröttheten slog till igen och jag fick lägga mig och sova 40 min på någon staty bredvid vägen. Efter det var det bara grusvägen kvar. 4,5 mil punkagrus. Tog det lugnt och hade Oliver i telefon som höll mig vaken och peppade mig. Sista milen var grusvägen översvämmad och efter ha kört genom de flesta vatten ansamlingarna så gav jag upp och vadade ner till knäna genom de sista. Därifrån befrielse och fin asfalt in till mål. Blev mött av två funktionärer och Ulf i målet. Lycklig trött, blöt och trasig. Somnade strax och sov 4 timmar. Tävlingsansvarige Andrew bjöd på öl och hade ett snack.
Tappade gick sönder:
Dag 3 - regnjackan
Dag 4 - radarn
Dag 5 - exposure lampan
Dag 6 - långa vantar, långa ben, hållaren för flaskorna bak, bromsbackar fram
Dag 7 - extra tröja, bromsbackar bak
Dag 10 - lösa armar, bromsbackar fram igen, punktering bak och fram (läkte själv)
Dag 11 - strumpor trasiga, reflexväst trasig
Dag 13 - punktering bak (läkte själv)
Skador:
Underläpp sönderbränd och sårig
Uppskrapad vänster ben och vänster arm
Revben vänster rygg
Ingen känsel alls (kraftigt) vänster hand
Lite känsel - höger hand och båda fötterna
Förhårdnader rumpa
Lite nackproblem
Bränd höger vad
Fakta:
481 mil. 49000 höjdmeter, 13 dagar 10 timmar 40 minuter, 88 minuter strafftillägg pga dåliga vägval, slutlig placering 27:a.
Erfarenhet ytterligare en fästpunkt på apidurasadelväskan hade varit bra.
Att inte ge upp - de som har gett upp innan ger upp igen. Det blir en tanke som lätt att upprepas
Länkar till filmer:
TCR Längre film
TCR kort variant
Tack för ert intresse. //Ricard Sörman
TCR#11 cap194
Inför
Laddat, planerat och tränat sedan i december för denna tävling. Men har sedan i maj haft en rygg som krånglar, och varje gång jag cyklat lite längre sträckor har den förvärrats, har testat både fysioterapeut och massage, men tror att Iain (painfreepower) hittade den eventuella orsaken i min bikefit som gjordes två veckor innan. Micke Lindgren har hjälpt till med prylar och utrustning, träningen har jag lagt upp själv och ruttplaneringen har tagit hela vårens kvällar och helger.
Flög ner till Porto dagen innan tog en shuttle till Santigo de Compostella. Tack till Carl som fixat med transporterna ner. Byggde ihop cykeln, hojade till registreringen, kom på att jag glömt reflexvästen på hotellrummet och fick cykla lite fram och tillbaka under dagen. Konstig dag med allt packat och supernervös men loppet verkade aldrig vilja starta. Tog en pizza med två svenskar Carl och Karl. Åkte runt och letade efter toaletter för att kissa när man var så nervös. Utanför katedralen samlades till slut alla och vi kunde efter en del stök av polisen att få vägen fri, rulla iväg typ 20:15. Vädret var varmt och skönt. Kunde åka i kortkort. Precis innan start åkte jag fram till Christopher Strasser (idol) och tog i hand och önskade honom lycka till.
Dag1 - Start och lärdomar
Starten gick. Shit vad alla drog på. Det var trångt och stökigt, jag kom iväg runt 100 position. När vi tog oss fram genom första parcouren kändes allt väldigt lätt, hade bra ben och kunde lätt åka med eller ifatt de framför.
