Längtan efter alper – MTB i Verbier

Det är den här tiden på året man börja drömma om cykeläventyr – de som väntar och de som varit. För min del återgår tankarna alltid till ett fåtal äventyr som varit något utöver det vanliga – fem dagar i Verbier sommaren 2014 är ett sådant äventyr. Fem dagar av solsken, otroliga singletracks och grymt sällskap. Fem dagar av oförglömliga cykeläventyr.

Det började som en helt vanlig oplanerad cykelresa. Jag var i Italien på cykeltävling och hade tagit ledigt veckan efter för att åka någonstans med cykeln. Från norra Italien kan man ju åka överallt, tänkte jag, typ överallt i alla fall. Så under en middag med tävlingsgänget blev jag och min kille medbjudna till Verbier. Sven och Anka Martin, Herr Cykelfotograf och Fru Äventyrscyklist, och några kompisar skulle dit för lite välförtjänt semester mellan tävlingar. Ett sådant där cykelgäng som man blir lite nervös av tanken av att cykla med, men samtidigt inser att det kommer bli ett äventyr utöver det vanliga. Så vi nappade direkt på erbjudandet och styrde bilen mot de schweiziska Alperna.

Verbier har man hört talas om som ett skid-Mecka, men jag hade hört väldigt lite om deras cykelleder. Dock hade jag snappat upp att Tracy Moseley brukar spendera mycket av sin lediga tid där, och då kan ju cyklingen inte vara fy skam. Och mycket riktigt var den inte heller det.

Sven MartinHela gänget på toppen av Fontanet i Verbier

Verbier – ett underskattat cykelparadis

För några år sedan blev det lagligt att cykla på vandringsleder i Verbier-området vilket öppnade upp hundratals kilometer av nya cykelstigar. Tillsammans med en imponerande Bike Park och ett enormt liftsystem finns här alla ingredienser för en lyckad cykelsemester.

Staden som är belägen på 1500 meters höjd hade en betydligt mer avslappnad atmosfär än vad jag hade förväntat mig; stämningen var skön och vyerna var helt otroliga. After Bike-ölen intogs med en utsikt långt utöver det vanliga. Verbier är ett av få ställen som fått mig att tappa andan. Jag minns fortfarande den första dagen när vi tog liften upp till toppen av Fontanet och blickade ut över de höga bergstopparna och djupa dalarna. En 360-graders vy av snöklädda alper och grönskande dalar som kan vara det mest spektakulära jag sett.

Sven MartinEtt av 65 hopp på en av downhillbanorna

Första dagen tillbringade vi mest med att leka i cykelparken. Verbier Bike Park har sju downhillbanor och 13 endurobanor samt ytterligare 10 i närområdet. Min favorit var en röd bana med sjukt rotiga och branta kurvor. Där fanns allt från blå nybörjarbanor, ett hoppspår med 65 hopp till riktigt grötiga downhillspår. Vi guidades runt i spåren av Trifon som var huvudansvarig för alla cykelleder. Han var som ett barn i en leksaksaffär när han fick visa upp sina banor och vi följde glatt efter nedför snabba, brötiga och väl omhändertagna banor.

Sven MartinDet gäller att koncentrera sig på banan och inte utsikten!

Sven MartinVår guide Trifon blickar ut över världen

Hur fina downhillbanorna än var, började äventyrslustan verkligen att pumpa när han tog oss bort från parken till en av deras mer enduro-inriktade stigar. Vi tog sittliften upp till toppen för att sedan vika av på en bana lite längre ner. Efter att ha cyklat en stund uppför en grusväg vek vi runt ett hörn och plötsligt var vi mitt ute i vildmarken. Inte en väg, inte en människa i sikte, utan bara en oändlig stig inbäddad i grönska.

Sven MartinEn stig precis runt hörnet från cykelparken, men som kändes otroligt avlägsen

Stigen kändes verkligen oändlig när vi susade nedför steniga, snabba, trixiga och branta partier – ända tills vi en halvtimme senare kom ut på en asfaltsväg som ledde rakt ner till Verbiers huvudgata. Vi behövde inte ta många tramptag för att nå den efterlängtade After Biken. Jag minns fortfarande hur trött jag var i kroppen, hur glad jag var i sinnet och hur gott ölen smakade efter den där första dagen.

Sven MartinBranta kurvor inbäddade i grönska

Ett spindelnät av stigar utanför cykelparken

Resten av dagarna blev vi guidade av Phil och Lucy som driver BikeVerbier och organiserar cykelsemestrar som inkluderar guidning, boende och mat. De har huserat i området sen 2001 och kan verkligen sina cykelstigar. Första dagen med Phil och Lucy var planen att nå två toppar, vardera med stigar som sluttade 2.000 höjdmeter tillbaka ner till dalbotten. Vi räknade med att vara ute ca 10 timmar.  10 timmar i Alperna – hur tusan klär man sig för det? Hur mycket mat har man med sig? Efter ett antal ompackningar och en stor portion gröt var jag redo för mitt livs största cykeläventyr.

Sven MartinDags för äventyr!

