Långlopp brukar ju lite föraktfullt kallas för grusvägsrejs. Med så slätt underlag kan det ju knappast kallas för riktig mountainbike. Så frågan är ju om inte en cyclocross vore det optimala långloppsvapnet? HappyMTB har i sann mythbusters-anda tagit reda på sanningen.
Text: Oskar Williamsson (oskar@happymtb.org)
Foto: Hanna och Oskar Williamsson
Allt sedan första upplagan av Cykelvasan vanns av Magnus Darvell på en cross med rakt styre har spekulationerna och teorierna om långlopp och cyclocross figurerat. Men redan innan dess, var det inte så att Henrik Öijer och Oscar Ekstam minsann har kört Mörksuggejakten med bra tider innan cyclocross förbjöds? Jag har beslutat att ta reda på om det går att köra cyclocross på långlopp och som testkandidat har jag valt Mörksuggan.
Även om långlopp i allmänhet inte har varit min påse de senaste åren så har Mörksuggejakten en särskild plats i mitt hjärta. I Rättvik bor familjen Nordkvist-Thunholm, vars blod tycks flyta lika troget för IK Jarl som Enån gör strax intill Jarlstugan. För tio år sen körde jag Mörksuggan för första gången, och med ett slags långsökt släktband blev jag inhyst hos familjen i Gärdebyn. Bara det var en upplevelse och jag återkom till dem några år efter det. I år kom jag tillbaka med hela min familj i släptåg, för att få uppleva magin ännu än gång.
Vi är faktiskt fler tävlande i huset. Min svåger Erik Lindahl har en lite annan syn på cykling än vad jag har och är framme och krigar i täten på H30. Han äter rätt, dricker rätt, sover rätt och gör tillsammans med sambon en noggrann planering över langningen. Sonen i huset Lasse är lite mer laidback. Han ska kanske tävla. Men han vet inte än. Hur ska han kunna bestämma sig för det så här långt i förväg, tävlingen är ju inte förrän i morgon. Den fjärde tävlande är min son Eskil, snart fem år. Han ska köra nybörjarklassen i Lilla Mörksuggan. Min 7-årige son Arvid ska däremot inte tävla. Han förstår inte varför man ska förstöra cyklingen med ett tävlingsmoment.
Hur ska man då göra när man ska tävla? För att få lite inspiration studerar jag Lilla Mörksuggejakten klass PoF 0-5. Tävlingsnerverna i startleden går inte att ta miste på. Cyklister av vitt skilda slag trängs i startfållan, med allt från supersnabba 20-tummare med växlar till springcyklar och till och med en trehjuling. När starten går kastar sig eliten iväg. Alvin Rybing vinner spurtstriden efter att den närmaste konkurrenten drabbats av tekniska problem. 
Lilla Mörksuggejakten visar sig vara en exakt miniatyr av det stora loppet. Det är stora känslor efter mållinjen när vissa är upprörda över att de andra varit för snabba, och andra som är otroligt nöjda över sin insats när springcykeln rullar över mållinjen. Eskil spurtar nöjd in i mål och mottar medalj, glass, choklad och en cykelkeps som han är sjukt stolt över. Det var kul att tävla, men nästa gång vill han att det inte ska vara några andra cyklister med på tävlingen.
På tävlingsmorgonen vaknar jag i god tid och lassar in frukost och kaffe. Jag och Erik gör oss klara. Erik ska värma upp lite innan starten och jag ska ner och vingummiladda i startområdet. Lasse sover fortfarande på altanen. När jag ska rulla iväg mot starten klockan kvart i nio så vaknar han. Jo, det känns som en sån här dag när man ska tävla.
Att vingummiladda i startområdet kändes som en kul idé men innan start är det huvudsakligen inte en uppsluppen stämning utan snarare spänt, samlat och sammanbitet. Som på Lilla Mörksuggan. Raden av cyklister ringlar sig från Jarlstugan ner mot startfållorna. En hel del Happy-folk kommer fram och förser sig ur mina vingummilådor. När cyklarna är på plats i startfållorna radar cykelherrarna upp sig på åskanten för att kissa. I år är det ett rekordår, med mer än 1240 deltagare. Det var så många efteranmälningar att kansliet innan starten var tvungna att manuellt skriva in fler startnummer.