Efter ett tag kom jag ifatt Strasser och Jana (bästa kvinna) och valde då att ta deras tempo ett tag. När parcouren närmade sig sitt slut så hade jag slut på vatten och började leta efter ställen att fylla på och tappade mycket fart. Efter några mil fann jag vatten och kunde fortsätta i natten. Det blev snabbt kallare och så började det regna (väldigt lätt men tätt så allt blev blött). Mötte ledarna och låg redan efter 15 mil ca 1,5 mil bakom. Tog mitt tempo och körde nu efter min egen ruttplanering = superdålig. Jag svängde av på alla småvägar man kunde för att ”gena” vilket i 100% av fallen visade sig vara en långsammare väg. Kom ifatt Wilcox som precis slog världsrekordet på jorden runt. Vi bytte några ord och hon såg pigg ut. På en av ”småvägarna” under natten så möte jag mina första hundar, två stycken som kom skällande och jag trodde att nu är det kört, de kommer att bita ihjäl mig. Det var uppför och jag kunde inte cykla ifrån dem, så jag stannade och gick med cykeln med hundarna en meter ifrån mig. Men vips så tappade de intresset och gick sakta tillbaka dit de kommit ifrån. Jag hade nära maxpuls och högt adrenalinpåslag. Förstod nu att alla försök att gena på en mindre väg skulle straffa sig och insåg att jag hade gjort så lite här och där både i Frankrike och Italien = erfarenhet saknades. Rutten som jag valt för första dagen var 55 mil lång och skulle ta ca 24 timmar. Från slutet på parcouren vid Atlanten tog jag en rutt rakt nordöst. Upp mot Spaniens norra kust, till mitt bokade hotell i Oviedo. I gryningen lättade regnet och det kom tillbaka lite värme, jag fick lite nytändning och kunde köra på bra i det enormt kuperade landskapet, från gryningen till kvällen var det i stort sett bara klättring och sedan nerför och återupprepa. 7500m klättring = galet. Kom till hotellet tog en pizza tvättade kläder, laddade mina prylar. Sov 1,5h sedan på det igen.
Dag2
Kunde rulla på bra ner mot cp1 och Picos de Europa parcouren. Allt kändes bra och jag hade sparat halva pizzan från kvällen innan så jag hade något att äta under morgontimmarna. Vi blev en 3-4 cyklister som kom till CP1 samtidigt. En galen serpentinväg med 20 graders lutning tog oss dit (jag gick i några svängar då utväxlingen inte var tillräcklig (30 fram och 36 bak). Erfarenhetsnotering (skulle ha åkt med 50 mtb kassett bak). Sedan stigning till parcouren - tror den var 1,5 mil eller något sådant. Jag hade aldrig gjort en sådan tuff backe innan, men jag skulle snart få göra massor både långt värre och den skulle bara bli en i mängden. Nästan uppe fångade TCR teamet mig när jag fyllde på flaskor. Blev en intervju för den officiella TCR podden, där jag delade mina känslor av att uppleva hela detta fantastiska landskap i soluppgången.
Väl uppe på toppen var det några kilometer med ”grusväg” mer stenrös att rulla nerför skulle jag säga. Mötte en tävlande som tappat hela sin sadelväska (Tailfin), man kan säga att härifrån så började allt skaka sönder som kunde skaka sönder. Tog det lugnt nerför parcouren och vek av söderut. Fick rapporter om att det var ytterst få som valt att gå södra vägen mot Frankrike. Tydligen var norra vägen helt magiskt fin och det gick att cykla snabbt (fick jag reda på när jag gått i mål). Jag njöt av min väg och kom till hotellet i Miranda de Ebro enligt plan tidigt på kvällen. Deras restaurang var öppen så åt där och fyllde på mat och dryck inför natten. Sov 1,5+1h vaknade innan klockan ringde.
Dag 3 - mot Frankrike
Rullade ut från hotellet och tog fel väg. Blev lite rerouting direkt. Såg lite andra TCR deltagare men vi tappade varandra snart, efter jag stannat och köpt lite bröd. Det började regna under natten och jag var ganska blöt. Vid 04:18 slog John Blund till och 20 minuter senare låg jag och försökte sova i en busskur. Sov kanske en 10-15 min men låg där i 35 då jag ställde larmet. Kunde trampa mig varm igen och när solen steg och regnet avtog blev jag torr och kunde trampa på. Stannade för frukost de hade faktiskt vanliga mackor (enda gången). Vid detta stopp verkar jag ha lagt ifrån mig regnjackan och därefter hade jag ingen mer regnjacka. Denna morgon brände jag min underläpp och det blev under resterande del av racet (och efter) mycket smärtsamt. Körde förbi vackra sjöar på tveksamma vägar, fullt med hål och trångt med trafiken. När jag närmade mig bergen upp mot gränsen till Frankrike blev jag stoppad av Polisen. Böter för att ha haft hörlurarna i. €200 men lyckades få ner det till €100. Men stoppet med Polisen tog totalt en timme. Efter det kom näsblodet - slutade inte att blöda. Blev nu osäker om jag verkligen skulle ta mig an Col de Tourmalet innan jag stannade och sov eller efter. Tänkte att det vore nog smart att sova någon timme innan. Men det dåliga var att då hamnade jag där mitt i natten. Kanske bättre att köra på och sova tidigt imorgon typ 4-5 på morgonen. Blev så osäker att jag bokade hotell på två ställen. När jag passerade det första hotellet och fortfarande inte fått bekräftelse från det andra att jag fick lov att checka in tidigt på morgonen vände jag och åkte tillbaka till det första hotellet, klockan var bara 18:30 och åt middag på hotellet sov 2h och gav mig iväg vid 23. Kände mig pigg, hade nu fått bekräftelse att jag kunde checka in sent på nästa hotell, men dit skulle jag inte nå innan morgonen.