Vi utgick ifrån Verbier och tog oss med olika liftar över till ett närliggande liftsystem. Därifrån trampade vi i ca 45 minuter uppför en grusväg som följdes av en lika lång hike-a-bike. Det var första gången jag behövt bära min cykel upp till toppen och gruppen skrattade åt min entusiasm när jag skulle försöka få in tekniken. De skrattade ungefär lika mycket när jag 10 minuter senare insåg hur tungt det var att gå uppför med en cykel på ryggen. Men det var bara att kämpa på och skylla på den höga höjden. När första personen nådde toppen, lämnade han cykeln där och sprang tillbaka ner för att avlasta mig. Även om jag fick se mig själv besegrad och lite generat tackade för hjälpen så avtog inte entusiasmen, för nu stod vi på toppen av Vortex och blickade ut mot vad som skulle vara en timmes fantastiskt utförsåkning. Bergen runt omkring hade snöklädda toppar och man såg ända ner till den grönskande dalbotten. Utsikten var mäktig och andlöst vacker. Dessutom skulle vi börja med att cykla utför en bergskam, i mitt huvud saknades bara en helikopter som följde efter oss med filmkamera – det här är ju sådant man bara ser på film!

Sven MartinGänget på toppen av Vortex

Sven MartinAnka tar de första tramptagen nedför stigen

Sven MartinJag och Anka kommer ifatt gänget – var är filmteamet i helikopter?

De naturliga stigarna var snabba och flowiga utan för mycket stök, därför kunde man låta bli bromsarna och istället flyga över stock och sten. I och med att alla i gruppen cyklade snabbare än jag så släppte hämningarna och jag försökte hänga på Ankas bakhjul så gott det gick. Adrenalinet pumpade och alla tjöt av skratt. Solsken, oändliga stigar och fantastiskt sällskap. Hur mycket bättre kan det bli? Jo, man kan cykla ner till dalbotten, bli upplockad av en minibuss och åka vidare till nästa bergspass – Pas de l’Illlsee – och göra allt igen. Och precis det gjorde vi!

Sven MartinNaturliga stigar i fantastiskt landskap

Sven MartinLandskapen byter konstant skepnad! Oliver visar vägen.

En och annan punka blev det också

Det blev inte 10 timmar på cykeln – det blev 12! Och vi cyklade allt ifrån smala bergskammar, till branta steniga stigar till mörka rotiga skogsstigar. Vi hade ett antal punkteringar och några sinnessjukt roliga krascher. Jag minns inte hur länge vi bar cyklarna på ryggen för att nå topparna, eller hur många liftar vi tog men jag minns att benen var så trötta och sinnet så fyllt av nya intryck att när vi nådde dalbotten för andra gången den dagen slängde vi oss flämtande ner på marken. En liten grupp av oss satt och återberättade dagens alla upplevelser och tjöt av skratt medan en annan grupp satt tillbakalutade fullkomligt utmattade med de största leendena och något drömskt i blicken. Vilken dag. Vi avslutade dagen med en alldeles för dyr hamburgare och X antal öl. Helt perfekt.

Skål för en grym dag!

Ett spektakulärt slut

Sista dagen åkte vi över till andra sidan dalen för ytterligare en heldagsutflykt. Minibussen droppade av oss nära botten och vi tog oss för egen maskin uppför Col de Milles slingrande hårnålsvängar. Det var en lång, varm klättring till toppen på stigar och grusvägar, förbi sorlande bäckar och med en utsikt som var allt annat än alldaglig. Halvvägs stannade vi för att äta lunch– matsäck, sol, färskt iskallt vatten ur en närliggande bäck och med snöklädda alper som utsikt. Ett sådant ögonblick när man undrar om livet kan bli så mycket bättre.

Vad sägs om den här utsikten till lunch?

Och färskt iskallt vatten!

Väl på toppen blickade vi ut över dalen och tvärs över till Verbier. Återigen väntade en lång, fantastisk resa ner till botten av dalen. Hur jobbiga de sista stegen upp till toppen än varit, hur tung cykeln på ryggen än känts, så är allt som bortblåst när man tar de första tramptagen på vad man vet är en timmes lång utförsåkning.

Våra fem dagar i Verbier handlade inte bara om cykling, det handlade om cykeläventyr. Det handlade om utsikter, utmanande stigar, små pittoreska stugor och landmärken mitt ute i ingenstans. Det handlade om tjutande roliga åk nedför okända stigar, i lite för hög fart. Om alla de där krascherna som nästan hände, men som personen räddade sig ur i sista sekunden. Det handlade om att stöta på en liten restaurang uppe på berget när man var fullkomligt utmattad och köpa en IceTea Pêche som var så kall, god och full med socker att man trodde man kommit till himlen. Mitt cykeläventyr handlade om att vara så trött så att jag knappt visste vad jag hette, men ändå villja ha mer stigar, mer solsken, mer skratt. Det är så jag kommer ihåg mina fem dagar i Verbier – som ett ända stort äventyr med femstjärnig cykling och grymt härligt sällskap.

Så otroligt grym cykling!

Sven MartinJag och Anka kontemplerar livet

Så nu i vintertid är det inte så konstigt att jag återkommer till just det här äventyret eftersom det var så mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Visst, det är dyrare än många andra ställen i alperna men det är värt varenda schweizerfranc. Det är lätt att ta sig dit, lätt att cykla och lättast av allt är att ha ett riktigt, riktigt grymt cykeläventyr. Verbier – I’ll be back!

Sven MartinTack Bike Verbier för ett par otroligt grymma dagar!