Jag startar i motionsklass och försöker komma så långt fram i startleden som jag kan. Tyvärr är jag inte så bra på att begripa fållorna så jag hamnar längst bak i fålla 5, som är den snabbare av motionsfållorna. Min cykel är min vanliga pendlarhoj, en Rose Pro DX cyclocross med Hope V-twin hydrauliska skivbromsar. Hjulen är No Tubes Arch EX som jag skott med slanglösa Continental CycloCrossKing med 42 mm bredd. Däckdimensionen är visserligen inte helt kosher på cross men när jag nu brutit mot reglementet genom att köra cross på MTB-tävling kan jag ju ta steget fullt ut.
Loppet startar med masterstart genom Rättvik. Klungan släpps sedan vid Enåns utlopp i Siljan. Här börjar den långa asfaltsklättring upp till Vidablick som är den stora fasan för alla som ställer upp i Mörksuggan. Här är det taktik som gäller. Går man ut för hårt kommer man få sota för det under resten av loppet, men man kan också vinna viktiga placeringar inför den blöta Hedsåsen där det påminner mer om trafikstockningen bland cyklisterna vid Götgatsbacken i Stockholm än om rejs. Jag brukar vara ganska bra på backkörning och har dessutom kört den här backen många gånger så jag trycker på så gott jag kan. Det är trångt, och jag hålls tillbaka något av att det är så många cyklister framför mig. Förmodligen är det lika bra. Min svåger har lärt mig knepen i backen, så jag vilar på rakan innan det bär brant uppför och ser till att ligga på yttern i den sista tvära kurvan innan man går in i skogspartiet på toppen. Jag känner mig oerhört elit. En riktig långloppscyklist som har tänkt på allt.
Efter asfalten upp mot Vidablick går det vidare ut på ett flisat elljusspår som är ganska mjukt på sina ställen. Det är nu jag ska få reda på om det här med cyclocross var en bra idé. Jag märker på en gång att det inte rullar lika bra för mig som för mina medtävlare. De smala däcken gräver ner sig i underlaget. I blöthålen däremot klyver framhjulet genom dyn utan att darra det minsta på kursen. Snart övergår motionsspåren i grusväg. Jag märker att jag behöver jobba på min kurvtagning, men väl ute på gruset kommer crossen till sin rätt.
Snart är vi framme vid Hedsåsen som kanske är banans knöligaste parti. Det är lite rötter i början som hade varit en barnlek på mountainbike men som stoppar cyclocrossen en del. Därefter kommer sankmarken. I ett stort blöthål tar det stopp för alla, och det är bara att kliva av och bära cykeln. På de sanka gräsmarkerna där stigen grävt sig ner i den fuktiga jorden får jag jaga fram. Det är en utmaning helt klart, men fantastiskt roligt att bryta sig fram på crossen. Jag tror att jag lyckas hålla samma tempo som övriga runt mig. Efter hygget kommer vi ut på ett långt grusvägsavsnitt där det går utför. Normalt hade jag tyckt att det är höjdmetermissbruk att slösa bort så mycket utförsåkning på grusväg, men på crossen är det kul. Det går riktigt fort, så fort att jag ligger lite väl långt ut i den långa svepande kurva som är längst ner.
Den här inledande delen av banan är faktiskt en del av hemligheten till varför Mörksuggan blir ett så bra lopp. Startfållor i all ära, men den verkliga sorteringen av åkarna sker i backen upp till Vidablick. Efter backen har var och en hamnat på den plats i kön av cyklister där man hör hemma. Sen följer en del på grusväg där det är ganska trångt men på hyggena efter Hedsåsen sprids fältet ut. När man sedan kommer ut på den breda långa grusvägen finns det gott om plats och sorteringen fortsätter. Efter den här grusvägen är det egentligen inga fler köer. Jag vet inte om den som la banan räknade ut det här eller inte, men upplägget gör att det inte är några större problem att hålla den takt man vill efter att den första milen klarats av.