Dag 4 - parcour/dimma/regn/medvind
Startade i stigningen innan Col de Tourmalet. Valde ett tempo på effektmätaren a 230w och höll det de 12 km till toppen. Men ju närmare toppen jag kom ju mer tilltog dimman. Väl över toppen blev nerförkörningen hopplös såg bara några få meter framför mig och fick bromsa som besatt då det lutade på med en 10% lutning nerför. Otroligt bortkastat, kom ner till starten av Col de Tourmalet 25km 9% snittlutning och dimma. Ca 16 grader varmt i botten och 3 grader varmt på toppen. Hade inte sett en människa på timmar. Tog mitt tempo ca 7-8 km/h lättaste växeln och körde på. När jag nästan var uppe fick jag stanna och klä på mig alla kläder jag hade. Började somna och hade mycket stora problem att hålla mig vaken, men tog mig över krönet och på andra sidan när jag kom ner till molnen så regnade det kraftigt och jag piggade på mig genom att skaka tänder och frysa som en hund - nu var det inte roligt längre.
Kommer ner till cp2 och önskar de har något att äta eller dricka, men nada. Står där genomblöt och hackar tänder och jag tycker synd om mig själv, men funktionärerna bara ”jaja, off you go”.
Rullade försiktigt bort från cp2 och fann ett litet öppet ställe där jag köpte croissant, café au lau, älskade det - stod i kassan närmast ugnen och försökte få tillbaka värmen. Cyklade vidare och upptäckte att regnet efter några timmar avtagit och att jag nu börjat få upp lite värme igen. Efter en 10-15mil stötte jag ihop med andra TCR cyklister (bland annat nr9 Florian) och vi konstaterade att vi skulle få vår första medvind nu. Vilket klös. Bara att trycka på lite och farten rasade upp. Härligt. Men framåt eftermiddagen började värmen ta på mig och jag fick stanna och kyla ner mig i skugga och med en, två, tre glassar.
Bokade hotell i Belize och han jag bokade hos ringde hela tiden och frågade när jag kom. Dåligt omen. Kör fel utanför Belize. Ett vägarbete gör att jag kommer på fel väg och får gå och köra lite off road för att komma rätt. Konstaterar att jag inte har någon frambroms kvar och när jag kommer till ”hotellet” så ska cykeln vara inlåst i ett garage på andra sidan gatan. Där i mörkret vid 23 sitter jag på betongen och försöker fixa frambromsen som ligger på och efter en stund tar jag kontakt med Niklas från Sigges Cykel och ber om lite råd. Med hans hjälp får jag tillbaka kolvarna i oken och kan sätta i nya bromsbelägg, ställa in bromsen igen och vara redo för nästa dag. Därefter letar jag något att äta och dricka, men inget är öppet. Blir att sova hungrig och köra genom natten utan mat. Dryck hjälper han som hade hotellet med. Rummet var första utan AC och det var lätt 30 grader, fanns bara ett kontantuttag i rummet, så jag fick välja att ha en fläkt på, TV eller ladda mina elprylar. Blev det sista.
