Men denna säsong har jag verkligen fått veta att jag lever. Att jag inte har hört av mig beror dels på tidsbrist och dels på motivationsbrist. Det är faktiskt mycket lättare att skriva rapporter när allt går bra och jag känner att allt är kul. Nu ska jag dock ta mig tid att skriva ändå. Och tid har jag nu, för familjen är i Stockholm, jag har semester och jag är förkyld…
Cykellivet kan vara grymt ibland, detta år har varit grymt mot mig tycker jag. Allt gick så bra i vintras, jag tränade mycket och bra, höll mig frisk, ordnade med nya sponsorer. Allt pekade mot en toppensäsong. Kanske skulle jag få lite av ett genombrott? Jag körde vinterloppet Snögloppet som jag lätt vann med nästan två minuter mot stora delar av den svenska eliten. Helt utan att ha tränat för att vara snabb.
Blev dagarna efter tävlingen farsa, vilket var helt fantastiskt. Bara någon dag efter nedkomsten så tränade jag igen. Körde mer intensiv träning nu för att göra något av all grundträning som jag fått under vintern. Gjorde ett maxtest efter Snögloppet som inte var så imponerande och när jag gjorde nästa test i början av april så var det mitt överlägset bästa test någonsin.
Starkare än någonsin på alla wattbelastningar och 3 kilo lättare än när jag två månader tidigare hade testat mig. Självförtroendet var på topp men jag hade ännu inte fått min MTB. Första tävlingarna skulle dock ske på asfalt 21:a och 22:a april. Och även om jag skulle få min MTB i sista stund innan tävlingarna så trodde jag att bara genom god fysik skulle kunna prestera bra resultat. Men dagarna innan tävlingspremiären började allt trubbel, och sedan har det bara fortsatt.
16:e-25:e april: förkyld och med det kom en öroninfektion.
3:e maj: först nu kom så min MTB, och jag kunde börja träna i skogen.
13:e-25:e: maj gipsad handled efter vurpa i landsvägslopp.
10:e maj: rejäl vurpa på Lida Loop, blev rejält mörbultad och fick ett gäng nya sår att plåstra om.
1:a juli: Vurpa på landsvägs-SM.
5:e-8:e juli: förkyld.
15:e-? juli: förkyld.
Vurporna jag har skrivit upp är vurpor som påverkat mig. På träning och också tävling har jag gjort mindre vurpor men dessa tre som jag räknat upp har varit av det kraftigare slaget. Halt, svullen och skrapad. Livet är gött
Men allt har ju inte varit skit. Men visst har jag funderat till och med på att lägga av. Smäll efter smäll när jag lagt ner så mycket tid och energi på detta kostar på. Rejält. Men dom gånger jag har fått vara frisk eller hel i ett par veckor så har jag kommit upp i en bra nivå, frågan jag ställer mig då är ju givetvis hur bra jag hade kunnat vara om jag fått vara hel och frisk hela säsongen. Men det är det ingen som kommer få veta.
Den tävling som gått bäst för mig i år är Solleröloppet och också Soldvarvi dagen efter. Två landsvägstävlingar på Sollerön. Solleröloppet är ett mycket kuperat och klassiskt cykellopp och här hängde jag med dom allra bästa uppför. Två proffs var på plats i Nicklas Axelsson ( ni vet, han som dopade sig.. ) och Viktor Folkesson. Dessa killar höll fart i dom flesta backarna och jag hade inga problem att hänga med, över vissa krön var vi bara 5-7 cyklister och jag var en av dom. Tyvärr var ju detta något nytt för mig att känna mig så här stark så jag hjälpte inte till med farthållningen så många fler kunde ansluta mellan backarna.
Mot slutet av loppet så attackerade jag med en Cykelcitycyklist, vid tillfället för attacken stod det redan klart att Cykelcity skulle bli 1:a och 2:a genom två killar som varit loss länge. Tyvärr ville cykelcityåkaren inte hjälpa till med farten först och attackerade sedan ifrån mig. Jag åkte solo på en fjärdeplats i 7-8 kilometer innan jag blev inhämtad med en ynka kilometer kvar. Blev 17:e.
Dagen efter var det Soldvarvi, helt utan kyla så var jag på offensiven under hela GP-loppet. Inte så vidare smart taktik men ungdomlig iver gjorde att jag ville göra något med mina pigga ben. Jag vet ju när jag inte tävlar att ska bra ben utnyttjas så gäller det att vara kall och attackera i rätt tillfälle. Men när jag tävlar så blir jag lite som Jens Voigt, jag vill köra fort om andra gör det och attackerar mer än gärna.
Jag har också testat på tempolopp på landsväg i år. Kört två stycken, det första blev jag 13:e av 35 cyklister och det andra var tempo-SM där jag och flera andra hade lite oflyt med vädret. Blev dock 25:a av 65 cyklister ändå så jag är nöjd. Cykeln har jag ju lånat inför dessa tillfällen så det finns en hel del jag kan förbättra.
Just nu pågår MTB-SM och Darvell har nyss blivit tvåa bakom supercyklisten Fredrik Kessiakoff. Jag sitter istället hemma och kollar på när min favorit Vinokourov dominerar tempoloppet i touren. I augusti har jag två sverigecuper i landsväg och givetvis Finnmarksturen att se fram emot. Ska försöka hålla mig hel och frisk resten av säsongen. Nästa helg som är den sista i juli så är det långloppscup i Åsarna, jag kommer inte hinna bli i form till den tävlingen men vid sverigecuperna i landsväg så ska nog benen ha börjat bli bra igen och till Finnmarksturen hinner jag bli bra.
I september sedan så har jag en långloppscup, en sverigecup i landsväg och en i MTB och Långa Lugnet att se fram emot. I oktober sedan så blir det Kalas CX-Cup, och då jävlar.
Lite bilder från säsongen, bara landsväg men det är det jag kört mest.
Här står jag, sliten, efter Solleröloppet. Landsvägshojen har jag i dagarna fått ner till 6.80 kilo. Alltså precis så lite som den får väga tävlingsklar.
Grillar motståndarna på Soldvarvi.
Här attackerar jag ut på Soldvarvis sista varv, förbi Nicklas Axelsson.
Efter tempo-SM fick jag faktiskt skriva autografer. Foto: Velo.se
Marcus Ljungqvist och jag är faktiskt lagkamrater när han tävlar i Sverige. Jag hade ett par Aksiumhjul i servicebilen, Marcus hade 3 zipphjul och ett par Lightweighthjul i servicebilen. Lightweightloggorna hade han målat över med tusch då CSC ju kör Zipp. Vevpartiet på hans cykel är också målat…
På Landsvägs-SM fick jag bita ihop ganska mycket, tyvärr. Foto: Anders Agstam
Glöm inte att besöka min hemsida: www.henrikoijer.com