Efter några svepande släta grässtigar kommer en längre etapp med asfalt och grusvägar. Här kommer landsvägsåkarnas styrka fram, då det ofta brukar bli klungkörning. Jag hamnar i en större klunga som håller ett snabbt tempo men inte värre än att jag faktiskt kan hämta andan en stund. Grus och asfalt kanske låter tråkigt men det här partiet är riktigt roligt. Det går fort men jag är pigg nog att trycka på innan stigarna jag vet kommer. Vid vätskekontrollen i Gärdsjö lyckas jag missa en banan från min värdinna som sedan många år är en av funktionärerna på just den här platsen. Klungan försvinner i väg framför mig men jag vet att det inte är någon idé att jaga i kapp. Snart kommer de slingrande stigarna på åsarna ovan sjön Skäftringen, och där sprids fältet återigen ut. De här stigarna är loppets absoluta höjdpunkt. De slingrar fram över en sandås som har skogsjöar på vardera sidan. Stigen är smal med inslag av mjuka rötter och låga, runda stenar. De är magiska, faktiskt så bra att det är värt att bara åka på dem. De här stigarna ingår i Biking Dalarnas uppmärkta stigar, så det är lätt att hitta till för den som vill.
Men även om stigarna är vackra och fantastiska så påminns jag nu om att jag kör cross. De smala däcken och den styva ramen ger mig ingen nåd. De 42 millimetrarna känns rakt upp i ryggen. För maximal kontroll med mitt smala styre krävs dessutom att jag ligger nere i bocken. Jag brukar tillhöra de snabbare i tekniska partier men nu är det jag som är stoppklossen. Även om jag njuter av stigarna är det skönt när den smala stigen övergår i bredare körvägar på tallheden. Tempot är högt inne i skogen och jag matar på kilometer efter kilometer utan att känna mig trött. De sandiga backarna kräver sin koncentration för att inte förlora greppet, och man blir rikligt belönad av långa slingriga utförslöpor där jag kryper ner i bocken och njuter.
Här någonstans flyter allting ihop. Det är omväxlande stig, grus och asfalt, i en närmast perfekt balans. När stigen visserligen är njutningsfull men börjar bli lång och jobbig bryter det av med en uppfriskande grussträcka där jag får vila upp mig lite. När asfaltssträckorna kommer är det skönt att få trycka på en stund, och i de lite längre klättringar som är kvar är det skönt att kunna koncentrera sig på att ta sig uppåt och inte behöva oroa sig över greppet.
De sista kilometrarna av loppet har fått en ny dragning med en slingrande singletrack in mot målområdet. Det sägs att det finns avståndsskyltar längs med hela banan men det är först med fem kilometer som jag ser skylten. Det räcker med att se den för att jag ska få kramp. Jag tänker att nu är det kört, men det visar sig snart vara ett hjärnspöke som släpper nästan lika fort som den kom. Jag jagar fram den sista biten för att inte vara i vägen för alla som kommer bakom.
Till slut kommer jag in på målområdet, tillräckligt fräsch för att jaga uppför backarna mot mål. I den sista stigningen upp mot skidbron hör jag speakern ropa att de som vill klara loppet under tre timmar har nu bara trettio sekunder på sig. Jag trycker i storkakan och laddar vad jag kan in mot mål och bunnyhoppar över mållinjen. Ingen ser mig, men jag känner mig som minst världsmästare.
När jag står i målområdet och pustar känner jag hur min rygg är liksom arg på mig. Jag är helt mörbultad i ryggslutet. Lasse dyker upp, han har tagit sig i mål minuten efter mig. Vi är båda nöjda med loppet och det är dags för oss att återigen ta oss upp för backen mot Vidablick och få oss lite mat och en dusch. Först tillbaka i huset träffar vi Erik, som verkar ha åkt ett helt annat lopp än vad vi gjort. Han pratar om tätstrider, klungkörningar, taktik i uppförsbackar och annat som vi helt klart missat. Han är i alla fall nöjd med sin sjätteplats i H30. Vi andra är nöjda med att ha kommit i mål på tre timmar.