Dag5 - krasch / felkörning
Tar ett tag att komma in i rytmen varje morgon. Men sen så. Åkte genom Montepellier innan morgonrusningen och fixade mat, fick dock trafikkaoset ut från stan större delen bort mot Orange. Någonstans vid Nîmes är jag oförsiktig, kollar inte vägen framför lika noga och missar att den smala delen jag åker på tar slut, och det blir en överraskning där jag tror jag först kan rädda upp vurpan men sedan går i backen. Bilar stannar och hjälper mig upp. Jag gör rent såren och sprutar på Betamine sedan kollar cykeln och den verkar skrapad men ok. Ont i låret, då jag hade grejer i fickan (blev en rejäl lårkaka), samt vid vänsterskuldra. Kommer upp på cykeln och kör vidare, men är nu rädd att det är kört… efter några timmar börjar låret samverka igen men ryggen gör ont. Jag kommer upp i kargt landskap mot Alperna. Ser bergen tornar upp sig på avstånd. Passerar en del cyklister och blir passerad av någon. Rullar in i Gap och bokar hotell i Embrun. Kör av den vanliga N94 vägen som jag åkt på så länge och kör småvägar i bergen istället. Slår på navigeringen till hotellet och inser att det bara är 25 minuter bort = wow. Men då behöver jag avvika från min rutt och åka ner till hotellet, i ett svagt tempo och trött ögonblick gör jag fel och väljer den snabba vägen = vilket man inte får. Åkte en bit på den och det kändes inte helt bra, stannade och kollade och insåg att jag gjort fel. Jag måste nu ta mig ifrån denna vägen och tillbaka till den punkt jag gjorde fel. Blev att skapa en rutt till den punkten, det som tog 10 min att köra på fel väg tog 2h för mig att komma tillbaka till rätt punkt igen. Tappade tid och fick ringa och tala med hotellägaren, han var riktigt sjysst och det kändes nu bättre igen. Kom till hotellet efter 02:00 och var helt slut. Funderade på var hur jag skulle få tag i mat och dryck. När jag talade med hotellet och var i Gap så han att jag inte behövde stanna där och äta, de hade mat på hotellet och restaurangen var öppen sent. Erfarenhetsnotering - stanna där du finner något, du vet inte vad som händer och då är det försent. Jag var så sur och vresig efter mitt misstag och kände att nu kanske äventyret är över.
Dag6 - skakningar
Vaknade upp och kom på att jag hade en app för att hitta alla dryckesfontäner i Europa. Kollade på den och hittade att det fanns vatten bara en kilometer bort. Kanske kan det ordna upp sig. Rullade på och kände direkt att smärtan i ryggen mer verkade vara ett trasigt revben från kraschen. Rullade in Alperna och tog mig an stigning efter stigning bland skidorterna. Var mycket nära Sere Chevalier och till slut kom jag upp till Italien och Sestriere och där skidbacken tar slut började ”strade dell Assietta” med en tuff stigning och katastrofdålig grusväg. Klättrade upp från 2000möh till 2500möh och körde sedan ca 50 km uppe på den höjden. Stora delar nerför i hög fart och sedan uppför branta stigningar. Skaknings VM och snart försvann känseln i vänster hand. Ryggen gjorde ont och vid ett tillfälle skakade det så mycket att Apidura sadelväska öppnade sig och alla mina kläder spreds över grusvägen. Någon började ropa på mig och en kille på mountain bike jagade ifatt mig och skrek. Till slut fattade jag att något hänt och stannade insåg förloppet och åkte tillbaka och letade upp alla grejer (nästan alla). I samma veva såg jag att jag höll på att tappa flaskorna bak. Kollade fästet och det var av, fixade det med 4 buntband och sedan på det igen. Det är slående vackert där uppe, men man kör fort nerför på grus med stup rakt ner på ena sidan. Men det får man tänka bort annars blir det inget åka av alls. Efter grusvägen tog slut tänkte jag att det var det. Så fel. Efter en tuff stigning på asfalt kom man till en enorm nerförsbacke från 2200möh till 200möh. Första 1000 metrarna av fallhöjden var grus och jag bromsade som en galning. Sista delen var asfalt men jag fortsatte att bromsa och kunde inte hitta en bra rytm. Kom ner till cp3 hade långa ben och armar då det varit kallt uppe i bergen. Där nere var det 33 grader och jag överhettade direkt.
Stämplade, fixade dricka och bedömde skadorna. Både på mig och cykeln. Bromsarna var slut igen. Denna gången bak. Stannade tog en pizza och började känna att nu kan jag nog börja hoja med lite högre fart igen. Rullade på ner mot Turin och snart kom jag på bra vägar och kunde köra på. Söder om Turin tog jag in på McD och sedan var jag på en superb väg. Snabb, jämn och rak. Bokade ett hotell en 12 mil bort och körde på. Kom till hotellet ”HotelMotel” hette det. Mötes där av en dansk TCR tävlande (Jacob) och en Italiensk receptionist som inte kunde ett ord engelska. Då han inte ville låta oss få våra rum som vi bokat och betalt. Så fick jag ringa en vän (Norsi) som fick snacka italienska med honom tills han lät oss få varsitt rum. Bara vi betalade cash för det till honom. Gick till rummet bra trött och sov 1,5h. Kom iväg efter betalt honom €85 i kontanter, jag ville ha ett kvitto men han sa nej.
Dag7 - söndag allt stängt
Rullade iväg från motellhotellet och kände att det började regna. Ajdå. På med den nya regnjackan jag köpte i Frankrike. I all hast och lite morgontrött glömde jag att stänga sadelväskan ordentligt och en kort stund senare bromsade cykel in av sig själv när min tröja hade ramlat ur och lindat in sig i kassett och bakväxel. Inte mycket att rädda skulle ta fram saxen men hade tappat mitt first aid kit och en handske. Lyckades med en tång och en kniv att skära loss tröjan så jag kunde fortsätta. Rullade vidare och 5 min senare slutade det att regna, typiskt. Hade direkt svårt att hitta ställen som var öppna så att jag kunde fylla på med mat och vatten. Över första ”kullarna” stannade och fixade min bakbroms. Kom ner till havet otroligt vackert och härligt med Medelhavet. Turister över allt men också väldigt varmt. Stannade och åt glass och fyllde på med dryck men slarvade med maten och tog dessutom bergsvägen efter Genoa när de andra tog kustvägen, gjorde att jag bonkade på toppen av klättringen, hittade ingenstans att fylla på mat. Klockan var bara 13 och Siestan är helig i dessa delar av världen. Blev att gå tom till 16:30. Fruktansvärt jobbigt, fick också rejält ont i revbenet. Talade i telefon med min fru och hon peppade och jag gnällde. Efter jag gjort flera stopp och äntligen började må bra så såg jag en McD utanför Pisa och hoppade in och beställde milkshake och burgare till natten. Jag kan dock redan nu avslöja att det inte är mycket energi i en burgare. Så på väg ner till Siena fick jag ta in tidigare på ett B&B då jag inte hade krafterna att driva på under kvällen och natten. Sov två timmar i denna lila (färg) lägenheten och trampade iväg trött och hungrig.
Dag 8 - Strade de bianche
Rullade ner till Siena på morgonen i jakt på förnödenheter. Hittade Jacob igen och vi letade tillsammans. Hittade snart ett öppet fik och beställde in 7 stycken croissanter och kaffe samt 5 coca Cola. Frukost för hjältar.
Nu började Siena parcouren och Jacob körde till en början ifrån mig. Jag var feg nerför de branta 14-16 graders tvättbrädorna av grus. Men efterhand förstod jag hur jag skulle ta mig an dem. Slutade bromsa och ställde mig upp och bara försökte hitta den mest åkbara vägen som möjligt oavsett hastighet. Det blev roligt istället för läskigt. Snart hade jag även mer fart in i backarna och vips så började jag passera andra TCR tävlande. Kände flytet. Mådde super och revbenet hade minskat i smärta. Kom ihop med flera andra tävlande och vi körde lite olika fort olika timmar och byte placeringar fram och tillbaka. Vid ett tillfälle låg jag först av oss fyra men fick ett rödljus och stannade. Efter en stund kom ytterligare en tävlande och stannade vi trafikljuset. Sedan ytterligare en och en till. Blev knasigt när vi stod där mitt ute i ingenstans väntade på ett rödljus att slå om kanske så länge som 20 minuter. Vi skrattade och körde mot det röda ljuset alla fyra när vi insåg att detta var helt galet. Sista 3 milen in till boendet var dåligt scoutade och jag var trött, blev backigt.
Sov i Poggibonsi uppe i en gamal borggård, vill minnas att jag sov ganska väl, dvs fler timmar än normalt. En gubbe tog emot mig och det var liksom lovat att det skulle finnas ett öppet bageri. Men icke. Boendet hette ju the optimist house ;)
Dag 9 - dåliga beslut
Kunde fortsätta hålla hög fart och körde ifatt fler åkare. Vid cp4 kändes det också bra, blev lite foton där och en intervju för podden (min andra).