Så hur lättåkta är egentligen de här grusvägsrejsen? Mja, långlopp må inte vara tekniskt stigköttande, men det är faktiskt hårdare än man kan tro när man ser bilderna. Visst gick det att genomföra på cross men varför skulle man? Det går riktigt fort på grus och asfalt, inget tal om saken. Men trots att de släta sandåsarna runt Rättvik har rykte om sig att vara bland de mer lättåkta på långloppen så var det besvärligt. Det är tveksamt om en vanlig motionär kan köra så pass bra på grus och asfalt att man kör igen det som missas på stigarna.
Det är framförallt de smala däcken som ställer till det. Möjligen hade jag kunnat köra på något lägre tryck. På både mjukt och småstötigt underlag upplevde jag att hjulen rullade dåligt. Små runda stenar och mjuka rötter utgjorde hela tiden hinder som gjorde att jag var tvungen att trampa fart på ställen där en vanlig mountainbike snällt hade rullat fram. På en mountainbike kan man dessutom få fart av stigen, genom att pumpa sig fram och utnyttja stigens hinder som språngbrädor. Det gick inte med crossen.
Sen var det förstås det här med sittställningen. Den är fenomenal på snabb slätåka och i uppförsbackar, men när man måste bryta sig fram är det svårare. Det går heller inte att få till lika bra bromskraft med händerna ovanpå reglagen utan det är ner i bocken som gäller om man ska kunna bromsa kontrollerat. Det handlar inte om att kraften inte finns, utan att händerna skakar runt så mycket att det inte går att både ha kontroll på styrning och bromsning. Kan man inte bromsa kan man heller inte åka riktigt fort.
När jag efter mat, vila och dusch återvänder till målområdet för de sista bestyren lyckas jag vara på plats när de sista hjältarna går i mål. Marie-Louise Löfstrand går in som sista dam i Motion 70 km. Med ett leende på läpparna lyfter hon armarna i sann Tour d´France-anda innan hon passerar mållinjen. – Snart får jag bada i Siljan har jag tänkt under hela loppet och nu är jag äntligen i mål, får hon ur sig medan hon tar för sig av de sista dropparna sportdryck som står kvar på de tomma borden.
Några minuter senare hör vi motorcyklarna och då vet vi att de sista hjältarna är på väg in. Blekinge-paret Niels och Lisa Pörsch rullar tillsammans över mållinjen på tiden 5:39:15. De får ta emot det öronbedövande jublet från de kvarvarande funktionärerna och familjen Williamsson. Lisa är trött men ser lycklig ut när hon flåsar ut att hon faktiskt klarat det. Niels har kört Motion 70 km och har någonstans i skogen lyckats fånga upp Lisa som kört den kortare slingan. Landsvägscyklisten Niels säger att han kommer rekommendera det här för alla sina danska vänner, och Lisa är helt överens med honom att det visserligen är första loppet men långt ifrån sista. Lisa säger att miljöerna är ju så vackra så det går ju inte att köra fortare om man ska hinna se allt. Eftersom jag vet hur mycket jag har missat kan jag bara ge henne rätt.
Vem som vann? Eh. Hm. Äsch, det kan ni säkert läsa om någon annanstans.
Kommentera och diskutera
Bilder från Mörksuggan 2013
Fotnot 1: för den som är intresserad av att cykla de härliga stigarna ovanför Skäftringen så ingår de i den 2 mil långa Dala Frakt-leden som utgår från Jarl-stugan i Rättvik. Se Biking Dalarna för mer information.
Fotnot 2: om Smilla med startnummer 2 i Lilla Mörksuggejakten läser det här så vill Eskil gärna cykla i BMX-banan med dig.