Fortsatte att ha bra känsla och kunde köra riktigt fort både upp och utför hela vägen ner till östkusten. Härifrån är det bara 30 mil till färjan och insåg att jag inte kunde hinna med någon annan färja än den kl 13:00 nästa dag. Klockan var ändå runt 17 när jag kom ner. Hittad rytmen och körde på tänkte att jag sover nog ute i natt eftersom jag ändå ska få sova på färjan, mycket dåligt beslut *erfarenhetsnotering. Körde på och stannade och åt ordentligt, fyllde på för natten och tog av från SS16. Av någon anledning när jag planerat denna rutt har jag missat att dessa vägar jag nu valt är kortare fågelvägen men helt hopplösa att åka på. Det var varningsskyltar om att vägen var skadad och obrukbar hela tiden. Nu började jag känna av ansträngningen under dagen och farten försvann, irrande runt mil efter mil på dessa eländiga vägar. Träffade på en och annan hund som visade intresse och skrämde mig. Till slut såg jag ljus från en mack men den var på en korsande väg. Jag tog av till den korsande vägen och macken var givetvis stängd (som alla i Italien) men jag hittade en trottoar att sova på. Låg där i 40 min innan jag började rulla igen. Kände mig mycket svag och desorienterad.
Dag10 - färjan
De eländiga vägarna fortsatte ytterligare en 7-8 mil och till slut stod jag inte ut längre. Hittade en liten by där en bar öppnat tidigt. Köpte kaffe och mat där och satt där inne och frågade damen som hade baren om det var ok. Jaja sa hon och jag somnade. Efter varit där i 2h började det ljusna ute. Damen gav mig en påse med aprikoser (de där med lite ludd på) och en melon. Men jag lämnade tillbaka det, kan inte ta med tung frukt på cykeln även om det är riktig gott.
Fick lite energi tillbaka av solen och kom tillslut tillbaka på SS16. Bara för att kort därefter lämna den igen. Stannade igen på en bar och köpte kaffe och macka. Lyckades glömma mina lösa armar här på en stol då jag passade på att klä av mig lite inför sista milen ner till Bari. Väl i Bari träffade jag Norsi och det var härligt att träffa en vän på denna resa. Vi fick 2-3h tillsammans innan jag åkte med färjan. Vi var kanske 8-9 cyklister på båten och av någon anledning höll sig alla för sig själva. Lyckades sova 1,5h tvätta kläderna och ladda all utrustning. Var trött och sliten passade på att äta Tre pastamiddagar.
Ulf en tävlande och jag hade ”bondat” lite på färjan och när vi till i hamn stack vi iväg mot parcouren. Parcouren i sig var inte svår, det var bara en lång klättring. Men till cp5 kunde man välja att åka 4 mil grus nerför eller 8-9 mil genom att åka tillbaka och sedan upp igen till cp5. Jag valde gruset…
Det var helvetet - det var inte möjligt att cykla där. Tog länge innan jag förstod att det kunde finnas ett minst dåligt spår att åka och i vilken hastighet jag kunde rulla i det. Brant nerför och omöjligt underlag. Efter någon halvtimme eller så, där jag gått/hasat en del, kom jag till de mjuka gruset där cykeln sjönk ner bland stenarna och snart var första vurpan där. Grejer flög ut ur väskor och det kändes som att detta aldrig kommer ta slut 30 km var partiet och jag hade kanske kommit 4 km. Några 100 meter ner och så var vägen borta, den hade rasat bort. Det fanns en kort remsa på lite mindre än en meter närmast bergsväggen där det gick att gå. Jag tog mod till mig och gick med cykeln ut mot raset och det måste varit 70m rakt ner. Efter 12m var jag över bara för att inse att lite längre fram så fanns inget alls kvar av vägen. Blev att gå tillbaka igen. Superrädd. Fick gå tillbaka uppför och leta efter ett annat sätt att ta mig vidare. Hittade till slut en liten stig och kanade ner med cykeln då det var extremt brant. Kom efter en 20-25 meter ner till vägen igen och kunde fortsätta min resa. Denna ”grusväg” jag undrade om det var världens sämsta väg gjord av en människa. Måste varit en Alien som gjort den, för det gick inte att föreställa sig en sämre väg. Den hela var 32km lång nerför och efter många timmar och tre vurpor kom jag ut på asfalt igen och kunde åka till cp5 Burrell för att stämpla och sova. Fick mat där ris, umpf och youghurt. Bästa tänkbara.
Dag 11
Fick frukost innan jag åkte. Wow första gången. Innan jag rullade iväg så varnade funktionärerna mig för en kille som en 8-9 mil längre fram trakasserade cyklisterna. Jaja tänkte jag och åkte iväg. Mådde toppen och körde på. När jag närmade mig de sista bergen i Albanien på väg in i Nordmakedonien så kommer jag ifatt en kille till fots som har ett gäng kor som täcker hela vägen. Jag kommer närmare och han börjar gestikulera mot mig och gör ett tecken med ena handen att han vill ha något att dricka. Jag cyklar mot honom och när jag är 3-4 meter ifrån honom drar han fram en yxa bakom ryggen och svingar den mot mig, jag blir livrädd trampar allt jag har, cyklar av vägen till vänster, försöker komma förbi korna i gruset vid sidan av vägen. Korna börjar springa lika fort som jag cyklar, mannen springer på andra sidan korna. Jag får mer adrenalin och krafter och cyklar ifrån korna då kommer en sten (som en snöboll) och missar mig precis. Ser hur den slår i marken precis framför mig. Drar en lättnadens suck och tänker vad f-n var det där. Hundattacker händer hela nätterna, men det här mitt på dagen var helt galet. Ulf som låg någon mil bakom mig hade inte lika flyt och kom ifatt den galna albanen i en kraftig uppförsbacke. Och kunde inte cykla vidare utan blev stående med albanen, under yxhot och lämnade över en vattenflaska till honom. Det råkade då komma en lastbil och Ulf skrek för sitt liv och gestikulerade mot lastbilschauffören som tutade och vinkade tillbaka. Ulf såg sin chans när korna flyttade på sig för lastbilen och med alla sina krafter cyklade efter lastbilen. Snart började han gråta och kunde inte sluta på en timme eller så, helt förstörd. Vi träffades senare under dagen och han berättade och vi kramades länge och var glada att leva. Skönt att kunna dela detta med någon. Annars gillade jag Albanien, vackert med berg och hav och 4 av 5 bilar var Mercedes. Alla sålde något och allt var öppet och alla (nästa alla) var trevliga. Värmen slog hårt i Nordmakedonien och det var tuffa stigningar. Hade en sisådär dag, värmen påverkade mig kraftigt på eftermiddagen och jag började för första gången längta hem och tyckte inte att det så roligt längre. På kvällen fick jag ny kraft när det blev lite svalare. Bokade en lägenhet nära gränsen innan Serbien (lyckoträff). Svårt att hitta till lägenheten och tjejen som hyrde ut den bara. Men efter 40 minuters snurrande så fann vi varandra och lägenheten var utrustad med tvättmaskin. Yes. Tvättade alla kläder och kunde inte sova förrän jag hängt upp dem så jag hade något så där torra kläder när jag startade nästa dag. Att säga om Nordmakedonien så var det ”feststämning" överallt, mycket fina bilar, skräpigt men väldigt trevliga människor. Hade inget surf så kunde inte kommunicera och det gjorde dagen lite jobbigare.
Dag12 - galna bilister
Serbien. Möte först en riktigt jobbig hund. Attackerade och följde efter långt. Sedan fick jag möte med en bilist som liksom gled över i motsatt körbana rakt emot mig. Jag tänkte att detta är någon som skojar med mig. Men inte. Missar mig med 30cm och när det håller på att hända igen någon timme senare på morgontimmarna så rullar jag ner i diket för att undvika att bli påkörd framifrån. Måste varit fulla, eller ute efter att ta mitt liv. Fick som sagt dålig smak av Serbien direkt. Körde på och kom till en större väg rakt norrut. Den gick bättre och hade många bilar som åkte förbi så nära att jag ”kände” backspeglarna i vänsterarmen. Inga olyckor dock. Men otäckt. Kom mitt på dagen fram till Nis och temperaturen hade nu nått högsta nivån sedan starten. Uppe i bergen var det bara 35-36 grader men när jag åkte ner i Nis gick tempen över 40 och min Garmin sa 47 (lätt överdrivet) men över 40 var det och jag blev helt slut direkt. Stannade varje 30 min köpte glass och kall dryck. Tog in på en restaurang med AC och åt någon Serbisk fastfood. När jag kom ut ur staden och upp en bit i bergen igen, hittade jag en bänk i skuggan och la mig där och sov 35 min. Otroligt hur mycket jag led av värmen. Vidare ut ur Serbien och medan temperaturen sjönk, så gick hastigheten upp. In i Bulgarien och vidare mot Vidin och Calafat. Gjorde ett kort stopp i Bulgarien och fyllde på mat, godis och dryck inför natten. Lyckades hitta den gömda cykelvägen över bron i Vidin och i mörkret kom jag in i Rumänien. Bokade ett hotell 10 mil bort (närmaste jag kunde hitta) och kände att jag hade bra fart och kom till by efter by i Rumänien. I varje by blev jag trakasserad av hundar och det började nu kännas löjligt. I de flesta fall cyklade jag ifrån dem, men i några gånger lyckades jag inte och fick stanna och gå med cykeln medan hundarna tappade intresset. Blev så trött denna natt. Blev en 45 mil och hade så svårt att hålla mig vaken. Ringde till Micke och familjen och de hjälpte mig att vara vaken tills jag kom till hotellet. Väl där hade någon annan TCR cyklist (läs Florian) tagit mitt rum. Men efter telefonsamtal med hotellägaren fick jag ett annat rum och kunde sova en kort stund.
Dag 13 - målgång
Rullade ut i morgonljuset och kom snart ifatt ett antal TCR cyklister. Men lyckades tappa distans till dem genom dåligt ruttval och en bakhjulspunktering (som fixade sig själv) men jag fick stanna och pumpa. Ytterligare ett konstigt vägval gjorde att jag tappade ytterligare tid (en kortare väg men omöjlig asfalt att åka fort på).
Vinden tilltog och det blev sned motvind hela dagen, ca 30 mil motvind. Vägen över till Bulgarien (vänskapsbron) var avstängd och jag fick göra en ny rutt till Silistre. Blev orolig när den tog mig ut på motorvägen och svängde av till en mindre väg som sedan blev grusväg någon mil innan jag hittade min tänkta väg igen. Kom till färjeläget och insåg att jag missat färjan med någon enstaka minut. Fick vänta 40 minuter och sedan kunde även jag åka över. På andra sidan började sista parcouren och det började nu gå upp för mig att det var nedräkning till mål som gällde. Stannade och fyllde på för natten och i mörkret rullade jag genom parcouren. Tills det började pipa i telefonen. Parcouren har blivit förändrad du ska åka en annan väg. Men jag var så trött, att jag sov så en 20 min på en rastplats innan jag tog in vad den nya parcouren innebar. Hittade var jag skulle svänga av och hade en karta hur jag skulle köra. Men tröttheten slog till igen och jag fick lägga mig och sova 40 min på någon staty bredvid vägen. Efter det var det bara grusvägen kvar. 4,5 mil punkagrus. Tog det lugnt och hade Oliver i telefon som höll mig vaken och peppade mig. Sista milen var grusvägen översvämmad och efter ha kört genom de flesta vatten ansamlingarna så gav jag upp och vadade ner till knäna genom de sista. Därifrån befrielse och fin asfalt in till mål. Blev mött av två funktionärer och Ulf i målet. Lycklig trött, blöt och trasig. Somnade strax och sov 4 timmar. Tävlingsansvarige Andrew bjöd på öl och hade ett snack.
Tappade gick sönder:
Dag 3 - regnjackan
Dag 4 - radarn
Dag 5 - exposure lampan
Dag 6 - långa vantar, långa ben, hållaren för flaskorna bak, bromsbackar fram
Dag 7 - extra tröja, bromsbackar bak
Dag 10 - lösa armar, bromsbackar fram igen, punktering bak och fram (läkte själv)
Dag 11 - strumpor trasiga, reflexväst trasig
Dag 13 - punktering bak (läkte själv)
Skador:
Underläpp sönderbränd och sårig
Uppskrapad vänster ben och vänster arm
Revben vänster rygg
Ingen känsel alls (kraftigt) vänster hand
Lite känsel - höger hand och båda fötterna
Förhårdnader rumpa
Lite nackproblem
Bränd höger vad
Fakta:
481 mil. 49000 höjdmeter, 13 dagar 10 timmar 40 minuter, 88 minuter strafftillägg pga dåliga vägval, slutlig placering 27:a.
Erfarenhet ytterligare en fästpunkt på apidurasadelväskan hade varit bra.
Att inte ge upp - de som har gett upp innan ger upp igen. Det blir en tanke som lätt att upprepas
Länkar till filmer:
TCR Längre film
TCR kort variant
Tack för ert intresse. //Ricard Sörman
Azog
Aktiv medlem
TCR 2025 - Transcontinental Race, no 11
Häftigt äventyr. Tack!
Köp & Sälj
-
Säljes i Västmanland -
Säljes i Stockholm -
Köpes i Älvsborg -
Säljes i Stockholm -
Säljes i Göteborg
